JA(g) DÖ(r)

Före träningen. Efter var vi ännu lyckligare, och hade bättre hållning.

Fuskboeuf. Den gick INTE att äta pga grytbitarna blev inte möra trots pyttesmå och tre timmars koktid…vi tar den idag istället….

Jag låg just på betonggolvet och utförde mina nödvändiga övningar. De som gör mig högröd i ansiktet och tvingar mig att pusta ut då och då både av ansträngning och smärta. Då började presskonferensen…..

Alltså, jag förstår inte varför politikerna GÖR så här!?!

Det är DÖ en gång till. Är de verkligen så maktkåta att de inte bryr sig ett skit om landet? Jag tycker inte det är att ta ansvar att med alla medel som går att ta till bildar en så konstig regering som denna med bilan hängande över nacken. V hade jag faktiskt hoppats mer på. Att SD ska hållas ute med alla medel verkar vara det enda som enar den här regeringen. V tycker det är utmärkt då det hjälper till att sudda ut deras kommuniststämpel ytterligare en aning. C, som varit brunt en gång i tiden (hört på P1 ang tiden för kriget, alltså inte sååååå länge sedan) behöver tydligen fäktas vildast av alla. Detta har tidigare straffat sig rejält och ändå vill Annie L kasta sig i armarna på S och MP….men vill inte leka med V. Jag gillar inte dobbel och spel men att den här regeringen överlever i fyra år tror jag är högst osannolikt. Jag tror det är ett spel för galleriet så man ska se ut att vilja ta ”ansvar” inget mer.

Nej, jag hade önskat mig ett nytt val. Då hade de som stödröstat hit och dit fått tänka om en gång till, de som missnöjesröstat hade kunnat välja sida ordentligt och då kanske vi hade fått en regering som vi vetat vad vi kunnat vänta sig av. NU har vi sossar som ska vara borgerliga (annars drar C och L i handbromsen) men OM de blir för blå kommer V göra detsamma…..VARFÖR vill någon utsätta sig för att vara statsminister/drinkpinne i den coctailen som ser ut att kunna fatta eld vid första gnista? Jag skulle INTE göra det, hur hög lönen än varit.

Nu ska jag återgå till mina överjävliga stabilitetsträningsfigurer.

Och jag kan varmt rekommendera vuxen nybörjarbalett! Jag var där igår med två tonåriga döttrar och vi har samma lärarinna som Tylla! Vi välkomnades som familjen Voltaire och det var jättekul (alltså inte själva välkomnandet utan att gå flera ihop och själva träningen)! Jag hade rejält ont efter men plié, reveillé, arabesker och annat har nu övats och ÄNTLIGEN kan jag få återuppta dansandet. Sjukgymnasten hejjar på, nu är det core som gäller och jag gör allt jag kan för att undvika kniven. ALLT! För ingen verkar vara överens om vad som är bästa behandlingen, kortisonet sattes helt fel (så gav noll effekt) och då känner jag stor osäkerhet vilket inte gynnar nattsömnen det heller. Om jag nu blir så där galet envis som jag brukar kunna bli ska jag vara i form till sommaren. Jag vill kunna vakna en morgon och inte överväga att ligga kvar för att det gör så fruktansvärt ont att komma ur sängen. Tänk er, smärtfri EN dag! Som jag längtar!

 

 

Jag följer Swedishstockings, de har snygga strumpor, oftast på heroinchica modeller. och så plötsligt DENNA?!? Den ser gosig ut. T o m jag vill mulla ned mig där bland fettet. men jag vill inte ha det själv…..

 

Del 1

 

Enkätdags….jag ger dem lite att bita i tänker jag. Jag HATAR enkäter! H A T A R !!!

 

Men det är så HÄR jag vill se ut och leva mitt liv! Tyll överallt, med ett brett leende på läpparna och till synes helt tillfreds med världen. Hon är två år äldre än jag. maken undrade hur det kan vara möjligt…jag föreslog: Butler, städhjälp, nanny (nannies?) och oceaner av tid att periodvis lägga på hår, träning och hälsa…? Men här är målbilden!

 

Natten som gud glömde

Gårdagens sömn uteblev. Jag och maken diskuterade igår kväll olika strategier för att kunna få sova mer ostört. Nu pratar vi inte buller (för det kommer vi ju inte undan, speciellt inte som plogbilarna går i skytteltrafik nattetid och skänker oss en ljudnivå inomhus om 40dB(A) här) utan barnstörningar. Vi kom fram till att vi skulle låsa sovrumsdörren för att helt stänga dem ute. Min enda oro var att vi då istället skulle väcka hela huset  med de gälla skrik som skulle uppstå (som för tillfället innehåller fyra barn och två vuxna) men maken (som är den med en hel rygg och god fysik) lovade att vid första pip resa sig och lägga berörda barn i dess säng. (Som ni kanske förstår var min skepsis stor här då han i princip skulle kunna somna även under en attack som vid Pearl harbour och vakna utvilad men i dagsläget är jag desperat nog att välja att acceptera detta).

Allt började med att Edgar (som i princip ALLTID kommer strac efter midnatt) kom in. Han lägger sig alltid på min vänstra sida (och detta kan vara orsaken till värken i den armen). Sen kom Frank och lade sig på makens högra sida någon timme senare. Edgar höll oss vakna (läs mig) med att buffa på mig och tala om för mig att jag skulle sluta andas. (jag antar att jag inte snarkar utan andas väldigt ljudligt här). Jag rättade mig första 10 gångerna och lade mig på höger sida men tydligen var detta ej tillräckligt. Han fortsatte tjata om min andning. Till slut vände jag mig om och sa att om jag inte ANDAS SÅ DÖR JAG OCH HAN H A R en egen säng! Det skulle jag aldrig ha gjort för då ville han fortsätta den diskussionen och jag blev ganska vaken av argumentationen. När jag väl somnat om, på höger axel med ytterligare en kudde för att undvika dödsrosslingar kom lilla T in. Hon ställde sig med händerna bestämt i sidorna och sa: Så här BETER man sig INTE!

Jag somnade om, fast på tvären i sängen vid fotändan så att alla skulle få plats, utom maken som gav upp och lade sig i Edgars säng.

På morgonen vaknade jag i vanlig ordning först, långt innan 6. Jag började väcka barnen, maken och märkte att ett barn saknade…TYLLA!!!!! Jag sprang runt i huset, letade i vardagsrummet och tänkte i panik att den bestämda ungen kanske tyckt att det verkligen var för mycket folk i huset och gått och lagt sig i en snödriva eller liknande. Hon har den typen av energi nämligen men nej, slutligen hittade vi henne i Edgars säng. Maken har alltså delat en 90-säng med henne utan att märka det(!!!!). Men så skönt ändå att återfinna flickan….PUH! Jag vet, galet att stressa upp sig över att barnen ska frysa ihjäl utomhus men efter en sådan natt tänker man inte helt raka och logiska tankar. Det blir mer som hallucinationer…..typ.

Ja, jag ska inte säga at ALLA nätter är så här men jag kan lova er att på tok för många verkligen är det. Inatt…..sov såklart ALLA barn i sina sängar och vi hade glömt att låsa dörren för vi var så trötta på kvällen.

Jag försöker och försöker se varför det blir så här, är barnen så otrygga? Har de loppor, finns här ett evolutionärt värde i att sova nära? Jag FATTAR inte vari det finurliga i att hålla sina föräldrar i ett slags sovterrorgreppp ligger. För vi blir ju bara sura, trötta och i slutändan påverkar det båda humör och initiativrikedom vad gäller roliga saker att göra med barnen.

Jag har alltid umgåtts med tankar om att ha ett madrassrum. Där alla sover i en enda stor säng och jag tror att vi börjar närma oss något sådant. För en natt till så här och jag blir nog galen.

Idag ska jag till sjukgymnasten, träningen ska korrigeras, ryggen rätas, nacken med och sen den där axeln…..jag fattar inte hur det kunde bli så här….jag är ju inte 100 än, inte ens hälften av hundra men jag lovar er att den första timmen på dagen varje morgon sedan flera år är en veritabel KAMP för att klara av allt. Bara att komma ur den av barn överfulla sängen utan att klämma ihjäl någon, orka svinga benen över sängkanten, böja sig efter morgonrocken. Det kräver samma viljestyrka som jag för behövde uppbåda inför en start vid en simtävling. Jag måste mentalt stålsätta mig.

Hur går ett 100-meters lopp frisim till på en tävling? Det var ju ett tag sen men om jag tänker mig tillbaka till mitten av 80-talet så börjar det flera dagar innan (man är lite nervös) man både vill och inte vill tävla. Kvällen innan tävlingen( med kanske flera lopp) kan man ha svårt att somna, ofta för man vet att man måste….. När man vaknar på tävlingsdagen vet man att snart gäller det. man vet att nervositeten kommer stiga i takt med att starten närmar sig för att släppa samma sekund man nuddar vattnet.

På tävlingsdagen försöker man äta bra, inte dricka vare sig för mycket eller för lite (man vill ju inte bli kissnödig, och behöva ta av allt helt plötsligt). man måste packa allt man behöver, hålla sig varm och smidig och sen, när man simmat in, torkat sig, valt rätt baddräkt och återigen pillat in varenda lös hårslinga (jag hade en meter långt hår typ när jag simmade), kollat att rätt simglasögon var lagom hårt spända, satt på sig klubboverallen, badrocken och gått omkring lagom laddad/avspänd och hållit ständig koll på tiden (man måste veta ungefär när starten går för att vara uppvärmd men inte för trött av uppvärmningen)är det slutligen dags för loppet. Då ta av allt, hålla fokus, upp på startpallen, lyssna spänt….PANG!

Då ska man plötsligt explodera, dyka lagom djupt och långt och disponera kraften, hålla andan första 25, kanske 50 m om det är lång bana, vända snabbt och på lagom avstånd så man kan skjuta ifrån med lagom böjda ben för maximalt frånskjut, glida under vattnet, upp,  andas var tredje armtag och fortsätta så en eller tre längder. Samtidigt ska du försöka se var du ligger i förhållande till övriga (vilket i princip är omöjligt i vatten) och sen någon meter innan kaklet avgöra om du ska ta ett simtag till eller bara fortsätta glida med hög fart för att ha handen snabbast i kaklet. KLART!

Lika mycket kraft som ett sådant lopp krävde av mig (då på min bästa tid en sekund under en minut) behövs nu för att jag ska orka komma ur sängen och få ihop en kopp kaffe, helt ärligt. Mitt liv är som en Ironman just nu. Och då ligger jag på en för mig overkligt låg nivå.OCH SNÄLLA, jag vill INTE ha sympati, eller några styrkekramar, jag bara redogör helt torrt för hur min energinivå ligger nu för att jag ska ta mig UR SÄNGEN! Jag är på allvar intresserad av hur det har kunnat bli så här!!!! Och jag är inte deprimerad, jag vet att jag kommer igång efter några timmar, när jag töjt och stäckt och försiktigt börjat röra på kroppen. Jag är ganska OK efter lunch men sen kring 18-19 då har trycket på ryggen blivit för stort och så har jag väl gjort någon galen rörelse med armen som straffar sig många timmar senare. Och det där kortisonet jag fick….det var jag ju skeptisk till redan innan men gick med på pga förtroendeingivande trevlig pensionerad doktor med mycket erfarenhet….som också var psykiater i grunden…..

Igår hade jag inte lika ont som jag brukar helt oväntat. Det berodde nog på att jag dagen innan tagit en stark värktablett…jag brukar akta mig för dem för jag bli snurrig i huvudet och långsam i talet. Kanske hade jag alltså effekt dagen efter tabletten för att jag slappnade av…jag funderar ständigt på sambanden här för visst är det så att man när man har värk SPÄNNER sig omedvetet för att man är rädd för att få mer ont och då har vi en ond cirkel…..jag undrar om man skulle kunna be om sövningen en vecka med kontinuerlig massage, akupunktur och iv-näring och sen kanske långsamt väckkas till et smärtfritt liv!? Vore inte det underbart? Narkosterapi, det skulle jag vilja uppfinna.

 

Ingen bild idag. Det hade känts fel. Jag vill inte ens att någon läser det här egentligen. Det är bara för min egen räkning. Det räcker nu liksom. Men som sagt, nya tag idag, sjukgymnasten och sen försöka något nytt balett…jag vet, helt galet men stabilitetsträning var det som rekommenderades och jag kan inte tänka mig något bättre än balett…jag måste göra något som jag VILL också, fylla livet med härliga saker för annars blir det för tungt mitt i all jävla värk. Ljuset är, kanske via övergående mer värk, att kunna dansa, en hel natt, till discomusik, när jag fyller 50.

Ridå!

Ensam med barn

Reflexmössor check!

Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.

A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.

Två små kom in till oss under natten, jag märker oftast inte det för jag är så trött. Jag märker det först när kroppen värker så att jag väcks och då har jag ofta armarna rakt upp för att göra mig smalare…kan det vara därför min axel värker så? När jag väl vaknat är det i regel omöjligt att somna om. Jag försöker byta säng men det brukar sluta med att Simba äter på min haka, biter mig i tårna och så ger jag upp….

Jag bloggar oftast när alla andra sover men måste alltid avsluta när någon vaknar. Där börjar ofta ”mitt skift” maken kan konsten att sova trots pågående kärnvapenkrig. Idag avbröts skrivandet av att sjuklingen kom till mig och uppvisade ny hög feber….förtfarande inte nackstel tack ock lov..;)

Ser ni? Vilken smäll det måste ha varit…eller, vad vass den är. Notera att detta är ”bed hair” mycket nöjd, kommer inte röra håret idag tror jag.

Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän  efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!

Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?

Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.

Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.

Frostenson

HUR ska man förstå detta? Tigris…en Mellanöstersk flod. Tortyr? Oralsex eller vad kan kransanus betyda? Floder av blod påminner mig om Marseillaisen med ”Qu’un sang impur Abreuve nos sillons!” dvs det orena blodet fyller plogfårorna… eller ska någon dräpas? Pannor….rynkade sådana eller värmepannor? Iskyla, ja det kan man ju ana. Och att förnuftet svävat all världens väg kan vi väl alla vara eniga om. Och så lite svärta på det. Helt ärligt. Jag får en känsla av att den som skriver detta INTE mår helt bra eller har väldigt dåliga erfarenheter/relationer.

Jag hör på P1 på vägen hem att en FÖRHANDLING ska inledas. KF vill ha pengar, så hon kan fortsätta sitt fantastiska värv som tydligen är så viktig för världen men som är så dåligt inkomstbringande att hon…..kanske måste ta ett jobb?!?

 

Jag återkommer om detta när jag kollat saken.

 

Jag väljer här att fokusera på ordet ståflod. Är det något som finns? Eller månne ett kommande nyord. Ståflod, låt oss smaka på det. Är det en flod man kan stå i, en frusen flod eller ett vattenfall om det står på något sätt….återigen, jag fattar INTE innebörden av detta. Jag har en så torftig själ.

Käftig trix?

A

Master yoda mm.

Jag gillar citat av den här typen, önskar jag kunde komma på egna bara….

De ska vara små, glänsande och HÅRDA!

Nu är det nästan klart i vardagsrummet. Min ”fuck off” porslinskonstverk ska ersätta ostronskalet jag hängde upp för att gömma spiken bara….Det är mycket FUCK nu känner jag. Vad kan det bero på?

Från andra sidan, spisen, nya tavlan, extrabord med julgotter och så den omöjliga svarta ”pjäsen” som vi kanske måste göra oss av med av utrymmesskäl.

Tylla hugger in. Sista baletten för den här terminen och nästa termin testar vi en ny dansskola. Det är lite bökigt och långt att ta sig till Östermalm, och dubbelt så dyrt… Nu kan vi dansa båda för samma pris i Vällingby. Vi utvärderar detta senare.

 

I fredags var första dagen då jag var tjänstledig. Tanken var att jag skulle förbereda mig inför att avsluta boken, göra klart inför kvällens glöggmingel och sen….andas. Jag lyckades väl sådar. Men andan i halsen tog jag och maken emot gästerna, inget verkligt bortglömt, glöggen något för het (och osockrad till en början) men sen avlöpte det hela ganska väl tror (och hoppas jag) vi var 32 inalles. Lagom många. Jag fick fina presenter, och det skäms jag alltid lite för, man ska ju inte behöva komma med gåvor precis. Men så gör folk, jag med. Stort tack alla fina saker, nu behöver jag inte köpa en enda blomma inför jul!!!

Jag såg Lottas fina broderi häromdagen med Yoda. En sådan ska jag försöka göra själv. Men jag vet inte riktigt HUR bara…det var länge sedan jag broderade….men det ska gå! Lättkränkthet….det värsta som finns, för alla, inklusive de lättkränkta. Det måste bli ett slut med det!

 

Tryfflar i skål kallar jag denna komposition.

Sen kom Eva som tillverkar de ljuvligaste ting i stengods. Jag fick en skål som jag beundrat via Instagram @formfanska365 och sitter nu och njuter av den. Jag har lagt fådda tryfflar i som Edgar smaskar i sig av….Jag läser på om arbetsmiljö och kreativitet och inser att jag inte ska göra så som jag tänkt, skriva först och knåda sen. Jag ska börja med leran hos Eva, sen broderi och SEN ska jag skriva klart boken. För bästa resultat. OCH gå i skogen och sparka på kottar. Andas liksom och träna nacke och rygg. Så får det bli. Mer blogg senare kanske, adios for now!

Den här ska jag nog använda som mall…..

 

Här är texten som ska broderas. Kanske i svartstick…eller, jag vet inte, det blir som det blir….

Avslut

Första advent. Jag vaknade ledbruten på en tältsäng, L andades regelbundet. Jag bad om ett gram Alvedon. För ryggen. Jag väntade in min mamma, hon skulle avlösa. Jag smsade alla Lennarts vänner. Status, plats och att allt var så bra det kan vara, lugn.

När jag skulle lämna avdelningen mötte jag sköterskan, hon hade bakat pepparkakor. Om 17 dagar ska han fylla 86. Det vankas julstök. Hon berättade att det kan ta några dagar. Jag hade innerst inne önskat att han dött (ja faktiskt) när jag var där, inte när jag är på jobbet i veckan sa jag. Men du kan få anhörigpenning…..sa hon. Vår läkare kan skriva intyg om 100 dagar. Då föll stenen.

Jag gick tillbaka till mamma som satt och vaktade telefon och svåger. Jag berättade att jag tänker vara med honom på dagarna och så får de ta kvällarna, hon blev också lugn.

Jag kom med kring nio och fortsatte med julstöket. Tänkte att jag kunde läsa för L imorgon, något fint…Tomten. Men jag kunde inte hitta den så jag valde två böcker jag inte hunnit läsa än. Priset på vatten i Finestère och Känslan av ett slut.

Jag gillar att läsa högt, leva mig in och försöka dramatisera. Barnen somnar och jag fortsätter läsa…

Nu har jag satt igång pepparkaksbak, maken har handlat färg och helt oväntat vita högtalare! Som jag har tjatat om detta. Jag tror han gjorde det är för att slippa borra och måla….

Nu hedrar jag min farbror genom att skriva och se på Vinterstudion. Det var trots allt han som lärde mig åka både på längden och tvären. Han och Inger. Det var också det som förde dem samman. Jag hade gärna haft fler kusiner men det blev inga där. Därför känns det extra viktigt att göra detta rätt nu. Det ska bli så som de ville.

Jag har lovat att ta hand om huset i Dalarna trots att ”alla” sagt att det är vansinne. Men jag ska förvalta det till mina barn, vi har inget äldre än det i släkten. Så det ska stå där och jag ska äntligen få göra ett vettigt kök och en trappa till vinden som inte är totalt livsfarlig för barn….men det ska vi inte andas om för Lennart, han är noga med sina saker, det ska inte ändras för allt i världen.

Jag minns när jag var runt 22 och hade fått för mig att åka till Abisko och fjällvandra….två dagar senare kom ett urklipp i posten om saker att tänka på vid fjällvandring. Mycket förmaningar var tecknade i kanten. Förberedelser, göra rätt, rätt utrustning och vara beredd på det VÄRSTA! Inte låta bli men genomföra väl.

Lite lika kanske. Jag är 21 på övre bilden I 19.

För bara fyra år sedan gjorde jag ett längdskidsryck, tänkte som vanligt Vasalopp. Jag ringde L som genast ställde upp, han och jag skulle skida på golfbanan. Kunde han valla mina skidor frågade jag….Och ja det kunde han. Han kom på helgen med en hel portfölj med olika vallor som jag mindes från min barndom. Han vallade ståendes i snöyran på gatan och sen körde han helt slut på mig i spåret, han till och med saktade ned för att jag skulle kunna hålla rygg på honom. Han var då 82.

Halvarsson kämpar på ser jag men mentalt är jag i skidspåret i Täby med Lennart och Calle, vi sitter på en rastplats och dricker varm saft med honung i och äter apelsin och choklad. Det är bra minnen.

Maken tyckte spotify, jag tyckte inte att det var vettigt att betala för musik jag redan har. To be continued…

 

Här om att inte tro på gud eler något och behöva handskas med det.

Stirra ingentinget i vitögat

Dödsångest

Saker att göra idag och imorgon. Igår tog jag mig för väldigt mycket. Då hade jag ett barn hemma, nu tre. Men de två som är vakna (T sover fortfarande pga sjuk!) visade sina soligaste sidor och morgonen har varit så mysig. Första december de öppnade julkalendern, Edgar erkände att han fuskat, och sen satt jag lugnt och tittade på min serie och stickade.

 

Ni som följer mig noga vet att jag har en farbror som är sjuk. Han är på hospice nu…..jag var där två timmar igår (nu kommer jag börja gråta) och höll hans hand. Min näst äldsta dotter kom sista timmen och då turades vi om. Han ville ha sin hand i mitt knä, där brände det till bakom ögonlocken, han vilade den där. Vi satt helt tysta alla, skickade några sms till hans vänner och anhöriga, tog emot några och framförde hälsningar. Han är trött, sover mest men vaknar när man tilltalar honom. Han har inte ont, men han var inte klar med livet, nu är han inte arg längre. Nu rinner snor och tårar. Jag tänker på fina stunder ihop, historier han berättat, saker som andra berättat om honom, mest pappa.

I förrgår påminde jag honom om när han lärde mig och min bror åka skidor. Det fick bli en tvåstegsraket för sörsta gången, när vi var ensamma med honom i Storlien, blev han magsjuk. Så jag och min lillebror som nog var 11 då fick klara oss själva. Jag minns det som att vi åkte skidor helt OK efter det….kanske vi gick i skidskola också, minns ej. Hur som helst hamnade min lillebror och jag i ”Ravinen” och hur fasiken vi tog oss ur den vet jag ej. Men vi hade kul (inte farbrorn då) och vi överlevde. Nästa gång jag åkte slalom var i Zell am Zee, med farbrodern och hans fru. Då var det sol och snö, mycket schischule och han hotade med knödel….Bara bra minnen som jag minns det. Han hade velat lära Tylla (hans lilla fjälla som han brukar säga) åka skidor men det kommer inte bi av, det får jag göra. Han lärde Frank simma i Frankrike förra året när de var där utan mig.

Jag ska göra jul här idag. Det känns ändå bra. Men det har varit så mycket nu. Lokalisera alla prylar, få sprutt på hyacinterna som inte riktigt höll vad som utlovats…Ser ni? Halloween inte riktigt bortstädat än, I bakgrunden en stor trumma jag fått av min farbror. Den är livsfarligt hög och tung men bra att trumma på…

 

Jag parat inte så mycket när jag sitter vid sjuksängen men jag påminner honom om bra stunder, roliga saker och frågar om allt är bra. Vill han ha dricka, ska jag smörja hans fötter, har han ont och så vidare. Igår fotade Inez mig i smyg där jag satt. Det är en fin bild men kanske inget man vill visa. Sen tänker jag att det är sådant man ska visa….att livet tar slut, att man är ledsen, att det är meningslöst att leva men att det är svårt med döden. Att man blir oförklarligt och orimligt ledsen av att en snart 86-årig man som levt ett fantastiskt liv ska dö. Man kommer sakna honom såklart och kanske rädslan över att han ska ligga där ensam och rädd när ingen av oss är där och kanske att man själv ska dö så. Eller andra kära….. Det är många konstiga känslor på samma gång.

Jag missade att vara med när min farmor dog. Jag kom femton minuter för sent, dörren var låst, jag fattade ingenting, blev arg. Och sen, när pappa kom tog vi av henne hennes halsband och ringar, lät bli att ringa farbrodern, han var och åkte skidor i Kanada då….Såna saker….

A

Vård i världsklass

I effektivitetens namn har jag sammansatt en lista för maken att ägna sig åt när han vabbar…jag vet men han har liksom ingen styrsel…kommer av sig och plötsligt tittar han på slap stick humor på Youtube….

Nu blir det jobbigt här….jag har en cancersjuk släkting. Han ligger på en trevlig avdelning och tacklar av sekund för sekund. Över en vecka nu inlagd och han delar rum med tre andra. Vi trängs i omgångar vid hans säng, det finns en stol och en pall. Ingen sophink, man får sträcka in en hand hos en av medpatienterna och be om ursäkt att man stör. Samma om man ska tvätta händer eller så. En kille snett mitt emot låg flera dagar där och gapflabbade åt högljudda youtubeklipp…hon på andra sidan det blå pappersdraperiet suckar och ojjar sig. Yngsta killen gör inte så mycket väsen av sig men min farbror hyschar oss, han vill inte att vi stör de andra för han har klagat på att de för oväsen så han vill inte göra samma…Idag ringde jag och önskade att de kanske kunde ge honom ett enkelrum, om detta är hans sista dagar i livet och han inte hinner får den där platsen på hospice. De lovade göra vad de kunde.

Jag mätte mitt tryck imorse när jag kom till jobbet, kom på att det är lite smidigt att ha en sån här till hands (fast egentligen gillar jag de manuella bäst). Jag hade inte ett normalt blodtruyck en enda gång men pulsen sjönk från 78 till 53 iallafall….

I söndags blev Tylla akut sjuk med feber. 40,7 toppade hon med och hon fick tillbaka febern igen efter att ha varit feberfri ett dygn. När det var som värst natten till måndag försökte vi få en taxi för att komma till ALB. Det var efter att vi väntat två timmar på att komma fram till vårdguiden, det var kö…många som ringde. Så ingen ambulans och jag behövde komma kvickt till sjukhus. Jag slog 112 och svarade på vad som stod på. Jag undrade om det var rimligt med en ambulans för en snart femårig flicka som hade svårt med andningen. Det tyckte de och skickade en. Den kom drygt 40 min senare….men efter 15 ca ringde de och frågade om hon fortfarande var cyanotisk (dvs blå om läpparna av syrebrist!) nej sa jag, det har hon aldrig varit men OM hon hade varit det var kanske 40 min lite länge att vänta på en bil….Vi fick slutligen god vård och valde att stanna hemma istället för att följa med till sjukhuset. Inhalationer, adrenalin och kortison. Jag boostade alvedon och gav mer kortison på morgonen.

På sjukhuset på väg hem från min sjuke släkting mötte jag X. Hon var sjukhusklädd. Vi kramades och jag frågade vad katten hon gjorde där. Vi är kollegor nämligen så hon brukar vara den i vita rocken. Hon hade fått högt blodtryck…och sen, ja jag ska inte avslöja allt men hon har haft det tufft ett tag. Kom till Sverige från Kina, gick delar av utbildningen i Sverige, fick en forskarutbildning här, gjorde AT med mig och blev efter det erbjuden två ST-tjänster. MEN, och detta är ett stort MEN. Hon har aldrig under alla dessa år fått arbetstillstånd mer än 6 månader i taget. Det tär. Oro, pengar för jurister och sen på det arbeta heltid och betala av sin bostadsrätt…..Hon är väldigt kompetent men till slut gav hon upp. Sverige ville inte ha henne. Hon sa att hon fick mer rättvisa i sitt hemland och flyttade.  Men nu hade hon tagit ena tjänsten och kommit tillbaka men blivit sjuk och inlagd. Hon är utskriven fr.o.m idag och ska följas upp inom 3-4v på vårdcentralen.

Hon smsade mig och sa att hon tar flyget hem, hon är rädd för trycket…jag sa att det var väl lite riskabelt, tänk om hon blir akut sjuk mitt i luften?!? Hon sa att hon tyckte det var större risk att vänta 3-4v på alla undersökningarna här, hon vill ta sina chanser och hade redan fått alla undersökningar bokande under kommande vecka hemma i Kina…..

Slutknorr?

Behöver jag summera detta egentligen? Jag tror ni fattar….vi är itutade att vi lever i den bästa av världar men när livet drabbar oss, ja då är det inte så där hundra som man skulle kunna önska. Och vad gäller att bekosta en utbildning i flera år av en läkare, sen forskarutbildning och en åtrådd AT-tjänst men sen inte ha vett att ta hand om investeringen man gjort med skattepengar och ge människan ett arbetstillstånd!?! Det är sådant slöseri, vittnar om ett katastrofalt feltänk i systemet och då har jag inte ens nämnt det mänskliga lidandet hon utsatts för. Vet ni, hon kan inte ens använda sin svenska läkarutbildning i sitt hemland, men hon har hellre ett annat jobb där…

Jag hoppas hon snart är friskförklarad och kommer tillbaka och slåss för ett arbetstillstånd, allt annat är galenskap! Är man väldigt krass kan man säga att staten bekostat minus en läkare här. Hon fick en plats som en svensk kunde fått och den blev nu inte läkare medan den som blev det kanske aldrig får bli specialist här. KATASTROF! Det mina vänner tycker jag är ett skattebrott! Försnilla våra surt förvärvade slantar. Fy skäms på er som bestämmer om detta, är det Migrationsverket månne?

 

Jag minns inte varför jag gick med i Linked in igen och idag kände jag att jag behövde avslutat kontor IGEN. Vilken totalt osympatisk (men säkert sann) PR-grej. Det viktigaste är inte vad du kan utan vilka du känner….?!? Och så Halo-effekten på den (ni vet snygga, smala och långa personer får högre lön osv). Människor alltså.

Nu ska jag se Scott & Bailey och hoppas att Tylla blir frisk imorgon för jag vill vara på jobbet på fredag, stackars maken har vabbat två av tre dagar nu, jag en. Men fredag blir det min tur om det inte vänder.

 

 

Ja, det var ju ett år sedan men bedöms alltså fortfarande vara aktuellt, tyvärr….

 

Köpte en jacka för halva priset till Frank på outlet i ”stan”. frank blev mycket nöjd.

 

Och en fleece trots att det strider mot min övertygelse att ha plast som kläder. Frank älskade den med..

Jag upcyklar

 

Jag lämnade in mina älskade stövlar hos skomaeri Framåt i onsdags och någon dag efter fick jag den här bilden. De hade hittat en läst och gav förslag på hur den ”nya” tån skulle se ut. Och jag godkände. När jag hämtar dem och det second handfyndade paret ska jag ta reda på mer om hur klackar ska utformas för att man ska kunna gå utan att se full ut i högklackat. Carina där började med en lång utläggning som vi inte kunde avsluta där och då men det gick väl ungefär ut på att nu för tiden tillverkas skor på så sätt att de inte är gjorda för att gå i utan mer för att vara snygga på en hylla…..det ante mig. Man kan alltså lämna in skor (av bra kvalitet) för justeringar så man inte måste ”knäa” sig fram genom stan….

 

Sammanbiten. Så är det nu. Jag är konstant orolig för min farbror. Jag försöker sätta mig in i hur han har det…ligger där på fyrsal med en kille som ser ”skit” på Youtube och gapflabbar medans min farbror är förbannad för att han snart ska dö. Han drämmer näven i sängen och svär. Han ville ju åka skidor med Tylla…vi hade en plan om Altenmark…..Så trist! Och JAG hade inte velat ligga i det rummet I tall you. Jag ringde just för att höra vad planen var. Hospice eller ASIH i hemmet. Hemma hoppas vi på så vi kan ses där snart!

Tylla har fotat sig och mig i bilen på väg till sjukhuset efter balettuppvisningen som av någon anledning inföll flera veckor innan sista dansen….jag var helt oförberedd och det kändes knasigt.

Vår lilla ballerina. det är en sådan KAMP att ta henne dit varje lördag och sen har hon så roligt! Nästa termin blir det en annan dansskola, lite närmare hem och inte in i stan. Halva priset också…vilket möjliggör att JAG kan börja på vuxenbalett, ja ni hörde rätt. MOI ska lära mig dansa IGEN! Målet? Ja inte ska jag kunna hänga i spagat mellan två bord iallafall men två piruetter i rad utan att kräkas?!?

Pga att jag fokuserade på ungen och att inte fota andras barn blev det kornigt. Men jag tycker den är så fin.

Hon ville ha hjärtana utåt men det är nog fodret….sitter och skriver av ala ord hon ser på väg in till Base23.

Den blev inte bra den skärmdumpen. Men Ann Margaret har en helt fantastisk klänning här. Kolla in den på Instagram! Nederdelen är sååå fin!

Äntligen! Jag börjar tro att garderober är svaret på ALLT! Två och ett halvt år tog det att få till detta! Tack mamma för julklappen!

Jag och I på sjukhuset. Vi sitter mest medans L sover. Passar på att föreviga oss….Jag i Stickad Kenzokofta från Ditt och Datt i Ålsten. Runt halsen ett nyckelband i mönster från Josef Frank…sytt av fodret från en gammal väska.

När jag är på besök hos dottern i stan blir jag så glad. Hon har mina saker där, och i detta fall min farmors gamla kakburk, En pressglasskål från sin fars farmors bror Ulf och senaste inköpet på Stadsmissionen, en kanna i lergids glaserad i blått och vitt för TJUGO KRONOOOOOR! Ett FYND som min farmor skulle sagt! Jo, en liten askt också i plåt med det ljuvligaste fodret av turkost sammet, också från Stadsmissionen i Södertälje.

SÄPO

Säpo vill inte informera skriftligen om luckor i den svenska säkerheten….DET gör mig väldigt oroad! Det antyder väl att vi har en läcka….typ?

Återkommer under dagen.