Hamletcitat

Jag märker att jag inte får så många nya upslag på rubriker (eller för den delen nya inlägg). Precis innan jag skulle skriva drog jag en djup suck och tänkte ge detta inlägg rubriken to be or not to be och sen mindes jag att jag nog redan använt det…eller? Kanske jag backade ur då med? Djup suck iallafall. Vilken jävla arbetsdag. En halvtimme sen och hela vägen hem funderade jag på om detta är det jag vill göra. Jag ska inte gå in på varför för det blir för mycket men jag tycker mig skönja ett mycket stort missnöje överlag med hur saker sköts, platsläget med mycket annat och det är tungt med vård. Bara det faktum att vi nu var två läkare FÖR MYCKET så att vi fick slåss om datorerna (det finns sex i rummet men en fungerade ej och då får man vänta på sin tur. Sen funkade bara fyra plötsligt och ja, då tappar man lite sugen. Men jag gör inget drastiskt, bara omvärderar ALLT, som att det ju inte är allt i världen att bli specialist Det kanske är OK att bara vara jag och göra något som inte ständigt påminner om att det är en djungel att ta sig fram i vårdapparaten, att datorer krånglar, stolarna är sönder, tjänstenummer numera är allt mer sällsynt och att man får sitta ändlöst länge i telefon vissa dagar utan att jobbet går framåt. OCH att det är ett till tre års väntetid för att få en neuropsykiatrisk utredning….Ja, det var kort. Kanske man ska spruta fillers och botox på folk istället och låta sitt inre rika liv vara inspirationen och inte jobbet? Jag jobbar med mina tankar kring detta. Kan man göra lappkast och ge folket vad folket vill ha….?

Jag återkommer. med all säkerhet. Nu ta hand om barn. Och sjuk man. MANSSJUKA, fy böveln!

Tio tusen dagar

Jerry Seinfeldt sa någon gång att strumporna tar chansen i tvätten…de sticker till ”sock heaven”. Här alla udda sockor vi har, mer än en handfull som ni ser.

 

Jag sitter och lyssnar på Söndagsintervjun, Ebba L, hon har också bråttom, vill hinna med mycket och sa att hon tänker att hon har ca 10000 dagar kvar och hon vill handskas väl med dem. Det vill jag med. Jag vill vara där i stunden och njuta i acken av barnen eller när jag sitter där och sorterar strumpor. Men det är så svårt när man konstant blir övermannad av barn och arbete. Igår var första dagen på lovet för oss kan man säga, vi tog oss till den lokala skidbacken med tre av de små och ett extra barn (franks kompis). Edgar hade plötsligt blivit skidrädd….och gallskrek/grät hela vägen upp i backen. Sen lade han sig ned i snön och fortsatte vråla så att jag skämdes ordentligt över situationen och blev helt matt.

Jag lyfte upp honom, ställde honom mellan mina ben och plogade ned med honom under det att han fortsatte gråta och hulka. Inte alls så jag hade föreställt mig en dag i backen på lovet.

Han satte sig i en snödriva och började leka med den smältande snön. Mycket blöt pojke blev resultatet.

Jag fortsatte åka med Tylla mellan benen, maken fick ont i knäna…….Jag märkte att jag behövde nya pjäxor. Jag gled runt i ena dotterns för stora och det sög ganska mycket energi att kämpa för att få fäste där.

Men det bättrade sig. Jag kom på ett vi kunde öva att åka på kullen nedanför fiket. Vi gick upp, åkte ned några gånger och sen, som genom ett trollslag, ville E åka själv. Han togg knappliften (jag tätt efter) och åkte själv upp till toppen och plogade sedan ned. För varje åk blev han mer säker och han avslutade dagen med att helt ensam åka ned, ta knappliften och välja den lite brantare och bredare backen. Mitt jobb var klart! Ungen åker.

Här en bild från min arbetsvecka. Påtagligt svag infrastruktur tänker jag. Så sårbart. Två filer av fyra avstängda under flera dagar och trafikstockning. Vilket för mig betyder mindre tid med barnen.

Äkta guld faktiskt!

För en ros eller tre…

Men den här köpte jag. Jag tyckte den var fin, vände och såg….GN. Här har någon nog missat vad det var de satte 15 kr på. Eller inte….

Så där ja!

Jag försökte sälja in denna anskrämliga grej hos maken. Men han sa nej. Han gör konstiga ”shakes” till sig själv nu. Och detta är bättre än alla livsfarliga knivar som far omkring nu tycker jag…

Jag slank återigen förbi en Stadsmissionenbutik efter jobbet, på väg för att handla. Då hittade jag denna! Jag har redan tre med andra motiv från den här serien så jag lät bli att köpa den. Dessutom kostade den 125kronor vilket jag inte hade lust att ge, hela poängen med att snoka på sådana ställen är att man kan hitta dem för 25 kronor….Men den är fin den där igelkotten! Finns i Moraberg om någon undrar.  10

Utan smartphone försmäktar jag på denna ö

Vad ska man säga, ofrivillig telefonlöshet. Jag har tappat den en gång för mycket i golvet och sedan två veckor (tror jag) fungerar inte nedre delen av min iPhone. Detta innebär att jag inte kan använda instagram, skriva sms med mellanslag, punkt och komma utan att vända telefonen, inte dela saker på FB eller ringa med knappsatsen. Väldigt intressant…..Så därför viss bloggtorka och noll inlägg på Instagram. Jag bad maken beställa skruvar till telefonen först. Jag bad bara inte tillräckligt tydligt. Det tog över en vecka för honom att inse att jag menade allvar (och ja jag hade kanske kunnat göra det själv för egen är bästa dräng, men jag är lliksom lite rädd för elektronik….typ) och sen när de väl kom var det fel…och han tittade närmare på telefonen och sa att det nog snarare behövdes en ny SKÄRM. Som han INTE beställde för jag var inte T Y D L I G nog att förmedla denna önskan. Detta då efter en dryg veckas smsande utan mellanslag, stor bokstav och en massa c och b insprängda i bokstavsfloden…..

Jag väntar och väntar.

Jag ska snart byta arbetsplats igen, till psykakuten. Det kanske kommer ge nya insikter och gödsel till bloggen, eller inte. Jag känner redan att jag måste hushålla med krafterna efter gårdagens nattjour. Bäst igår (eg tidigt imorse) var när nattsyrran ringde och frågade efter en Hans…..jag svarade att han måste ringt fel. Jag var ju lite sömndrucken men han fortsatte att insistera på att få tala med Hans….jag svarade att han måste slagit FEL nummer. Han förklarade då att han sökte jouren, vilket ju var jag och så småningom kom vi fram till att det var MIG han sökte men att han på grund av att det var en Hans som var jour 12/2 och klockan passerat midnatt så hade förvirring uppstått. Vi redde ut våra problem med en snabb ordination och så fick jag sova igen.

Jag hade tänkt ta igen mig på lunchen, att bara sova 4,5h en natt när man arbetat från halv åtta till halv ett på natten gör inget för välmåendet. Men sen frågade en kollega om hon fick bjuda på lunch och, ja….det lät för trevligt för att tacka nej. Så nu ligger jag i sängen och skriver, benen värker och jag önskar att klockan var nio och inte sex så jag kunde somna utan problem (dvs nattning och läxläsning med barn).

Vila får man göra när man är död som min mor brukar säga.

Tja!

A

Motorsport för klimatet ska bort?

Jag sitter och stickar en mössa till maken och inväntar slalomtävlingen. Då tittar jag på annan sport som är på gång, motorsport…..gasen i botten, miljön kroknar? Jag måste säga att om vi ska tänka på miljön finns det ju en hel del att tänka på vad gäller off shore racing, formel ett rally, rally cross och jag vet inte hur många andra bensin/diesel/raktebränslestinna sporter vi kanske kunde vara utan? Formel i synnerhet då de också är kända för att ha paradbrudar och spruta magnumflaskor med champagne (absolut mest onödiga sättet att använda vindruvor på). Kan inte MP vara lite modiga här och föreslå totalförbud för scotertävlingar och annat som kräver fossila bränslen? DET skulle jag verkligen kunna vara utan!

 

(Kanske detta inte är en jättestor miljöbov men om jag får välja segling eller motocross….ja då tror jag segling är det bästa miljövalet om man inte tar med materialtillverkning…men man kan ju segla i träbåt….)

Neon, so help me God!

Lovö kyrkallé i vinterskrud 2015.

Jag ska strax sätta mig med en inlämningsuppgift, men pga väldigt rörig morgon börjar jag med frukost klockan 10 och slår på P1. Stil deklarerar att neonfärgen är på väg tillbaka. Men gud utbrister jag mitt i fruktsalladen, inte en gång TILL! Alltså, neon är inte snyggt, det är knappt tufft. Det är HEMSKT och passar på blåljuspersonal i utryckningsfordon och vid flygplatser, trafikkrockar och inte på kläder. Jag får huvudvärk. Så nej tack. Inte en tredje vända med detta, jag MÅR ILLA som Herr Uggla säger så fint i sin ständigt aktuella låt. Har ni tänkt på att de flesta av de personer han besjunger fortfarande är i rampljuset på ett eller annat sätt. Utom Henning-Penning som dött. I vissa fall har personerna bytts ut av deras avkomma….Inget nytt under solen alltså blir dagens summering. Nu: fruktsallad och sen plugga……puh!

Uppe med tuppen?

Nej, min tupp sover gott. Jag vaknar av helt andra grejer. Som barn, inte första ungen, han smög fint ned vid min sida men den andra som kom kvart i fem, hon gjorde mer väsen av sig. Och så blev det så trångt att jag tvingades röra mig…och då…kom kroppen ihåg att den har ont. Så, det blev till att gå upp, det fanns ingen plats kvar för min kropp. Jag satte mig vid matbordet, katterna runt fötterna och kollade igenom anteckningarna från igår. Och då ser jag att jag blev satans förbannad över ehn hemtjänstbil (privat sort) som swishde förbi mig i bussfilen innan nio när jag var på väg mot centrum. Jag brukar alltid skriva ned reg.nr. för jag tänker att om det händer igen ska jag banne mig kolla upp vem som kör som en idiot här utanför. Med en logga lika stor som bilen tänker jag att personalen i skulle fatta att man måste sköta sig!?! Om jag hade ett företag med så högprofilierad grundare, som dessutom syns titt som tätt i lokalbladet…då skulle jag be mina anställda att sakta ned. Så jag mailade…och påpekade detta. Vi får se om det har effekt..

Sen ko jag att tänka på att just trafikpoliser är en synnerligen bra sorts polis. De kan faktiskt vara första steget mot att fånga de riktigt stora fiskarna. För hur tror ni att tungt kriminella färdas? Med buss? NOOOOOO, omman har ett lik inlindat i en matta, 30 handgranater, 100kg heroin eller liknande då åker man BIL! Och med rutinmässiga kontroller får man fast dem. Det kanske inte är det säkraste för själva polisen men jag lovar, det är detta de är utbildade för och jag tror att när vi ser dem på gatan kommer trafikdödligheten minska. Jag är livrädd för poliser i trafiken. Jag känner alltid att jag gjort något fel och att de ska ta mig. Och jag har ju all anledning att VERKLIGEN sköta mig där…..ALL!

Så jag fortsätter att vara min egen lilla trafikpolis, jag skriver små mail när jag ser fartdårar/rödljuskörare m.fl i trafiken, särskilt då de har företagslogga, då ska man verkligen sköta sig. En gång i tiden när jag simmade så var det väldigt noga, med klubbens träningsoverall på förväntades man sköta sig EXTRA bra, man hade ett rykte att värna.

Igår satt jag på ett ”cybermöte” med EF, ni vet de som skickar våra unga (och en gång mig) på språkresor. Efter min var jag väl ganska övertygad om att om jag någonsin fick barn skulle de ALDRIG få åka iväg…och nu sitter jag här med ett barn som vill resa till USA. Jag tänker skolskjutningar, galna fester, långt bort, dyra läkarnotor och ni vet…allt kan hända och man är på andra sidan Atlanten. Men det verkade uppstyrt, och kollade familjer, som gör det gratis?!? Det tycker jag är udda….ingen som helst ersättning fast man tar emot en människa som ska äta och bo…..vad betalar jag då 100000kr för, till EF/mottagande skola, resa?

Ja, hur som helst en slant för mat skulle jag gärna skicka den familj som tar emot mitt barn. Men det som verkligen gjorde mig orolig var när den som talade gick in på religion och politik. Uppmaningen var: -Prata inte politik eller religion, amerikaner är bestämda där, det är my way or the highway typ….Man ska åtminstone följa med till kyrkan, acceptera hur de gör där, lära sig det amerikanska sättet osv. Visst, hon reser för upplevelsen, språket kan hon redan.

Och då fattar man den här Trumpismen. man ska inte diskutera politik! Hon sa, det är inte som i Sverige där vi accepterar andras åsikter och kan låta det gå…..kanske ha en ideologisk diskussion och vara vänner trots att en är katolik och man själv är ateist. Det funkar inte så ”over there”. Ja, och där har vi väl kärnan i detta som jag verkligen inte kan fatta, hur Donald Trump kan vara president i världens största demokrati, eller det kanske är Indien förresten..Men ni fattar, landet i väst som alla vill bli som (Nästan alla. Inte de som tycker att raka motsatsen är bra, stränga lagar, odemokrati och offentlig piskning av oliktänkande osv). Så, nu har jag gnällt på fortkörare, hyllat poliser, klagat på enögdhet och vad finns kvar? Kaffe! Jag måste koka kaffe! För snart är hela huset vaket, jag har bara en kvart på mig innan väckarklockan ringer…och jag ska iväg på magnetröntgen, igen. Denna gång även bäcken. Värst är att ligga stilla. Har ni sett avsnittet där Cameron i Modern Family ska göra en sådan undersökning och får full panik? Mkt roligt, och helt sant. Man måste blunda, tänka glada tankar, men inte för glada så man rör sig, då blir bilderna dåliga. Man måste ligga blickstilla och DET är det värsta för mig. Det gör ju så ONT! Men, en alvedon i förebyggande syfte kanske kan hjälpa.

Inte diskutera politik…herrregud, hur GÖR man det sen när man ska åka över och hämta hem barnet? Kan man välja en ateistisk demokratisk familj nära Kanadensiska gränsen? Snäääällla!

 

Jag satte på kaffe, och radion. Och vad hör jag? Morgonandakten….som säger att du är aldrig ensam, gid är alltid vid din sida. Du är älskad osv. Och så tänker jag igen på alla barn som torteras, homosexuella som förföljs, fängslade journalister och kanske så vanliga saker som hustrumisshandel eller annat som sker inom husets fyra väggar. Och då blir jag ännu mer övertygad om att vi är HELT ensamma. Det finns bara du och du måste själv ta hand om dig och stå upp för dig och dina rättigheter, så länge de är dina rättigheter. För när som helst kan främmande makt komma och ta över ditt land…och plötsligt har vi a whole new ballgame!

Yttrandefrihet, religionsFRIHET och jämställdhet. Det är vad jag önskar mig i julklapp, varje dag!

JA(g) DÖ(r)

Före träningen. Efter var vi ännu lyckligare, och hade bättre hållning.

Fuskboeuf. Den gick INTE att äta pga grytbitarna blev inte möra trots pyttesmå och tre timmars koktid…vi tar den idag istället….

Jag låg just på betonggolvet och utförde mina nödvändiga övningar. De som gör mig högröd i ansiktet och tvingar mig att pusta ut då och då både av ansträngning och smärta. Då började presskonferensen…..

Alltså, jag förstår inte varför politikerna GÖR så här!?!

Det är DÖ en gång till. Är de verkligen så maktkåta att de inte bryr sig ett skit om landet? Jag tycker inte det är att ta ansvar att med alla medel som går att ta till bildar en så konstig regering som denna med bilan hängande över nacken. V hade jag faktiskt hoppats mer på. Att SD ska hållas ute med alla medel verkar vara det enda som enar den här regeringen. V tycker det är utmärkt då det hjälper till att sudda ut deras kommuniststämpel ytterligare en aning. C, som varit brunt en gång i tiden (hört på P1 ang tiden för kriget, alltså inte sååååå länge sedan) behöver tydligen fäktas vildast av alla. Detta har tidigare straffat sig rejält och ändå vill Annie L kasta sig i armarna på S och MP….men vill inte leka med V. Jag gillar inte dobbel och spel men att den här regeringen överlever i fyra år tror jag är högst osannolikt. Jag tror det är ett spel för galleriet så man ska se ut att vilja ta ”ansvar” inget mer.

Nej, jag hade önskat mig ett nytt val. Då hade de som stödröstat hit och dit fått tänka om en gång till, de som missnöjesröstat hade kunnat välja sida ordentligt och då kanske vi hade fått en regering som vi vetat vad vi kunnat vänta sig av. NU har vi sossar som ska vara borgerliga (annars drar C och L i handbromsen) men OM de blir för blå kommer V göra detsamma…..VARFÖR vill någon utsätta sig för att vara statsminister/drinkpinne i den coctailen som ser ut att kunna fatta eld vid första gnista? Jag skulle INTE göra det, hur hög lönen än varit.

Nu ska jag återgå till mina överjävliga stabilitetsträningsfigurer.

Och jag kan varmt rekommendera vuxen nybörjarbalett! Jag var där igår med två tonåriga döttrar och vi har samma lärarinna som Tylla! Vi välkomnades som familjen Voltaire och det var jättekul (alltså inte själva välkomnandet utan att gå flera ihop och själva träningen)! Jag hade rejält ont efter men plié, reveillé, arabesker och annat har nu övats och ÄNTLIGEN kan jag få återuppta dansandet. Sjukgymnasten hejjar på, nu är det core som gäller och jag gör allt jag kan för att undvika kniven. ALLT! För ingen verkar vara överens om vad som är bästa behandlingen, kortisonet sattes helt fel (så gav noll effekt) och då känner jag stor osäkerhet vilket inte gynnar nattsömnen det heller. Om jag nu blir så där galet envis som jag brukar kunna bli ska jag vara i form till sommaren. Jag vill kunna vakna en morgon och inte överväga att ligga kvar för att det gör så fruktansvärt ont att komma ur sängen. Tänk er, smärtfri EN dag! Som jag längtar!

 

 

Jag följer Swedishstockings, de har snygga strumpor, oftast på heroinchica modeller. och så plötsligt DENNA?!? Den ser gosig ut. T o m jag vill mulla ned mig där bland fettet. men jag vill inte ha det själv…..

 

Del 1

 

Enkätdags….jag ger dem lite att bita i tänker jag. Jag HATAR enkäter! H A T A R !!!

 

Men det är så HÄR jag vill se ut och leva mitt liv! Tyll överallt, med ett brett leende på läpparna och till synes helt tillfreds med världen. Hon är två år äldre än jag. maken undrade hur det kan vara möjligt…jag föreslog: Butler, städhjälp, nanny (nannies?) och oceaner av tid att periodvis lägga på hår, träning och hälsa…? Men här är målbilden!

 

Natten som gud glömde

Gårdagens sömn uteblev. Jag och maken diskuterade igår kväll olika strategier för att kunna få sova mer ostört. Nu pratar vi inte buller (för det kommer vi ju inte undan, speciellt inte som plogbilarna går i skytteltrafik nattetid och skänker oss en ljudnivå inomhus om 40dB(A) här) utan barnstörningar. Vi kom fram till att vi skulle låsa sovrumsdörren för att helt stänga dem ute. Min enda oro var att vi då istället skulle väcka hela huset  med de gälla skrik som skulle uppstå (som för tillfället innehåller fyra barn och två vuxna) men maken (som är den med en hel rygg och god fysik) lovade att vid första pip resa sig och lägga berörda barn i dess säng. (Som ni kanske förstår var min skepsis stor här då han i princip skulle kunna somna även under en attack som vid Pearl harbour och vakna utvilad men i dagsläget är jag desperat nog att välja att acceptera detta).

Allt började med att Edgar (som i princip ALLTID kommer strac efter midnatt) kom in. Han lägger sig alltid på min vänstra sida (och detta kan vara orsaken till värken i den armen). Sen kom Frank och lade sig på makens högra sida någon timme senare. Edgar höll oss vakna (läs mig) med att buffa på mig och tala om för mig att jag skulle sluta andas. (jag antar att jag inte snarkar utan andas väldigt ljudligt här). Jag rättade mig första 10 gångerna och lade mig på höger sida men tydligen var detta ej tillräckligt. Han fortsatte tjata om min andning. Till slut vände jag mig om och sa att om jag inte ANDAS SÅ DÖR JAG OCH HAN H A R en egen säng! Det skulle jag aldrig ha gjort för då ville han fortsätta den diskussionen och jag blev ganska vaken av argumentationen. När jag väl somnat om, på höger axel med ytterligare en kudde för att undvika dödsrosslingar kom lilla T in. Hon ställde sig med händerna bestämt i sidorna och sa: Så här BETER man sig INTE!

Jag somnade om, fast på tvären i sängen vid fotändan så att alla skulle få plats, utom maken som gav upp och lade sig i Edgars säng.

På morgonen vaknade jag i vanlig ordning först, långt innan 6. Jag började väcka barnen, maken och märkte att ett barn saknade…TYLLA!!!!! Jag sprang runt i huset, letade i vardagsrummet och tänkte i panik att den bestämda ungen kanske tyckt att det verkligen var för mycket folk i huset och gått och lagt sig i en snödriva eller liknande. Hon har den typen av energi nämligen men nej, slutligen hittade vi henne i Edgars säng. Maken har alltså delat en 90-säng med henne utan att märka det(!!!!). Men så skönt ändå att återfinna flickan….PUH! Jag vet, galet att stressa upp sig över att barnen ska frysa ihjäl utomhus men efter en sådan natt tänker man inte helt raka och logiska tankar. Det blir mer som hallucinationer…..typ.

Ja, jag ska inte säga at ALLA nätter är så här men jag kan lova er att på tok för många verkligen är det. Inatt…..sov såklart ALLA barn i sina sängar och vi hade glömt att låsa dörren för vi var så trötta på kvällen.

Jag försöker och försöker se varför det blir så här, är barnen så otrygga? Har de loppor, finns här ett evolutionärt värde i att sova nära? Jag FATTAR inte vari det finurliga i att hålla sina föräldrar i ett slags sovterrorgreppp ligger. För vi blir ju bara sura, trötta och i slutändan påverkar det båda humör och initiativrikedom vad gäller roliga saker att göra med barnen.

Jag har alltid umgåtts med tankar om att ha ett madrassrum. Där alla sover i en enda stor säng och jag tror att vi börjar närma oss något sådant. För en natt till så här och jag blir nog galen.

Idag ska jag till sjukgymnasten, träningen ska korrigeras, ryggen rätas, nacken med och sen den där axeln…..jag fattar inte hur det kunde bli så här….jag är ju inte 100 än, inte ens hälften av hundra men jag lovar er att den första timmen på dagen varje morgon sedan flera år är en veritabel KAMP för att klara av allt. Bara att komma ur den av barn överfulla sängen utan att klämma ihjäl någon, orka svinga benen över sängkanten, böja sig efter morgonrocken. Det kräver samma viljestyrka som jag för behövde uppbåda inför en start vid en simtävling. Jag måste mentalt stålsätta mig.

Hur går ett 100-meters lopp frisim till på en tävling? Det var ju ett tag sen men om jag tänker mig tillbaka till mitten av 80-talet så börjar det flera dagar innan (man är lite nervös) man både vill och inte vill tävla. Kvällen innan tävlingen( med kanske flera lopp) kan man ha svårt att somna, ofta för man vet att man måste….. När man vaknar på tävlingsdagen vet man att snart gäller det. man vet att nervositeten kommer stiga i takt med att starten närmar sig för att släppa samma sekund man nuddar vattnet.

På tävlingsdagen försöker man äta bra, inte dricka vare sig för mycket eller för lite (man vill ju inte bli kissnödig, och behöva ta av allt helt plötsligt). man måste packa allt man behöver, hålla sig varm och smidig och sen, när man simmat in, torkat sig, valt rätt baddräkt och återigen pillat in varenda lös hårslinga (jag hade en meter långt hår typ när jag simmade), kollat att rätt simglasögon var lagom hårt spända, satt på sig klubboverallen, badrocken och gått omkring lagom laddad/avspänd och hållit ständig koll på tiden (man måste veta ungefär när starten går för att vara uppvärmd men inte för trött av uppvärmningen)är det slutligen dags för loppet. Då ta av allt, hålla fokus, upp på startpallen, lyssna spänt….PANG!

Då ska man plötsligt explodera, dyka lagom djupt och långt och disponera kraften, hålla andan första 25, kanske 50 m om det är lång bana, vända snabbt och på lagom avstånd så man kan skjuta ifrån med lagom böjda ben för maximalt frånskjut, glida under vattnet, upp,  andas var tredje armtag och fortsätta så en eller tre längder. Samtidigt ska du försöka se var du ligger i förhållande till övriga (vilket i princip är omöjligt i vatten) och sen någon meter innan kaklet avgöra om du ska ta ett simtag till eller bara fortsätta glida med hög fart för att ha handen snabbast i kaklet. KLART!

Lika mycket kraft som ett sådant lopp krävde av mig (då på min bästa tid en sekund under en minut) behövs nu för att jag ska orka komma ur sängen och få ihop en kopp kaffe, helt ärligt. Mitt liv är som en Ironman just nu. Och då ligger jag på en för mig overkligt låg nivå.OCH SNÄLLA, jag vill INTE ha sympati, eller några styrkekramar, jag bara redogör helt torrt för hur min energinivå ligger nu för att jag ska ta mig UR SÄNGEN! Jag är på allvar intresserad av hur det har kunnat bli så här!!!! Och jag är inte deprimerad, jag vet att jag kommer igång efter några timmar, när jag töjt och stäckt och försiktigt börjat röra på kroppen. Jag är ganska OK efter lunch men sen kring 18-19 då har trycket på ryggen blivit för stort och så har jag väl gjort någon galen rörelse med armen som straffar sig många timmar senare. Och det där kortisonet jag fick….det var jag ju skeptisk till redan innan men gick med på pga förtroendeingivande trevlig pensionerad doktor med mycket erfarenhet….som också var psykiater i grunden…..

Igår hade jag inte lika ont som jag brukar helt oväntat. Det berodde nog på att jag dagen innan tagit en stark värktablett…jag brukar akta mig för dem för jag bli snurrig i huvudet och långsam i talet. Kanske hade jag alltså effekt dagen efter tabletten för att jag slappnade av…jag funderar ständigt på sambanden här för visst är det så att man när man har värk SPÄNNER sig omedvetet för att man är rädd för att få mer ont och då har vi en ond cirkel…..jag undrar om man skulle kunna be om sövningen en vecka med kontinuerlig massage, akupunktur och iv-näring och sen kanske långsamt väckkas till et smärtfritt liv!? Vore inte det underbart? Narkosterapi, det skulle jag vilja uppfinna.

 

Ingen bild idag. Det hade känts fel. Jag vill inte ens att någon läser det här egentligen. Det är bara för min egen räkning. Det räcker nu liksom. Men som sagt, nya tag idag, sjukgymnasten och sen försöka något nytt balett…jag vet, helt galet men stabilitetsträning var det som rekommenderades och jag kan inte tänka mig något bättre än balett…jag måste göra något som jag VILL också, fylla livet med härliga saker för annars blir det för tungt mitt i all jävla värk. Ljuset är, kanske via övergående mer värk, att kunna dansa, en hel natt, till discomusik, när jag fyller 50.

Ridå!

Ensam med barn

Reflexmössor check!

Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.

A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.

Två små kom in till oss under natten, jag märker oftast inte det för jag är så trött. Jag märker det först när kroppen värker så att jag väcks och då har jag ofta armarna rakt upp för att göra mig smalare…kan det vara därför min axel värker så? När jag väl vaknat är det i regel omöjligt att somna om. Jag försöker byta säng men det brukar sluta med att Simba äter på min haka, biter mig i tårna och så ger jag upp….

Jag bloggar oftast när alla andra sover men måste alltid avsluta när någon vaknar. Där börjar ofta ”mitt skift” maken kan konsten att sova trots pågående kärnvapenkrig. Idag avbröts skrivandet av att sjuklingen kom till mig och uppvisade ny hög feber….förtfarande inte nackstel tack ock lov..;)

Ser ni? Vilken smäll det måste ha varit…eller, vad vass den är. Notera att detta är ”bed hair” mycket nöjd, kommer inte röra håret idag tror jag.

Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän  efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!

Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?

Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.

Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.

Frostenson

HUR ska man förstå detta? Tigris…en Mellanöstersk flod. Tortyr? Oralsex eller vad kan kransanus betyda? Floder av blod påminner mig om Marseillaisen med ”Qu’un sang impur Abreuve nos sillons!” dvs det orena blodet fyller plogfårorna… eller ska någon dräpas? Pannor….rynkade sådana eller värmepannor? Iskyla, ja det kan man ju ana. Och att förnuftet svävat all världens väg kan vi väl alla vara eniga om. Och så lite svärta på det. Helt ärligt. Jag får en känsla av att den som skriver detta INTE mår helt bra eller har väldigt dåliga erfarenheter/relationer.

Jag hör på P1 på vägen hem att en FÖRHANDLING ska inledas. KF vill ha pengar, så hon kan fortsätta sitt fantastiska värv som tydligen är så viktig för världen men som är så dåligt inkomstbringande att hon…..kanske måste ta ett jobb?!?

 

Jag återkommer om detta när jag kollat saken.

 

Jag väljer här att fokusera på ordet ståflod. Är det något som finns? Eller månne ett kommande nyord. Ståflod, låt oss smaka på det. Är det en flod man kan stå i, en frusen flod eller ett vattenfall om det står på något sätt….återigen, jag fattar INTE innebörden av detta. Jag har en så torftig själ.

Käftig trix?

A