Ensam med barn

Reflexmössor check!

Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.

A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.

Två små kom in till oss under natten, jag märker oftast inte det för jag är så trött. Jag märker det först när kroppen värker så att jag väcks och då har jag ofta armarna rakt upp för att göra mig smalare…kan det vara därför min axel värker så? När jag väl vaknat är det i regel omöjligt att somna om. Jag försöker byta säng men det brukar sluta med att Simba äter på min haka, biter mig i tårna och så ger jag upp….

Jag bloggar oftast när alla andra sover men måste alltid avsluta när någon vaknar. Där börjar ofta ”mitt skift” maken kan konsten att sova trots pågående kärnvapenkrig. Idag avbröts skrivandet av att sjuklingen kom till mig och uppvisade ny hög feber….förtfarande inte nackstel tack ock lov..;)

Ser ni? Vilken smäll det måste ha varit…eller, vad vass den är. Notera att detta är ”bed hair” mycket nöjd, kommer inte röra håret idag tror jag.

Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän  efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!

Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?

Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.

Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.

Frostenson

HUR ska man förstå detta? Tigris…en Mellanöstersk flod. Tortyr? Oralsex eller vad kan kransanus betyda? Floder av blod påminner mig om Marseillaisen med ”Qu’un sang impur Abreuve nos sillons!” dvs det orena blodet fyller plogfårorna… eller ska någon dräpas? Pannor….rynkade sådana eller värmepannor? Iskyla, ja det kan man ju ana. Och att förnuftet svävat all världens väg kan vi väl alla vara eniga om. Och så lite svärta på det. Helt ärligt. Jag får en känsla av att den som skriver detta INTE mår helt bra eller har väldigt dåliga erfarenheter/relationer.

Jag hör på P1 på vägen hem att en FÖRHANDLING ska inledas. KF vill ha pengar, så hon kan fortsätta sitt fantastiska värv som tydligen är så viktig för världen men som är så dåligt inkomstbringande att hon…..kanske måste ta ett jobb?!?

 

Jag återkommer om detta när jag kollat saken.

 

Jag väljer här att fokusera på ordet ståflod. Är det något som finns? Eller månne ett kommande nyord. Ståflod, låt oss smaka på det. Är det en flod man kan stå i, en frusen flod eller ett vattenfall om det står på något sätt….återigen, jag fattar INTE innebörden av detta. Jag har en så torftig själ.

Käftig trix?

A

Master yoda mm.

Jag gillar citat av den här typen, önskar jag kunde komma på egna bara….

De ska vara små, glänsande och HÅRDA!

Nu är det nästan klart i vardagsrummet. Min ”fuck off” porslinskonstverk ska ersätta ostronskalet jag hängde upp för att gömma spiken bara….Det är mycket FUCK nu känner jag. Vad kan det bero på?

Från andra sidan, spisen, nya tavlan, extrabord med julgotter och så den omöjliga svarta ”pjäsen” som vi kanske måste göra oss av med av utrymmesskäl.

Tylla hugger in. Sista baletten för den här terminen och nästa termin testar vi en ny dansskola. Det är lite bökigt och långt att ta sig till Östermalm, och dubbelt så dyrt… Nu kan vi dansa båda för samma pris i Vällingby. Vi utvärderar detta senare.

 

I fredags var första dagen då jag var tjänstledig. Tanken var att jag skulle förbereda mig inför att avsluta boken, göra klart inför kvällens glöggmingel och sen….andas. Jag lyckades väl sådar. Men andan i halsen tog jag och maken emot gästerna, inget verkligt bortglömt, glöggen något för het (och osockrad till en början) men sen avlöpte det hela ganska väl tror (och hoppas jag) vi var 32 inalles. Lagom många. Jag fick fina presenter, och det skäms jag alltid lite för, man ska ju inte behöva komma med gåvor precis. Men så gör folk, jag med. Stort tack alla fina saker, nu behöver jag inte köpa en enda blomma inför jul!!!

Jag såg Lottas fina broderi häromdagen med Yoda. En sådan ska jag försöka göra själv. Men jag vet inte riktigt HUR bara…det var länge sedan jag broderade….men det ska gå! Lättkränkthet….det värsta som finns, för alla, inklusive de lättkränkta. Det måste bli ett slut med det!

 

Tryfflar i skål kallar jag denna komposition.

Sen kom Eva som tillverkar de ljuvligaste ting i stengods. Jag fick en skål som jag beundrat via Instagram @formfanska365 och sitter nu och njuter av den. Jag har lagt fådda tryfflar i som Edgar smaskar i sig av….Jag läser på om arbetsmiljö och kreativitet och inser att jag inte ska göra så som jag tänkt, skriva först och knåda sen. Jag ska börja med leran hos Eva, sen broderi och SEN ska jag skriva klart boken. För bästa resultat. OCH gå i skogen och sparka på kottar. Andas liksom och träna nacke och rygg. Så får det bli. Mer blogg senare kanske, adios for now!

Den här ska jag nog använda som mall…..

 

Här är texten som ska broderas. Kanske i svartstick…eller, jag vet inte, det blir som det blir….

Avslut

Första advent. Jag vaknade ledbruten på en tältsäng, L andades regelbundet. Jag bad om ett gram Alvedon. För ryggen. Jag väntade in min mamma, hon skulle avlösa. Jag smsade alla Lennarts vänner. Status, plats och att allt var så bra det kan vara, lugn.

När jag skulle lämna avdelningen mötte jag sköterskan, hon hade bakat pepparkakor. Om 17 dagar ska han fylla 86. Det vankas julstök. Hon berättade att det kan ta några dagar. Jag hade innerst inne önskat att han dött (ja faktiskt) när jag var där, inte när jag är på jobbet i veckan sa jag. Men du kan få anhörigpenning…..sa hon. Vår läkare kan skriva intyg om 100 dagar. Då föll stenen.

Jag gick tillbaka till mamma som satt och vaktade telefon och svåger. Jag berättade att jag tänker vara med honom på dagarna och så får de ta kvällarna, hon blev också lugn.

Jag kom med kring nio och fortsatte med julstöket. Tänkte att jag kunde läsa för L imorgon, något fint…Tomten. Men jag kunde inte hitta den så jag valde två böcker jag inte hunnit läsa än. Priset på vatten i Finestère och Känslan av ett slut.

Jag gillar att läsa högt, leva mig in och försöka dramatisera. Barnen somnar och jag fortsätter läsa…

Nu har jag satt igång pepparkaksbak, maken har handlat färg och helt oväntat vita högtalare! Som jag har tjatat om detta. Jag tror han gjorde det är för att slippa borra och måla….

Nu hedrar jag min farbror genom att skriva och se på Vinterstudion. Det var trots allt han som lärde mig åka både på längden och tvären. Han och Inger. Det var också det som förde dem samman. Jag hade gärna haft fler kusiner men det blev inga där. Därför känns det extra viktigt att göra detta rätt nu. Det ska bli så som de ville.

Jag har lovat att ta hand om huset i Dalarna trots att ”alla” sagt att det är vansinne. Men jag ska förvalta det till mina barn, vi har inget äldre än det i släkten. Så det ska stå där och jag ska äntligen få göra ett vettigt kök och en trappa till vinden som inte är totalt livsfarlig för barn….men det ska vi inte andas om för Lennart, han är noga med sina saker, det ska inte ändras för allt i världen.

Jag minns när jag var runt 22 och hade fått för mig att åka till Abisko och fjällvandra….två dagar senare kom ett urklipp i posten om saker att tänka på vid fjällvandring. Mycket förmaningar var tecknade i kanten. Förberedelser, göra rätt, rätt utrustning och vara beredd på det VÄRSTA! Inte låta bli men genomföra väl.

Lite lika kanske. Jag är 21 på övre bilden I 19.

För bara fyra år sedan gjorde jag ett längdskidsryck, tänkte som vanligt Vasalopp. Jag ringde L som genast ställde upp, han och jag skulle skida på golfbanan. Kunde han valla mina skidor frågade jag….Och ja det kunde han. Han kom på helgen med en hel portfölj med olika vallor som jag mindes från min barndom. Han vallade ståendes i snöyran på gatan och sen körde han helt slut på mig i spåret, han till och med saktade ned för att jag skulle kunna hålla rygg på honom. Han var då 82.

Halvarsson kämpar på ser jag men mentalt är jag i skidspåret i Täby med Lennart och Calle, vi sitter på en rastplats och dricker varm saft med honung i och äter apelsin och choklad. Det är bra minnen.

Maken tyckte spotify, jag tyckte inte att det var vettigt att betala för musik jag redan har. To be continued…

 

Här om att inte tro på gud eler något och behöva handskas med det.

Stirra ingentinget i vitögat

Dödsångest

Saker att göra idag och imorgon. Igår tog jag mig för väldigt mycket. Då hade jag ett barn hemma, nu tre. Men de två som är vakna (T sover fortfarande pga sjuk!) visade sina soligaste sidor och morgonen har varit så mysig. Första december de öppnade julkalendern, Edgar erkände att han fuskat, och sen satt jag lugnt och tittade på min serie och stickade.

 

Ni som följer mig noga vet att jag har en farbror som är sjuk. Han är på hospice nu…..jag var där två timmar igår (nu kommer jag börja gråta) och höll hans hand. Min näst äldsta dotter kom sista timmen och då turades vi om. Han ville ha sin hand i mitt knä, där brände det till bakom ögonlocken, han vilade den där. Vi satt helt tysta alla, skickade några sms till hans vänner och anhöriga, tog emot några och framförde hälsningar. Han är trött, sover mest men vaknar när man tilltalar honom. Han har inte ont, men han var inte klar med livet, nu är han inte arg längre. Nu rinner snor och tårar. Jag tänker på fina stunder ihop, historier han berättat, saker som andra berättat om honom, mest pappa.

I förrgår påminde jag honom om när han lärde mig och min bror åka skidor. Det fick bli en tvåstegsraket för sörsta gången, när vi var ensamma med honom i Storlien, blev han magsjuk. Så jag och min lillebror som nog var 11 då fick klara oss själva. Jag minns det som att vi åkte skidor helt OK efter det….kanske vi gick i skidskola också, minns ej. Hur som helst hamnade min lillebror och jag i ”Ravinen” och hur fasiken vi tog oss ur den vet jag ej. Men vi hade kul (inte farbrorn då) och vi överlevde. Nästa gång jag åkte slalom var i Zell am Zee, med farbrodern och hans fru. Då var det sol och snö, mycket schischule och han hotade med knödel….Bara bra minnen som jag minns det. Han hade velat lära Tylla (hans lilla fjälla som han brukar säga) åka skidor men det kommer inte bi av, det får jag göra. Han lärde Frank simma i Frankrike förra året när de var där utan mig.

Jag ska göra jul här idag. Det känns ändå bra. Men det har varit så mycket nu. Lokalisera alla prylar, få sprutt på hyacinterna som inte riktigt höll vad som utlovats…Ser ni? Halloween inte riktigt bortstädat än, I bakgrunden en stor trumma jag fått av min farbror. Den är livsfarligt hög och tung men bra att trumma på…

 

Jag parat inte så mycket när jag sitter vid sjuksängen men jag påminner honom om bra stunder, roliga saker och frågar om allt är bra. Vill han ha dricka, ska jag smörja hans fötter, har han ont och så vidare. Igår fotade Inez mig i smyg där jag satt. Det är en fin bild men kanske inget man vill visa. Sen tänker jag att det är sådant man ska visa….att livet tar slut, att man är ledsen, att det är meningslöst att leva men att det är svårt med döden. Att man blir oförklarligt och orimligt ledsen av att en snart 86-årig man som levt ett fantastiskt liv ska dö. Man kommer sakna honom såklart och kanske rädslan över att han ska ligga där ensam och rädd när ingen av oss är där och kanske att man själv ska dö så. Eller andra kära….. Det är många konstiga känslor på samma gång.

Jag missade att vara med när min farmor dog. Jag kom femton minuter för sent, dörren var låst, jag fattade ingenting, blev arg. Och sen, när pappa kom tog vi av henne hennes halsband och ringar, lät bli att ringa farbrodern, han var och åkte skidor i Kanada då….Såna saker….

A

Vård i världsklass

I effektivitetens namn har jag sammansatt en lista för maken att ägna sig åt när han vabbar…jag vet men han har liksom ingen styrsel…kommer av sig och plötsligt tittar han på slap stick humor på Youtube….

Nu blir det jobbigt här….jag har en cancersjuk släkting. Han ligger på en trevlig avdelning och tacklar av sekund för sekund. Över en vecka nu inlagd och han delar rum med tre andra. Vi trängs i omgångar vid hans säng, det finns en stol och en pall. Ingen sophink, man får sträcka in en hand hos en av medpatienterna och be om ursäkt att man stör. Samma om man ska tvätta händer eller så. En kille snett mitt emot låg flera dagar där och gapflabbade åt högljudda youtubeklipp…hon på andra sidan det blå pappersdraperiet suckar och ojjar sig. Yngsta killen gör inte så mycket väsen av sig men min farbror hyschar oss, han vill inte att vi stör de andra för han har klagat på att de för oväsen så han vill inte göra samma…Idag ringde jag och önskade att de kanske kunde ge honom ett enkelrum, om detta är hans sista dagar i livet och han inte hinner får den där platsen på hospice. De lovade göra vad de kunde.

Jag mätte mitt tryck imorse när jag kom till jobbet, kom på att det är lite smidigt att ha en sån här till hands (fast egentligen gillar jag de manuella bäst). Jag hade inte ett normalt blodtruyck en enda gång men pulsen sjönk från 78 till 53 iallafall….

I söndags blev Tylla akut sjuk med feber. 40,7 toppade hon med och hon fick tillbaka febern igen efter att ha varit feberfri ett dygn. När det var som värst natten till måndag försökte vi få en taxi för att komma till ALB. Det var efter att vi väntat två timmar på att komma fram till vårdguiden, det var kö…många som ringde. Så ingen ambulans och jag behövde komma kvickt till sjukhus. Jag slog 112 och svarade på vad som stod på. Jag undrade om det var rimligt med en ambulans för en snart femårig flicka som hade svårt med andningen. Det tyckte de och skickade en. Den kom drygt 40 min senare….men efter 15 ca ringde de och frågade om hon fortfarande var cyanotisk (dvs blå om läpparna av syrebrist!) nej sa jag, det har hon aldrig varit men OM hon hade varit det var kanske 40 min lite länge att vänta på en bil….Vi fick slutligen god vård och valde att stanna hemma istället för att följa med till sjukhuset. Inhalationer, adrenalin och kortison. Jag boostade alvedon och gav mer kortison på morgonen.

På sjukhuset på väg hem från min sjuke släkting mötte jag X. Hon var sjukhusklädd. Vi kramades och jag frågade vad katten hon gjorde där. Vi är kollegor nämligen så hon brukar vara den i vita rocken. Hon hade fått högt blodtryck…och sen, ja jag ska inte avslöja allt men hon har haft det tufft ett tag. Kom till Sverige från Kina, gick delar av utbildningen i Sverige, fick en forskarutbildning här, gjorde AT med mig och blev efter det erbjuden två ST-tjänster. MEN, och detta är ett stort MEN. Hon har aldrig under alla dessa år fått arbetstillstånd mer än 6 månader i taget. Det tär. Oro, pengar för jurister och sen på det arbeta heltid och betala av sin bostadsrätt…..Hon är väldigt kompetent men till slut gav hon upp. Sverige ville inte ha henne. Hon sa att hon fick mer rättvisa i sitt hemland och flyttade.  Men nu hade hon tagit ena tjänsten och kommit tillbaka men blivit sjuk och inlagd. Hon är utskriven fr.o.m idag och ska följas upp inom 3-4v på vårdcentralen.

Hon smsade mig och sa att hon tar flyget hem, hon är rädd för trycket…jag sa att det var väl lite riskabelt, tänk om hon blir akut sjuk mitt i luften?!? Hon sa att hon tyckte det var större risk att vänta 3-4v på alla undersökningarna här, hon vill ta sina chanser och hade redan fått alla undersökningar bokande under kommande vecka hemma i Kina…..

Slutknorr?

Behöver jag summera detta egentligen? Jag tror ni fattar….vi är itutade att vi lever i den bästa av världar men när livet drabbar oss, ja då är det inte så där hundra som man skulle kunna önska. Och vad gäller att bekosta en utbildning i flera år av en läkare, sen forskarutbildning och en åtrådd AT-tjänst men sen inte ha vett att ta hand om investeringen man gjort med skattepengar och ge människan ett arbetstillstånd!?! Det är sådant slöseri, vittnar om ett katastrofalt feltänk i systemet och då har jag inte ens nämnt det mänskliga lidandet hon utsatts för. Vet ni, hon kan inte ens använda sin svenska läkarutbildning i sitt hemland, men hon har hellre ett annat jobb där…

Jag hoppas hon snart är friskförklarad och kommer tillbaka och slåss för ett arbetstillstånd, allt annat är galenskap! Är man väldigt krass kan man säga att staten bekostat minus en läkare här. Hon fick en plats som en svensk kunde fått och den blev nu inte läkare medan den som blev det kanske aldrig får bli specialist här. KATASTROF! Det mina vänner tycker jag är ett skattebrott! Försnilla våra surt förvärvade slantar. Fy skäms på er som bestämmer om detta, är det Migrationsverket månne?

 

Jag minns inte varför jag gick med i Linked in igen och idag kände jag att jag behövde avslutat kontor IGEN. Vilken totalt osympatisk (men säkert sann) PR-grej. Det viktigaste är inte vad du kan utan vilka du känner….?!? Och så Halo-effekten på den (ni vet snygga, smala och långa personer får högre lön osv). Människor alltså.

Nu ska jag se Scott & Bailey och hoppas att Tylla blir frisk imorgon för jag vill vara på jobbet på fredag, stackars maken har vabbat två av tre dagar nu, jag en. Men fredag blir det min tur om det inte vänder.

 

 

Ja, det var ju ett år sedan men bedöms alltså fortfarande vara aktuellt, tyvärr….

 

Köpte en jacka för halva priset till Frank på outlet i ”stan”. frank blev mycket nöjd.

 

Och en fleece trots att det strider mot min övertygelse att ha plast som kläder. Frank älskade den med..

Jag upcyklar

 

Jag lämnade in mina älskade stövlar hos skomaeri Framåt i onsdags och någon dag efter fick jag den här bilden. De hade hittat en läst och gav förslag på hur den ”nya” tån skulle se ut. Och jag godkände. När jag hämtar dem och det second handfyndade paret ska jag ta reda på mer om hur klackar ska utformas för att man ska kunna gå utan att se full ut i högklackat. Carina där började med en lång utläggning som vi inte kunde avsluta där och då men det gick väl ungefär ut på att nu för tiden tillverkas skor på så sätt att de inte är gjorda för att gå i utan mer för att vara snygga på en hylla…..det ante mig. Man kan alltså lämna in skor (av bra kvalitet) för justeringar så man inte måste ”knäa” sig fram genom stan….

 

Sammanbiten. Så är det nu. Jag är konstant orolig för min farbror. Jag försöker sätta mig in i hur han har det…ligger där på fyrsal med en kille som ser ”skit” på Youtube och gapflabbar medans min farbror är förbannad för att han snart ska dö. Han drämmer näven i sängen och svär. Han ville ju åka skidor med Tylla…vi hade en plan om Altenmark…..Så trist! Och JAG hade inte velat ligga i det rummet I tall you. Jag ringde just för att höra vad planen var. Hospice eller ASIH i hemmet. Hemma hoppas vi på så vi kan ses där snart!

Tylla har fotat sig och mig i bilen på väg till sjukhuset efter balettuppvisningen som av någon anledning inföll flera veckor innan sista dansen….jag var helt oförberedd och det kändes knasigt.

Vår lilla ballerina. det är en sådan KAMP att ta henne dit varje lördag och sen har hon så roligt! Nästa termin blir det en annan dansskola, lite närmare hem och inte in i stan. Halva priset också…vilket möjliggör att JAG kan börja på vuxenbalett, ja ni hörde rätt. MOI ska lära mig dansa IGEN! Målet? Ja inte ska jag kunna hänga i spagat mellan två bord iallafall men två piruetter i rad utan att kräkas?!?

Pga att jag fokuserade på ungen och att inte fota andras barn blev det kornigt. Men jag tycker den är så fin.

Hon ville ha hjärtana utåt men det är nog fodret….sitter och skriver av ala ord hon ser på väg in till Base23.

Den blev inte bra den skärmdumpen. Men Ann Margaret har en helt fantastisk klänning här. Kolla in den på Instagram! Nederdelen är sååå fin!

Äntligen! Jag börjar tro att garderober är svaret på ALLT! Två och ett halvt år tog det att få till detta! Tack mamma för julklappen!

Jag och I på sjukhuset. Vi sitter mest medans L sover. Passar på att föreviga oss….Jag i Stickad Kenzokofta från Ditt och Datt i Ålsten. Runt halsen ett nyckelband i mönster från Josef Frank…sytt av fodret från en gammal väska.

När jag är på besök hos dottern i stan blir jag så glad. Hon har mina saker där, och i detta fall min farmors gamla kakburk, En pressglasskål från sin fars farmors bror Ulf och senaste inköpet på Stadsmissionen, en kanna i lergids glaserad i blått och vitt för TJUGO KRONOOOOOR! Ett FYND som min farmor skulle sagt! Jo, en liten askt också i plåt med det ljuvligaste fodret av turkost sammet, också från Stadsmissionen i Södertälje.

SÄPO

Säpo vill inte informera skriftligen om luckor i den svenska säkerheten….DET gör mig väldigt oroad! Det antyder väl att vi har en läcka….typ?

Återkommer under dagen.

AT och läkarlöner mm

Det har varit lite mycket på sistone. Både privat och på arbetsfronten….har ni hört DET förut?!? Men det är lite extra nu trots att jag verkligen försöker varva ned, ta en sak i taget osv. Precis igår fick vi sorgliga besked gällande min sjuke farbror, metastaser….Livet kastas om, mer sjukhusbesök för alla i familjen alltså, svåra avväganden om de små barnen ska med, alla på en gång, varje dag…osv. Men så är livet. Ibland exploderar allt på en och samma gång. Jag som just andats ut, bestämt mig för deltid fram till slutet av februari…Jag räknade på det eftersom det kommer förlänga ST och det kändes ju inte bra. Det blir NIO dagar. Det kan jag leva med. Men det var ändå en lättnad att veta att i nio veckor kommer jag bara vara fyra dagar på jobbet. Hur sjukt är inte DET?

Jag var så trött på torsdagskvällen att jag somnade halv sju med kläderna på. Detta gjorde att jag vaknade vid midnatt av div. barn och katter. Sen ett sus från tvättstugan, vägen och…var fasiken var telefonen? Hade jag ställt klockan?!?

Jag letade lite men hittade ej. Jag bytte säng, kastade ut katten i vardagsrummet och lade mig för att sova. HELT omöjligt! Så jag läste mejl, en artikel i lokalbladet och se spridda saker. Via Aftonbladet och en antisemitisk överläkare som trakasserat judiska kollegor hamnade jag i Läkartidningen och såg att nu kanske AT försvinner….läkarlönserna ska utredas osv. För min personliga del skiter jag just nu i pengar. Att kvinnliga läkare på en livstid tjänar en halv miljon mindre än en manlig dito…ja, vad ska man säga? Dåligt. Och att jag som väntat i SJU år på AT, gick den LÅNGA varianten (21 istället för som nu 18 månader) kommer få betydligt lägre livsinkomst än yngre kollegor….ja det är kanske väldigt oroande. Jag vet inte vad jag ska tycka om att AT försvinner….kanske det är jättebra, det tyckte jag förr. Men när jag ser att REGERINGEN ska bestämma i frågan blir jag orolig. Jag har så lågt förtroende för politiker. De bryr sig bara om sig själva är jag rädd, som de flesta andra. Jag känner mig kritisk till ALLT just nu. Satan vad trött jag är på idioter av olika slag.

EN bra sak hände igår iallafall, min äldste son fick besked att han kommer in på IES (jag som egentligen inte gillar friskolor utan vill ha statlig skola!). Han ska slippa att gå i en kommunal skola med betygsglidning, mikrober i väggarna och skitiga toaletter framöver. Jag oroar mig däremot över att de två yngsta ska gå där i ett respektive fyra år…..Ibland tror jag att hemundervisning är en bra sak. Eller distansundervisning som nu ska provas norröver. Jag har skrivit om det förr. Australien praktiserar ju detta (pga stora avstånd). WHY NOT? Enda problemet är väl de som inte har det bra hemma….som inte får komma bort en stund om dagen, eller att man inte får träffa andra barn….mobbing lär man ju komma undan iallafall. Och ibland är verkligen helvetet andra människor!

Nu ska jag försöka somna. Morgondagen bär på arbete några timmar på mottagningen (fick inte komp hela dagen pga en patient gick ej att flytta!) och sen till sjukhuset för besök hos farbrodern med en eller två av döttrarna. Sen…helg. Som antagligen kommer innehålla mer sjukhusbesök i olika konstellationer, arbete, matlagning och ja, livet. LIVET som kan ta slut plötsligt det vet vi så det ska jag försöka ta vara på bättre. Pengar…..det kan vi väl ta och skita i va?

Avskaffa AT?

Två lediga timmar

Märkligt hur min hemstad förvandlas. Igår strax innan fyra var det tomt på bilar mitt utanför Åhléns City…kändes som i en film mitt i natten….och spårvagn på det….Jag hade två timmar mellan att kursen slutade och föreläsningen började. Jag gick, fotade, stirrade på trafiken och blev riktigt lugn.

 

Idag pustar jag ut. Psykofarmakologi är INGEN lek I tell you! Och för att hjärnan inte ska koka över är jag hemma idag. Jag har just isolerat växthuset med bubbelplast vilket höjt temperaturen till tre grader från 0,7…men istället gjort att det ser ut som ett lapptäcke.
Nu när jag konstaterat att Annie Lööf misslyckats satte jag mig för att skriva på min kommande bok. Jag hade fått mycket lugnande och uppmundrande besked från redaktören, jag var på rätt spår, det var stringent (typ, men inte så virrigt som jag befarat), välskrivet och UNDERHÅLLANDE! Så jag är typ lycklig nu. För att ni OCKSÅ ska fatta hur jäkla kul jag är ska ni få ett smakprov på senaste passagen i boken den är tagen ur sitt sammanhang men…..ja jag tycker själv att det är väldigt kul….kanske den inte kommer med i slutversionen man måste ju som bekant döda sina darlingar men här är den!
 
Här gäller det ju att alla i familjen är ense, man måste alltså prata med varandra och kunna se för- och nackdelar med att en person behöver mer avslappning och känna medningsfullhet i livet. Man måste ju inte odla för att ha mening med livet, det kan ju vara att gå en balettkurs ihop med sina barn…..Det ska jag snart göra (läs: jag jobbar aktivt för att barnen ska förstå det fantastiska i detta och övertyga dem om att en mamma i trikåer INTE är pinsamt för dem, bara för MIG!)

 

Jag ser dem överallt nu, smäckra rumsavdelare, klätterväggar som dekorationer och blir SÅ sugen på att göra något liknande här hemma, kanske utomhus eller i hallen….vi får se. Det får lägga sig lite.

Vegansk soppa…det var INTE meningen. Men den skulle vara supergod. Snygg var den iallafall! Och god.

Kolla ”smörkolan” så snyggt! Och påhittigt!

Sven Vintappares gränd, här ligger ett hotell/café och ett skomakeri där jag just lämnade två stövlar av god kvalitet för uppiffning.

Oooooiiiiiiii, på Centrum för psykiatriforskning. Väldigt snygga lokaler!

Jag bodde tio meter ifrån innan barnen kom. Då fanns bara en pizzeria på gatan…

Fina kuddar var det på Bageri Haga, jag i handstickad ”helveteskofta” som hon som stickade kallade den surdegen. Men handspunnet garn iallafall och mammas Balmainsidenscarf från 70-talet.

Jag var på föreläsning och schizofreni efter kursen. Det var som en familjemiddag…mor och far var med som arbetat ihop med min nuvarande kollega och kände några av de övriga. Mycket bra föreläsning och efter den en personlig berättelse av en patient som varit psykotisk och helt obehandlad i TOLV ÅR! Kan ni tänka! Han förlorade ALLT (bl.a en mycket dyr bil, våningen och familjen) men är nu lyckligare än tidigare….det säger något mycket viktigt om oss människor och det samhälle vi byggt upp. Pengar är inte allt och vart fan tar alla skattepengar vägen när vi inte kan hjälpa sjuka människor. Jag hade honom till bordet sedan och jag tror att jag för alltid kommer bära med mig honom och hans berättelse genom livet, nära hjätat. Trots detta vill jag fortfarande ha en snabb bil…..vi är verkligen komplicerade varelser. Vi var på Clarion Hotel och så här gör de med överbliven fika….Det kändes väldigt konstigt i min mage när jag såg bakverk behandlas så här. Särskilt då det stod på flera ställen att de var så miljömedvetna. Klart slöseri med resurser och jag skulle absolut ha kunnat ta hand om de fina marängbakelserna på ett bättre sätt. Kanske delat ut dem i kylan en bit längre bort på plattan???? Eller är det bara mig det är fel på här?

Här är skomakeriet jag gillar allra bäst. Nu ska de leta fram en läst till mina gamla stövlar och sedan kapa toppen och göra vad vi inom medicinen kallar en lambå. Det vill säga ta kvarvarande skinn (hud) och sy fast över ”såret” som bli efter amputationen. Ska bli väldigt spännande!

De ljuvligaste små babytossingarna gör de i mjukaste skinn. 800kr/styck men vet ni, det är nog precis vad man ska betala för dem!

Fatta sortimentet!

När man blir glad av skosnören…..

KOlla skylten, så gullig liten gränd! De handsyr skor om du har en egen våt dröm om hur en sko ska se ut….

Nu närmas julen på allvar!