Hur tänker folk egentligen?

I flera dagar har jag haft ingen impuls alls att skriva något men nu utlöste en konversation med äldsta dottern (17 år) en kaskad av saker som jag känner för att skriva om.

Sedan jag öppnade butiken har jag på ett ibland smärtsamt sätt lärt mig att vara tydlig. Har man anställda som man vill ska göra något kan inte förmågan att uttrycka sig tydligt nog understrykas. Jag har sedan jag var liten fått höra att jag hoppar flera tankesteg när jag ska berätta något, jag antar att folk hänger med och har samma bild i huvudet som jag har. Så är oftast icke fallet. Dock finns undantag…t.ex min vän Frida som oftast tänker exakt som jag;). Även när jag tänker fel hänger hon med…en nästan otäck egenskap som nog hör ihop med att vi vuxit upp tillsammans! Jag har några till som jag klickar bra ihop med mamma t.ex fast Frida överträffar alla.

Nåväl, idag skulle jag vara supereffektiv tänkte jag. Igår kokade jag nämligen ihop salva till två vänner som har lite/är lite torrisar. Det är en enkel procedur men faller oftast på att folk inte har bivax hemma i regel. Det skulle bli en bilfärd med tre stopp där jag avlämnade salvor medans yngsta dottern sov i bilen. Fanny (17) hade önskemål om att bli hämtad sist för att hon skulle hinna komma i ordning. Curlare som jag är bistod jag i detta. 

När vi väl är framme vid hennes destination visar det sig att det gått fortare än väntat. Jag ber henne då springa in i affären för att handla de tre saker jag behöver; kaffe, våtservetter och aceton. På så sätt slipper jag och ännu mer tid är vunnen för mig. Hon ber mig smsa så att hon inte glömmer i butiken. Kaffe, våtservetter och ACETON!! Tre saker…på tre minuter!
OK jag smsar men blir under tiden sugen på ekologiska nötter och lägger till detta i smset. Efter en kort stund kommer hon tillbaka. Jag får höra att hon äntligen fått tag på den muesli hon velat ha som jag misslyckats med att köpa. Däremot kom smset fram för sent och några nötter blev det inte.
Det har köpts fem paket muesli av fel sort och visst krångel i maskineriet har uppstått mellan dottern och mig. Hon anser att de sorter jag köpt bara innehåller havregryn och socker!
Efter en väldans massa tjafs om detta gjorde jag egen (utan innehållsförteckning men jag kan här avslöja att basen är havregryn och sockret förekommer under täckmantel, som honung) som hon åt med förtjusning. Hon sticker iväg för att ta tunnelbanan till stan.

När jag kommer hem och packar upp har vi en granola à la svindyr som framförallt innehåller havreflingor och socker (under täckmantel) och sen 2% hallon och ännu mindre kakao…OK! det går an ibland. Sen hittar jag en burk med snabbkaffe, och det är här jag får inspiration till dagens blogg, hur tänkte hon nu? Vi har i princip aldrig snabbkaffe hemma. Det står en nödburk här som har minst två år på nacken. Hon kokar själv alltid kaffe med bryggaren. 
Jag drar iväg ett sms och får svar att jag skulle varit tydligare. Jag skriver tillbaka att om jag bett om snabbkaffe hade jag skrivit just det och detta är både dyrare och fel. Hon replikerar och när jag tittar igen på kvittot är det dessutom dekaf!! Alltså helt poänglöst kaffe, 100g för 55kr, som hon köpt.

Diskussionen fortsätter och avslutas med en kommentar om hur detta väl går att jämföra med mammor som inte kan köpa rätt muesli. Där avslutades smsandet med puss. Jag bifogar bild för att ni ska förstå.


 
Bildbeviset!








Här kommer kopplingen till det jag inledde med, behovet av tydlighet. Fast jag i detta exempel är ganska säker på att jag har ALLA på min sida så illustrerar det att vad jag tycker är självklart inte nödvändigtvis är det för en annan. Har man en ickefungerande telefon men väl bredband och ska ombesörja att telefonen fungerar är det i min värld ganska självklart att använda mail för att kontakta operatören. Det kan jag säga är inte självklart för alla. Så jag drar ett djupt andetag och skriver ett TYDLIGT sms till butiken för att få dagens bestyr genomförda. Inga roliga ord, inga omskrivningar utan rakt på sak. Ta väska, ta med hem, jag hämtar!
Att avsluta med Tack! brukar kännas bra. Kram har jag provat…..Det blir för intimt och jag tror att man ska hålla lite lite distans till varandra så att inte positionerna blir otydliga. Därmed inte sagt att jag inte gillar mina anställda! För det gör jag, jag tycker att alla tjejerna nu är super, glada och tjänstvilliga. Bara det att vi inte tänker likadant och att jag faktiskt bestämmer. Det är ganska svårt att vänja sig vid för mig. Jag är alltid mån om att alla ska få vara med och bestämma men när det gäller mitt företag och mina grejer vill jag att det ska vara precis som jag vill och de gånger jag vikt mig blir jag inte nöjd. Det är en svår konst för mig att lära mig detta. 



 






Sedan romarriket (säkert innan dess också) har man kokat salva på olivolja och vax. Jag, som är motståndare till gifter av alla slag och har en släng av hälsofascism över mig, anser att om man inte skulle kunna tänka sig att äta något så ska man heller inte kleta in sig i det. Därav gör jag egen hudvård. Det är superenkelt, man kan göra det jättesvårt men sån är inte jag.
Jag tipsades om en härlig bok i ämnet och köpte genast den… Lisens Örtspa heter den! Där finns så mycket inspiration så man blir nästan galen. Jag har bara gjort skrubbar och kokossalva ur den än så länge men drömmen är att göra lut och tvätta med detta! Det kommer, kanske samtidigt som jag får höns!?!
Receptet på salva är 1 del vax och 3 delar olja. Värm i vattenbad, rör tills det är en jämn smet. Häll på burk, håller sig rätt lagrat väldigt länge.

Man kan själv anpassa konsistensen genom att tillföra mer olja då blir den mjukare eller tvärt om mer vax. Då blir det cerat.

Jag använder ekologiska grejer såklart, olivolja från affären men bivaxet har jag köpt hos en biodlare i närheten och det är ju extra härligt. Man kan hälla i eterisk olja om man vill när soppan når 70 grader, jag tog lime denna gång.



     Allt du behöver….



Jag avslutar med en bild på min lunch, i brist på de ekologiska nötterna. Det är en Mozartkula au nature…

#granola #bivax #salva #olivolja #barn #småbarnsliv #kaffe #missförstånd #tonåringar









GLAD PÅSK!






Var fan är champagnejästen??

Ur tidningen Family Living foto Wolfgang Kleinschmidt å sen jag då..

I inledningen till boken som ej blev av hade jag skrivit en truddilutt om hur jag tappar all kraft när ett recept innehåller 7dl nyponmjöl eller en liknande, för mig okänd, ingrediens. Efter att ha scannat av det senaste inom matlagning senaste åren som research har jag märkt att trenderna kommer snabbt, har ett våldsamt genomslag och det som inte är livsdugligt försvinner nästan lika snabbt. Det gäller att hålla sig på tårna!

Mina trendspaningar har jag hållit för mig själv men nu bubblar det och jag kan inte härbärgera allt längre!

Därför kommer här en kort resumé av senaste årens måsten:

1 Surdeg. Jag försökte (och försöker fortfarande av och till) men bakning går inte ihop med min personlighet. Jag är impulsiv kanske rent av explosiv och att tajma jäsning, temperatur, mata degar i flera dagar….Jag önskar jag kunde men tyvärr. Det blir köpebröd.

2. Korv, jag hann inte med där, hade fullt upp med surdegarna. Och ärligt talat, fjälster och mala kött!?! Dessutom måste man vara två!! Hur skulle det gå till??? Så jag får färska korvar från pappas stash direkt från Spanien.

3. Brygga eget öl….No no no

4. Där kom väl pulled pork, som nu förvandlats till pulled chicken och dessutom säljs i påse numera från tveksamt danskt företag. Pulled pork, detta är min grej! Snabba fix som står länge i ugnen. Alla älskar det; det är billigt också. Denna kommer vara en bestående rätt hemma hos oss.

5. Nu snackar vi realtid här! Senaste veckorna har jag läst inte mindre än tre artiklar om soda, läsk och tonic! 
Först drogs jag till det av de vackra sprudlande bilderna och NU, IDAG vill jag börja. Senaste tidningen kom från en Goodiebag jag kom över på ett bokmingel, Fest med systrarna von Sydow. (Jo jag är lite stolt att jag fick gå!! Inte varje dag jag är i stan och att få kolla in hur andra sidan har det, det gör jag gärna!;))

Jag läste redan i första tidningen dock att man skulle ha nån förbannad bark för att göra tonic….? Va??? Var i förorten får man tag på det? Det förekom även champagne- och ciderjäst….Där kroknar jag en aning till. 
Men det framgår av texten att man kan komma undan med att göra en sodakultur…hur enkelt som helst av socker, vatten och ingefära. Det finns runt hörnet här. Men sedan börjar det lukta surdeg igen, hm och hm igen.  Det ska vila i köket, vänta några dagar, observera bubblor…Ska detta verkligen gå att genomföra för mig?

Jag vill ändå prova och som sagt idag ska det ske, eller rättare sagt om fyra dagar kanske det ska ske för så lång tid tar det ungefär för en sodakultur att bli sodig. 

Men jag ska inte misströsta för rätt var det är så har denna nya våg tagit alla Stockholmare med storm och då ffa Brommaborna, närmare bestämt Ålstenarna och DÅ kan man nog börja prenumerera på champagnejäst och lämna in sodan på hotell när man måste resa till Karibien för att vila upp!

I will be back…om 4-6 dagar med resultatet!


A





Mina tankar idag, en aning negativa och med inslag av grandiositet;)

Dimma och lätt förfallna hus i väntan på intervju
 
 

Idag har jag haft en ansträngande dag. Faktureringar och lite bokföring i kombination med att ta hand om lillan på förmiddagen. Sedan iväg söderut mot ett stort sjukhus. Jag söker AT och var kallad på intervju. 

Det är en delikat sak att beskriva sig själv. Det känns konstigt att förklara sina val i livet,  att objektivt beskriva sina starka och svaga sidor,   att beskriva hur man fattar beslut,  kunna berätta om svåra situationer man upplevt,  ange vilken roll man tar i en grupp,  förklara varför man söker tjänsten och hur man fördriver sin lediga tid..Avslutningsvis skulle jag svara på om jag har samma värdegrund som sjukhuset….Allt detta  på under 30 minuter för att jobba som underläkare i 18-21 månader, inte för att bli nästa generalsekreterare för FN.

När jag hör det nya ordet värdegrund får jag lite rysningar. Dels för att sådana oftast poppar upp där medarbetarna har brustit i sina egna värderingar. 
Jag hörde på P1 ett helt reportage som handlade om detta och att värdegrunder kommit till på arbetsplatser där anställdas respekt mot andra människor brustit…som inom Malmöpolisen t.ex. För mig som anser mig vara demokratisk och anser att alla människor är lika värda blir det lite tramsigt när varje arbetsplats ska upprätta ett helt dokument om att man ska uppföra sig på ett värdigt sätt mot sina medmänniskor.
Jag har nu i dessa ansökningstider läst en hel drös med värdegrunder som i stort sett innehåller det som Socialstyrelsen anser att god vård ska innehålla.

Som läkare är det ju inpräntat från dag ett på utbildningen att alla har lika rätt till vård, att den med största behovet ska prioriteras. Ändlösa etikdiskussioner och moralfrågor som för mig är totalt självklara men som för vissa inte är det. Dessa personer når vi ändå inte. De som är riktigt smarta och empatilösa kan ändå lära sig att förhålla sig på ett bra sätt till sina medmänniskor som gör att de inte blir anmälda.

Nåväl jag hade läst värdegrunden tidigare, i oktober närmare bestämt och inte reagerat på något då. Jag sa att den överensstämde med mina värderingar. Jag ombads att precisera närmare och fick ur mig….

-Fokus på patienten och att alla har lika värde… och jag sa sedan att jag inte tyckte deras värdegrund avvek från alla tidigare jag någonsin stött på. Där blev det lite tyst. 
Nu i efterhand läste jag den på nytt och först kom fokus på patienten, sen allas lika värde. Full pott där. I övrigt ingick att man förväntas arbeta gemensamt och att allas ansträngningar och kunskaper ständigt ska leda till förbättringar av verksamheten. Dessutom ska man vara affärsmässig dvs resurssnål.

Slutligen kom frågor om hur det skulle gå att jobba på en mottagning placerad längst bort från min bostad…ja, hur skulle det gå?? Ärligt talat, i min situation skulle jag ta placeringen i Jönköping om den erbjöds och så får man väl trolla med knäna!?! 
Jag kan inte tycka att det är en helt relevant fråga. Jag har ju med vett och vilja sökt denna tjänst och vet att det innebär sex månaders placering på en husläkarmottagning och jag vet vilket upptagningsområdet är. Om jag inte kunde tänka mig att jobba där skulle jag kanske inte sökt?

När jag utmattad av grillningen styr kosan hemåt har bebisen somnat om för andra gången hemma hos mina föräldrar, maken pluggar i sängen och äter grillchips….PÅ MIN SIDA. Jag låter bebisen sova kvar hemma hos mamma och pappa och drar blixtsnabbt till förskolan (dagis) för att hämta 3- och 4-åringen. Mat får beställas men kladdkaka bakas för att sysselsätta barnen. Maken pluggar fortfarande i sängen. 
Mamma ringer, nu har Tylla vaknat och går ej att trösta. Hämta Tylla och snabbt hem igen innan kakan förfars. Puh! 
Hämtmaten anländer och jag tar ett bad för att varva ned och tänka igenom vad som egentligen hände på intervjun. Framstod jag som komplett galen? Eller bara speedad? Vi får se om 17 dagar!

Efter 5-10 minuter i badet börjar jag ta in omvärlden och hör dottern gny. På väldigt nära håll. Då kommer en ny tanke över mig. Varför står maken alltid precis utanför när jag ska slappna av….? Kanhända att han vill att jag ska snabba mig i min avkoppling så att han ska slippa ta hand om barnen? Eller är jag paranoid?
Jag ropar lite försiktigt, -Älskling! Var är du?
Han står nedanför trappen på röda mattan. Där står ingen, någonsin! Men man hörs bra därifrån upp till övervåningen.

Medan vattnet rinner ut,  undrar jag varför jag klarar av att göra femtioelva saker samtidigt utan att bli galen när det uppenbarligen är övermäktigt, för någon som ätit chips i sängen hela dagen, att passa tre barn i 15 minuter.

Jag hörde min mammas röst eka i huvudet. Var den större människan, du har så hög kapacitet, lönlöst att klaga det går ändå inte att ändra någon, det blir bara tråkig stämning osv osv.
Ibland känns det lite orättvist att bara för att man kan tåla saker bättre alltid ska vara den som drar kortaste strået. Här kanske man ska flika in att jag älskar maken och att detta på intet sätt var tänkt att framställa honom som mindre vetande. Vem vet kanske det är jag som är korkad här och inte genomskådar det geniala i att framstå som handlingsförlamad inför tvätt, disk, matlagning och alla andra sysslor som hör till livet…..hemska tanke! Han är bara lat. Men det kommer han få betala för när jag ligger utsliten och dement på hemmet. Då får han komma och vända på mig så jag inte får maskar i liggsåren. 
Jag hann också med en fundering kring utifall alla tankar som far igenom mitt huvud (jag associerar snabbt, på rätt sida om galenskapen) beror på att jag har fler synapser? När jag läste om hjärnans utveckling framkom att barns hjärnor har ett ”fönster” på ca 2-3 år då alla synapser ska kopplas ihop och att detta grenverk blir större och mer intrikat om man i denna plastiska period får mycket positiva upplevelser av färg, ljud, beröring, ja kort sagt alla sinnens stimulans. 
Har man negativa upplevelser, drabbas av sjukdom och  får dåligt med input utvecklas kopplingarna sämre. Jag antar att jag har mina föräldrar och mormor att tacka för den tröttsamma mängd tankar, ideér och impulser jag har under en dag…Det vore dock trevligt med lite mer sömn bara så att jag kan vila hjärnan och slippa få Alzheimers vid 45! Det är stressande för en sexbarnsmamma med väldigt knasiga sömnmönster att höra hur viktigt det är med vila för hjärnan….Men som sagt, det blir den unge makens problem. 
 
Det, och lite annat svammel om den lilla människan mot systemet, verklighetens folk, en massa nya ord jag inte gillar (typ ickevit, problematisera m.fl.) och att jag nog ska börja använda mer konjunktiv i tal och skrift, tänkte jag på innan badkaret var tomt. 
 
Nu när jag sitter och skriver minns jag att nyhetssändningen gav mig en idé om ett forskningsområde som jag tror skulle passa mig och som kommer utforskas lite närmare under morgondagen; innan bokminglet på Östermalm. Och den glädjande nyheten att aktiestinsen kandiderar i kommunalvalet i Nässjö vid 98 års ålder.
 
Nu blir det lite meningslöst tv-tittande innan hjärnan kan återhämta sig för idag. 

 

Våga vägra enkäter och annat

Jag känner mig jagad av måsten. Det är möten, utvecklingssamtal, och ENKÄTER! Alla vill veta hur de sköter sig, bilmekanikern, förskolan, förskolans överförmyndare, försäkringsbolaget, försäkringskassan, ja snart sagt alla som man handlar av eller är i händerna i vill veta vad jag tycker om dem. Jag har många gånger snällt svarat ja på deras förfrågan om jag kan offra en minut eller upp till 10 för att vara hjälpsam och duktig. I vissa fall för att jag faktiskt haft något att delge.

Jag går inte på föräldramöten längre. Har gjort det tillräckligt, jag har inget att tillföra och det är samma sak jämt. Jag är läskunnig. Skicka ett mail så tar jag till mig informationen. Har inga synpunkter utan litar på att alla gör sitt jobb efter bästa förmåga. Ni har t o m legitimation numera. 

Senaste månaden har jag fått så många frågor att jag på allvar börjar känna att det inkräktar på min egen tid. Sista jag fyllde i var från förskolan. den skulle göras i två identiska exemplar för killarna går på samma avdelning. Till att börja med tycker jag att formuläret inte är bra. Jag kan faktiskt inte bedöma om barnen får den stimulans som gör att de utvecklas maximalt. Jag har helt enkelt inte kompetensen att bedöma detta. Jag tycker för övrigt att det är chefens eller kanske kommunen som ska säkerställa att våra skattepengar används på rätt sätt! Vem utom en pedagog vet detta?
Sen kommer några veckor senare en blankett till att fylla i, denna gång från stadsdelen där jag återigen ska besvara frågor om nöjsamheten med förskolan. Jag svarade ej, fick påminnelse och igår kom två stora kuvert med samma. De gick direkt i sopen för jag säger NEEEEEEEJ till mer enkäter som dessutom är så trubbiga att det jag verkligen vill säga inte kommer fram. Så om det händelsevis är någon från Hässelby Stadsdelsförvaltning som läser detta är mitt svar: Killarna trivs, de verkar utvecklas bra, jag tycker fröknarna har för många barn att ta hand om, jag vill ha ekologisk mat, jag vill ha mer gräs på gården, lägre ljudnivå och att förskolan ska låta syskon till föräldralediga barn gå hela dagar de med! 
Om chefen för förskolan på kommunen vill veta hur barn har det, besök förskolan, jobba där en halvdag istället för att fråga mig!

Nuff said!

April april…

Idag började inte bra. Dottern på vift i London ringer hysteriskt gråtande till mig och meddelar att hon missat planet hem. Kaos utbryter i min hjärna och en himla massa samtal måste ringas innan allt lugnar sig. 1400 kronor senare är kon på isen räddad. Då vaknar dotter nummer tre och ger mig en skopa för att hon försovit sig. Hon ignoreras en aning på grund av det större kaoset som redan varit. 10 minuter senare ringer samma dotter och ber den motvilliga dotter nummer två att ta med det glömda busskortet. Kort kaos utbryter innan busskort lokaliseras av undertecknad. Allt detta med dotter nummer fyra på armen och de två yrvakna sönerna äter sin frukost.

Beslut tas att söner och dotter nummer två tillsammans ska göra en ansträngning för att komma i tid till skola och förskola. Barn görs iordning och strax är vi på väg i bil. Edgar säger tyst – jag är hungrig, glömde äta smörgås…Modershjärtat skriker. Jag måste hem och hämta mackan så han inte måste gå hungrig till lunch. Först måste emellertid Inez lämnas vid skolan.

Åker i tillåten högsta hastighet tillbaka hem, lämnar tre barn i bilen och tar nogsamt med nyckeln in så att ingen katastrof ska hinnas med den minut jag springer in för mackhämtning. 

Edgar får sin smörgås och vi är återigen på väg…

När jag parkerat vid dagis öppnar jag i vanlig ordning för Frank först. Men….mitt hjärta stannar…Var är ungen? Han har knäppt loss bältet och smitit ur bilen medan jag hämtat smörgåsen tänker jag och kan knappt andas. Då sticker en liten hand fram och vinkar till mig. Han har åkt ihopkurad bakom ena sätet hela vägen, jag har inte märkt någonting mitt i det inre kaoset. Jag andas ut men är skakad. Det hade kunnat vara katastrof ändå känner jag och svär inför mig själv att aldrig någonsin lämna barnen ensamma i bilen, ens för att bara springa in och hämta något.

Killarna springer genom grinden, de gillar att vara där även om de ofta hävdar motsatsen.
Puss, och vink och kram och luftpussar! Jag åker hemåt. Egentligen skulle jag åkt direkt till Ekerö men kraften finns inte där. Jag måste mellanlanda hemma och känna efter om jag orkar. Luther knackar mig på axeln och jag samlar ihop mig efter att lillan fått mat. 

Nu ska jag uträtta något verkligt! Såklart somnar hon i bilen för att vakna och vara tröstlös när jag ska utföra det jag planerat. Såklart somnar hon i bilen på tillbakavägen när jag ger mig av hemåt. 
Jag försöker andas på hemvägen och lugna ned mig. 

Om någon försöker dra ett aprilskämt idag kommer jag sannolikt gå på det men om det innefattar någon typ av panik kommer vederbörande få en smäll känner jag….


 


 
 Påskpynt från Form från Skå till butiken.




Adieu!

#voltairesvardag #vardagspanik #varförgörbarnensåhärmotmig #jagfårsnartenhjärtattack #tacksamattalltlösersig #serframemotpension #småbarnsliv #tonårsmammangrånar #merkonjunktivåtfolket

To be or not to be……a doctor!

Jag har under det senaste året funderat mycket på vad jag egentligen vill göra i livet. Det är ju en sak att ha en vilja och en önskan, en helt annan vad som är realistiskt och genomförbart.


Jag ska försöka skriva utan att bli för subjektiv och bitter för när allt kommer omkring finns det talibaner i Afghanistan…

Jag var en late starter, började i fel ända, födde barn och sen utbildning. Jag är inte karriärsugen men vill kunna leva ett liv där man har råd att ta barnen på en sol- och en skidsemester om året. Och jag vet att alla inte har råd med detta så visst, det kanske är höga krav.

Jag tog examen -09 från läkarlinjen och har jobbat och fött barn sedan dess. Nu söker jag AT på olika sjukhus i Stockholm och närliggande län. Det är otroligt få platser som delas ut och konkurrensen är stenhård. Inget kösystem utan man får börja från noll varje gång. För er som inte vet vad AT är kan jag berätta att det är en utbildning där läkare med examen (5,5 års studier) får arbeta inom olika bestämda specialiteter under 18 eller 21 månader för att sedan göra ett prov, blir man godkänd får man ansöka om legitimation. 
Det är delvis staten som betalar AT-tjänsterna, vilket innebär att man är väldigt billig arbetskraft för landstingen. En AT-läkare i Stockholm har en ingångslön på 26500kr tror jag i år. 
Efter legitimationen kan man söka en ST-tjänst (Specialisttjänstgöring) som tar  fem år och därefter kan man jobba inom den specialitet man valt. Mellan 12-12,5 år tar det att bli ”klar”.

Jag vill gärna bli psykiater men kan tänka mig annat också, jag finner glädje i det mesta och gillar att jobba med människor. Just psykiater finns ett skriande behov av och därför tycker jag att det vore extra roligt. Tyvärr anses inte psykiatri vara en fin specialitet inom läkarkåren och jag har fått höra att det inte varit så meriterande att jag valt att jobba med det 1,5 år nu mellan examen och AT…
Paradoxalt att när någon väl vill jobba med knarkare, hemlösa, ångestdrivna självskadare och psykiskt sjuka så ska man inte få chansen på grund av att man just gillar detta; och med tanke på hur mycket pengar som läggs just på detta område för att attrahera folk. Och hur stort och växande behovet är.

Så här sitter jag, sex barn, en man som snart är klar med sin utbildning, och får inte någon AT vilket gör att jag inte riktigt kan planera framåt. Eventuellt måste jag flytta från Stockholm för att få AT men det är lite klurigt när man inte kan flytta på sina barn på grund av att man är skild. 
Man bryts ned en aning varje gång man får ett svar i stil med:

Bästa kollega! Trots lysande meriter och goda vitsord kan vi ej erbjuda dig en tjänst hos oss, välkommen att söka om sex månader…

Mm nu har jag sökt 10ggr till kanske totalt 250-300 block som det kallas utan att få en tjänst….och en gnagande känsla av att en 43-årig kvinna med sex barn kanske inte är önskvärd…Men jag e inte bitter;)
Nu har jag ju lite tid på mig att fundera eftersom jag är föräldraledig men lite stressande är det. I det läget börjar man fundera på om man ska strunta i läkarjobbet och satsa fullt ut på designen och butiken….kanske få till den där boken man skrivit ändå….?


Därför ringde jag idag Stina, som ritar mina kläder, och sa åt henne att köra vidare på min vilande idé om att göra underkläder. Vi har redan tagit fram två olika trosmodeller nu fattas en topp. Tankarna på Bh:ar lade vi ned idag för det tog Stina 5 timmar att sy upp proven, det går snabbare när man gjort några men 2,5 timmar sömnad, dyrt italienskt siden, och sen alla andra kostnader och moms på det skulle göra en sådan Bh osäljbar. Vi snackar minst 2500kr ca om det skulle göras någon som helst vinst på den. Att köpa en Bh för 149kr….ja det är helt fantastiskt helt enkelt!

Siden skickas sedan till Hedemora för att nya blusar och klänningar ska bli till och jag funderar på höstens färger. Det är lite annorlunda att ha butik för man lever lite sex månader fram i tiden. Nu måste hösten planeras fast våren knappt har kommit. 

När jag tittar i backspegeln borde jag kanske ha sökt Konstfack ändå som jag ville för kläder och inredning är ju egentligen min passion. Fast som sagt kan man inte rita är det svårt, det var faktiskt enklare att komma in på läkarlinjen för mig. 
Det är så roligt med kläder, tyger och spets. När jag syr mår jag riktigt bra och känner mig duktig. Något skapas och det ger enorm tillfredsställelse. Sen när någon köper det man designat och kommer igen, ja den känslan är ju helt fantastisk!

Nu ska jag leta upp alla trosor och tygprover jag har i gömmorna och försöka få ihop en underklädeskollektion….Å vad det ska bli spännande!




Svart- och cremefärgat siden med elastan, jag älskar det tyget!



Allt du inte vill veta om din graviditet…..och lite till

Inspiration kommer ofta när man som minst anar det. Idag var det via Instagram. Såg en text där som en känd person ripoffat från en annan känd person. Modigt av den förra kan jag tycka i detta lilla land där alla snart vet allt om alla och det mediala utbudet är ganska litet.

Nåväl det hela handlade om en gravidbok. Jag har själv ingen sådan, fick Ett barn blir till av Lennart Nilsson när det begav sig och det har räckt gott för mig. Nu kanske jag är dryg, jag är ju läkare och har mer kunskaper i ämnet än gemene man, men jag har alltid litat till biologin och varit trygg med det.

Jag har genom-lev t/-lidit sex graviditeter och lika många förlossningar. Alla av olika kvalitet. Det jag saknat är nog inte information om antibristningsolja utan snarare saklig, torr information om what not to do och worst case scenario…sån e jag! Jag tycker inte om den här sockersöta bilden av den väntande mamman och allt snack med magen. Det är tvärtom ganska stressande för somliga att ständigt få läsa om detta. För alla känner inte för att prata med magen och det behövs heller inte. Jag tycker snarast att det är skönt att hålla lite distans så ifall det värsta händer. Det lät väl fruktansvärt för alla…men faktum är att ju mer bilder du skapar i huvudet desto mer sorg blir det om det går illa. Anknytning till barnet får du ju tid till efter att det tittat ut!
Jag vill veta när något är farligt eller hotar att bli det, inget annat. Av den anledningen och erfarenhet av förlossningar har jag aldrig skrivit något sk förlossningsbrev/önskemål. Jag vill att barnet ska komma ut på ett säkert sätt för mig och barnet, punkt slut. 
Hoppa över platsblomman och svenska flaggan också för min del, jag har dig hellre i rummet när jag krystar…


Det känns spontant lockande att skriva en bok om allt det trista men helt normala som händer när man väntar och får barn. Min andra tanke är, vem vill ge ut den? Ingen antagligen för jag uppfattar det som att hela samhället är helt upptaget av att skyffla allt obehag under mattan och nästan skämmas för helt normala saker. Att få baby blues har ju uppmärksammats sedan slutet av 90-talet. När tre senaste barnen fötts har t o m pappans psykiska hälsa varit i fokus!!! (Hoppas inte detta gör att morsorna glöms bort).


Jag har väl inte egentligen haft svåra graviditeter i den meningen att det varit fara för mig eller bebisarna men jag har inte varit på topp..

Efter första barnet fick jag själv upptäcka avslaget. Det hade jag inte fått höra ett ord om! Trist var det också, och tog tid att bli av med. Jag rasade i vikt , 28kg på två och en halv månad, jag blev tillsagd att vara glad åt mitt friska barn och amma vidare….början till slutet.
Jag har varit utmattad (barn ett och tre), funderat på att kasta ut bebisen genom fönstret (barn ett), foglossning from hell (barn tre, fyra och fem), ferritinbrist, migrän, gastrit, ödem, psykotisk av lustgas, klipp, sugklocka, blåa barn och kanske lite till som jag valt att förtränga.

Jag har fött med och utan bedövning, med rekommenderas. Den totala upplevelsen av förlossning i Stockholm är…..låt bli! Ta semester innan och föd på ett annat sjukhus med katastrofberedskap!

Så har ni några frågor om er graviditet eller tiden efter skriv så svarar jag efter bästa förmåga! 
Under tiden skriver jag boken:  Allt du inte vill veta om din graviditet…och lite till. En bok olämplig för känsliga magar!

Jag svarar inte som kanske framgått på vilket märke av gravidolja du ska välja för det finns ingen som hjälper mot bristningar, det har med din hud att göra!


Ett sista ord på vägen…om barnmorskan säger att du inte ska krysta..LYD!!!

Nu ska jag amma!

A








Tre månader senare, tillbaka i kräkträsket.

Idag blev Tylla tre månader gammal. Hon följer sin kurva och allt är frid och fröjd men,  hon kräks! PÅ MIG!! Jag har inte kläder nog att hålla oss båda rena och fräscha hela tiden. Det är i och för sig inte ett problem för vi hasar mest runt här hemma hon och jag. Hon hasar inte så mycket men jag. Upp och ned för trappen med tvätt, fram och tillbaka med dammsugaren och emellanåt till affären för att handla mat och blöjor. Detta måste snart gå över!


Dagarna går så fort och jag tänker mest på att sova (och att se nästa avsnitt av True Detectives). Jag blir så sentimental av att vara mammaledig, tänker på när jag var liten och att jag skulle vilja ge mina barn lika mycket upplevelser som jag fick. Då såg jag en annons från Ving, där var en tävling om en resa till Karibien. Där var jag när jag var tre med mamma och pappa. Lillebrorsan lämnades hemma hos farmor (!?!) så gick det till på 70-talet!
Jag bad mamma plocka fram de bilder som togs då och så lade jag upp dem på Instagram…hoppas hopppas jag vinner! Fast vi skulle väl få lägga till egna pengar för resan var värd 25000kr och det räcker nog inte för att flyga oss åtta över Atlanten;) Här är bilden iallafall, december 1973, St Thomas, Virgin islands och bilen gick på banan…







I lördags var jag bjuden på finfest på Östermalm…DET var ett äventyr. Mest innan kan jag säga för jag skulle vara fin var tanken. Jag hade i god tid bokat in mig hos frissan. 
Det hade kunnat bli en skön stund men jag bokade även tid för mina två illbattingar och det blev allt annat än lugnt. 

Salongen ligger i entréplanet i hennes hem och en dörr ledde upp till deras vardagsrum. Edgar försvann helt plötsligt. Han återfanns två våningar upp under en säng där han hittat en intressant leksakshund.
Det fortsatte i den stilen tills jag ringde maken som fick komma och hjälpa till.

Nåväl, det lockiga håret blev platt och jag kände mig ganska snygg.
När klockan började närma sig sex var det dags att byta om. Klänningen var struken, stumporna, smycken och presenter framtagna. 
Smink på och sen underklänning, klänning, strumpor och vad i hela helvete…det ser ju inte klokt ut!!! Underklänningen sticker ut under fållen och spetsen bubblar sidenet!!!

Upp i garderoben, leta upp andra underklänningen som sedan flera år ligger gömd.

OK, detta är en hållinalltsomrörsigpåettdallrigtssättochknäppsigrenenunderklänning…Inte direkt den storlek som passar tre månader efter förlossning men jag har inget val här och tiden håller på att rinna ut.
Av med alla kläder och i underklänningen från helvetet!
Stön! Den går på med lite knak men då inser jag att nu går ju inte strumpbyxorna på!!
Av med klänningen, på med nylonet, på med helvetesklänningen igen (lite mer knak), sen den rosa klänningen och NU är jag klar!

Det funkar, då ringer 17-åringen och bara MÅÅÅÅSTE ha ett par blå joggingskor. OK jag fixar (oförmögen att säga nej). Kastar mig i supersäkra Volvon som under hela färden, med ökande frenesi, tjuter för att jag inte spänt fast säkerhetsbältena till alla barnstolar!! WTF? Svetten rinner längs ryggraden…inte köra för fort, inte köra för fort…

Kastar mig ur bilen, levererar skor, drar kortversionen av vad som utspelat sig i garderoben, får noll sympati men desto mindre tid, kastar mig tillbaka i bilen efter att jag spänt fast alla bilstolar ordentligt. Styr mot Öfvre i lagom takt. Såklart! Maroon 5 på hög volym och sjunger för full hals, man får passa på när man är ensam..

Jag är först på plats och, visar det sig senare, den enda som ej bär svart. Jag är för övrigt den enda med eventuellt ett undantag som ej befolkar Östermalm. Odd bird alltså. 

Det är kul att komma ut då och då men jag måste jobba på minglandet inser jag på väg hem. Och hitta hårfönen…och kolla upp det där med naglar…och googla vad en Pradaväska går för nu för tiden….Jag är en förortare!!

Älskade Frida om du läser detta tack för senast, jag kommer i svart nästa gång och lovar vara lite lätt salongsberusad så du slipper skämmas;)

Nu ska jag sova! Gonatt!









Nu gäller det!

Första söndagen i mars..

Varje år samma visa, Vasaloppet framför TV:n, jag blir så inspirerad att själv ta mig de nio milen till Mora. En gång har jag också anmält mig men då pajjade ett knä och planerna avstyrdes. I måndags blev det ändå en anmälan till Sveriges näst största skidklubb, Sundbybergs.

Jag har inte tränat regelbundet på åtta år och sedan dess har jag fött ytterligare tre barn. Jag sportade mycket som barn och är uppväxt i en sportfånefamilj. Älskar att titta på skidor och friidrott bland annat, jag hade i det längsta tänkt att bojkotta Sotji men i sista sekund var driften för stark och jag fick maken till att ordna med en månads tittande nu när jag ändå är mammaledig. Jag skäms för det nu när det händer läskiga saker i Ukraina men så illa är det med mig!

Jag gav mig ut på min första löprunda på mycket länge. Jag tänkte en kort stund att jag skulle använda mig av någon kom-igång, intervall för dummies, träna efter förlossningen app men jag var så otålig att jag struntade i det och bara kastade mig ut. Medan jag sprang tänkte jag att vaffan, jag är ju van att träna, är läkare och hur svårt kan det vara att träna sig själv…och så tänkte jag, jag bloggar om det så får vi se!

Min tanke var att springa i ett försiktigt tempo och låta kroppen bestämma hur mycket den orkade. Först blev jag förvånad att bäckenet inte sade ifrån, minsta ungen är ju bara två månader än. Jag sprang tills jag inte orkade mer och gick sedan tills andningen var OK. Sen löpa igen osv osv. I mitt stilla sinne hoppades jag att inte möta någon jag kände, det sket sig efter ca 1 km då min bästis från högstadiet dök upp i skogen. Vi träffas en gång per 15 år så det var bara att stanna och snacka en stund, sen ursäkta sig och fortsätta vidare. Hennes mamma tyckte iallafall att jag var smal….hon ser nog inte så bra, men väldigt vänligt var det.

Det blev 2,5 km på 18 minuter med fem gåstopp och en pratstopp. Vanligen går jag samma runda med hunden på ca 20-25 min i rask takt. Ingen jätteprestation iallafall. 
Jag var mycket nöjd och nu tre dagar senare har värken i benhinnorna lagt sig så det ska nog bli en runda senare idag.

Jag tänker att det får vara samma slinga tills jag kommer lite mer i form och då vet maken var han ska hitta mig om jag dör också…

Jag har, hoppas jag, lurat med mig min svåger samt fd grannen från Dalarna och har jag lite tur så kommer min skidförebild, tillika farbror Lennart att vara med på resan. Han har klarat at inte mindre än sex Vasalopp och är även en hejjare på utförsåkning. Firade 80-årsdagen i Kanadensisk pudersnö. Åkte upp i helikopter med ett gäng 25-30-åringar…Fast coolaste brillorna hade han, dem hade jag köpt till honom i julklapp!

Så nu gäller det att få en biljett, inte pajja nån kroppsdel, fixa skidutrustning och inte tappa sugen och få skämmas resten av livet!

En svensk klassiker vore ju drömmen men Lidingöloppet avskräcker, jag fullkomligt hatar att springa. Simning är ju min grej så Vansbro är nog ingen fara…Cykla, hm det verkar också farligt. Jag får köra en halvklassiker kanske!?! Ett annat år!


My fifteen minutes of fame

My fifteen minutes of fame

Igår lades detta ut på Expressens web tv http://www.expressen.se/leva-och-bo/titta-in-hemma-hos-designer-anna-voltaire/, lite stolt är jag allt. 
Synd bara att Fanny inte hade krossat spisen tidigare för då hade jag fått visa mitt ”nya” kök….Jag trivs mycket bra med ekskivan och tro det eller ej, billigaste induktionshällen, Folklig, från IKEA gör mig gladare än den dyra vi hade från Elektrolux. Den gillade jag aldrig  riktigt. 
Nya spisen är snabbare, ger jämnare värme, är mindre och lättare att hantera. Enda klagomålet är att alla ljudsignaler är högre än den tidigare spisens, vilket jag finner onödigt då man ju står precis bredvid!

Detta eviga pipande från hushållsmaskiner förstår jag mig inte på. Torktumlaren två våningar ned i källaren väcker mig ibland på nätterna för att tala om att den är klar/har stängts av och behöver tömmas på vatten. Diskmaskinen larmar när den är klar och spisen som sagt larmar när jag petar på den!?! Galet irriterande!

I förra huset hade vi Siemens överallt och jag svor dyrt och heligt att aldrig släppa en maskin av det märket över min tröskel igen. Detta endast på grund av att de ständigt och jämt larmade om en massa oviktiga saker. När det däremot kokar över och stängs av automatiskt är det sällsamt tyst….DÅ skulle jag vilja veta att något hänt! Annars besvärar det mig endast. 


DIY

Att gå hemma och vänta på att ett barn ska födas kan vara väldigt ansträngande. Man ställer automatiskt in sig på att det datum man får från MVC på något sätt är fastställt. I mitt fall har det de tidigare fem gångerna avvikit med allt från 18 dagar (tre gånger), 10 dagar (en gång) och sju dagar med lilla Alva. Det är ganska troligt att jag går över tiden även denna gång, jag kan bara hoppas att jag kan parera förbi 22/12, då Edgar fyller, 24/12 då det är julafton och 31/12 för det känns som att man vill ha en egen dag för det lilla livet. 
Under tiden försöker jag förbereda lite hemma för bebisen. Sängkläder har jag sytt, kläder har plockats fram från gömmorna, grannens bilbarnstol har lånats, babysitter håller vi på att bestämma oss för och brorsans bärsele måste lokaliseras.




                                   Nysydda sängkläder till Tylla

Vad gäller butiken har jag tänkt sälja lite av mina egna handgjorda saker. Jag sydde grytlappar i resttyger som jag blev väldigt nöjd med. Stickade och tovade dito är på gång och nästa steg kanske faktiskt blir att sy sängkläder för baby. Det är både roligt och går snabbt, precis min stil alltså!