Hej hej vardag har med lilla mig i sitt blogginlägg!

Jag googlar mig själv rätt flitigt just nu och såg att Louise bakat in en länk till min (vår) bok i sitt inlägg och vi i klubben för inbördes beundran gillar ju sådant! Hon är glad att få vara med men jag kan helt ärligt säga att hon nog bara är en tusendel så glad att få vara med som jag är att hon tackade ja direkt!!! Ni anar inte vilka coola bilder hon gjort till boken som snart kommer. Ni får skriva in sen och berätta vilka era favoriter är, men som sagt den som väntar på något gott får vänta till 1/9. Och det ÄR ju inte så fasligt långt bort. Alla utmattade människor i landet håll UT! Hjälen är nära, och under tiden….motionera, inte i spandex med en galen PT som skriker sig hes i ditt öra, en promenad med lätt svett räcker gott!!!! Tjohooooooo!

Hej hej vardag

Mammamos

En supervacker vallmo!

Jag blev hemma med sjukt barn idag. Han hostade och var röd i halsen. Maken brukar vanligen vara den som får vabba och hålla på, vi har den dealen tills jag är klar med minutbildning. Sen kommer visserligen NÄSTA utbildning för mig men den spänner över fem år så lite vabb hit och dit är inte lika kinkigt. Under det kommande halvåret har vi fått strikta förhållningsregler ”för de som arbetar över sommarmånaderna godkänns endast 25 dagars FRÅNVARO”. Därför är det lite viktigt att inte bli sjuk, ta för mycket semester eller vabba. Men som sagt, idag var det tvunget att det skulle bli jag. Och helt ärligt var det ganska bra för att med korta intervall byta arbetskamrater, arbetsplats, rutiner, specialitet och sist men inte minst JOURNALSYSTEM. Det tär lite på krafterna. Jag sov som en död inatt.

E var hostig under dagen men absolut inte hängig så det har varit full fart här hemma. Jag har plockat, tvättat, städat, tagit ut sopor, hängt tvätt och förberett middag. Tanken är att jag ska iväg och titta på min näst näst äldsta dotter när hon svirar iväg på sin skolbal. En ”photoop” så att säga. Det var egentligen bara det, laga mat och arbeta som stod på mitt schema idag. och det (minus jobbet då) var jag inställd på. Vid tre påminde mig E om att jag lovat honom Pokemonkort. Han skulle få köpa för sina egna pengar så jag bestämde mig för att låta honom göra det. Vi packade in oss i bilen och i svängen vid dagis ser jag….HELA DAGISET, ALLA FÖRÄLDRAR och jag inser att MAKEN missat att det är sommarfest. Det var hans grej men säkert pga att jag vabbade så stängde hans hjärna ned. Jag rusade in precis när sista applåden tystnade. Jag fann min lilla sommarklädda unge sitta ensam på gräset och speja efter någon…..MIG! Mitt hjärta nästan stannade. Älskade unge, att bli bortglömd av inte en utan av TVÅ föräldrar! Jag hade ju ingen picknick med (med det hade verkligen inte alla andra heller) så jag bara tackade fröknarna och tig med henne på vår tur till leksaksaffären. E tog sina kort, Tylla valde….en klubba för två kronor. Den gav jag henne med varm hand. Tylla sjunger Idas sommarvisa

Vi handlade lite smått och gott ffa smågodis. dels för att jag skulle tröstäta lite och att de skulle få något som plåster på alla möjliga själsliga sår jag kan ha åsamkat dem med min glömska och förvirring. Jag ringde till fritids och sa till äldste sonen att han kunde cykla hem när han ville, jag var hemma.

Prusseluskan framförd av Tylla

När vi kom hem värkte min rygg så (jag vet, ska inte prata om det) att jag lade mig ner i sängen. Tylla sjöng sommarvisorna jag missat för mig och jag spelade in. Sen började hon och E bråka om ett GLAS VATTEN. Och jag kände hur jag liksom inte orkade mer. Jag orkade inte reda ut bråket, jag kunde bokstavligt talat inte GÅ för att hämta mer vatten till Tylla, jag tog upp datorn för att skriva ned allt elände istället i hopp om någon slags bot och förlåtelse. Då öppnas dörren och Inez gör entré, älskade älskade INEZ pralines! Hon kom som sänd av gud för plötsligt skiner tylla upp, hon sprang mot dörren och skrek:

-Goda nyheter! Vi har godis till dig! (Så underbart med barn ändå!)

Puss och kramkalas utbröt genast där. Men till mig kom E gråtandes och gömde sig under täcket.

-Vad är det älskling? Frågade jag.

-Jag vågar inte säga du kommer bli så arg….(När han säger så blir jag riktigt orolig för då kan det på allvar brinna i bilen eller något).

-Men jag lovar jag blir inte arg, vad har du gjort, är glaset sönder, har du slagit någon, VAD?

-Jag vågar inte säga (stigande oro hos mamman).

-Har du tagit mina smycken? säger Inez då. (Jag ser frågande på henne och får fram att Alva nämnt för Inez att E rotat bland hennes smycken för flera veckor sedan, något jag inte känt till).

-Men gud,! utbrister jag. Vad som helst kan ha hänt! Har du kastat dem? Spolat ned dem…? Vad?

-Jag våååågar inte säga! (E som kurar vid min sida under täcker och störttjurar)

Vi frågade lite mer ledande frågor och lovade dyrt och heligt att inte bli arga medan vi klappade honom. Men han vågade INTE säga. Då slog det mig…han hade gett bort dem. Till en tjej han är kär i.

-Har du gett bort dem till någon på skolan?

-Hulk, snyft, snyft, flämt…JA! Till Nicole, hon är nio. Jag fick en puss…

Jag har två söner som väldigt gärna ger bort smycken till flickor de är kära i. Jag har försökt att säga att min vigselring, mina armband och allt i mitt smyckesskrin INTE är rätt saker att ge bort. de får gärna köpa saker i affären och ge men INTE ta mina ädla stenar och metaller. detta har då gjort att d sökt sig till andras gömmor.

Men nu är saken utredd, det var inte guld denna gång och jag har lovat att ersätta Inez för örhängena. Så ungefär var det idag, mest action mellan tre och fyra kan man säga. Jag är nu HELT urlakad och måste samla kraft för att orka klä mig anständigt nog för att kunna visas bland folk och fota min 16-åring i Barkarby och sedan åka raka vägen hem igen….men vad gör man inte för sina barn….man gör det man minns. Och nästa år ska jag ta SEMESTER från första skolavslutningen fram till midsommar och vid skolstart, lucia, jul och året därpå påsk för jag hinner liksom inte med alla drop in frukostar, mysmiddagar, avslutningar och luciatåg annars….

Men mitt självförtroende som mor är nu på lägsta möjliga nivå, och det gör INTE saken bättre när folk påpekar att jag inte har någon koll på dagar och datum. Det borde alla jag känner veta nu!!!

 

 

Tack gode gud för min 18-åring idag!

Bruna ägg

Här vaknar jag och läser om en annan mammas vedermödor, föga anar jag att min morgon kommer bli lite som skärselden….

Ni kanske undrar över titeln? Jo, den är vald för att mesta möjliga mängd människor ska läsa detta. Jag googlade mest sökta ord i Sverige och då var listan bara klar för 2016…där var Pokemon Go överst men det är för dumt tycker jag och rätt högt upp fanns frågan om varför ägg är bruna eller vita och med tanke på att jag har höns tyckte jag att det inte avvek för mkt. Så ni som undrar över detta ska få veta, NU! Bruna ägg är det för att inte synas så bra i naturen. Vita ägg är vita för att någon snille kom på att det var fint och så avlade man fram vita ägg. Mina höns värper chokladbruna, nougaterna och pastelligt gröna. För att de inte ska synas i naturen och bli uppätna av rovdjur. Naturen är smart, människan INTE. Och för er som inte ätit ägg utomlands så mycket (eller iallafall inte sett ägg utan skal) kan jag meddela att vi är ganska ensamma (tror jag, har bara en ref. här som är min svägerska från England) i världen om vita ägg. Hon hade aldrig sett det tidigare…bara bruna tydlingen kring Nottingham iallafall (eidensgrad här lååååg).

Nu till mitt egentliga inlägg. Det började så smått inatt kan man säga när, jag pga allt som hänt under helgen ej kunde somna och full av stress satt uppe sent för att färdigställa en korrekt och underhållande redogörelse över Trulles helg ihop med oss, bröt samman lite då vår skrivare är kass. Jag skrev av mig den värsta stressen och somnade kring halv tre i skenet av Indiana Jones på datorn.

Morgonen började så här: Jag läste skumögt Hejhejvardags blogginlägg och tänkte, fan livet med barn är ingen lek alltså och påmindes om mitt eget inlägg Fobiträning i familjesituation. Då visste jag inte att jag bara en timme senare skulle sitta och gråta på dagis (orkar inte vara PK och skriva förskolan, jag O R K A R inte. Men jag orkade skriva det….?).

Trulleväskan packad men som sagt, själva Trulle låg ju med Tylla….nu skulle jag bara hämta Trulle. V A R  Ä R  H A N?????

Jag sprang fram och tillbaka mellan hennes och vårt sovrum (under denna tid försöker jag klä på och utfodra tre små liv) var kan ungen ha tappat trollet? Ingenstans tydligen. Universum har uppslukat det skitiga lilla gossedjuret.

-Mamma, får vi cykla? (Frank som fick ett nytt cykellås igår)

-Ja, visst, bara jag hittar trollet.

-Var är Trulle gumman? Kan du visa mamma????

-Ha ”boy”! (Tylla som skiter i trollet och vill ha en nappflaska)

-Du ska få det men det är viktigt att vi hittar Trulle…..(säger jag under det att jag noterar att rosa flaskan läcker och häller över i blå och hoppas att hon inget märker).

-Jag vill ha MIN flaska. (Säger hon såklart men jag väljer att ignorera detta och bara se superstressad ut)

Tylla tog flaskan.

-Älskling, jag orkar inte mer, jag blir galen. Vet du var Trulle är? (Säger jag och nästan gråter till maken)

-Men, vaffan, du kan väl inte gråta för ett borttappat troll?!? (Maken helt oförstående inför att ALLT står på spel här, A L L T)

-Jo, jag blir galen, jag orkar inte mer. Kan det vara EDGAR som tagit Trulle???? (Såklart, han tar ju allt som är löst. Men han är oskyldig hävdar han.

-Mamma!!!! Jag vill cykla nu! Säger Frank och går ut och börjar hoppa på spången han far byggt i väntan på trallvirke….det lät jättemycket ock väckte sannolikt alla grannar.

Då börjar det SNÖA!

-Nej, det blir ingen cykling, det är asfalt, trollet är försvunnet och jag blir galen (säger jag som håller båda händerna mot huvudet och tror att jag håller på att bli galen).

Mina barn ogillar kläder.

-Här är Trulle! Deklarerar maken stolt och berättar att han letat i docksängen.

Tydligen har Tylla innan hon kommit in till mig inatt vid halv två bäddat ned trollet och kanske konturen där, mycket prydligt. Och sedan glömt allt av detta.

Nu står vi alltså alla redo i hallen. Tre med cykelhjälm och jag anser att jag klarat detta bra (dvs ej blivit galen och eller gråtit så att huvudvärken eskalerat).

-Nu går vi! Säger jag och öppnar dörren. Alla följer med, Jag spänner fast T och E i bilen och då säger Frank:

-Va? Ska jag inte få cykla? (I snöblåsten).

-Men älskling jag sa ju det, det snöar och nu är det för sent pga letande efter troll…..kom nu snälla.

-NÄÄÄÄÄÄÄJ! (och går med bestämda steg mot huset och smäller igen dörren.

Jag går efter, försöker att inte bli galen dvs andas och tänker positivt…som att….det är trevligt att ha barn…det är trevligt att ha barn…det finns de som inte får några barn…..jag ska vara tacksam, tacksam, TACKSAM och alla har tio tår och tio fingrar, jag SKA INTE GRÅTA för då får jag värre huvudvärk…..typ.

I huset står en skitsur 7-åring med ett splitternyt lås i handen. – J A G  V I L L  C Y K L A !

-OK, men säg inte ETT ord om detta till de andra, kom nu. (jag mkt sammanbiten)

-Är ni inne igen? Ropar maken från toan….där han bajsar i lugn och ro (antar jag).

-Hej då! (jag som med emfas betonar att jag GÅR nu).

Innan jag han lyfta in cykeln i bagageluckan och spänna fast F hann maken iväg med bilen och han såg såååå glad och pigg ut. Han sa vid kaffet att han var sååå trött, och näääär ska detta sluta? Jag sa:

-Inatt delar vi upp oss, jag orkar inte mer.

-Men vi gjorde ju det inatt!?! Säger maken på allvar.

-Alltså, att DU går och lägger dig ensam i en av barnens sängar medan jag sover med barnen är INTE att dela upp sig, det är tvärt om och VÄRRE, OK??????

-Öh…..ja…ok. Men…ja det blir bra.

Saker man upptäcker när man går på trolljakt.. detta är makens sängbord men jag tror inte han ordnat med geléråttan faktiskt.

 

Vi åkte till skolan, ingen knotade, eller jo Tylla ville sparkcykla….det sa hon trettio gånger på fem minuter. Jag lyfte ut cykeln och pussade de båda pojkarna (båda iförda hjälm) och så fick de faktiskt gå själva. Ingen invände.

Mot dagis.

-Jag vill cykla!

-Jag vill också cykla, jag vill vara med dig mamma, jag vill att du är med mig på dagis. Jag vill cykla, mamma, kan jag få cykla?

I farstun till dagis upptäcker jag att det otäcka lilla trollet saknar sina byxor!?!!!!

Vaffan!?

-Du stannar HÄR! Sa jag skarpt till Tylla som blev så förbluffad att hon blev tyst och så sprang jag tillbaka i snöblåsten till bilen för att leta efter byxorna. På vägen såg jag en damväska stå öppen och ensam på gården….stackars den mamman hann jag tänka, men kanske det är en lekväska som SKA stå där….eller????

Min sorgliga bil, byxlös men rik på annat innehåll.

Inga byxor återfanns i bilen. Då ringde på allvar mobilen. Det var dotter nr 2 (som snart är myndig och ska få RÖSTA I RIKSDAGS-(och alla andra val) valet) och undrar när jag ska komma hem…hon har sina grejer i bilen…..

Jag sprang tillbaka till förskolan, gick till fel avdelning och slutligen avlämnade jag barnet, Trulleväskan med fula A4 med suddiga bilder och satt med en tår i varje ögonvinkel och redogjorde för allt detta.

Jag är en usel mamma, jag kan inte hålla koll på ett par trollbyxor. Jag har inte koll på något men jag VET varför!

För en endaste människa kan inte förutse allt oväntat som en hel drös med barn kan ta sig för, man behöver kontakter på SÄPO för att klara det. Man behöver spårningsutrustning, kameraövervakning och sannolikt en kurs i mentalavslappning samt en vattentank att sova i.

18-åringen hämtade sin väska i bilen, gjorde sig redo att gå och ropade: -Hej då!

-Kan man få en puss?

-Nä hinner inte, ses ikväll! Och BAM dörren smälldes igen så alla glasen i hela köket skramlade. Jo, jag fick ett sms igår att hon nog är vegetarian nu…bara så jag vet….

Jag kan nu ha skrivit mitt mest desperata inlägg någonsin, jag har varit ledig i nästan tre veckor och jag längtar till imorgon när jag ska få börja arbeta klockan 8.

Ajö!

Så här kommer det se ut ett tag framöver här hemma.

 

 

Ordna middag

På grund av alla smutsiga små fingrar här hemma har jag börjat fundera på tapet. Jag vat att det inte blir renare av det man kanske jag slipper se eländet ändå? Här en från Marimekko som jag gillar.

Att arbeta under tidspress är inte längre min grej. Tidigare kunde jag ha ett schema för dagen deä minst fem saker var inbokade och jag höll tiden, missade aldrig något. Nu efter att jag varit ”trött” finner jag att jag blir stressad av att ha EN tid att passa. Och som det varit senaste veckorna har den saken varit lämning av barn på skolan 8,15.  Om man ska komma till skolan i tid måsta allt vara klar senaste 7.45 och allra senaste 7.50 annars skäms jag så förtvivlat på skolan. Tylla har ju ingen tid att passa riktigt så hon får lämnas sist.

Detta ihop med ljudkänslighet är väl det som jag tycker är mina restsymptom. Och det jag jobbar med. Dels vet jag att jag måste parera lämningen, uppvaknandet genom att gå upp i tid, försöka förbereda kvällen innan (kläder, packade väskor etc.) och ljudet skruvas hela tiden ned på div elektroniska manicker samt de som för oljud får går in på sina rum.

Den här i hallen kanske? Måste bara kolla måtten…

Eller den här kanske?

Men igår lyckades jag få ihop en middag med 15 personer utan att möta upp dem i hallen i blött hår iklädd handduk, det var första gången på mycket länge. Allt gick i lås utöver att induktionshällen spårade ur pga av överkokning tidigare på dagen och barnen fick ingen pasta. Tur att jag hade så mycket annan mat och att barnen verkade gilla den.

Jag är ju väldigt svag för blommigt trots allt och den här känns inte så söt ändå. Vi får se när jag vågar prata med maken om detta….

Jag lär mig så smått att lägga ribban på en lagom nivå, förbereda noga och veta mina begränsningar. Det blev jättetrevligt och jag var inte sönderstressad. Nu kommer en lång helg, det är både bra och dåligt. Tidspessen minskar, ljudvolymen går upp…

Så här blev dukningen iallafall. Idel svenskt, danskt och finskt men sedan medelhavs-iransk mat och tyskt vin och öl. Mina egna servetter såklart! Mamma och maken hånade mig lite, min vurm för ”fynd” på blocket i fråga om Signe Persson Melin – besticken osv….Men det är en härlig känsla att äta med dem och jag är glad att jag kom över första två gafflarna för 5 kronor styck även om övriga kostade närmare 100/styck.

 

Nu ska jag dricka mitt kaffe i sängen. Maken gick upp, fixade och kom sedan tillbaka till sängen, vi är olika på SÅ MÅNGA SÄTT!

 

 

Förväntningar är allt

Här lilla Tyllas söta fötter på min sida sängen. Hon sov tre minuter efter att jag lämnat hennes sida….Strumpbyxa på för säkerhetsskull!

Maken var så trött efter arbetet i fredags, han lade sig för att sova en stund…vid 18….och visst. Han hade varit fysisk hela dagen, inte bara nött kontorsstol. Då får man hälsosam trötthet i kroppen, det skulle alla sömnstörda testa.

Jag somnade först när jag lade Edgar ungefär vid åtta och sen ordentligt när jag lade Tylla 21-ish.

När E somnat satt han med F och T och tittade på något. (I det läget hade jag passat på att att lägga exempelvis Tylla som var så trött att hon hängde över mig redan vid åtta….). Jag blev lite besviken när jag såg att han nu kvicknat till men bestämt sig för att låta mig lägga två barn på raken. (Lite är en underskattning kan jag erkänna).

Jag tog med mig Tylla till hennes säng och somnade snabbt och i en onaturlig ställning som straffade sig 00.20 då jag vaknade upp igen. Jag klädde av mig och gjorde mig iordning för att SOVA och fann då maken ihop med Frank i min säng. (Det rimliga tycker jag hade varit att han lagt pojken i den säng som inhandlats för det ändamålet så att jag skulle få en rimlig chans att sova på något ställe). Så hade jag gjort….

Lagom till att jag lade mig för tredje gången vaknade Edgar, han brukar göra det ungefär tre gånger/natt numera. (Under det att jag skrivit detta har jag nu vid säkert fem tillfällen fått intervenera i bråk av olika slag mellan de vakna små, maken snarkar vidare). Jag väckte då maken som tog sitt täcke, kudde och gick in till E. Men först gick han på toa och lät E stå ensam och gråta i mörkret i sitt rum….han stängde INGEN dörr för att skydda mig och övriga från oljudet och gjorde sitt.

Jag har inte hjärta att låta ett ledset och uppenbart vettskrämt barn stå ensam i mörkret även om jag är jävligt kissnödig. Jag gick in till E och lugnade honom tills dess att maken var klar med sitt. Jag stängde BÅDA dörrarna till sovrummen och insåg att jag nu skulle dela säng med Frank som snott in sig i MITT täcke….Och visst jag delar gärna men hela poängen är att jag ju någon gång ska få sova…vi har pratat om detta miljoner gånger. Och ändå. När mörkret faller blir han en grottmänniska. På ALLVAR!

 

Detta finner jag på makens sida sängen…det är inte hanns, det vet jag men det är ändå rätt intressant att detta är det mina pojkar helst samlar på och sysslar med. Täljer spjut med vassa stenar….. Maken tittar helst på Bear Grylls eller Mythbusters som spränger grejer osv…..

Den här hittade jag på köksbänken nu på morgonen, den låg där inte igår kväll….vad händer här hemma?

Jag låg tidigt på morgonen nu och försökte förstå allt detta. Varför de män jag bott ihop med (två typ) inte kan vara trevliga på nätterna vare sig mot mig eller barn. Jag undrar om modersinstinkten i mig är problemet? Eller vad är det egentligen frågan om, är barn bara helt enkelt galna?

Kreativiteten flödar här hemma, mestadels på golvet. Och väggar förstås…..

En tes är att män (och nu är vi tillbaka på grottstadiet) är ämnade att döda fiender, endast. Och då ska de vara otrevliga när de väcks abrupt på natten, gärna med ett hotfullt parasympatiskt stånd…….Och tala gutturalt. Detta fungerar dåligt på barn som redan var rädda.

Mammor ska vara milda och trygga samt ha vett att låta den aggressive hanen sova lugnt på natten och vaknar därför innan…..och har inte den hotfulla rösten samt väljer att säga: Men lilla älskling är du rädd, kom och ligg här! Istället för att framstöta: Vad fan är det nu då? och passera förbi barnet som gråter……för att uträtta sina behov…..

Vad beträffar barnens sätt att ideligen störa sina föräldrar och syskon på natten….där har jag ingen rimlig grottlik förklaring. Jag tror tvärt om att det är fel att låte dem sova annat än på sin arm…..för det verkar ju vara där de trivs och sover bäst. Men så ska det ju inte vara nu…..

Min plan är att ha fler sängar i vårt sovrum. Det ska ske idag. och det ska finnas ett täcke till varje person också, i varje rum. Och jag ska inte väcka den björn som sover, jag ska gå och lägga mig vid 18 och sen inte bry mig ett skit om något. Inget ska komma mellan mig och min sömn, INGET!

Ibland tänker jag att jag borde läsa utvecklingspsykologi. Jag vill verkligen förstå detta med barn och deras helt obegripliga önskan att störa på nätterna, det ÄR inte en överlevnadsfördel…för mamman.

Jo, jag låg lääääänge och tänkte på detta innan jag vågade röra en fena (Tylla hade krupit in till mig också under natten). ilarna satt lugnt och snällt och spelade något spel på undervåningen. Maken sov ensam i en av barnens sängar. Så fort jag tassade ur sovrummet började killarna bråka, de krävde frukost av olika slag, jag försökte avvärja bråk enligt ovan och servera dem det de önskade i hopp om att iallafall T skulle sova lite…eller att maken skulle masa sig upp, klockan var ju iallafall över 8….

Tylla vaknade såklart och cirkusen var igång. Maken sover fortfarande. Han blev verkligen HEEEEEELT utmattad igår på jobbet, så trött, it´s tremendous! Jag är ju bara hemma…..och skriver en satans bok om att vara utmattad….

Jag vet, allt är mitt fel, jag har satt mig själv i denna skuta. Men idag blir det kanske ändring? Jag ska säga NEJ till allt. Eller för resten…maken ska ju GRÄVA. Ett hål om dagen är hans mål, så att vi får en altan till sommaren. Ett hål om dagen….mmm det skulle jag gärna ägna mig åt.

 

Och till er som tycker att jag borde ha med mer genomtänk här, tänk om, jag talar grottstadie här, det finns INGET utrymme för att bredda perspektiven alls! Inga kommentarer på det tack! TACK!

 

Julen varar fram till…15 mars

Helt utslagen faktiskt men en gnutta sol i ansiktet.

Men åh, idag blev en annorlunda dag. Jag kastade mig från det ena till det andra. Stressen. Jag blir stressad i förväg…det är ett dåligt tecken. Sakerna som ska klaras av hopar sig och jag glömmer viktiga saker. Slutligen belönas jag med överjävlig ryggvärk. Men, solen sken iallafall och jag biter ihop och slappnar av om vartannat. Jag får rysningar både av glädje och obehag. Det senare är ju otrevligt och smittar av sig på det förra. Igår var jag väldigt stressad när jag drog iväg vid sju. Jag hade inte hittat min plånbok. Den där jag lagt några guldringar och ett örhänge….sen kom jag på att kanske mormors halsband också låg där…och då blev jag riktigt orolig och besviken på mig själv för det halsbandet har jag tappat bort flera gånger. En gång ett helt ÅR. Min mor hittade det i sängbordet i Frankrike bakom ett kilo Sel de Guérande……ni förstår väl att man inte gömmer guldhalsband hur som helst.
Jag hittade så småningom plånboken i makens bil, guldringarna bland strumporna och halsbandet ovanpå en teburk i köket. Diagnos??? Jag vågar inte sätta någon men ångestnivån var på topp här kan jag säga.

Vad har jag lärt mig av mina 46+ år på jorden? Ja de första 40 känns som helt blanka utöver det uppenbara att lära sig läsa, skriva, studierna osv men den svåra koden att knäcka är jag själv. NÄR ska jag lära mig hur man gör? Att sänka axlarna, ta ett djupt andetag och inte låta mig övermannas av allt? Och när ska jag sluta låta mig triggas av min makes strumpor? För jag märker att allt drar igång när jag kommer hem och ser allt som han gör olika (det var snällt sagt för helt ärligt ser jag inte riktigt vad han gör självmant). Jag längtar ömsom efter en au pair, en städerska eller att bli hemmafru. Alla tre faller på sin egen orimlighet (läs min/vår ekonomi) men är nog vad som skulle behövas för att jag inte en gång i veckan ska rusa runt i panik och leta efter något oersättligt som jag lagt på något listigt ställe. Men jag har börjat lära mig att lugna ner mig själv för jag hittar i princip alltid det jag stuvat undan. Jag behöver bara hämta andan lite. Nu ska jag göra det, hämta andan och lägga några barn och hoppas få vara vaken en kvart ihop med maken och de två äldsta av mina barn.
Over and out!

 

Ja tack!

 

Så svårt att förstå. Jag ska jobba med acceptansen och det lågaffektiva bemötandet….

 

Helt sant och jag väljer att se mig själv som kol under förfining….Julstjärnorna togs ned idag. Föra påsk ändå!

 

Mina Veror står i skyltfönstret nu….så stolt! Jag gjorde något helt nytt idag. Ni får veta mer senare…men inte så mycket senare…..

 

Irritation

När man flyger in över Sverige och närmar sig jordytan är detta faktiskt ofta det man ser. Röda hus med vita knutar och en hel massa barrskog.

Sömnlöshetens pris är eldfängdhet. Jag sov bara två timmar natten till igår, detta ledde till att jag kompensatoriskt föll i dvala vid halv åtta igår ikväll men i vanlig ordning tvingades upp av två barn vid olika tillfällen under natten och låg på tre olika ställen med min slitna kropp. Ändå nöjd med den totala summan timmar jag fått i mig steg jag upp och tog mig an morgonbestyren. Pressa juice till mig, assistera Edgar med sin, servera maken kaffe med varm mjölk (på sängen) och sen försöka få ett glas juice själv. Jag slog på radion och råkade tuna in på Lundströms bokradio. Jag är väldigt skeptisk till kulturprogram som helhet, jag ogillar den högdragna tonen, speciellt ogillar jag att man ska övertolka saker och vränga ut och in på allt. För mig är det så här: Man skriver precis det man menar och så landar det hos mottagaren som kanske förstår exakt för den har samma erfarenhet eller så går det läsaren förbi för den kan inte fatta. Vissa med god inlevelseförmåga kan föreställa sig saker, har empati, och den kan utan egna erfarenheter få en skymt av vad som menas.

Idag handlade det märkligt nog om det allra värsta jag kan tänka mig, övergrepp på barn och ändå ville jag lyssna….jag brukar annars omedelbart stänga av radion (tidigare tvn men jag ser ju bara strömmade serier numera och väljer själv) för jag mår så illa bara vid tanken på detta. Men den här mannen fascinerade. Långsam, lite släpig överklassengelska som är så svår att inte förtjusas av talade om det allra värsta, som han själv blivit utsatt för. Det var några oneliners också, som att engelska överklassen är de sista Marxisterna (de tror nämligen fortfarande att klassamhället finns) som drog mig till detta. Men Lundström själv med sin ivriga och lite käcka röst irriterade. Det i samverkan med att barnen vid frukostbordet ideligen störde mig gjorde att jag slutligen drämde handflatan (inte näven, det vore för läskigt) i bordet och skrek rakt ut att jag behöver lite tystnad. Edgar hade då, tvärt emot min instruktion både börjat dricka den färskpressade juicen med tesked och haft mobiltelefonen tätt intill. Detta vet han att man inte ska göra av ganska många olika skäl som jag angivit väldigt många gånger. Då jag vägrar att tro att mina barn är obildbara blir jag så orimligt trött ibland (i kombination med sömnstörning) när glaset välter, skeden flyger iväg och sprider juicen och iPhonen badar i en pöl av juice. Förstår ni den känslan?  Jag blir överdrag pga utmattning, konstant störning av den egna agendan (att få lyssna på radion och äta frukost samtidigt) och att jag ständigt verkar behöva säga samma för mig självklara saker. Är jag orimlig?

Bild av mig på Savini i London, en stad där klasskillnaderna är väldigt tydliga, inte så mycket på dagtid för då är det ett sådant myller men på kvällarna när man är på väg till sin säng då ser man dem, inte som i Sverige övervägande eu-migranter, utan vad jag föreställer mig är infödda engelsmän, som rättar till sin wellpapp att sova på….sorgligt.

Maken ligger i sängen, han behövde se nästa avsnitt an Innan vi dör på Svtplay. Jag förstår honom, deras cliffhangers är monumentala. Jag såg ALLA sju avsnitten i rad nyligen (den sömnlösa men värkfyllda natten härförleden). Se den men se till att vara ostörd på en regnig ö i Nordatlanten.

Medan jag sitter här och försöker lugna ner mig och skriva klart hör jag både Tyllas serie och lille Edgars lek (han är väldigt ljudlig) och känner att irritationen nog kräver att jag går ut en stund, jag måste kylas ned.

Så här såg mina föräldrars vardagsrum ut efter att ha härbärgerat två av mina barn under förra helgen. Hon blir inte ett dugg störd av detta, hon tycker det är gulligt. Jag får nästan panik bara av bilden.

Sovstilen…tänk att man så gärna vill gosa med dem när de sover, när de är vakna vill man bara att de ska somna……

Tillbaka till bloggandet. Med Bokradion i lurarna för att ta bort bruset. Nu kan jag verkligen lyssna. Edward St Aubyns böcker ska bli TV-serie och har nu översatts till svenska. Första romanen ”Glöm det” ska jag genast beställa. Knark, övergrepp och överklass i en elegant och gräslig historia. Jag tror jag kan lära mig något av den. Jag har svårt att läsa saker utan att det ska vara till någon nytta för mig. Författaren säger att skrivandet frigjort honom och det är ju verkligen så. Det vet väl alla som skrivit saker rakt ur hjärtat eller hjärnan…..det är själva poängen med att formulera sig. Och det viktiga är ju att det fastnar på papper (el i en dator) annars recirkulerar det. Lundström gapflabbar vid flera tillfällen….jag tror jag inte skulle ha gjort det i möte med denne plågade man, för hans bok känns som en terapi och i den situationen gapflabbar man inte. Jag kände mig kräkfärdig och hade nog inte kunnat hålla tårarna. Han säger att han var sin fars skapelse och nu är fadern hans. ”Ahh!” utbrister hon och jag blir arg igen…..jag är verkligen riktigt ”on edge” idag. Avslutningsvis kommenterar hon hans språk som ”oklanderlig engelska”, ja!?! Vad annars? Han är engelsk extrem överklass, han talar precis så som man kan förvänta sig och vill man vara insmickrande kan man väl istället säga att man älskar hans röst och sätt att tala. Det gjorde jag. Jag tycker överklassengelska är totalt underbart i sin lågmäldhet.

Nu ska jag ta mig an familjen. Utan att bli galen. Jag vill ha en lugn helg, avslappning.

Så här ser den ut i den engelska versionen, kanske jag ska välja den engelska istället? Men då kanske en hel del av det skrivna går mig förbi???? Men den är så mycket snyggare än den svenska.

 

 

Våren, ljuset, andningen

IMG_7996

Alltså självhushållande ekobonde ÄR ju mitt egentliga kall men jag har det rätt bra här på berget. Notera mitt fina förkläde, det heter Barbro efter en kompis (hon har döpt en bricka efter mig) och jag har gjort mönstret HELT SJÄLV! I bakgrunden min fantastiska öppna spis som jag kämpat så hårt för. Men jag känner mig lite självhushällande ändå när jag bär in veden jag huggit själv av trädet vi fällt när vi byggde huset. Tomatplantorna driver jag upp under växtlampan jag köpte i helgen….

Nu är jag lugn. Jag hann med allt och jag känner hopp om livet. Lite hänger det ihop med ljuset, solen sken idag men också att Försäkringskassan ringde mig och berättade att man kan vara sjukskriven i förebyggande syfte. WHAT? Det ska jag läsa på! Så bra. Eller så kan man gå ned i tid på eget bevåg…..och inte låta andra betala….Men iallafall bra tänkt! För när ens vardag består av att stå ut och bita ihop trots att man har så ont att varje steg känns som det sista man tar, då behöver man höra sådant. Och idag hörde jag att en politiker med inriktning sjukvård skulle kolla på hur vårdens personal mår….öhhhh snacka om yrvaket, men ändå. Baby steps.

Jag svängde förbi systemet, det vankas tjejmiddag. En psykiater, en psyksyrra och en psych wannabe….då måste man testa vinet INNAN! Och jag kommer därför ge er ett VINTIPS!

Jag gillar vitt, ekigt, smörjet och vanilj. Då ska man köpa Spring Villages chardonnay! 70 kronor och i PET-flaska, väger ingenting! Bra för ryggen, plånboken OCH naturen (pga inga tunga transporter) minus på långväga men jag lovar er, delar ni min smak på vin, köp detta. Till S och L, nu vet ni, jag är redo. Jag kanske somnar innan 21 men då får ni fortsätta festen utan mig och dricker jag för mycket vet ni vad ni ska göra. Framstupa sidoläge och krampar jag…ja….så skönt att ha rätt sällskap när man har ”spritfest”. (och med spritfest menar jag två olika vita viner och en bubblig rosé, väldigt ansvarsfullt!) (Vill ni ha mer tjejer får ni ta med eget!).

 

FullSizeRender

Så himla gott alltså, och jag är INTE SPONSRAD, JAG BARA ÄÄÄÄLSKAR DET ÄNDÅ! En kompis till mig sa, drick fint vin på onsdagen ihop med falukorven…det förgyller vardagen. Men detta är ju så billigt att det inte ens behöver skinna en! En kronoa i pant dock, från Kalifornien, det är väl enda minuset egentligen. Både pga transport men mest pga Trump. Snart får vi väl se lappar på exportvaror därifrån med en ursäkt….

 

IMG_7991

Det har kliat i fingrarna en längre tid att ta tag i leran igen, det var några år sedan nu, kan ni tänka er att jag sålt keramik på Skansenbutiken och DesignTorget?!? Här ska det bli fåglar till påsk!

Kram och kram och kram.

Nattarbete

Pga 1, tjutande ljud från värmepump. 2, livligt mjauande från utestängd katt. 3, 6-åringsben över höftben. 4, Värk från rygg och mardröm om mal i garderoben vaknade jag halv fyra.

Jag åtgärdade värmepanna, släppte in katt, bytte säng, drack lite juice för att sedan byta säng och försöka somna om. Detta medgavs ej. Då fann jag för gott att läsa på lite om utmattning på socialstyrelsens hemsida. Jag kopierade in text jag fann särskilt intressant i ett dokument och tänkte här återge det till er. Innan detta hanns med vaknade 3-åringen och var hungrig. Mat iordningställdes vid halv fem och nu ligger jag här utan hopp att få sova mer än de fem timmar som redan sovits.

Jag såg lite på Madonnas senaste tal men tyckte inte det var så anmärkningsvärt, det var fånigt tyckte jag. Har man så många åskådare skulle man kunna uttrycka sin indignation bättre än med ”fuck you” upprepade gånger samt att man funderat på att bränna vita huset tycker jag. Jag såg också en video av hur Obama och Trump väljer att stiga ur en bil för att hälsa på någon….Obama stiger ur, inväntar sin hustru  och tar sedan ”värdparet” i hand ihop med frun. Trump däremot går ur bilen, hälsar och struntar fullständigt i att frun ej hunnit komma runt bilen ens. Det sätter väl tonen för de kommande fyra åren.

Stil i P1 hade ett avsnitt om nya första frun, Melania Trump. Hon verkar ha varit en vissen student på designhögskolan, en själlös modell och ha ett svalt intresse för politik. Det är väl ingen ”biggie”. Men återigen trist när en person som skulle kunna göra skillnad inte utnyttjar möjligheten…eller inte. Jag skulle inte tigit still om jag fick vara first lady. En rätt bra sak som Melania svarat på frågan om hon skulle ha gift sig med Trump utan hans pengar var ”hade jag fått vara gift med honom om jag inte var snygg?”. Insiktsfullt. Det verkar finnas ett balansförhållande mellan pengar och skönhet. Man kan alltid kompensera personlighets- och skönhetsbrist med pengar och vice versa. Jag hoppas och tror att de som baserar sina förhållanden på detta ändå kan vara lyckliga i sina äktenskap eller är det bäddat för otrohet? Man tänker osökt på låten av Beatles, Can´t buy me love…och det är nog sant men man kan ju köpa lojalitet, sex och en arvinge. Hon ska heller inte flytta in i vita huset….kanske lika bra det? OM jag vore snygg nog undrar jag om jag skulle sälja mig för pengar…..jag tror faktiskt inte det. Jag tror på allvar att ett förhållande ska baseras på kärlek och då behöver man inte resten (jo man behöver pengar så man klarar sig såklart men på det personliga planet räcker nog att älska och att känna sig älskad väldigt långt). Det för mig tillbaka till nattens studier….här kommer det, helt taget ur sitt sammanhang men det handlar om orsaker och uttryck av utmattning. Man blir gråtfärdig.

”Orättvisor. Det finns inte mycket forskning kring denna faktor, men vissa författare ser den som en kritisk faktor för arbetsledningen. Rättvisa i beslutsfattandet uppfattas inte sällan som viktigare än att beslutet går i ens egen favör. Viktigt är också möjlighet att uttrycka sin egen uppfattning och att behandlas respektfullt.

Värderingskonflikter. Att arbetsgivare och arbetsledning har någorlunda likartade värderingar som arbetaren kan vara centralt i många fall. En bristande överensstämmelse mellan arbetsledningens och den anställdes värderingar minskar engagemanget i arbetet och kan leda till en djup otillfredställelse och demoralisering.

Apati; personen distanserar sig såväl fysiskt som psykiskt från arbetet, frånvaron ökar, kontakterna med arbetskamrater minskar och en känslomässig distansering med avtrubbning och cynism framträder.

Den drivande kraften i den negativa utvecklingsprocessen är klyftan mellan personliga förväntningar och faktisk verklighet. Modellen känns intuitivt rimig men empiriska belägg saknas.

Ännu ett sätt att särskilja begreppen ”burnout” och stress är att fokusera på individens förväntningar på arbetslivet. Varje människa kan uppleva stress, men enbart de som går in i arbetet med höga förväntningar och som arbetar hårt för att förverkliga målen kan bli utbrända. Detta synsätt stämmer med Brills (47) uppfattning (se ovan). Även Pines (54) framhåller att personer som har starka förväntningar på arbetets meningsfullhet kan löpa risk att drabbas av ”burnout”. De som inte har några förväntningar att tala om skulle således bara komma att uppleva stress som reaktion på påfrestningar.”

God morgon!