Pulsen

Solnedgång på altanen. Bästa läget.

 

Åh. Jag och min tid. Och datorn. Och alla tankar som samlats på hög för att skriva ned. Och semestern. Jag vet, inte gnälla, folk har det eländigt, människor dör…EBOLA. Allt det vet jag om och jag känner futtigheten i att klaga. Och meningslösheten när jag ändå inte kan förändra något, knappt. Och att man ska vara satans jävla positiv. Och jag skiter i det.

Semestern är slut och jag behöver ny. Missnöjet hos barnen är fenomenalt stor. De kräver mig. Alltså inte kväver…men kräver. Några exempel (och jag vet allt är MITT FEL, jag vet jag vet jag VEEEEET men jag har haft fel approach från start, jag är en curlare). Alla mina barn (med undantag för de två största nu) kräver min omedelbara uppmärksamhet. Och kanske man skulle ha orkat med det och sluppit bli en kaosbloggare om man begränsat sig till fyra barn i tät följd, tre barn med lite längre isär…två…ett? För jag upplever det lite som jag inte kan minnas när jag var en person för min skull. Jag vet att det är naivt men man kan liksom inte föreställa sig innan barn hur det ska bli och med den låga auktoritet som jag har och mjukheten i mina beslut blir det en utmattande kombo. Men jag har varit mamma i pluss 22 år nu och det tar ut sin rätt. Blotta tanken på att det kommer ta minst 14 år till innan yngsta är i det stadie där hon inser att mamma inte alltid kan swisha 100kr för mat på Grönan med tre sekunders förvarning är minst sagt prövande.

Här exempel ett: Tylla ska klä på sig.

-God morgon älskling, har du sovit gott?

-Jag vill sova!

-Jag vet, det vill jag med men nu måste vi börja göra oss iordning.

Fingret. Alltså jag får ett finger i ansiktet och ungen vänder sig bort. Ska man bli arg? Nä, fingrar behöver barn inte fatta vad de betyder och jag vet inte vem/var/hur hon lärt sig att detta är ett sätt att avsluta en konversation. Efter mycket om och men kom hon påklädd till skolan och mamman hade bara lite hjärtklappning på väg till jobbet, jo, en hårborste hamnade lite för hårt och plötsligt i golvet också. Ingen dog.

Köpta för stora på rean förra året men nu är det favvoskorna. Och slits. Men jag fixar biffen!

Inte illa va?

Två: Söndagsmorgon 07.27.

-Mamma, föder alla fiskar många ägg?

-Öh, va?

-Föder ALLA fiskar många ägg?

-Fiskar lägger ägg men ja, det gör de. (Jag vänder ut och in på hjärnan i ett försök att svara helt korrekt på frågan och kan inte komma på ett enda vattenkryp som bara fostrar ett yngel per år och sedan håller dem vid liv, varma, rena och med alla tänderna borstade upp i tonåren. Den tanken varndrar vidare och plötsligt befinner jag mig med lejonen på savannen och inser att deras ungar nog bara hålls nära tills de kan nedlägga sitt eget byte…eller kanske alla kalasar på samma fångst. En fångar, alla äter. Men de behöver inte ta ungarna till simskolan).

-Jag vill gå upp nu.

-Gör det du, jag är så trött, jag kommer sen.

-Nej, jag vill vara med dig.

-Jag kommer snart, jag är för trött….puss…

-Kom nu jag vill vara med DIG!

-Men det vill du ju inte alls, du vill se på iPaden och så har du för hög volym och då blir jag störd och säger till dig att sänka och så struntar du i det….

-Ja men det är ju nästan som att vara med dig. Kom nu.

Han ligger nu ensam i sitt rum, har jagat upp mig som sitter ensam i köket och bloggar. Han fick gå efter kanske en kvart när jag inte stod ut med att höra vuxna män från gnällbältet spela nåt zoombiespel på för hög volym. Jag vet. Jag borde förbjuda detta men har ej kraften. Nu är han på sitt rum iallafall. Ingen dog.

Jag såg denna igår (säg inget till maken) på Kyrkornas second hand. Jag smet dit för jag behövde andas lite. Det var fel ställe att andas på. Massor med folk och nästan inget som jag skulle kunna behöva. Eller, hade jag oceaner av tid kunde jag nog pysslat med många grejer men jag nöjde mig med stopptråd för strumpor, tre porslinsskedar (har alltid gillat det) för en femma styck och en citronpress som jag tror min kompis Eva gjort! och håll i er, två krukor i TRÄ! Det fanns en tredje i teak men den skulle de ha 125 kronor för och det var för mycket tyckte jag.

45 kronor. Jag tyckte den var jättefin, men nån annan får ha den på väggen, vi har fullt.

Tre:

Tylla vaknar på söndagen 08.19.

-Varför får jag O´boy sist?

-God morgon älskling, har du sovit gott?

-Jag får alltid sist, jag vill ha först!

-Men älskling, du sov ju…Edgar vaknade först, vill du ha varm eller kall.

-Ingen bryr sig om MIG! Skriker hon med tårarna sprutandes. Inget finger denna gång men en smäll i dörren som kanske väcker hennes far…..men nej. Han sover vidare. Han är TRÖTT. Ja, det är jag med. Men…….jag lever och har inte Ebola, är inte utblottad (längre) och tror att om 14 år -ish kan jag kanske få en morgon utan hjärtklappning och känslan av att totalt ha misslyckats som mamma. Min kompis S sa i veckan att min föräldrastil  kan beslrivas bäst som ”hippieauktoritär”, jag gillar det….tror jag!

Nya lampan från Jotex. 1500 kronor. Men en varning, det finns INTE reservdelar och det var lite därför jag smet till second handbutiken. För ett glas är sönder. Jotex uppmanade mig att köpa en lampa till(!?). Men så kul ska de inte ha. Jag gillar den iallafall och vi har trixat lite med den. Det fanns en ”kopp” i metall där det guldiga slutar. Den ska ju hänga mot tak men vi har så högt här att det inte gick. Maken monterade om, jag sydde sidenöverdrag (som är aningens för trångt) och nu hänger den så här och vi är helnöjda!

Ibland tröstar jag mig med att barnen håller mig ung i sinnet…..och kanske det är så att alla dessa påfrestningar gör att jag håller mig a jour, inte stelnar till och påbörjar vägen in i demensen? Vi hade den diskussionen på jobbet i fredags. Alla utom en försökte lista alla saker vi ska göra för att hålla oss borta och i värsta fall lindra dess framfart. Inte psykologen, hon hade en annan vinkel. Hon ville planera för och hoppades på den BRA demensen. Den där man liknöjd gled in i dimman på ett trevligt ställe med fin personal. Jag tänkte att DET stället finns inte. Alla vill bara tjäna pengar, inga altruister och filantroper kvar i Mammontider.

Men intressant tanke ändå, preppa för avslutet redan när man har småbarn……fast jag pensionssparar ju inte ens. Den typen av framförhållning har jag inte. Det är här och nu och överlevnad det går ut på. Skotta i snön liksom.

Jag har fallit för shibori, hårt. Den här kudden är från IKEAs fyndhörna, 37 kronor och jag gillar den verkligen. Den ska få sällskap av liknande som jag själv gör men jag kunde inte motstå den. Men 37 kronor är för billigt. Någon måste dött.

När jag ändå tipsar om för billiga möbler kan jag visa dessa två. Överalt heter den tillfälliga serien på IKEA och egentligen skulle jag köpa fåtöljen men den var oskön att sitta i. Men hyllorna är fantastiska. fem delar som man sätter ihop utan skruvar. Går att ha på vägg också. Jag har köpt fem. Jag tänker att barnen kan behöva senare och de tre sista kostade bara 199kr för den håller väl på att ta slut antar jag…gillar inte tillfälliga serier. Sån stress.

Men en sak påminde hon mig om, man ska lära sig nya saker för att inte torka in cerebralt. Och det gör jag! Jag täljde innan semestern och nu viker jag tyger för shibori. maken var imponerad igår och påpekade att jag var så påhittig och duktig. Jag sågade med cirkelsåg igår också för första gången när han fick ett telefonsamtal och jag inte ville slå av på förrådsbyggartakten. Så jag motar Glöm-Olle i grind men alla mina projekt. Fast det bästa var att lära sig nya språk. Och då väljer jag portugisiska, fast jag tänkte först att bättra på franskan…men det är kanske inte lika effektivt? Eller jo, det måste det vara för nån vidare grammatik på franska kan jag inte. Jag börjar där!

Nu mot förrådet, indigon och kanske jag monterar lite av koftan jag stickat på frihand….lots to be done! Vila…nja, inte min grej liksom.

 

Jag rör mig själv till tårar

Lennart kallade henne för hans fjälla på hans oanvända överlevnadsfilt. Lilla ungen, jag hopas hon kan minnas honom något. Här vid havet på Midsommardagen, Mariekex i mun.

Jag funderade inte länge alls innan jag skrev till musikkåren och orkestern om att jag ville donera en slant eller två. Jag hade egentligen inga förväntningar på vad som skulle ske efter det. Jag hade ingen summa fastställd utan tänkt att det ger sig väl. Gensvaret var minst sagt överväldigande. Fantastiska rörande mejl kom tillbaka och idag ringde en man upp för att erbjuda att jag skulle få närvara vid någon slags hedrande uppträde i höst för att kungöra detta. Och då kände jag att det blev nästan pinsamt. Jag ska ju inte ge en miljon till barncancerforskningen precis, bara en symbolisk summa till en verksamhet som min farbror ägnade stor tid och lade mycket kärlek på. Det visade sig att han jag pratade med andra gången också var trumpetare och hade spelat med Lennart i 25 år. Han var också med på begravningen men det mindes inte jag för jag var så ledsen och fokuserad på att ta mig igenom talet utan att själv dö på kuppen. De båda männen jag pratade med idag tyckte att det var fantastiskt i alla fall och på sätt och vis fortsätter då Lennarts värv med att sörja för material och kanske fikat till repetitionerna. Jag grät en skvätt under sista samtalet men mannen på andra sidan höll stilen, stoisk tänkte jag som det anstår en militär trumpetare.

Jag fick mer att tänka på om min farbror och jag lägger till listan att han var så omtyckt, aldrig gjorde någon besviken, inte gnällde fast han tyckte att det var krångligt att spela i fem fjärdedels takt och inte gjorde världen gladare. Inte ett knyst, han bet ihop och kämpade på. Ingen uppgift är omöjlig, allt handlar om mind set och att öva. ÖVA, det är svaret på allt. Och i denna otåliga tid som är vår kanske just detta är det vi behöver mest. Repetitiva rörelser, ta om, köra långsamt och reflektera över detta. 10000 timmar och du blir Zlatan. Fast jag kanske är generation Björn Borg ändå. 10000 timmar och 200000 bollar mot garagedörren och sen kan du leva på kalsongerna. Så är det.

Tagning!

Vi fick så god mat! Paketgrillad torskrygg med dill, citron, potatis och salt å peppar bara. Ljuvligt!

Vi jobbade sida vid sida igår för att kunna mäta upp hur mycket mer panel vi behöver köpa. Det visade sig att vi hade nog med panel för att täcka halva huset! Så vi snålar in lite. Bra med tanke på att då kan jag ge desto mer! Jag hoppas att de som ärver mig också ser till att använda pengarna till något bra, utöver att betala av lån och så vidare som jag har gjort. Lite rensa i ekonomin, lite unna sig och sedan, dela med sig! En verkligt skön känsla. Men…då måste jag inflika att jag ska ge noga instruktioner till saker som jag vill stödja postumt. Det får inte bli fel här så pengarna hamnar i galen panna!;)

Tidig morgon innan jobbet. Nästan klara med ena långsidan, Three to go! Dörrarna kommer idag också. Då börjar MITT jobb!

Klänning från 2005 som jag envisas med att ha på mig varje sommar. Den gör mig så glad. Inköpt i Barcelona.

Händerna upp i luften

I bilen framför igår på Norrmälarstrand. Hög musik, körde som en galning. Stor bling i vänster öra som sken fint i backspegeln. Jag fattar ungdomlig glädje, oförstånd, vill testa Porschens muskler men man kan också köra ihjäl ett barn, eller en vuxen för all del. Man gasar också ihjäl naturen när man håller på och leker med en miljonkronorsbil som drar fruktansvärda mängder bensin….Men jag fattar, leva livet. Det är kul.

Pannan mot baren, nu spränger vi taket. Hamnar i himlen, där änglarna gråter. Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften. Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten. Och jag är en vinnare igen.

En favoritlåt faktiskt. Den får inleda dagens meninslöshetsbloggning. Och ja, även jag har skakats av Terese Alvéns öde. Allt började med att jag gillade en blus som Ebba von Sydow hade postat på Instagram. Jag skrev att hennes blus var så snygg. Sen igår när jag skulle kolla var den kom ifrån (har noll patienter på jobbet och oceaner av tid) var bilden borta….? Jag kollade på hennes blogg istället och blev iskall. Någon var sjuk. Jättesjuk. Jag fick ont i magen. Plötsligt fattar jag vad jag har gjort! Jag har kommenterat en BLUS på ett inlägg som handlade om den andra tjejen på bilden som nog är DÖD nu!! Och antagligen hade Ebba tagit bort bilden pga knasiga , opassande kommentarer som min! Shit! Vilken ångest. Så jag läste mer om #springförterese. En 37-årig hälso- och träningsprofil som för en månad sedan fick galet ont i magen, åkte in och sen tar det hela en fruktansvärd vändning. En ovariecysta förvandlas till en cancer, ett foster i v.20 ca måste opereras bort och sedan total kaos och hon väljer att sövas sista tiden för att slippa ångesten av att dö innan allt tagit fart, kommer inte se barnen växa upp och lämnar maken! Orden tryter när man ska beskriva detta horribla men jag tror att ni alla ryser och fattar att detta är så makalöst fruktansvärt att man inte ens VILL beskriva det.
Jag skänkte pengar till cancerfonden. Jag lät också bli att lägga ytterligare ett bud på den där fina diamantringen med den odlade pärlan……för om jag ska gödsla med pengar. Då kan jag göra något vettigt av dem.

Vi har sålt det ärvda familjehuset. Stor sorg kopplat till detta. Men jag skulle inte fixa att ta hand om ytterligare ett hus. Nu får någon som verkligen vill det ta över. De undrade över värmekontrollen och i min farbrors mappar och pärmar hittade jag på allvar ALLT om hur man fjärrstyr värmen från Kungsholmen (eller var man nu bor). Han har sådan ordning på sina papper att man får svindel. Jag kollade på ALLA hans betyg och ordning och uppförande finns bara stora A, från första klass och sen hela vägen, livet igenom. Alla rekommendationsbrev mm beskriver honom som en noggrann, ärlig, ordentlig och omtänksam man. Jag fortsätter vårda hans fina saker jag ärvt och kanske detta också tynger mig lite. Omgiven av alla saker som jag bara fått för att någon annan har dött. Att ärva…..är faktiskt tråkigt. Men bra för ekonomin, urtråkig koppling faktiskt det med….om jag kunde lämna tillbaka allt, kanske lägga till lite…. får man ändå inte tillbaka de döda. Så fruktansvärt trist med döden. Jag hatar döden, innerligt.

Jag gav mig in till stan, och härligt energiska PT:n Anna som gör balettskutt för sig själv helt plötsligt medans jag tränar. Jag tog på allvar i mer än jag gjort sedan jag var elitsimmare. Jag höll på att kräkas faktiskt och även om jag själv förmanar folk, varnar för att vi i reservdelsåldern inte ska ta i så man går sönder så kändes det viktigt igår att pressa gränserna.
Jag hade redan mejlat min chef om att till hösten, då blir det halvtid för den här kvinnan. Inte jobba ihjäl mig. INTE JOBBA ihjäl mig.
Det är mycket död och elände här just nu. Jag har blivit mer känslig för detta efter att jag blev utmattad. Livet känns skörare och jag vet inte riktigt hur jag ska stötta mig själv i detta. Jag var tidigare lite ”blank” inför dödsångesten, valde att inte tänka på det men nu är jag mer filterlös. Jag tror att del i mitt problem är att jag inte bara tänker på den som blivit sjuk/döende utan lever mig in i detta och plötsligt är det min nära förestående död jag ser Jag tänker på barnen, alla andra i familjen och då ffa maken. Ska han träffa en ny kvinna, kommer barnen få det bra med henne? Kommer de träffa någon som älskar dem och så är hela dödsångestkarusellen igång. Inte en enda gång tänker jag på en diamantring med en odlad pärla…

Jag läser en bok om Ikigai….sen googlade jag världens äldsta människor….jag vet inte om just den här bilden lockar mig till att äta vegetaraiskt hela livet men hon såg fräschare ut vid 116…..Japan är ett land med gamla männniskor, de är friska längre där. Longevity.

Planen är att bli över hundra. Och att alla andra också ska leva länge. Att dö i förtid är det värsta jag kan tänka mig. Inte för att jag vill dö vid hundra heller faktiskt, jag tänker att 120 är OK. Kanske man ska flytta till Okinawa ändå? Jag ska iallafall försöka ta bättre hand om mig och familjen. Träna, äta rätt och faktiskt SOVA. Det är brist på sömn här. Minst ett men oftast två barn kommer in varje nat och det är jag som vaknar varje gång. Det blir upphackat och jag vaknar med känslan av att ha sovit i en torktumlare. I förrgår somnade jag på tvären över sängen. Jag lade mig så lite slött men sen orkade jag inte ändra position….utslagen helt enkelt.
Nu ska jag ta tag i den här dagen. Lite krasslig men det ska gå. Studentfest ikväll…..jag håller tummarna för att det ska orkas med.

Och…nu gled detta över till att handla om mig, det var inte tanken. Har ni en hundring över….tänk på Cancerfonden och #springförterese om inte annat så för att det känns bra i magen att skänka lite till något som är så otroligt viktigt att forska på. Cancer är en samling fruktansvärda sjukdomar helt enkelt med en vansinnig massa olika bakomliggande orsaker. Ovariecancer är en lurig sjukdom som ofta upptäcks för sent pga dess läge.

Jag fick rabarber i lördags av en av gästerna. Jag gjorde en underbar paj faktiskt. Maken var nöjd, grannarna med tror jag. Jag tog två portioner trots mitt heliga löfte att låta onyttigheter vara närmaste tiden. Lite njutning efter det kräkframkallande träningspasset kan väl vara ok…

Men jag åt rester på lunchen ändå. Persiskt marinerad kyckling med lime och saffran, chorizo, egenodlad sallad och färskpotatis. Mycket gott även några dagar senare. Sparar pengar också att aldrig slänga mat. Gustavsbergsporslin a la Landstinget också, en riktig humörhöjare!

 

Spring för Terese, insamlingen!

 

En dag på landet i förra veckan. Vi tog med grannflickan. Lugnet där…..lugnet.

Jag kikar in

Jag känner vibbarna av Piraterna från Karibien.

Men hur coolt?!?

En officer och en gentleman. När jag tittade igenom alla, och då menar jag verkligen ALLA hans skolbetyg får man bekräftat det man redan visste. Noggrann och väluppfostrad. Stora A på samtliga betyg i ordning och uppförande. I övrigt mycket bra betyg men han excellerade verkligen i ordningsamhet. Nästan som en sjukdom, passade bra i det militära kan jag tänka.

 

Jag vet att jag är tjatig men det är en stor process att hantera någons död. Jag tänker på dem båda varje dag faktiskt. Delvis pga att jag köpte Ingers örhängen ur dödboet och bär dem nu istället för mina egna. Det är lite märkligt att i princip alla deras saker har passat så väl in här hemma…eller jag har ju valt vilka saker jag tagit, såklart. Iallafall. Jag smälter ihop lite med dem och det känns bra. När jag var mindre tänkte jag ganska mycket på det sorgliga i att de aldrig fick några barn, vi undrade varför men frågade aldrig, man gör ju inte det. Igår sade jag till maken när vi skulle lägga oss att jag tycker vi borde uppleva mer, resa, paddla och gå på fjälltur och så…..Han svarade att anledningen till att vi gör så lite grejer ju är att vi har tre små barn nu. Och det är ju sant. Vi kan inte kasta oss iväg till Amazonas även om vi ville. Vi får göra det senare, om det blir något senare. Det man kan göra är ju att i liten skala försöka vidga sina vyer och jag tycker nog att jag gör det. Jag anmälde mig till nybörjarbalett, jag tänkte: -Vad väntar jag på? Jag har ju alltid velat dansa balett och nu jäklar gör jag det. Och så gjorde jag det. Jag såg att Lenny Kravitz kommer till Grönan…och Sting. Varför inte gå och se dem? Tiden tickar.

 

Det är så här jag vill minnas honom.

Jag känner mig lite som en smygfotograf när jag tittar på deras bilder. Det skiner igenom hur mycket de älskade varandra och det är härligt att se. Just bilden ovan fick mig att utbrista i ett: -ÅH! För han ser så härlig ut där i böljan. Ovanför stod det att detta var paradiset och så ser det ju faktiskt ut. Han är 68 år på bilden och still going fruktansvärt strong. Bilderna jag har sorterat har några få teman. Flygplan, öl, friluftsliv, musik och familjen. Att jag skrev öl kanske är lite missvisande, de drack mycket sparsamt men mycket öl finns avbildat och det är sedan gammalt. En av hans stridsflygarvänner (han som undkom en MIG över Östersjön för många år sedan) Brukade skicka bilder till varandra på öl de druckit. Lennarts favorit var Leffe. Måste kanske dricka några sådana i sommar…?

 

När jag tittar på deras bilder slås jag av enkelheten i deras liv, materiellt alltså. Det är inget överflöd (även om jag drunknar i sakerna från deras liv), man firar Midsommar med en öl på Skansen, sover i tält på fjället och paddlar kanot på Åland. Något att ta efter.

Jag blir uppriktigt glad av den här bilden och det faktum att jag för några år sedan köpte en sådan jacka jag med. Ämnad att räcka livet ut, och lite till.

Igår var vi med mina föräldrar och tittade på Brandkårens öppna hus som min bror deltog i. Ett mycket enkelt nöje och barnen gillade det även om det tog aningens lång tid för brandmännen att klippa av taket på bilen för att rädda patienten i. Det var inte hans vanliga crew….Jag känner ibland att jag skulle vilja göra något mer praktiskt jag med. Vara där det finns lite action. Tänk att ha fått vara stridspilot! Det tänkte jag på som ung. Men det är kanske inte för sent att ta flygcertifikat? Eller är det töntigt? Att bevisa saker för sig själv på det viset, och sen blir man väl flygshamead också….Kanske bättre att ta en pianokurs nu när vi kan ha två pianon in da house?

På långresa med vänner 1990, älskar stråhatten.

Sedan i vintras, eller egentligen sedan många år har jag velat ha en bra hatt som skyddar mot solens strålar. Imorse slog jag till och delvis pga denna bild. Nu räcker det med rynkor i ansiktet och pengar fanns på kontot. Ni ska få se den när den anländer från Frankrike. Den är så cool. Det blev ett par benvärmare och kardinalsstrumpor också och hade kunnat bli mycket mer om jag inte hållit hårt i plånkan.

Lennart var inte en som skrev ned vad bilderna föreställde, det gjorde däremot Inger och det är jag tacksam för. Jag älskar den här. Färgerna, enkelheten.

Kanske man skulle ta och resa i deras fotspår? Grindenwald…har aldrig hört talas om men om vi skulle åka skidor där vet jag precis var vi skulle bo. Korrespondens mellan min farbror och pensionatsägarinnan på tyska ger mig en känsla av att det stället skulle passa. Han har sparat adresser, visitkort och kartor över de ställen de besökte och det vore lite roligt att resa off chart lite. Inte söka upp det vanligaste utan de små ställena. Tänk om man kunde identifiera ställen de ätit på, backar de susat nedför….vi får se.

Så glada och förväntansfulla de ser ut min farbror och faster.

Nästa år skickar jag några av dessa kort jag fann igår. Jag älskar dem, vilken färgprakt!

Nu är bodelningen gjord, lägenheten såld, en del av bohaget gick på Bukowskis och i veckan hoppas jag att auktionshuset kommer och tömmer lägenheten. Därefter säljs det sista av deras tillhörigheter. I juni flyttar en barnfamilj in där de bodde och livet går vidare….I och med att de inte hade några barn har jag fått en större inblick i deras liv. Bilderna, breven och allt annat jag sorterat senaste månaderna har gjort att jag lärt känna framförallt min farbror mycket bättre men också gjort mig nyfiken på honom. Jag skulle gärna vilja höra fler historier så att mitt bibliotek fylls och jag kan vara den som för minnet vidare. Såklart kan min pappa mer men jag gillar de här berättelserna från andra som inte är familj.

Jag tror inte jag sorterat klart än. Jag vill nog göra album av alla kort, sortera ut det bästa för barnens skull. Och på så sätt dövar jag min egen dödsångest och hoppas att mina barn gör detsamma för mig. Minns, vårdar sakerna och inte blir så jäkla ledsna själva som jag blivit av detta. Jag tycker ändå det är lite hoppfullt att tänka på att han som 86-åring åkte skidor i Andorra med en kompis, att han vid min ålder studerade portugisiska på Romanska fakultetet på universitetet och sen även när han låg på sjukhus några dagar innan han dog pratade portugiskiska med en sköterska. Minnet var det inget fel på ändå!

Tittägg är något som alltid fascinerat mig. Min mamma hade ett men jag vet inte om det finns kvar. Jag vet att de säljer dem på vissa ställen men de är ganska kostsamma…

Här står han omgiven av musikvänner med sin trumpet. Jag lämnade in några av hans instrument igår till ett auktionshus, det var sorgligt. Om ingen budar köper jag dem själv. Huset är nu fyllt till bristningsgränsen men en trumpet kan ju hänga i taket….?!?

Hälsan framförallt

Tylla insisterade på att jag skulle köpa en drakfrukt. Jag har gjort det förut men tror aldrig jag smakade. Sanslöst smaklös frukt visade det sig. Men snygg, otroligt snygg!

Ja, ni som följer mig har kanske sett att vi varit hårt drabbade av sjukdom sedan förra veckan. Och mitt i den krisen beställde jag en bok, Hälsorevolutionen av Maria Borelius. Hon har ju alltid ”funnits där” kan man säga men jag har inte riktigt koll på var, jag läste lite olika tidningar som yngre. Det var DV, några VR, Femina och slutligen SvD och DN. Någonstans där måste jag ha läst henne. Men så såg jag den där boken som både avskräcker och lockar. Men det faktum att hon är biolog och vetenskapsjournalist borgade ändå för att det inte var total humbug. Antiinflammatorisk mat….

Jag beställde 10kg apelsiner igen direkt från odlaren, tyvärr står inte färskpressad apelsinjuice med som något nyttigt. OM jag ska lägga om livstil får jag nog anpassa detta lite. Socker kan jag gärna vara utan med inte färsk frukt, speciellt inte apelsiner. Några proteinpulver kommer heller inte över tröskeln, eller spirulina. Jag tänker att de blå zonerna inte kan vara fel. Men, jag är öppen för förslag, inte envist fastbiten i alla mina gamla tankesätt.

 

PÅ akuten brukar man skämta lite om ”lågtempare” alla är nämligen det. Jag ved faktiskt, sällan att jag har över 36,6 grader med hemmatermometern….så när jag kommer strax över 37 mår jag ganska dåligt. här nästan 39!! fatta hur sjuk jag är då!

I förra veckan lyssnade min mamma på på en föreläsning på en psykiatrikerkongress, det handlade OCKSÅ om inflammation och då blev det så där att två stålar samlades i en brännpunkt och när våra olika sjukor (jag tror det var maginfluensa och kräksjuka ihop pga lång inkubationstid och två vågor) slog till tänkte jag att nu måste jag göra något. Idag började jag läsa, det var mycket lulllull som jag hoppade över, jag orkar inte läsa om andras ätstörningar och ångest, har lite för mycket av sådant på jobbet för att ägna fritiden åt det, det var också lite fluffigt (nu har jag INTE läst mer än början kan jag erkänna, det kanske tar sig) Jane Fonda (som för övrigt är stor favorit här pga Frankie & Grace som ni måste se om ni missat. Jag skrattar högt här på kvällarna när maken somnat)om hennes familjesituation också som jag som sexbarnsmamma inte riktigt förstår mig på (hon jobbade mycket, hade barn och behövde då anlita svart hemhjälp…ni vet när hon avgick som minister) jag tänker ju, och nu är INTE tanken att jobbshamea henne alls, att om man har så mycket barn och livet snurrar på orimligt mycket…då kanske man ska jobba mindre?  Eller kan maken jobba mindre….? Eller anställa vit arbetskraft? Eller, jag vet inte. Man kan inte lösa andras problem helt klart.

Hur som helst, jag läste vidare och ett avsnitt handlar om Ayurveda. Jag har nog varit där hon var på min resa med KI, ett sjukhus i Tiravuranthapuram där jag förskräcktes över alla rötter som kokades ihop i källaren ihop med vicksilver och tappades på Pet-flaskor. Hennes beskrivning av oljemassage kände jag igen och så långt var jag redo att strunta i min ed att inte flyga utanför Europa och bara kasta mig i händerna på detta SPA och bli masserad, inoljad och avstressad i en varm solhälsning. MEN, sen dissade hon detta pga dess ovetenskaplighet. Skönt för plånboken och miljösamvetet.

Min frukost-lunch-middag. Jag var inte så hungrig imorse och sen tog jag ett glas juice och det kändes helt lagom fram till tre då jag plötsligt var vrålhungrig och tänkte att mer antiinflammatoriskt än så här kan det väl inte bli? Egna ägg till på köpet!

Åh, så lyxigt, jag skippade chips och godis, det blev frukt till barnen.

Men ingen ville äta drakfrukten….

Istället kom hon in på det vetenskapliga igen, och jag bestämde mig för att göra en förändring här och nu. Eller snarare en tillbakagång, till den omsorgsfullt genomtänkta och väl lagade maten. Minus grädden. DÅ ringde maken. Akut magsjuk på jobbet, måste hem. Aha, Immodium nästa. Jag packade mig iväg till förskolan för att hämta Tylla, vi tog vägen förbi hälsokosten, den nya här ute. Jag köpte betagluten, blåbärspulver, torkade blåbär och laktobaciller på burk! 880kr inalles, jesus alltså, den här nya kosten kommer ruinera oss. Laktobaciller kommer framöver komma i form av syrade grönsaker tror jag…

Snygga förpackningar ändå va? Och jag såg faktiskt ett DIY-pyssel som innefattade en sardinburk så även det hänger ihop på ett magiskt sätt..Honungen..jag vet inte. Men ska jag fimpa vitt socker måste väl honung funka? Det är ju antibakteriett….

Men, nu är jag klar för idag med att vara antiinflammatorisk. maken vägrade nyttigflingorna men tackade ja till blåbär….Jag köpte faktiskt omega-3 i form av makrill och kokade sedan ägg och gjode sallad på spenat, ruccola, gurka och tomat. Nästa steg blir vinaigrette, det ska vi ha varje dag till salladen, INNAN maten. Nu jäklar alltså ska jag sluta åldras, ha ont och skina ur porerna. BASTA! Jo, örter ska vi ha också så jag frösådde faktiskt en del saker också…och ja, jag är piggare idag trots att jag vaknade med feber efter gårdagen då jag nästan önskade att jag skulle dö, då eländig var jag, än var jag varit på länge. Jag tror att det har att göra med att jobbstressen släppt. Och stress skapar inflammation om jag förstått fru Borelius rätt, och det vill jag inte ha i mitt liv, no, nej, njet, nein, non!

Tack till Chanel, Greta, Louise, Eldkycklingen, Goldie och Rutger (han håller hönorna i schack på ett ytterst tuppigt sätt) för att ni levererar så vackra och goda ägg! Här får de sig en promenad i solen innan den går ned. De är hårt hållna så om jag inte öppnar där kommer de inte ut ens i hönsgården.

 

Att ärva

Från vänster: Mamma, jag, brorsan och sen okänd kvinna. Servis Blå blom (dvs ett av problemen just nu) står på det soffbord jag haft senaste 14 åren. Men vad har jag på mig? Riktig tant alltså!

Ni vet, min farbror dog just. Begravningen är avklarad. Av det sorgliga finns ju saknaden kvar, den där förbannade jobbiga känslan av att det är definitivt. Man kan inte ringa, det blir inga mer skidturer och när ska man radera någons kontaktuppgifter? Det sista struntar jag i. Jag har fortfarande morfar och mormors nummer i telefonen, jag tar inte bort så mycket.

Nu står vi med dödsboet. OJ, vad mycket att tänka på, ta ställning till och olika viljor. Vilken mäklare, vem ska sälja saker, putsa fönster och ska vi beställa flyttstädning?

Jag blev helt överväldigad när vi först ställde oss i köket fyra av oss som ska ärva…hur ska detta går till? Så mycket saker med minnen. Saker med penningmässigt noll värde men som man för allt i världen inte kan kasta blandat med verkligt skräp. Och så plötsligt när man bestämt att något ska kastas gillar en annan en glaskanna……

Jag blev lite full i skratt när jag öppnade en låda och såg 1000 påsklämmor samlade….och tänkte på min egen lilla samling.

Lennart sa på slutet att han ”döstädade”….nja, han kanske gjorde det men inte så det märktes och vi ville ju inte prata om det då, då satsade vi ju på att han skulle bli frisk igen.

Vi var jättejobbiga, ffa jag och morsan. Vi ringde hans husläkare, skrev ut recept, följde med på läkarbesök till sjukhuset och ringde distriktsköterskan. Om någon blev sur….förlåt. Men jag stod liksom inte UT med att han låg så högt i socker hela tiden och ingen verkade ha kontroll…..men del i detta var nog att Lennart inte var helt frisk. Han orkade inte äta, sov mest och då blir det inte spontant bättre. Envis som synden sa vi om min farmor…och jag om Lennart….jag skulle nog kvala in där själv tänker jag och det verkar inte bli bättre med åren. TYVÄRR!

Snabbkik in i ett köksskåp….

Men nu står vi här med påsklämmor och fint porslin, mattor och Moraklockor och det skär i hjärtat att vi ska kasta saker som han uppenbart valt att spara. Men hur ska man kunna titta igenom ett helt liv. Eller ett? Det är ju fel, jag hittar saker från min pappas farmor, mormor och bilder på folk som måste ha varit födda på 1800-talets mitt. Jag känner ett tungt ansvar här och sneglar lite mot familjebibeln…..den måste väga 5 kilo och tar på tok för stor plats.

Lennarts mer välsorterade låda i köket. Vi hittade inte mindre än 17 korkskruvar…..Om någon saknar en, hör av er! Påsklämmorna finns inte mer.

 

Jag önskar jag kunde säga att detta var Lennarts påsklämmor. Jag började samla när jag tröttnade på att maken som är den store brödätaren här hemma, alltid öppnar brödpåsen men ALDRIG (och då menar jag VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN) kastar dem eller återförsluter påsarna, det faller på lilla frun. Det är slut med det nu. Sedan i torsdags då jag var hos doktorn har jag inte plockat en pryl (inte helt sant, jag plockar lite och kastar varannan gång, varannan gång lägger jag tillbaka för att han ska se högarna växa) jag befarar att jag är tillbaka på ruta ett. Den innan alla mina kraftfulla försök att via bloggen få maken att förstå att man måste städa ett hem på en regelbunden basis om det inte ska övermanna en….

Slutsats: JAG SKA DÖSTÄDA, NU! Inte en ”kanske är bra att ha”-skruv eller tyglapp ska vara kvar. Allt ska ha en tydlig plats och ett mål. Annat ska återvinnas eller omvandlas till eventuella pengar. Min bror har tråkigt nog rätt där (måste vara första gången jag erkänner det) han säger att allt han behöver har han redan köpt. Han behöver PENGAR! Så, det är vad som gäller här. Jag ska inte spara på materiella minnen (utöver det som verkligen, verkligen ej går att göra sig av med) utan släppa taget om mina sparade saker och inte dra in nya jag inte behöver i mitt hem. Jag vill bli fri och om det gör att jag får mer pengar, so be it.

Jag hittade detta om min pappas mormor, Hanna. Jag träffade henne då och då i Sunnansjö när jag var liten. Kanske hon dog när jag var sex år? Hon blev alltså föräldralös vid 20 månaders ålder. Fick växa upp med sin fattiga mormor, somnade hungrig, grät för att få en brödbit…..växte sedan upp, födde 10 barn av vilka min farmor var äldst. Blev sen änka när fem barn fortfarande bodde hemma….Vilken story alltså. Jag kunde knappt läsa. Äldste sonen flyttade till ”Amerikatt” och den delen av släkten bor kvar där men vi håller kontakt via FB och var 20:e år med ett besök…. Nu ska jag och min bror ta över hennes hus som hon fick när hon blev lämnad ensam med en liten flicka (min farmor) och 20 kronor av pappan som drog till Kanada och stred i första världskriget.

 

Här min farbror, som tänder ljusen, omgiven av Kalle (Amerikasonen) och sen min farmor Iris och längst ut till höger min ingifta faster Inger. Alla borta nu men mycket minnen och saker kvar.

Det låter kanske trist men efter alla påsklämmor känner jag att jag inte vill att mina sex barn ska behöva stå där en dag och tänka: -Var hon helt galen mamma som sparade på detta? Vad tänkte hon på????

Typexempel på saker jag INTE kastar eller ger till Läkarmissionen…jag tänker att min bror, far eller syskonbarnen vill ha….i bakgrunden egna inköp av Gustavsbergsporslin från Läkarmissionen. Det eviga kretsloppet.

 

Jag fann många skolfoton. Jag och en till granskade detta noga för att försöka första vilken släkt det hörde till. Jag TROR att detta hör till oss. Pojken i centrum påminner om min bror och jag tror det kan vara min farbror eller…så är det min farfar? Vet inte hur gamla kläderna kan vara…vad tror ni? Är det 10-tal? Då måste det vara min farfar…..eller så har jag tänkt helt fel och missat min farmor!

Nu vila, jag har fått strikta order om det (och en kortisonspruta).  Armen….den där jävla armen. Eller axeln egentligen hur som helst det påverkar ju rörligheten och sömnen….så irriterande. Jag tyckte det räckte med ryggen liksom.

Efter hela den här texten kanske ni tänker, skönt hon har kvicknat till och insett att man inte ska spara på skräp (läs vara en hoarder) men….här är två askar som nu befinner sig hemma hos mig, för sina fina mönsters skull. Jag lovar dyrt och heligt att FÖRVARA saker ordentligt i dem så de fyller en funktion!

A

Gammalt som nytt

På sjukhuset. Mötte A på sjukhuset när jag skulle hälsa på min farbror, fick en stor kram. Det var tredje gången i rad jag stöter på någon jag känner. Han är släkt med en NOBELPRISTAGARE och ni vet ju hur stört NOBELÖVERINTRESSERAD jag är, alltså kring priset och sen kläderna….Jag tänker att sjukhusvärlden är bra liten ändå.

 

En vanlig dag på jobbet för mig, maken vabbade tredje dagen i rad igår. Idag, fredag blir det min tur. Men det drabbar ingen patient iallafall för jag skulle ha en ST-dag med HLR, Brandövning och ….ja lite info hit och dit, bland annat om nya ersättningar. Jag hoppas det inte blir till det sämre…

Jag åkte från jobbet direkt till Dalarnas auktionsbyrå för att hämta ut det jag ropat in, en tavla och ett smycke. Det låg i Årsta, nära Gullmarsplan. Därefter bar det iväg till Gamla stan. Förvånansvärt lätt att parkera i stan nu med tullarna, jag gillar dem. Men alla ombyggnationer i gatorna i Södertunneln och vid Slussen gör att jag kör fel hela tiden. Alltså, man kan inte bara ändra hit och dit. Tänk på alla oss som inte är i stan i tid och otid men var det förr och inte kan tänka om! Jag måste numera TÄNKA när jag kör och ha både en plan A, B och C för att inte virra bort mig helt.

Jag kom iallafall fram till Skomakeri Framåt och på allvar fick jag tårar i ögonen när jag såg vad Åsa gjort med mina stövlar. Carina förklarade saker gällande skor för mig och jag ska nog återkomma till det för det är SÅ intressant hur skor tillverkas idag för att inte hålla, vara sköna eller kunna lagas….

Jag tog mig till Engelska butiken igen för deras Branston pickle var slut sist. Så det blev en burk av den, Maltesers till farbror och….en chokladkaka med kolasås och havssalt (Schhhhh!).

Lilla sjuklingen fick en ficklampa med tre sagor i…ni fattar. Man snurrar ett hjul med bilder och kan lysa i taket där man ligger och nattar dem. Tre sagor i en förpackning. Det var länge sedan en present väckte sådan lust hos mina barn! Rekommenderas varmt! Lite laterna magca över det hela!

Vidare mot sjukhuset. Min ex.svärmor hade suttit där en och en halv timme innan och därefter min dotter A. Jag tog mod till mig och frågade L rakt ut om han hade några önskemål….favoritlåtar och kunde I få sjunga sen….när det gäller? Han svarade direkt. Två låtar som skulle spelas och dottern fick sjunga vad som helst hon ville. Raka puckar och det kändes skönt. Att veta vad han vill. Han är en bestämd person och jag vill inte att det blir fel. Vi ringde en av hans långväga vänner och L sa bara: Det är slut nu, tack för allt och ha det bra. Sen orkade han inte mer. Då började jag gråta och tog luren för att avsluta samtalet och ge lite info om läget. Jag kan inte ens skriva om det utan att ögonen tåras. Det blev så abrupt detta. Ena dagen pigg som en mört sen liggsår och sjukhussäng som brummar. MEN det är inte många som har levt ett liv som L. Jag ska försöka få tag på negativen till bilden där han står med Dizzie Gillespie och den bilden med coola tröjan från 70-talet. Ska ta kontakt med släkten i USA. Jag förbereder mig mentalt. Bästa sättet för mig att hålla ihop. Viktigt med detaljer och att det blir rätt. Glad att inte jag ska sjunga.

Har ni läst inläggen jag skrev om hur man vabbar på rätt sätt? INTE!!!?? Gör det då. För min man…ja…han gör inte som jag, det blir liksom värre hemma när han vabbar, jag vet inte hur det går till. För att undvika det denna gång skrev jag en lista. Jag vet ansvar efter ålder men detta är vad en 36-åring behöver, tro mig! Notera hjärtat i slutet för att liksom mildra stöten.

En mycket trevlig avdelning, synd bara att man behöver vara där….

 

Och så var det snart dags för Nobeldagen, jag är visserligen jour men jag kommer nog hinna se alla klänningar och dissa de som blev fel…..Tänk att få ha en Nobelpristagare i släkten, så maxat!

Jag hann förbi Krabat på min väg från skomakeriet och bilen. De har franska och tyska leksaker, man vill bli barn på nytt. Den här valen alltså, men nästan 500kr….jag skulle vilja ha den själv. Det är nog det som är problemet, barnen är inte så impade som jag. De vill hellre ha all den där plasten….

Olika sätt att få ihop en sko….

Mest hållbara sättet, spika i lästen och sen sy!

Jag såg en Youtubevideo om hur kläder och skor såg ut och sattes på på 1500-talet. Då hörde jag att skor då gjordes för en fot dvs inte höger eller vänster. Jag fick en lektion i det med på Framåt. Här ett par barnskor från 1800-talet. Där kan man snacka om att man fick ”gå in” dojjorna!

200 år gamla typ…skulle nog gå att putsa upp…Det är som en historielektion där inne!

Jag ska ta en bättre bild när det inte är så mörkt, men de såg nästan nya ut!!!! Helt galet! Alla ”rynkorna” hade slätats ut, men de kommer nog igen sa det för de viker sig där det ska vikas….

Före, minns ni?!?

Fragila avdelningen. Där skulle jag vilja ligga…..

Ganska kul tyckte jag. Pallar i kork utomhus…i november! Man känner att sydligare breddgrader ”närmar sig”.

Jag hämtade mina ”inrop”. Och såg en kruka av S.L, en större variant…och så blev jag så där sugen igen. Det är ett stående skämt här hemma att jag har för många krukor….Man kan nästan inte ha det tycker jag. Och inga står utan en blomma ju!

Här skåpet jag inte vann…Malmsten, så nätt och fint.

Här är vår tavla, ett kopparstick. Jag älskar den! Olle Hanspers, från Dalarna, som min farmor. Man måste titta nära på den.

Jag trodde bara det var i England man hade fejkbrasor….den här hade nog lurat mig om sladden varit i och den stått i ett hörn! Men vem köper en sån nu????

Ja, vad ska man säga om mitt blodtryck och puls mer än att det är dynamiskt!?! Jag blir nästan lite lugn av att mäta, kanske skulle ha en sån här hemma rent av? Jag har ju alltid föredragit att ta tryck manuellt men det ÄR ganska roligt detta, och att få pulsen samtidigt, mycket smidigt!

 

Ta hand om er!

A

 

Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen

Kunde inte ha sagt det bättre själv! Dålig skärpa men ändå…

Vardag, nästan varje dag. fem i klump sen två dagar där man förtvivlat fösöker leva. Mm så är det. Det känns extra mycket så efter den här farligt varma och torra sommaren. Att nu kommer den, den mörka tiden. Visserligen har den också en viss tjusning men helt ärligt, jag hade hellre varit 18 i ständig sol….i Spanien. Inte utan barnen, eller maken och resten av familjen men det klämtar lite känner jag. Kanske det beror på att jag just spikat vad jag gör våren 2021? Nu lägger jag den gula vägen framåt. Jag bara hoppas att det finns mer solsken där borta….jag hoppas det så inte allt var förgäves.

Mindfulness, jo jag tackar. Jag har vardag så upp över öronen att jag får vara tacksam för en fridfull dusch var tredje dag.

Tack för ordet.

Vintersaga

Döden är framtiden

Frank tog bilden innan allt slog slint.

Jag vaknade igen av värk, gjorde min morgonrutin. Dvs försökte lägga mig bekvämt och somna upp, ge upp och kämpa ur sängen, försöka inte bli arg på alla krav. Försöker att inte bli arg på att maken inte går upp före nio fast han mycket väl vet hur jag har det. Han låter mig springa benen av mig men ligger helt stilla kvar.

Frukost, mackor, avstyra bråk eller att någon  väcks. Jag försökte verkligen hålla ihop. Men nej. Jag tog till det värsta värsta. Jag skrek kort till att det räcker! Sen grät jag dramatiska tårar. men bara fyra-fem. Men stora, sådana som barnen tar på allvar.

Jag fattar INTE varför barn måste bråka. Vi har ett jävligt stort hus, de behöver inte stå vid mitt huvud där jag ligger för att vila, se på en film jag somnat ifrån så pass att den snart inte kan ses längre och samtidigt träna min rygg och vara taskiga mot varandra. Varför gör barn så? Är det kampen om artens övrlevnd i sitt essä? Att bråka sönder tiden med sina syskon så att mamman bryter ihop lite för teatralt så att de ska sluta?

Jag ville ligga på golvet och se en film. Ingen frukost, bara det. Att få vara i mitt eget rum, det innanför pannbenet och förflytta mig mentalt. Jag gjorde det ihop med Colin Firth och Julianne Moore. Jag tycker att de är fantastiska skådisar. Hennes klänning (om man tar bort det vita) är magisk. Fodrad med puderrosa tror jag…. Jag älskar hennes dekadenta stil och håret. Jag får också en oemotståndlig lust att klä mig som en man. Ha kostym, det har jag en men den är för kvinnlig, jag vill ha en skräddarsydd kostym. Som en uniform man bara behöver en ny skjorta och slips till varje dag. Inga mer kvinnliga kläder….kanske det är vad jag vill, smälta in i massan, avsexualiseras och bara vara inne i mitt eget rum ett tag….snart är jag där. December kommer med löften om mer ensamvaro.

En enda man

Se den, den är underbar!

Nu har maken vaknat. Tårarna har torkats bort. Ingen utom Tylla brydde sig tydligt men jag VET att det är pga dem som de nu alla tassar runt mig. Jag fick en croissant och får nog några lite lugnare timmar här på morgonen. De vet att min gräns nu är nådd. Den stora frågan är varför det blir så här och varför jag måste bli så bottenlöst förtvivlad och trött innan någon tar mig på allavr. Jag pratar ju med dem hela tiden, är vänlig och diplomatisk, försöker avstyra bråk….allt i onödan. Ingen lyssnar längre förrän man skriker kort och intensivt i några sekunder och pressar fram krokodiltårar. Så sorgligt. Och jag söker INTE sympati, inga styrkekramar, jag mår oftast lite illa av sådant. Jag mår bra nu men det roar mig att reflektera över samspelet mellan syskon och den totala avsaknaden av empati om inte tårar kläms fram. Nu ska jag äta frukost, men lova att ni ser filmen, den är så vacker! Då förstår ni också rubriken.