Händerna upp i luften

I bilen framför igår på Norrmälarstrand. Hög musik, körde som en galning. Stor bling i vänster öra som sken fint i backspegeln. Jag fattar ungdomlig glädje, oförstånd, vill testa Porschens muskler men man kan också köra ihjäl ett barn, eller en vuxen för all del. Man gasar också ihjäl naturen när man håller på och leker med en miljonkronorsbil som drar fruktansvärda mängder bensin….Men jag fattar, leva livet. Det är kul.

Pannan mot baren, nu spränger vi taket. Hamnar i himlen, där änglarna gråter. Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften. Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten. Och jag är en vinnare igen.

En favoritlåt faktiskt. Den får inleda dagens meninslöshetsbloggning. Och ja, även jag har skakats av Terese Alvéns öde. Allt började med att jag gillade en blus som Ebba von Sydow hade postat på Instagram. Jag skrev att hennes blus var så snygg. Sen igår när jag skulle kolla var den kom ifrån (har noll patienter på jobbet och oceaner av tid) var bilden borta….? Jag kollade på hennes blogg istället och blev iskall. Någon var sjuk. Jättesjuk. Jag fick ont i magen. Plötsligt fattar jag vad jag har gjort! Jag har kommenterat en BLUS på ett inlägg som handlade om den andra tjejen på bilden som nog är DÖD nu!! Och antagligen hade Ebba tagit bort bilden pga knasiga , opassande kommentarer som min! Shit! Vilken ångest. Så jag läste mer om #springförterese. En 37-årig hälso- och träningsprofil som för en månad sedan fick galet ont i magen, åkte in och sen tar det hela en fruktansvärd vändning. En ovariecysta förvandlas till en cancer, ett foster i v.20 ca måste opereras bort och sedan total kaos och hon väljer att sövas sista tiden för att slippa ångesten av att dö innan allt tagit fart, kommer inte se barnen växa upp och lämnar maken! Orden tryter när man ska beskriva detta horribla men jag tror att ni alla ryser och fattar att detta är så makalöst fruktansvärt att man inte ens VILL beskriva det.
Jag skänkte pengar till cancerfonden. Jag lät också bli att lägga ytterligare ett bud på den där fina diamantringen med den odlade pärlan……för om jag ska gödsla med pengar. Då kan jag göra något vettigt av dem.

Vi har sålt det ärvda familjehuset. Stor sorg kopplat till detta. Men jag skulle inte fixa att ta hand om ytterligare ett hus. Nu får någon som verkligen vill det ta över. De undrade över värmekontrollen och i min farbrors mappar och pärmar hittade jag på allvar ALLT om hur man fjärrstyr värmen från Kungsholmen (eller var man nu bor). Han har sådan ordning på sina papper att man får svindel. Jag kollade på ALLA hans betyg och ordning och uppförande finns bara stora A, från första klass och sen hela vägen, livet igenom. Alla rekommendationsbrev mm beskriver honom som en noggrann, ärlig, ordentlig och omtänksam man. Jag fortsätter vårda hans fina saker jag ärvt och kanske detta också tynger mig lite. Omgiven av alla saker som jag bara fått för att någon annan har dött. Att ärva…..är faktiskt tråkigt. Men bra för ekonomin, urtråkig koppling faktiskt det med….om jag kunde lämna tillbaka allt, kanske lägga till lite…. får man ändå inte tillbaka de döda. Så fruktansvärt trist med döden. Jag hatar döden, innerligt.

Jag gav mig in till stan, och härligt energiska PT:n Anna som gör balettskutt för sig själv helt plötsligt medans jag tränar. Jag tog på allvar i mer än jag gjort sedan jag var elitsimmare. Jag höll på att kräkas faktiskt och även om jag själv förmanar folk, varnar för att vi i reservdelsåldern inte ska ta i så man går sönder så kändes det viktigt igår att pressa gränserna.
Jag hade redan mejlat min chef om att till hösten, då blir det halvtid för den här kvinnan. Inte jobba ihjäl mig. INTE JOBBA ihjäl mig.
Det är mycket död och elände här just nu. Jag har blivit mer känslig för detta efter att jag blev utmattad. Livet känns skörare och jag vet inte riktigt hur jag ska stötta mig själv i detta. Jag var tidigare lite ”blank” inför dödsångesten, valde att inte tänka på det men nu är jag mer filterlös. Jag tror att del i mitt problem är att jag inte bara tänker på den som blivit sjuk/döende utan lever mig in i detta och plötsligt är det min nära förestående död jag ser Jag tänker på barnen, alla andra i familjen och då ffa maken. Ska han träffa en ny kvinna, kommer barnen få det bra med henne? Kommer de träffa någon som älskar dem och så är hela dödsångestkarusellen igång. Inte en enda gång tänker jag på en diamantring med en odlad pärla…

Jag läser en bok om Ikigai….sen googlade jag världens äldsta människor….jag vet inte om just den här bilden lockar mig till att äta vegetaraiskt hela livet men hon såg fräschare ut vid 116…..Japan är ett land med gamla männniskor, de är friska längre där. Longevity.

Planen är att bli över hundra. Och att alla andra också ska leva länge. Att dö i förtid är det värsta jag kan tänka mig. Inte för att jag vill dö vid hundra heller faktiskt, jag tänker att 120 är OK. Kanske man ska flytta till Okinawa ändå? Jag ska iallafall försöka ta bättre hand om mig och familjen. Träna, äta rätt och faktiskt SOVA. Det är brist på sömn här. Minst ett men oftast två barn kommer in varje nat och det är jag som vaknar varje gång. Det blir upphackat och jag vaknar med känslan av att ha sovit i en torktumlare. I förrgår somnade jag på tvären över sängen. Jag lade mig så lite slött men sen orkade jag inte ändra position….utslagen helt enkelt.
Nu ska jag ta tag i den här dagen. Lite krasslig men det ska gå. Studentfest ikväll…..jag håller tummarna för att det ska orkas med.

Och…nu gled detta över till att handla om mig, det var inte tanken. Har ni en hundring över….tänk på Cancerfonden och #springförterese om inte annat så för att det känns bra i magen att skänka lite till något som är så otroligt viktigt att forska på. Cancer är en samling fruktansvärda sjukdomar helt enkelt med en vansinnig massa olika bakomliggande orsaker. Ovariecancer är en lurig sjukdom som ofta upptäcks för sent pga dess läge.

Jag fick rabarber i lördags av en av gästerna. Jag gjorde en underbar paj faktiskt. Maken var nöjd, grannarna med tror jag. Jag tog två portioner trots mitt heliga löfte att låta onyttigheter vara närmaste tiden. Lite njutning efter det kräkframkallande träningspasset kan väl vara ok…

Men jag åt rester på lunchen ändå. Persiskt marinerad kyckling med lime och saffran, chorizo, egenodlad sallad och färskpotatis. Mycket gott även några dagar senare. Sparar pengar också att aldrig slänga mat. Gustavsbergsporslin a la Landstinget också, en riktig humörhöjare!

 

Spring för Terese, insamlingen!

 

En dag på landet i förra veckan. Vi tog med grannflickan. Lugnet där…..lugnet.

Jag kikar in

Jag känner vibbarna av Piraterna från Karibien.

Men hur coolt?!?

En officer och en gentleman. När jag tittade igenom alla, och då menar jag verkligen ALLA hans skolbetyg får man bekräftat det man redan visste. Noggrann och väluppfostrad. Stora A på samtliga betyg i ordning och uppförande. I övrigt mycket bra betyg men han excellerade verkligen i ordningsamhet. Nästan som en sjukdom, passade bra i det militära kan jag tänka.

 

Jag vet att jag är tjatig men det är en stor process att hantera någons död. Jag tänker på dem båda varje dag faktiskt. Delvis pga att jag köpte Ingers örhängen ur dödboet och bär dem nu istället för mina egna. Det är lite märkligt att i princip alla deras saker har passat så väl in här hemma…eller jag har ju valt vilka saker jag tagit, såklart. Iallafall. Jag smälter ihop lite med dem och det känns bra. När jag var mindre tänkte jag ganska mycket på det sorgliga i att de aldrig fick några barn, vi undrade varför men frågade aldrig, man gör ju inte det. Igår sade jag till maken när vi skulle lägga oss att jag tycker vi borde uppleva mer, resa, paddla och gå på fjälltur och så…..Han svarade att anledningen till att vi gör så lite grejer ju är att vi har tre små barn nu. Och det är ju sant. Vi kan inte kasta oss iväg till Amazonas även om vi ville. Vi får göra det senare, om det blir något senare. Det man kan göra är ju att i liten skala försöka vidga sina vyer och jag tycker nog att jag gör det. Jag anmälde mig till nybörjarbalett, jag tänkte: -Vad väntar jag på? Jag har ju alltid velat dansa balett och nu jäklar gör jag det. Och så gjorde jag det. Jag såg att Lenny Kravitz kommer till Grönan…och Sting. Varför inte gå och se dem? Tiden tickar.

 

Det är så här jag vill minnas honom.

Jag känner mig lite som en smygfotograf när jag tittar på deras bilder. Det skiner igenom hur mycket de älskade varandra och det är härligt att se. Just bilden ovan fick mig att utbrista i ett: -ÅH! För han ser så härlig ut där i böljan. Ovanför stod det att detta var paradiset och så ser det ju faktiskt ut. Han är 68 år på bilden och still going fruktansvärt strong. Bilderna jag har sorterat har några få teman. Flygplan, öl, friluftsliv, musik och familjen. Att jag skrev öl kanske är lite missvisande, de drack mycket sparsamt men mycket öl finns avbildat och det är sedan gammalt. En av hans stridsflygarvänner (han som undkom en MIG över Östersjön för många år sedan) Brukade skicka bilder till varandra på öl de druckit. Lennarts favorit var Leffe. Måste kanske dricka några sådana i sommar…?

 

När jag tittar på deras bilder slås jag av enkelheten i deras liv, materiellt alltså. Det är inget överflöd (även om jag drunknar i sakerna från deras liv), man firar Midsommar med en öl på Skansen, sover i tält på fjället och paddlar kanot på Åland. Något att ta efter.

Jag blir uppriktigt glad av den här bilden och det faktum att jag för några år sedan köpte en sådan jacka jag med. Ämnad att räcka livet ut, och lite till.

Igår var vi med mina föräldrar och tittade på Brandkårens öppna hus som min bror deltog i. Ett mycket enkelt nöje och barnen gillade det även om det tog aningens lång tid för brandmännen att klippa av taket på bilen för att rädda patienten i. Det var inte hans vanliga crew….Jag känner ibland att jag skulle vilja göra något mer praktiskt jag med. Vara där det finns lite action. Tänk att ha fått vara stridspilot! Det tänkte jag på som ung. Men det är kanske inte för sent att ta flygcertifikat? Eller är det töntigt? Att bevisa saker för sig själv på det viset, och sen blir man väl flygshamead också….Kanske bättre att ta en pianokurs nu när vi kan ha två pianon in da house?

På långresa med vänner 1990, älskar stråhatten.

Sedan i vintras, eller egentligen sedan många år har jag velat ha en bra hatt som skyddar mot solens strålar. Imorse slog jag till och delvis pga denna bild. Nu räcker det med rynkor i ansiktet och pengar fanns på kontot. Ni ska få se den när den anländer från Frankrike. Den är så cool. Det blev ett par benvärmare och kardinalsstrumpor också och hade kunnat bli mycket mer om jag inte hållit hårt i plånkan.

Lennart var inte en som skrev ned vad bilderna föreställde, det gjorde däremot Inger och det är jag tacksam för. Jag älskar den här. Färgerna, enkelheten.

Kanske man skulle ta och resa i deras fotspår? Grindenwald…har aldrig hört talas om men om vi skulle åka skidor där vet jag precis var vi skulle bo. Korrespondens mellan min farbror och pensionatsägarinnan på tyska ger mig en känsla av att det stället skulle passa. Han har sparat adresser, visitkort och kartor över de ställen de besökte och det vore lite roligt att resa off chart lite. Inte söka upp det vanligaste utan de små ställena. Tänk om man kunde identifiera ställen de ätit på, backar de susat nedför….vi får se.

Så glada och förväntansfulla de ser ut min farbror och faster.

Nästa år skickar jag några av dessa kort jag fann igår. Jag älskar dem, vilken färgprakt!

Nu är bodelningen gjord, lägenheten såld, en del av bohaget gick på Bukowskis och i veckan hoppas jag att auktionshuset kommer och tömmer lägenheten. Därefter säljs det sista av deras tillhörigheter. I juni flyttar en barnfamilj in där de bodde och livet går vidare….I och med att de inte hade några barn har jag fått en större inblick i deras liv. Bilderna, breven och allt annat jag sorterat senaste månaderna har gjort att jag lärt känna framförallt min farbror mycket bättre men också gjort mig nyfiken på honom. Jag skulle gärna vilja höra fler historier så att mitt bibliotek fylls och jag kan vara den som för minnet vidare. Såklart kan min pappa mer men jag gillar de här berättelserna från andra som inte är familj.

Jag tror inte jag sorterat klart än. Jag vill nog göra album av alla kort, sortera ut det bästa för barnens skull. Och på så sätt dövar jag min egen dödsångest och hoppas att mina barn gör detsamma för mig. Minns, vårdar sakerna och inte blir så jäkla ledsna själva som jag blivit av detta. Jag tycker ändå det är lite hoppfullt att tänka på att han som 86-åring åkte skidor i Andorra med en kompis, att han vid min ålder studerade portugisiska på Romanska fakultetet på universitetet och sen även när han låg på sjukhus några dagar innan han dog pratade portugiskiska med en sköterska. Minnet var det inget fel på ändå!

Tittägg är något som alltid fascinerat mig. Min mamma hade ett men jag vet inte om det finns kvar. Jag vet att de säljer dem på vissa ställen men de är ganska kostsamma…

Här står han omgiven av musikvänner med sin trumpet. Jag lämnade in några av hans instrument igår till ett auktionshus, det var sorgligt. Om ingen budar köper jag dem själv. Huset är nu fyllt till bristningsgränsen men en trumpet kan ju hänga i taket….?!?

Hälsan framförallt

Tylla insisterade på att jag skulle köpa en drakfrukt. Jag har gjort det förut men tror aldrig jag smakade. Sanslöst smaklös frukt visade det sig. Men snygg, otroligt snygg!

Ja, ni som följer mig har kanske sett att vi varit hårt drabbade av sjukdom sedan förra veckan. Och mitt i den krisen beställde jag en bok, Hälsorevolutionen av Maria Borelius. Hon har ju alltid ”funnits där” kan man säga men jag har inte riktigt koll på var, jag läste lite olika tidningar som yngre. Det var DV, några VR, Femina och slutligen SvD och DN. Någonstans där måste jag ha läst henne. Men så såg jag den där boken som både avskräcker och lockar. Men det faktum att hon är biolog och vetenskapsjournalist borgade ändå för att det inte var total humbug. Antiinflammatorisk mat….

Jag beställde 10kg apelsiner igen direkt från odlaren, tyvärr står inte färskpressad apelsinjuice med som något nyttigt. OM jag ska lägga om livstil får jag nog anpassa detta lite. Socker kan jag gärna vara utan med inte färsk frukt, speciellt inte apelsiner. Några proteinpulver kommer heller inte över tröskeln, eller spirulina. Jag tänker att de blå zonerna inte kan vara fel. Men, jag är öppen för förslag, inte envist fastbiten i alla mina gamla tankesätt.

 

PÅ akuten brukar man skämta lite om ”lågtempare” alla är nämligen det. Jag ved faktiskt, sällan att jag har över 36,6 grader med hemmatermometern….så när jag kommer strax över 37 mår jag ganska dåligt. här nästan 39!! fatta hur sjuk jag är då!

I förra veckan lyssnade min mamma på på en föreläsning på en psykiatrikerkongress, det handlade OCKSÅ om inflammation och då blev det så där att två stålar samlades i en brännpunkt och när våra olika sjukor (jag tror det var maginfluensa och kräksjuka ihop pga lång inkubationstid och två vågor) slog till tänkte jag att nu måste jag göra något. Idag började jag läsa, det var mycket lulllull som jag hoppade över, jag orkar inte läsa om andras ätstörningar och ångest, har lite för mycket av sådant på jobbet för att ägna fritiden åt det, det var också lite fluffigt (nu har jag INTE läst mer än början kan jag erkänna, det kanske tar sig) Jane Fonda (som för övrigt är stor favorit här pga Frankie & Grace som ni måste se om ni missat. Jag skrattar högt här på kvällarna när maken somnat)om hennes familjesituation också som jag som sexbarnsmamma inte riktigt förstår mig på (hon jobbade mycket, hade barn och behövde då anlita svart hemhjälp…ni vet när hon avgick som minister) jag tänker ju, och nu är INTE tanken att jobbshamea henne alls, att om man har så mycket barn och livet snurrar på orimligt mycket…då kanske man ska jobba mindre?  Eller kan maken jobba mindre….? Eller anställa vit arbetskraft? Eller, jag vet inte. Man kan inte lösa andras problem helt klart.

Hur som helst, jag läste vidare och ett avsnitt handlar om Ayurveda. Jag har nog varit där hon var på min resa med KI, ett sjukhus i Tiravuranthapuram där jag förskräcktes över alla rötter som kokades ihop i källaren ihop med vicksilver och tappades på Pet-flaskor. Hennes beskrivning av oljemassage kände jag igen och så långt var jag redo att strunta i min ed att inte flyga utanför Europa och bara kasta mig i händerna på detta SPA och bli masserad, inoljad och avstressad i en varm solhälsning. MEN, sen dissade hon detta pga dess ovetenskaplighet. Skönt för plånboken och miljösamvetet.

Min frukost-lunch-middag. Jag var inte så hungrig imorse och sen tog jag ett glas juice och det kändes helt lagom fram till tre då jag plötsligt var vrålhungrig och tänkte att mer antiinflammatoriskt än så här kan det väl inte bli? Egna ägg till på köpet!

Åh, så lyxigt, jag skippade chips och godis, det blev frukt till barnen.

Men ingen ville äta drakfrukten….

Istället kom hon in på det vetenskapliga igen, och jag bestämde mig för att göra en förändring här och nu. Eller snarare en tillbakagång, till den omsorgsfullt genomtänkta och väl lagade maten. Minus grädden. DÅ ringde maken. Akut magsjuk på jobbet, måste hem. Aha, Immodium nästa. Jag packade mig iväg till förskolan för att hämta Tylla, vi tog vägen förbi hälsokosten, den nya här ute. Jag köpte betagluten, blåbärspulver, torkade blåbär och laktobaciller på burk! 880kr inalles, jesus alltså, den här nya kosten kommer ruinera oss. Laktobaciller kommer framöver komma i form av syrade grönsaker tror jag…

Snygga förpackningar ändå va? Och jag såg faktiskt ett DIY-pyssel som innefattade en sardinburk så även det hänger ihop på ett magiskt sätt..Honungen..jag vet inte. Men ska jag fimpa vitt socker måste väl honung funka? Det är ju antibakteriett….

Men, nu är jag klar för idag med att vara antiinflammatorisk. maken vägrade nyttigflingorna men tackade ja till blåbär….Jag köpte faktiskt omega-3 i form av makrill och kokade sedan ägg och gjode sallad på spenat, ruccola, gurka och tomat. Nästa steg blir vinaigrette, det ska vi ha varje dag till salladen, INNAN maten. Nu jäklar alltså ska jag sluta åldras, ha ont och skina ur porerna. BASTA! Jo, örter ska vi ha också så jag frösådde faktiskt en del saker också…och ja, jag är piggare idag trots att jag vaknade med feber efter gårdagen då jag nästan önskade att jag skulle dö, då eländig var jag, än var jag varit på länge. Jag tror att det har att göra med att jobbstressen släppt. Och stress skapar inflammation om jag förstått fru Borelius rätt, och det vill jag inte ha i mitt liv, no, nej, njet, nein, non!

Tack till Chanel, Greta, Louise, Eldkycklingen, Goldie och Rutger (han håller hönorna i schack på ett ytterst tuppigt sätt) för att ni levererar så vackra och goda ägg! Här får de sig en promenad i solen innan den går ned. De är hårt hållna så om jag inte öppnar där kommer de inte ut ens i hönsgården.

 

Att ärva

Från vänster: Mamma, jag, brorsan och sen okänd kvinna. Servis Blå blom (dvs ett av problemen just nu) står på det soffbord jag haft senaste 14 åren. Men vad har jag på mig? Riktig tant alltså!

Ni vet, min farbror dog just. Begravningen är avklarad. Av det sorgliga finns ju saknaden kvar, den där förbannade jobbiga känslan av att det är definitivt. Man kan inte ringa, det blir inga mer skidturer och när ska man radera någons kontaktuppgifter? Det sista struntar jag i. Jag har fortfarande morfar och mormors nummer i telefonen, jag tar inte bort så mycket.

Nu står vi med dödsboet. OJ, vad mycket att tänka på, ta ställning till och olika viljor. Vilken mäklare, vem ska sälja saker, putsa fönster och ska vi beställa flyttstädning?

Jag blev helt överväldigad när vi först ställde oss i köket fyra av oss som ska ärva…hur ska detta går till? Så mycket saker med minnen. Saker med penningmässigt noll värde men som man för allt i världen inte kan kasta blandat med verkligt skräp. Och så plötsligt när man bestämt att något ska kastas gillar en annan en glaskanna……

Jag blev lite full i skratt när jag öppnade en låda och såg 1000 påsklämmor samlade….och tänkte på min egen lilla samling.

Lennart sa på slutet att han ”döstädade”….nja, han kanske gjorde det men inte så det märktes och vi ville ju inte prata om det då, då satsade vi ju på att han skulle bli frisk igen.

Vi var jättejobbiga, ffa jag och morsan. Vi ringde hans husläkare, skrev ut recept, följde med på läkarbesök till sjukhuset och ringde distriktsköterskan. Om någon blev sur….förlåt. Men jag stod liksom inte UT med att han låg så högt i socker hela tiden och ingen verkade ha kontroll…..men del i detta var nog att Lennart inte var helt frisk. Han orkade inte äta, sov mest och då blir det inte spontant bättre. Envis som synden sa vi om min farmor…och jag om Lennart….jag skulle nog kvala in där själv tänker jag och det verkar inte bli bättre med åren. TYVÄRR!

Snabbkik in i ett köksskåp….

Men nu står vi här med påsklämmor och fint porslin, mattor och Moraklockor och det skär i hjärtat att vi ska kasta saker som han uppenbart valt att spara. Men hur ska man kunna titta igenom ett helt liv. Eller ett? Det är ju fel, jag hittar saker från min pappas farmor, mormor och bilder på folk som måste ha varit födda på 1800-talets mitt. Jag känner ett tungt ansvar här och sneglar lite mot familjebibeln…..den måste väga 5 kilo och tar på tok för stor plats.

Lennarts mer välsorterade låda i köket. Vi hittade inte mindre än 17 korkskruvar…..Om någon saknar en, hör av er! Påsklämmorna finns inte mer.

 

Jag önskar jag kunde säga att detta var Lennarts påsklämmor. Jag började samla när jag tröttnade på att maken som är den store brödätaren här hemma, alltid öppnar brödpåsen men ALDRIG (och då menar jag VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN) kastar dem eller återförsluter påsarna, det faller på lilla frun. Det är slut med det nu. Sedan i torsdags då jag var hos doktorn har jag inte plockat en pryl (inte helt sant, jag plockar lite och kastar varannan gång, varannan gång lägger jag tillbaka för att han ska se högarna växa) jag befarar att jag är tillbaka på ruta ett. Den innan alla mina kraftfulla försök att via bloggen få maken att förstå att man måste städa ett hem på en regelbunden basis om det inte ska övermanna en….

Slutsats: JAG SKA DÖSTÄDA, NU! Inte en ”kanske är bra att ha”-skruv eller tyglapp ska vara kvar. Allt ska ha en tydlig plats och ett mål. Annat ska återvinnas eller omvandlas till eventuella pengar. Min bror har tråkigt nog rätt där (måste vara första gången jag erkänner det) han säger att allt han behöver har han redan köpt. Han behöver PENGAR! Så, det är vad som gäller här. Jag ska inte spara på materiella minnen (utöver det som verkligen, verkligen ej går att göra sig av med) utan släppa taget om mina sparade saker och inte dra in nya jag inte behöver i mitt hem. Jag vill bli fri och om det gör att jag får mer pengar, so be it.

Jag hittade detta om min pappas mormor, Hanna. Jag träffade henne då och då i Sunnansjö när jag var liten. Kanske hon dog när jag var sex år? Hon blev alltså föräldralös vid 20 månaders ålder. Fick växa upp med sin fattiga mormor, somnade hungrig, grät för att få en brödbit…..växte sedan upp, födde 10 barn av vilka min farmor var äldst. Blev sen änka när fem barn fortfarande bodde hemma….Vilken story alltså. Jag kunde knappt läsa. Äldste sonen flyttade till ”Amerikatt” och den delen av släkten bor kvar där men vi håller kontakt via FB och var 20:e år med ett besök…. Nu ska jag och min bror ta över hennes hus som hon fick när hon blev lämnad ensam med en liten flicka (min farmor) och 20 kronor av pappan som drog till Kanada och stred i första världskriget.

 

Här min farbror, som tänder ljusen, omgiven av Kalle (Amerikasonen) och sen min farmor Iris och längst ut till höger min ingifta faster Inger. Alla borta nu men mycket minnen och saker kvar.

Det låter kanske trist men efter alla påsklämmor känner jag att jag inte vill att mina sex barn ska behöva stå där en dag och tänka: -Var hon helt galen mamma som sparade på detta? Vad tänkte hon på????

Typexempel på saker jag INTE kastar eller ger till Läkarmissionen…jag tänker att min bror, far eller syskonbarnen vill ha….i bakgrunden egna inköp av Gustavsbergsporslin från Läkarmissionen. Det eviga kretsloppet.

 

Jag fann många skolfoton. Jag och en till granskade detta noga för att försöka första vilken släkt det hörde till. Jag TROR att detta hör till oss. Pojken i centrum påminner om min bror och jag tror det kan vara min farbror eller…så är det min farfar? Vet inte hur gamla kläderna kan vara…vad tror ni? Är det 10-tal? Då måste det vara min farfar…..eller så har jag tänkt helt fel och missat min farmor!

Nu vila, jag har fått strikta order om det (och en kortisonspruta).  Armen….den där jävla armen. Eller axeln egentligen hur som helst det påverkar ju rörligheten och sömnen….så irriterande. Jag tyckte det räckte med ryggen liksom.

Efter hela den här texten kanske ni tänker, skönt hon har kvicknat till och insett att man inte ska spara på skräp (läs vara en hoarder) men….här är två askar som nu befinner sig hemma hos mig, för sina fina mönsters skull. Jag lovar dyrt och heligt att FÖRVARA saker ordentligt i dem så de fyller en funktion!

A

Gammalt som nytt

På sjukhuset. Mötte A på sjukhuset när jag skulle hälsa på min farbror, fick en stor kram. Det var tredje gången i rad jag stöter på någon jag känner. Han är släkt med en NOBELPRISTAGARE och ni vet ju hur stört NOBELÖVERINTRESSERAD jag är, alltså kring priset och sen kläderna….Jag tänker att sjukhusvärlden är bra liten ändå.

 

En vanlig dag på jobbet för mig, maken vabbade tredje dagen i rad igår. Idag, fredag blir det min tur. Men det drabbar ingen patient iallafall för jag skulle ha en ST-dag med HLR, Brandövning och ….ja lite info hit och dit, bland annat om nya ersättningar. Jag hoppas det inte blir till det sämre…

Jag åkte från jobbet direkt till Dalarnas auktionsbyrå för att hämta ut det jag ropat in, en tavla och ett smycke. Det låg i Årsta, nära Gullmarsplan. Därefter bar det iväg till Gamla stan. Förvånansvärt lätt att parkera i stan nu med tullarna, jag gillar dem. Men alla ombyggnationer i gatorna i Södertunneln och vid Slussen gör att jag kör fel hela tiden. Alltså, man kan inte bara ändra hit och dit. Tänk på alla oss som inte är i stan i tid och otid men var det förr och inte kan tänka om! Jag måste numera TÄNKA när jag kör och ha både en plan A, B och C för att inte virra bort mig helt.

Jag kom iallafall fram till Skomakeri Framåt och på allvar fick jag tårar i ögonen när jag såg vad Åsa gjort med mina stövlar. Carina förklarade saker gällande skor för mig och jag ska nog återkomma till det för det är SÅ intressant hur skor tillverkas idag för att inte hålla, vara sköna eller kunna lagas….

Jag tog mig till Engelska butiken igen för deras Branston pickle var slut sist. Så det blev en burk av den, Maltesers till farbror och….en chokladkaka med kolasås och havssalt (Schhhhh!).

Lilla sjuklingen fick en ficklampa med tre sagor i…ni fattar. Man snurrar ett hjul med bilder och kan lysa i taket där man ligger och nattar dem. Tre sagor i en förpackning. Det var länge sedan en present väckte sådan lust hos mina barn! Rekommenderas varmt! Lite laterna magca över det hela!

Vidare mot sjukhuset. Min ex.svärmor hade suttit där en och en halv timme innan och därefter min dotter A. Jag tog mod till mig och frågade L rakt ut om han hade några önskemål….favoritlåtar och kunde I få sjunga sen….när det gäller? Han svarade direkt. Två låtar som skulle spelas och dottern fick sjunga vad som helst hon ville. Raka puckar och det kändes skönt. Att veta vad han vill. Han är en bestämd person och jag vill inte att det blir fel. Vi ringde en av hans långväga vänner och L sa bara: Det är slut nu, tack för allt och ha det bra. Sen orkade han inte mer. Då började jag gråta och tog luren för att avsluta samtalet och ge lite info om läget. Jag kan inte ens skriva om det utan att ögonen tåras. Det blev så abrupt detta. Ena dagen pigg som en mört sen liggsår och sjukhussäng som brummar. MEN det är inte många som har levt ett liv som L. Jag ska försöka få tag på negativen till bilden där han står med Dizzie Gillespie och den bilden med coola tröjan från 70-talet. Ska ta kontakt med släkten i USA. Jag förbereder mig mentalt. Bästa sättet för mig att hålla ihop. Viktigt med detaljer och att det blir rätt. Glad att inte jag ska sjunga.

Har ni läst inläggen jag skrev om hur man vabbar på rätt sätt? INTE!!!?? Gör det då. För min man…ja…han gör inte som jag, det blir liksom värre hemma när han vabbar, jag vet inte hur det går till. För att undvika det denna gång skrev jag en lista. Jag vet ansvar efter ålder men detta är vad en 36-åring behöver, tro mig! Notera hjärtat i slutet för att liksom mildra stöten.

En mycket trevlig avdelning, synd bara att man behöver vara där….

 

Och så var det snart dags för Nobeldagen, jag är visserligen jour men jag kommer nog hinna se alla klänningar och dissa de som blev fel…..Tänk att få ha en Nobelpristagare i släkten, så maxat!

Jag hann förbi Krabat på min väg från skomakeriet och bilen. De har franska och tyska leksaker, man vill bli barn på nytt. Den här valen alltså, men nästan 500kr….jag skulle vilja ha den själv. Det är nog det som är problemet, barnen är inte så impade som jag. De vill hellre ha all den där plasten….

Olika sätt att få ihop en sko….

Mest hållbara sättet, spika i lästen och sen sy!

Jag såg en Youtubevideo om hur kläder och skor såg ut och sattes på på 1500-talet. Då hörde jag att skor då gjordes för en fot dvs inte höger eller vänster. Jag fick en lektion i det med på Framåt. Här ett par barnskor från 1800-talet. Där kan man snacka om att man fick ”gå in” dojjorna!

200 år gamla typ…skulle nog gå att putsa upp…Det är som en historielektion där inne!

Jag ska ta en bättre bild när det inte är så mörkt, men de såg nästan nya ut!!!! Helt galet! Alla ”rynkorna” hade slätats ut, men de kommer nog igen sa det för de viker sig där det ska vikas….

Före, minns ni?!?

Fragila avdelningen. Där skulle jag vilja ligga…..

Ganska kul tyckte jag. Pallar i kork utomhus…i november! Man känner att sydligare breddgrader ”närmar sig”.

Jag hämtade mina ”inrop”. Och såg en kruka av S.L, en större variant…och så blev jag så där sugen igen. Det är ett stående skämt här hemma att jag har för många krukor….Man kan nästan inte ha det tycker jag. Och inga står utan en blomma ju!

Här skåpet jag inte vann…Malmsten, så nätt och fint.

Här är vår tavla, ett kopparstick. Jag älskar den! Olle Hanspers, från Dalarna, som min farmor. Man måste titta nära på den.

Jag trodde bara det var i England man hade fejkbrasor….den här hade nog lurat mig om sladden varit i och den stått i ett hörn! Men vem köper en sån nu????

Ja, vad ska man säga om mitt blodtryck och puls mer än att det är dynamiskt!?! Jag blir nästan lite lugn av att mäta, kanske skulle ha en sån här hemma rent av? Jag har ju alltid föredragit att ta tryck manuellt men det ÄR ganska roligt detta, och att få pulsen samtidigt, mycket smidigt!

 

Ta hand om er!

A

 

Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen

Kunde inte ha sagt det bättre själv! Dålig skärpa men ändå…

Vardag, nästan varje dag. fem i klump sen två dagar där man förtvivlat fösöker leva. Mm så är det. Det känns extra mycket så efter den här farligt varma och torra sommaren. Att nu kommer den, den mörka tiden. Visserligen har den också en viss tjusning men helt ärligt, jag hade hellre varit 18 i ständig sol….i Spanien. Inte utan barnen, eller maken och resten av familjen men det klämtar lite känner jag. Kanske det beror på att jag just spikat vad jag gör våren 2021? Nu lägger jag den gula vägen framåt. Jag bara hoppas att det finns mer solsken där borta….jag hoppas det så inte allt var förgäves.

Mindfulness, jo jag tackar. Jag har vardag så upp över öronen att jag får vara tacksam för en fridfull dusch var tredje dag.

Tack för ordet.

Vintersaga

Döden är framtiden

Frank tog bilden innan allt slog slint.

Jag vaknade igen av värk, gjorde min morgonrutin. Dvs försökte lägga mig bekvämt och somna upp, ge upp och kämpa ur sängen, försöka inte bli arg på alla krav. Försöker att inte bli arg på att maken inte går upp före nio fast han mycket väl vet hur jag har det. Han låter mig springa benen av mig men ligger helt stilla kvar.

Frukost, mackor, avstyra bråk eller att någon  väcks. Jag försökte verkligen hålla ihop. Men nej. Jag tog till det värsta värsta. Jag skrek kort till att det räcker! Sen grät jag dramatiska tårar. men bara fyra-fem. Men stora, sådana som barnen tar på allvar.

Jag fattar INTE varför barn måste bråka. Vi har ett jävligt stort hus, de behöver inte stå vid mitt huvud där jag ligger för att vila, se på en film jag somnat ifrån så pass att den snart inte kan ses längre och samtidigt träna min rygg och vara taskiga mot varandra. Varför gör barn så? Är det kampen om artens övrlevnd i sitt essä? Att bråka sönder tiden med sina syskon så att mamman bryter ihop lite för teatralt så att de ska sluta?

Jag ville ligga på golvet och se en film. Ingen frukost, bara det. Att få vara i mitt eget rum, det innanför pannbenet och förflytta mig mentalt. Jag gjorde det ihop med Colin Firth och Julianne Moore. Jag tycker att de är fantastiska skådisar. Hennes klänning (om man tar bort det vita) är magisk. Fodrad med puderrosa tror jag…. Jag älskar hennes dekadenta stil och håret. Jag får också en oemotståndlig lust att klä mig som en man. Ha kostym, det har jag en men den är för kvinnlig, jag vill ha en skräddarsydd kostym. Som en uniform man bara behöver en ny skjorta och slips till varje dag. Inga mer kvinnliga kläder….kanske det är vad jag vill, smälta in i massan, avsexualiseras och bara vara inne i mitt eget rum ett tag….snart är jag där. December kommer med löften om mer ensamvaro.

En enda man

Se den, den är underbar!

Nu har maken vaknat. Tårarna har torkats bort. Ingen utom Tylla brydde sig tydligt men jag VET att det är pga dem som de nu alla tassar runt mig. Jag fick en croissant och får nog några lite lugnare timmar här på morgonen. De vet att min gräns nu är nådd. Den stora frågan är varför det blir så här och varför jag måste bli så bottenlöst förtvivlad och trött innan någon tar mig på allavr. Jag pratar ju med dem hela tiden, är vänlig och diplomatisk, försöker avstyra bråk….allt i onödan. Ingen lyssnar längre förrän man skriker kort och intensivt i några sekunder och pressar fram krokodiltårar. Så sorgligt. Och jag söker INTE sympati, inga styrkekramar, jag mår oftast lite illa av sådant. Jag mår bra nu men det roar mig att reflektera över samspelet mellan syskon och den totala avsaknaden av empati om inte tårar kläms fram. Nu ska jag äta frukost, men lova att ni ser filmen, den är så vacker! Då förstår ni också rubriken.

Vissa dagar

Just när jag satt mig för att dricka mitt morgonkaffe och pusta ut såg jag detta…..

Jag vaknade på fredagen med halsont. En hel arbetsdag kämpade jag mig igenom och när jag kom hem var jag väldigt väldigt trött. Efter maten (korv med bröd) lade jag mig i sängen och somnade. Tanken var att bara vila benen en liten stund men jag somnade stenhårt fullt påklädd. Jag vaknade halv fem på morgonen av värk och att hela sängen var överfull. Jag gick upp, klädde om till nattkläder, tog två alvedon och gick och lade mig i Edgars säng istället. Jag somnade om direkt och väcktes av att Edgar återigen kom för att sova med mig. Jag tror han sov en stund med mig men vaknade och tröttnade på mig. Nästa gång jag vaknade var halv tio. då hade jag nog sovit 13 timmar…..vad är det om? Övertrött? Sjuk eller på allvar SJUK?

När jag väl kom ur sängen var det ju strålande väder. Jag fick en argattack på maken pga hans knasiga sätt att hantera sina kläder och den anordning han gjort i sovrummet med nån förbannad tv-mojäng. Casting? Nån sak som är nästan som AppleTV fast billigare…helt ärligt, jag fattar ingenting av detta och på allvar tycker han att jag ska lära mig att styra detta från min iPhone! Han har liksom inte lärt sig någonting om mig de senaste 10 åren….jag tar inte in mer saker nu som inte är analoga, NADA, ZIP, NOLL!!!

Jag blir så glad av den här tapetern OCH mina Mårbackapelarginer.

Jag fotade hela eländet så ni kan få se magnituden av galenskapen och det betyder INTE att jag hatar honom och att vårt äktenskap är dysfunktionellt, bara att vi är fruktansvärt olika och att allt jag tycker är bra är precis helt fel för honom och totalt poänglöst.

Ja, jag tror att ord är överflödiga här. Men man kunde säga: Finn fem (eller fler) fel…

Buntband. Sååååå praktiskt! Till ALLT!

Så fin komposition, total harmoni.

Och så alla dessa man slängt i sitt liv. Men jag undrar om någon annan än jag någonsin gjort det…för jag tycker att det alltid är jag som hittar dem men aldrig tar loss dem…äter ju inte överdrivna mängder bröd liksom….

Jag tog mig ned till tvättrummet och där fick jag ytterligare ett vredesgenombrott. Denna gång på en tonåring. Jag minns nämligen att det sista jag sade innan tvättningen var -Allt med vitt i är vittvätt! och fick ett slött: -Jag veeeeeeeet, döh! till svar.

Båda tvättmaskinerna var fulla. Ena med ljusa färger och vitt. Den var tvättad. Den andra med mörka färger och vitt, den hade fått i sig tvättmedel såg jag men ej satts igång…tur det.

Jag satt där på gliet i tvättstugan och djupandades en stund. Jag kunde nämligen inte skrika på ansvarigt barn men funderade lite över livet och hur i helvete jag ska få någon ordning på allt här. Jag tycker ändå att jag har försökt. Många sätt, olika anslag och mått av vrede. Tydligen finns inget sätt att lära någon något här hemma. Dystert. Och då är ju såklart det grundläggande feltänket att JAG sitter inne med alla svar. Som att vit tvätt ska hållas vit…osv.

Jag tänkte först att jag får skriva en lapp som jag sätter upp på väggen i tvättrummet. På den skulle det stå:

  1. All textil som har något vitt i sig räknas som VITTVÄTT även om en annan färg förekommer
  2. Töm fickor innan tvätt och om det låter ”klonk” eller rasslar när man kastar in plagget i tvättmaskinen, ta ut och vittja!
  3. Tvättmedel finns i två sorter, den för VIT tvätt eller FÄRGAD tvätt. Den det står vit på hör ihop med vittvätten osv.
  4. Man ska gärna trycka igång maskinen när man lagt i tvätt, hällt i tvättmedel och stängt luckan. När man sedan har satt igång det hela är det bra att försöka minnas detta så att man också kan tömma den innan allt luktar mögel!
  5. Tvätta inte alla möjliga material i samma tvätt. Det finns olika fibrer nämligen som tål värme och centrifugerna dåligt. Exempel på detta är siden och ull.
  6. Vissa saker som efter tvätt ska strykas behöver inte torktumlas, de hängs på torkställning. Exempel på DETTA är: Köksanddukar, skjortor, örngott, mammas fina ylletröjor som tvättades med ylleprogrammet och SIDEN.

När jag hade tänkt ut hela den här listan blev jag arg igen och tänkte att lappen endast skulle innehålla TÄNKT TILL NU!

Så de skulle leta efter tvättråden och göra RÄTT! Den lappen sitter inte där ännu för jag har inte haft tid. Solen sken ju som bekant så jag tog en promenix med killarna, delade ut kalasinbjudningar till några pojkar och lapar till bullerutsatta grannar i närheten om att de kunde kontakta mig eller min granne för att vi ska få den snöbollen i rullning…..sen lät jag hönsen spatsera och sprätta i trädgården under det att jag planterade om lite. Ett fikon hamnade i ”dödsgropen” som maken kallar det för allt jag hittills planterat där har dött men den här gången tror jag det ska gå bra. Fikon är tåliga.

Grannarna har så fin stenläggning fram till huset. Jag vill ha något liknande.

 

Blandad kompott av ”dödsgropen” min citronverbena som ska få flytta in och de två minsta hönsen som kom till oss en dag gamla.

Lagning av älsklingsbrallor. Det gör jag GÄRNA! Lite senare på dagen lagade jag en trasig täckjackas innerficka och gjorde en extra, bara för att skoja till det lite…;)

Enkel men god lunch idag.

 

Så många dB är det precis vid vägen. vi bor ovan den och utan något bullerskydd på stora delar av tomten…det ska vi ändra på nu hade vi tänkt!

Ser nu hur högt vårt hus ligger!!! Jag gillar att se vårt hus från olika vinklar. Då får jag en känsla för hur det tar sig ut liksom. Jag är lite kär idet!

Ja, det var väl i stort min dag…jag hade tänkt skriva lite om telefonhyfs och swishkaos men det får bli en annan dag. Jag tycker det räcker nu.

Maken var på begravning och lilla T fick följa med för hon har histat lite. Hon hade varit knäpptyst och skött sig exemplariskt tydligen. Men innan de kom iväg var det tydligen kaos för hon kom med det ena galna klädförslaget efter det andra som inte riktigt passade ihop med dagens allvar. Till slut en Molotröja och en grafitgrå tyllkjöv och stickade tights. Värdigt tycker jag och jag gillar tanken av barn på begravningar. Det gör allt mindre tungt och de ska också skolas in i detta att människor dör och man håller ceremonier kring det för att sluta cirklarna och gå vidare på ett bra sätt. När mina äldstas gammelmormor gick bort tog vi alla avsked av henne i hennes eget hem och egna säng. En judisk (och kanske andra kulturers tradition) som jag tycker är mycket bra och naturlig. Inget av barnen reagerade knasigt på det. Hon låg där i sin säng, vi kom in, sa några ord och tog/pussade och klappade på henne. Mer sådant tycker jag. Döden ska inte gömmas undan, den ska vara en naturlig del av livet.

Jag körde en liten rensardag idag. Nu ska allt gammalt ut och jag har redan planer för nästa bok och en inspirationslåda för den som kanske kommer efter…så många roliga planer jag får till bara jag får lite sömn och sol.

 

Ha det!

A

Snygg sorti

Hörde ni veckans ”Spanarna”? Om inte lyssna nu. Just denna veckas två första spaningar var väldigt tänkvärda för mig. Den om döden men även den andra som handlade om….jag minns inte. Det kommer senare, när det lugnat sig lite här.

Del ett först, döstäda. En ny bok är skriven på temat att DÖSTÄDA dvs börja städa ur gömmorna i tid för att visa de anhöriga hänsyn. Hm…..undrar var Ribbing har att säga där, är det god smak att städa upp sin röra innan man dör. Rimligen måste man då alltid ha det ordnat hemma för döden kan ju som bekant komma plötsligt. Jag skulle såååå gärna ha allt i ordning men inte för att jag kanske ska dö snart….

En del har ju avtal med vänner att sexleksaker och andra ev generande grejer ska tas bort i händelse av deras plötsliga bortgång. Jag har ingen plan…jag antar att min man tar hand om allt och inget hemskt generande finns att upptäcka här. Kanske om man letar mycket noga att man finner ett brev eller två där något känsligt berörs men inget som skulle ändra mitt eftermäle radikalt. För det var det det handlade lite om i spaningen, att ta kontroll över sin död och minnet av en. I efterhand kan man ju inte komma och säga: Nä hörrni, det VAR inte så, jag menade inte det där jag skrev i det där brevet/mailet/smset.

Istället kunde man ju rikta en bok till yngre: Köp inget, du kommer dö!, kunde den heta. Man behöver bara ett durkslag, en stol, ett glas och en tallrik typ. Allt annat kommer dina anhöriga få ändå. Miljösmart. Det nya svarta, att vara grön! Delningsekonomi och så vidare…inget äger något, det är framtiden. Men hur ska ”hjulen” snurra?

Jo, sen var det ju läkarspåret. Patienter kommer till läkaren med listor fulla av besvär, har googlat trött +  yr och livslusten syns rinna ur doktorn i takt med att livshistorien rullas upp. Läkaren sitter där med sin kunskap och inte kan ”rå på” sin patient.

Nu lanseras ”spetspatienter” som ska förmedla hur det är att vara sjuk…..jag tänker mig att man inte alltid behöver ha upplevt allt i världen för att kunna förstå att andra har det svårt. Empati kallas det och vissa har det naturligt.

Jag kan ändå förstå listor när man ska till doktorn. Man kan ibland inte minnas allt och tiden är starkt begränsad, en åkomma i taget. Ibland ber jag patienter att skriva ned, föra dagbok osv. Det kan vara lättare att se ett förlopp då….men jag förstår vad han menade.

Jo, i första spaningen ingick ett brev från en död kvinna också. Det var väldigt trevligt och jag tror jag ska skriva ett sådant själv. Ungefär så här:

Hej allihopa!

Tyvärr är jag död nu. Det var ju inte min önskan, jag hade gärna levt för evigt, så mycket att göra och se men, så blev det alltså inte.  Jag hoppas att ni mina barn klarar er bra i livet, hittar ärlig kärlek och trivs med era liv, inte arbetar bort det utan är mycket med de ni älskar och att min uppfostran och person inte åsamkat er för stor skada.

Vad gäller dig maken hoppas jag att du träffar någon som är lite sämre än jag. Lagom snygg och smart och framförrallt snäll mot dig och barnen. Jag vill ju inte att du ska tänka att det är bättre utan mig. Omöjligt liksom.

Jag tror ju inte på efterlivet så även om det skulle vara trevligt för er att tänka att jag sitter på ett moln och vakar över er är det inte så. Jag är borta för evigt och jag hoppas att er förhoppningvis ljusa bild av mig som en smart och kärleksfull typ med många begåvningar inte ändras av något som ni eventuellt hittar i en gammal skokartong. Bilden av mig får gärna vara den som ni hade medan jag levde. Allt som sägs om mig efter min död är sannolikt fel, jag kan bara inte bevisa det nu.

Jag älskar er alla, gråt inte över mig. Tänd ett ljus på min födelsedag och plocka upp era saker efter er, det sparar så mycket tid att ha ordning på sina saker och TID är allt. ALLT! Eller det är OK att vara ledsen och gråta lite men inte så där så ni går under, skratta istället åt hur rolig jag var när jag härmade Peter Sellers i Rosa Pantern eller så. Mycket roligare!

Hej hej, vi ses aldrig mer!

 

Nu blir det lördagsmys!