Varför jag läser DN (eller brukade göra det)

I sanningens namn lyssnade jag inte på detta för helt ärligt det brinner av lite i skallen bara av bilden och rubriken. Och snälla, LYSSNA INTE för då får människan sannolikt MER pengar och som jag ska komma fram till senare, då blir hon OLYCKLIG!

 

Soul-vaddå????

 

Men hej igen, jag har fått blodad tand. Och eftersom jag igår var ironisk över kända rika personers livsstil och ffa deras utåtsida i sociala medier tänkte jag att det var ett inspirerande spår. Och altruistisk som jag är ger jag mig här ut på korståg för att rädda deras själar (läs hjärnor för det är där själen sitter och där det så uppenbart brister…öh, jag menar….där blir man utmattad). Så, en snabb spaning på det värsta jag känner till i klassen är SvDs Perfect guide. Jag har ju fjantat runt här på bloggen med den tidigare för att den är så provocerande och obegriplig, jag söker med andra ord mitt kärnbränsle där. Och de förnekar sig icke. Man behöver bara titta på de tre senaste inläggen för att få kraft att skriva.

MB går till Tiffany´s (världens kändaste juvelerare?) och slappnar av (antar jag…hon kanske handlar också?) Nåväl, andra bilden på Katharine Hepburn med rubriken typ: Sockerkickar är inte på riktigt….fattar inte kopplingen till henne bara?!? Old news, det har aldrig funnits belägg för att socker kickar. Däremot delas överskott av socker ofta ut och inmundigas när många människor samlas, typ kalas och festliga sammankomster som jul, påsk osv. Kanske det är detta som stämningshöjer??? Jag blir egentligen bara seg av godis, trött på mig själv för att jag äter det. Supertrött.

När tredje rubriken läses blir det klar vad jag ska skriva om. Lycka. Genialt. Tydligen blir man INTE lycklig av pengar, man kan på sin höjd bli rik och det är inte samma sak. Jag tar det igen, rikedom ger INTE lycka. INTE. Det är dock sant att man med pengar får fler val i livet, kan bo större (dvs får större behov av en städfirma), snyggare och kanske kan låta bli att arbeta. Och det är väl kanske det bästa av allt. Man kan styra sig själv. Och för att kunna göra det utan att bo i tält behövs en viss mängd cash. Men inte så mycket som man tror. Kolla gärna in den här boken jag läst och jag får alltså INTE betalt för att du klickar här. Jag gör gratisreklam för förlaget jag snart ska ges ut på, sån e jag!

Nu efter att jag på nära håll upplevt ett dödsfall där jag varit en av arvtagarna har jag sett de stora fördelarna med att inte äga saker. News flash, du tar INTE med dem när du dör, någon annan kommer rota bland dina saker, skaka huvudet över att du samlat påsklämmor hela ditt liv, har kvitton från innan du själv är född och 10 kopior på suddiga familjefoton från 1800-talet (helt sant och självupplevt) och uppdelningen av dem (som för min del sker imorgon) efteråt kan orsaka mycket lidande. Visst, bra att ärva rena pengar (som i mitt fall mestadels går till att betala av lån. Alltså jag har handlat för pengar jag inte har och är du satt i skuld är du inte fri som bekant) men  inte heller det är okomplicerat. Jag ärvde dessutom ett hus som jag inte vet vad jag ska ta mig till med….kärt besvär kan man tycka men hus kräver tid, att sköta en trädgård tre timmar bort…ja det klarar inte jag iallafall med det liv jag lever.

Så, på spåret igen. Man blir alltså mer lycklig om man RÖR på sig. Det har jag ju skrivit en hel bok om och det kommer igen i nästa bok (svårt att komma ifrån). Aktiva människor är mindre deprimerade än övriga och om man motionerar håller man sig frisk och lycklig längre. Forskare har kunnat belägga detta. Jag anar dock att någon räknenisse kommit fram till fel summa här eller att tryckfelsnisse varit i farten för 230tkr/år låter inte riktigt som en korrekt siffra.

Inget nytt under solen.

Men för att kunna träna så pass att man håller sig lycklig behöver man göra det med en viss kontinuitet. Det är också bra för hälsan som sagt och jag skulle gärna träna varje dag. Men då måste något annat ut ur ekvationen…..tiden är som alla vet starkt begränsad.

Jag läste ett Instagraminlägg av en kvinna som också varit utmattad. Hon hade lagt upp en bild på sina barn som hon försakat som egen företagare i jakten på karriär och pengar . Hon ångrade sig bittert nu. Det var nästan svårt att läsa. Först suktade hon efter cash (dvs arbetade hårt), blev utmattad av slitet och nu sörjde hon detta…..jag blev blytung i hjärtat. Man lever ju EN gång, barnen är små EN gång och de fattar INTE värdet av pengar. De fattar: mamma och pappa hinner med att leka. Eller ORKAR leka, och verkar glada. Snygga hem och fräsiga bilar eller hotellrum på Rivieran fattar barn ICKE, de skräpar ned dem….Vitt och fräscht fattar de inte heller, eller ordning i garderoben. Det verkar barn förstå först när de flyttar hemifrån.

Min äldsta dotters vardagsrum…I say no more. Det är glädjande och smickrande att hon har samma soffa som jag, tavlor jag köpt på väggen, lampan jag loppat och gardinerna jag (och ffa mamma) köpt samt att hon ofta frågar mig om inredning. Jag vet, dubbelmoral, men jag kan inte skaka av mig att jag älskar att ha vackra saker omkring mig. Jag ser fram emot att återerövra mitt hem även om det tyvärr innebär att barnen kommer vara vuxna då. Men de får gärna bo kvar hela livet bara de städar efter sig. Den här ungen är välkommen tillbaka vilken dag som helst!

Efter en karriärsjakt som slutar i utbränning inser folk alltså att allt de behövde var att vara med sina barn. Hur knasigt? Och såklart motion…för det är ju vägen tillbaka. Jag tänker att jag alltid vetat detta men lyckades bränna ut mig ändå. Fst jag var inte ”borta” så länge tack och lov, barnen saknade mig aldrig (tror jag). Jag slet ut mig av själva ”livet”, hushållsbestyr, mina många projekt och såklart delvis jobbet.

En gång sa min bror, när han höll på att avsluta sin karriär som hockeyproffs, att han ville ha ett jobb som gav mycket pengar men inte krävde så hög insats. Han ville kunna fika med polarna, sitta i solen och glida runt (jag vet…lite sus och dus där men han var van vid en tillvaro som präglades av endast träning, matcher, mat och sömn samt härliga happenings med vänner). Jag skakade lite på huvudet och föreslog knarklangare. För det finns oftast inga genvägar. Men han listade redan då ut att optiker var ett bra jobb, liten insats, hög avkastning. Han hade faktiskt rätt. Jag å min sida tyckte det var galet att ”go about” att hitta rätt yrke utefter detta motto. Jag blev läkare för att jag tänkte att jag skulle göra en insats typ och hade liten kolla på vad för yrken som fanns. Eller kanske mammas ”tjat” om att läkare var ett jobb som gick hem i alla länder och lägen ihop med att själva grejen men människokroppen och framförallt knoppen är sanslöst intressant. Och jag vet att många, framförallt i andra länder där läkare kan ha fantasilöner, tror att läkaryrket är glassigt och priviligierat men så är INTE fallet. Jag hörde i veckan att AT-läkare  i vissa landsting tjänar kring 25000kr…..verklig skräplön faktiskt om man betänker att de oftast gör de ”skitigaste” jobben och i stort sett drar runt hela akutvården i vårt avlånga land.

Så bra att veta. Men det är inte en svensk studie så jag tar inte gift på att detta gäller här.

 

Här en omvänd lista. läkare är inte med där….låååångt ifrån. Ortodontist…men det är ju tandläkare!?!

Man undrar ju lite över siffrorna här…hög lön 33900!?! Då antar jag att man knappt är där om det ska vara motiverat att vara optiker. Någon måste ha räknat fel. Medellönen i Sverige är väl 25000kr om jag inte tar fel. Och en polis tjänar väl runt 29? Något måste ha kommit bort i översättningen här. Men ändå, kanske allt annat stämmer.

Så summa summarum här. Pengar ger inte lycka, det gör motion. Jakten på monnitär lycka kan bränna ut dig och då är svaret på den frågan också motion. Kanske det är dags att vi inser att sex timmars arbetsdag för att möjliggöra både försörjning, lycka och samvaro med barnen är ett bra mål för samhället? Eller om alla siffror ovan stämmer, medborgarlön till alla så sparar vi 100 miljarder som utmattningen kostar oss, säljer allt vi har, bor i tält och investerar i en lukurativ fond?

Här en avslappnande bild på vad som jag hoppas ska hända i min trädgård under året. Steg och trampnarv. För bara fötter och ett mjukare intryck.

Tjenixen!

 

Tankar för dagen

Den här bilden har INGET med texten att göra, det är en bild från Olympiaden i Berlin. Min farfar går i klungan av idrottande svenskar. Jag är otroligt stolt över honom. Och jag önskar vi hade fått träffas!

Jag brukar lyssna på det, Tankar för dagen. Det är ofta en präst. De ska leverera tänkvärdheter dagligen. Igår hörde jag om karolska kyrkan i Pennsylvania….? Nån stad på P iallafall i USA. 1000 barn har prästerna där förgripit sig på senaste århundradet. Nu vill offren stämma kyrkan. Kyrkan lobbar för att det ej ska gå. De hänvisar istället  till en fond där barnen de haft sex med ska få eraättning mot att de inte snackar om det igen…en hushfond. Jag tror (dvs hittar på) att den heter: fonden för våldtagna barns tystnad (barn vi skadat för livet medans prästerna fortsätter vara heliga pedofiler). Amen. Och det är ganska intresaant att kyrkan kan få fortsätta sin verksamhet, man kan t.ex jämföra med Michael Jackson, nån som hört en av hans låtar sista tiden? Nån som skulle våga spela en på sin fest snart eller kanske låta hans musik sippra ut från en hörlur på tuben? Inte??? ÄR inte det konstigt??? Nu ska Greta T träffa påven….hon är ju barn fortfarande, kanske hon kan ta upp detta också!?!

Världen rör mig

JAg fick en sjukt dyr ”tröstis” av Tylla för huvudvärken. Lilla sötkorv alltså. Hon kan ljuda ALLA bokstäver i alfabetet. Förskolan är fantastisk alltså! Tack alla fröknar där, ni är helt underbara!

Min unge i söndags. Jag älskar att fläta hennes hår, hon hatar det. Men när en annan mamma brast ut i beundran blev hon nöjd.

Det är fredag och jag är full av tankar. En dryg månad på vad jag tror är Sveriges största psykiatriska akutmottagning. Här ser man ALLT! Bokstavligen. Och man måste processa det. Det är lidande bortom ens förstånd, byråkrati på högsta internationella nivå och ganska banala saker som kanske passar bättre på en husläkarmottagning. Högt och lågt och ibland totalt vindstilla.

Idag extra allt de luxe och sen ingen lunch…en bra start på helgen not. Och sen när jag i rusningen skulle handla mat till kvällen så är en äldre kvinna på ICA galen (ja, det var hon faktiskt och det är min professionella bedömning) och skäller ut mig för att mitt kort ”bouncade”. Maken hade lovat att föra över pengar men lyckades föra över dem till sig själv(!!!!) och jag fick flytta pengar mellan mina egna konton istället. Tanten blev vild av den minutens fördröjning. Eller hon var ju galen redan innan och stod och buffade på mig med sin vagn. Sen bröt hon ut. Jag kontrade med att säga åt henne att inte bara hon hade bråttom hem utan att det faktiskt var fredag för mig med. Jag avstod från att säga det maken föreslog senare: Är du rädd att dö innan du kommer ur butiken? (för att anspela på hög ålder då och framstå som mycket yngre…?). Jag kommer aldrig på smarta snabba saker när adrenalinet pumpar. Jag är mer: Dö din jävla kärring, jag har fan massa barn som väntar på att hämtas och har jobbat hela förbannade veckan på psykakuten och känner igen en galning när jag ser dem! Men det sa jag ju inte. PÅ vägen hem i bussen med två tunga matkassar ringer maken, stor olycka på E4:an….han kan inte hämta….jag får ta det. Till fots, med packning och en kilometer (MINST, kanske fem) hem OCH UPPFÖRSBACKE. Tack gud för att du ser mig!

Den här bilden passar ju inte alls in men på en vabdag i veckan tog jag mig förbi Form från Skå och där fanns de, helt underbara med äkta guld. Eva alltså, jag återkommer till henne, ni måste, jag repeterar MÅSTE åka dit! Och detta är INTE ett sponsrat inlägg! Eller….jag får ibland rabatt och alltid fika så det är väl det. Superspons här. Kom å KÖÖÖÖP!

Jag har mycket bra tålamod med folk som inte är helt psykiskt stabila på jobbet men när de kör på mig och skriker åt mig i en kö på min fritid då slår även min reptilhjärna till och jag förstår mig själv och har sympati med mig. Man kan inte vara helt smart och behärskad hela tiden. Eller…..det var jag ju….jag bara kände för att skrika rakt ut och vara en riktig djävla idiot. Men som sagt, avstod. Hon har säkert haft en jävla jobbig barndom hon med……Det är ganska intressant att jag i en ordnad situation på jobbet aldrig tappar fattningen så där fast helt knasiga saker kan hända. Det har väl med ens förberedelse att göra. På arbetet är man skyddad av kläder, annan personal, larm och i värsta fall kan man ta till väktare och polis. Aldrig att man skulle drömma om att höja rösten eller säga något fult var som än händer. Men i det privata är man naken på ett sätt och inga förväntningar finns på en att vara behärskad. Det har hänt mig att andra kollegor attackerat mig på jobbet, jo, så kan det vara. Vi är människor vi med och alla inte lika balanserade (säger jag då som inte alltid är i balans men aldrig skulle drömma om att göra någon illa medvetet eller vara elak). Sist det hände mådde jag dåligt en hel vecka. Men jag sade aldrig något i stunden, för det hade varit oproffessionellt. Jag teg. Men inte hemma. Jag var galet ursinnig och svor att om jag någonsin skulle stöta på vederbörande igen, då skulle jag vara kyligt balanserad och TYDLIG med att så skulle den personen aldrig mer göra med mig. Bara det kändes skönt, att preppa. För man vill ej bli överraskad. Nej tack! Men även sådana personer och händelser rinner av. De katalogiseras och man är en erfarenhet rikare. Komplex värld vi lever i.

Sen ringde en vän. Han var arg. Ett påhopp i pressen som var helt makalöst och värst av ALLT! PUBLICERAT! Jag kunde liksom inte ta in att en tidning i Sverige helt utan reflektion låter trycka ett personangrepp. Men inte jätteförvånad änså kanske då jag själv fått utstå liknande påhopp och sen ej fått bemöta detta. Också ett lågvattenmärke som späder på mitt låga förtroende för en oberoende press även i vårt land, ankdammen….SUCK!

Iallafall. Jag avreagerade mig med att blanda till en Porn star martini när jag kom hem. Det var första gången och det blev riktigt bra andra gången och sen, fick jag inte helt oväntat huvudvärk. Jag var lite som en laddad vulkan som bara behövde en yttepyttepuff i fel riktning och så BAAAM vällde huvudvärken fram. Men det var inte tantens fel, eller tidningens eller världens sammanlagda jävlighet. Jag tog en tablett redan på jobbet, det kan ha hängt ihop med den överhoppade lunchen. Det är den största fördelen med läkarmottagningar, man har ett MEDICINRUM! Där kan man få ibuprofen, paracetamol och säkert ett och annat plåster och bandage. Där finns har en hel del andra kryddor men de är off limits såklart! Även paracetamol är nog det skulle jag tro, alla läkemedel ska redovisas för och betalas av ER! Så om ni bor i Stockholm så jag tackar och bockar för den tabletten! Den hjälpte tyvärr föga och fler behövde tas innan huvudvärken släppte.

VA!!!!! 1 el 1,5 liter ljuvlig kanna!

Lilla T gör lergrejer! I balettkjol. Hon tvättade händerna också, på eget bevåg.

Här en annan keramiker. Färgen, formen!

En annan iakttagelse är att utmattade kvinnor är i en helt egen klass av hjälplöshet ofta då de är hårt arbetande välutbildade kvinnor som vill något…typ jobba, men inte har orken att dubbelarbeta. Jag har sett det upprepade gånger i min närhet och jag har tappat räkningen på hur många vänner/bekanta som varit eller är utmattade. En kvinna tappade helt konceptet över en liter mjölk….hon hade funderingar kring att vara välutbildad kvinna som inte ville jobba och tampades med andra kvinnors oförmåga att sympatisera med det. De tyckte att hon hade en skyldighet mot sig själv att arbeta….för hon skulle vara jämställd och så vidare. Och ibland känner jag mig som min mormor (hemmafru) som tyckte det var fullständigt onödigt att min mamma var läkare och utbildade sig…hon kunde ju vara hemma, typ. Och med risk för att verka som en bakåtsträvande antikvinnligutbildningosvperson måste jag säga att man faktiskt KAN skita i att arbeta om alla andra vägar är stängda till att få återhämtning. Nu när vi kanske ska arbeta till vi är över 70 kanske det inte är en dålig idé? Utbilda dig innan barnen, sen var hemma de ”värsta” åren och arbeta tills du dör och så slipper du ängslas över din usla pension….eller? Alla kan inte avstå förvärvsarbete, men vissa kan. Hade jag en förmögenhet, en partner/man/fru som tjänade pengar som gräs och jag inte behövde arbeta för mitt uppehälle ja då skulle jag gladeligen avstå. Jag har försökt räkna på vad det kostar att arbeta men till min besvikelse är det inte lönsamt att vara hemma. Och maken tycker inte vi kan göra roliga saker om vi inte arbetar heltid båda två…jag tänker att om jag arbetar heltid orkar jag inte göra roliga saker…och barnen växer upp med en mamma som vill skrika åt kärringar på ICA…..och så vidare. An ongoing conversation med mig själv. Nåja. Det var ett ordrikt inlägg som kanske upprör vissa. Jag jobbar stenhårt på mitt varumärke som ni märker, gräver en allt djupare grav. Men det är ärligt, det måste ju vara härligt?!?

Fridens!

Dag ett

Jag vaknade osedvanligt pigg, smärtlös och tidigt idag. Så tidigt att jag bestämde mig, håll i er, för att ta en morgonpromenad halv sex…..joråsåatte….

Jag gick i rask takt rakt ut i spenaten (dvs på gångvägen mot spenaten) och tänkte igenom allt jag kan om hälsa, motion och avslappning. Det var inte lätt. För å ena sidan vill jag ju motionera. Å andra sidan ska jag slappna av och sen ska jag försöka att inte spänna vänster axel…så tempot blev lite varierat. När jag kom på att jag gick för fort kämpade jag ned tempot och när jag grubblade för mycket på långsamheten började jag spänna mig…jag hade ställt klockan på 06.40…..men det borde ha varit 05.40 men som tur var vände jag innan jag trodde den skulle ringa och det visade sig bli helt perfekt tajming. För om jag hade gått för fort och sedan för längsamt hade det kanske blivit fel? Detta stressade mig så pass att jag vände!

Jag kom hem, tog hand om barnen på ett LUGNT sätt och bestämde att från och med imorgon ska vi ha en frukostklubb! Jag tar en promenad kommer hem, väcker barn och vi äter allihopa nyttig och lugn frukost ihop. Jag har fått maken att lova….vi får se…

På jobbet såg jag en läkare tala om ME….och jag läste på Kanadakriterierna. Och aj aj aj vad jag ska lära mig mycket om detta när jag ska ”randa” mig på Stora Sköndal! För detta verkar handla om utmattning som gått på TOK för långt. Så outvilbara att deras kroppar angriper dem. Autoimmunitet alltså! Så läskigt! Jag är så glad att jag inte blev så sjuk! Och jag tänker på några jag mött som verkligen kan vara drabbade av detta. Och så får man höra: Varför KAN läkare inget om detta? Och läkaren på TV förklarade. Det är nytt, mycket ovanligt och vi forskar! Jag är liiiite trött på att läkarkåren som grupp får så mycket skit för att vi inte KAN något. Jag läser nu en bok där jag på var tredje sida får höra att läkare inte kaaaaan något, att det inte fooooorskas och sen att läkemedelsindustrin vill sälja lääääkemedel istället för…ja vad ska de sälja för att folk ska börja träna? Gymkort?

Nej. De allra flesta läkare jag vet känner till motionens bra egenskaper. Vi predikar måttlighet med mat, alkohol, träning faktiskt och lever ganska så ofta som vi lär. Vi är en hälsosam yrkeskår med såklart några undantag. Så det stämmer nog inte att vi inte KAAAAN något om vad som är hälsofrämjande. Lite ansvar vilar ju ändå på den enskilde. Faktiskt. Man kan ju sluta röka, dricka och äta chips dagligen, jag tror ingen här skulle tro att det var en hälsokur…eller? Nå, boen jag läser har några år på nacken men jag tänker att inte så mycket nytt under solen tillkommit senaste fem åren? Däremot kan jag hålla med om att husläkaren kanske skulle ha mer tid för varje besök och varför inte stänga ned nätdoktorerna och satsa samma summa som de kostar oss på husläkarna? Människor gillar också Quick fixes, att börja träna istället för att ta sin Metformin diggar inte alla…

När det kommer till varför vi inte KAAAAAN något om ME tänker jag att det är lite som när folk dog av diabetes tidigare. Det fanns inget insulin. Pest…..no antibiotics. Vi måste först se ett problem, det måste vara stort nog att intressera forskare och SEN kan vi lära oss något. Vi lever inte i en perfekt värld där allt går att veta. Vi provar oss fram i en dynamisk och ständigt föränderlig värld. Jag tror att vi kommer lösa även detta men tror också att vi måste göra fler saker samtidigt. Bromsa, lagstifta och försöka fatta att vi inte kan tåla vare sig ständigt ökande tryck och inflöde av information samtidigt som tillväxten ska öka (vi måste konsumera). Vi behöver hitta ”hem”. I min värld handlar det om det enkla urkopplade livet med massor med fet fisk….typ!

Olé!

Swosh!

Det var sol igår och i ett anfall av panik över att jag ser helt fruktansvärd ut på alla bilder jag har som kan behövas inför boksläpp etc så ringde jag min äldsta dotter för att låta henne plåta mig i helgen. Jag tänker att hon skulle vara bra på detta. Jag slängde också av mig morgonrocken och tog på mig riktiga kläder för att fånga mig själv på bild, öva miner osv i solen vid husknuten. Men kolla, jag skelar ju när jag ska fota mig själv….jisses!

Oj, oj, O J! Vilken magsjukevurpa! Herregud, vi har snart varit hemma en vecka! Det började natten till fredag med att Tylla kräktes i sin säng. Vi trodde vi kunde blåsa faran över redan på söndagen men NEJ. Då började Edgar kräkas, hela natten HELA natten alltså och för att han inte ska behöva skämmas hela livet (och det behöver man ju inte göra när man är sjuk men ni vet hur det kan vara med barn…) så ska jag inte närmare gå in på allt som hände men en matta behövde kastas och tvättmaskinen har gått varm. Det var alltså inte 48h som krävdes denna gång utan 72-ish. Och sen kom jag och Frank. NU verkar det vara lugnt men för att vi inte skulle smitta ner alla omkring har vi hållit oss hemma. Maken går till jobbet idag pga kurs (och är chef) men jag stannar med tre barn här, vid min läst….och, jag ska laga MAT! Magarna är tomma och kurrar, snart är all Piggelin slut (Tylla åt flest) och jag börjar känna hunger.

Saker man tittar på när man är sjuk….så snyggt tycker jag. även om tillfällena man får att dricka drinkar är försvinnande få….och det kanske är tur? Maken skulle bjuda på drinkar för några veckor sedan när han var på vift med kollegor. Han berättade att han fick sex mojitos som var så äckliga att han höll på att svimma. De kostade 150kr/styck och smakade bara sprit. Han jämförde med den stora slushliknande mojito vi köpte i Palma för några veckor sedan och drack med sugrör på vår promenad längs stadens gator. Den kostade 4€ och var fantastiskt god, gjordes i ett stånd av en lätt stressad kille under ett parasol. Jag längtar tillbaka dit nu när jag sitter i den grå vardagen och det snöregnar.

Är inte detta en lockande bild? Verkligt sött.

Jag har inte gjort många knop, mest hållit nästippen över vattenlinjen men så smått har jag plockat, städat och försökt skriva lite.

Idag blir det långsamkok. Vegetarisk pastasås hade jag tänkt. Jag ska låta löken puttra länge och långsamt och släppa ifrån sig all umami, så som lök ska göra. basen i nästan all smaksättning som alla barn verkar hata….men vem har längre tid att låta smakerna utvecklas långsamt? Inte jag iallafall, kanske det är därför långsamma dagar som sjukdagar kan vara guldkorn gömda i kräka och diarré…

Nu så tar dagen fart, tre små som inte fattar att de är sjuka utan har full energi och liksom suger den ur mig. Jag tycker man ska uppfinna vabåterhämtningsdag för föräldrar. Då kan man plocka upp allt det barnen släpper på golvet under den tid de är hemma, vika all tvätt som sjukdomen kan ha genererat och sen återhämta sig från all ansträngning som flera dagar med nattlig feber/kräkning utgör.

Nu ska jag sluta bitcha om detta (och då har jag ändå inte berört vad det kostat mig att vara sjuk/vabba i pengar) och ta tag i och FÅNGA den här dagen. Imorgon ska jag in i ekorrhjulet igen där jag inte hinner med att göra lök genomskinlig på ett bra sätt.

Jag har inte frösått något alls detta år (än). tiden….men jag har satt potatis. Jag fick ett ryck när solen sken. Vi får se om det funkar.

UMAMI ftw!

Igår plockade maken upp ett paket med en flygplansbyggsats. Min farbror hade sparat den i sitt förråd, mint condition.

Katten som kan somna var som helst…

Tyllas hår i söndags när vi trodde att alla var friska…hoppas hon inte smittade hela balettklassen…

Avslutningsvis, maken lånade min bil….hurra liksom. HURRA!!!!!

Fridens!  

Stavfel, nej inte skidstav

När jag läste texten satte jag omedelbart in ett det och flyttade inte framför. Jag läste alltså rätt fast det var fel omedvetet. Wisti ser ni att jag snott från va?

Jag är i slutfasen av bokarbetet. Ni vet (kanske) då när man är i stort sett blind för sin egen text och bara vill att allt ska försvinna så man slipper läsa det en enda gång till och man lite smått ångrar att man skickade in manuset alls. Och blir livrädd varje gång redaktören mejlar för man är helt övertygad om att brevet ska innehålla typ: Du behöver skriva 10000 tecken till eller, detta suger fett eller här har du missat helt och vem ska du tilltala här….så ungefär. Men jag har tack och lov inte haft så stora problem, detta tvivel lever i min hjärna. Och samtidigt har jag börjat skissa på nästa bok…eller böcker. Jag har alltid minst två uppslag på gång fast jag har så svåra kval när det gäller själva färdigställandet av ett manus. Man är något av en självplågare och självförförtroendet är lika svajande som en vimpel på en flaggstång tyvärr och inget kan hjälpa mot det utom kanske champagne?

Nåväl. Jag har stöttande typer omkring mig och är ju så pass klar i skallen att jag stundtals kan övertyga mig om att jag kan skriva. Stundtals.

Idag är en vilodag fylld av aktiviteter. Lillan ska på balett, huset ska städas klart, äldsta dottern med tillhörande sambo(?) ska komma och fika och sen är det skidsport. Skidsport följer som en röd tråd genom vårt liv under den säsongen och jag säger varje år till maken att vi MÅSTE åka på något mästerskap och uppleva detta LIVE! Jag hade verkligen velat vara på plats i Östersund just nu. Kanske jag hade kunnat träffa min farbrors vän där, han ska vara inblandad i detta har jag hört. En av de coolaste människor jag träffat faktiskt, jag är sååååå starstruck av denne doldis som varit stridspilot och haft närkontakt med MIG-plan precis (och då menar jag verkligen PRECIS) som Maverick i Top Gun. Det kan man läsa om i Flygjournalen tror jag tidningen heter. jag kan kolla om någon vill veta mer. Hur som helst. Jag kännre ett viss lugn och en viss panik över våren, böcker ska släppas, jag har 51 arbetsdagar kvar på psykakuten och sen ska jag till nästa placering, självvald, på Beroendecentrum. Jag har jobbat i omgångar där och min första kontakt med beroendevården var för ca 30 år sedan. Då som skötare och någon form av sekreterare. Jag hade ju trott att jag skulle läsa broendemedicin, det hade pappa nog hoppats, men man vet aldrig, kanske jag kompletterar mig senare? Eller så gör man helt enkelt bara så att man specialintresserar sig? Kanske jag ska kasta mig ut och forska på detta område så som var tänkt för några år sedan…eller så gör jag det inte. Jag gilar att inte ha för tydliga planer för mitt liv. För fyrkantiga saker ger mig kvävningskänslor. Blotta tanken på att vara ST-läkare 60 månader gav mig andnöd när jag fick mitt nuvarande jobb även om det var precis det jag ville.

Nu ska jag inte bitcha mer och lufta min känsla av otillräcklighet/fantastiskhet mer utan ta tag i och fånga den här dagen!

Over and out!

Insändare

 

I veckan publicerades mitt svar på en replik på min tidigare insändare i ämnet: Politiker gör lite som de vill medan de vill bestämma hur andra ska göra…..Och sedan min första insändare om jäv har det kommit än fler rapporter om ledande politiker i rikspolitiken som beter sig illa eller kanske rent av kriminellt?

Jag önskar att jag vore förvånad. Man vill ju tro det bästa om folk men det är som det gamla talesättet, ”man är sig själv närmast”. Här där jag bor är makten otroligt koncentrerad. Ett fåtal folkvalda roffar åt sig många uppdrag för att kunna håva in ersättningen (antar jag). Det är ett mycket lukurativt påhitt. För vem som helst som lyckas komma in i ett parti kan plötsligt tjäna väldigt mycket pengar, mycket mer än vad jag gör och du behöver ingen annan utbildning eller erfarenhet än att vara medlem i ett parti. Och det kanske är svaret på varför det blir så tokigt ibland?

Maria Wetterstrand bedyrar att hon INTE påverkat besluten i utredningen hon var med i. Hon slår bort misstankarna med att hon ju inte investerat annat än av sitt hjärtas godhet….det är ju ingen kommersiell verksamhet….jada jada jada. Nej, vissa företag är inte så framgångsrika till en början men med hjälp av politiska beslut som gynnar biodrivmedel så kan kanske några hundra tusen investerade kronor (som hon uppenbarligen har ÖVER och kan satsa helt utan någon förväntan på utdelning eller ens att hon får tillbaka pengarna….hur mycket pengar HAR människan? Låter som en riskkapitalist!) kan växa exponentiellt?!?

En L-topp hyr en lägenhet av sin man till ockerhyra…och ja, need I go on?

Plågsamt att se. Aftonbladets reporter frågar Emma Carlsson Löfdahl om hon tycker att regelsystemet är bra, att man kan tjäna pengar på att hyra lägenhet av sin egen make och få ut 8000kr i månaden av skattepengar för att berika sig själv…Hon svarar upprapade gånger, likt en papegoja att hon följer regelverket och sen med tillägg att om man inte tycker det är bra får man ändra på reglerna… Vad hon menar är nog: Jag utnyttjar helt skrupelfritt ett system så mycket jag kan för egen vinnings skull och tycker det är HELT OK att göra det! Vi har tjänat över en halv miljon so far och det ska jag kanske investera i någon trevlig vinstdrivande verksamhet…jag ska ringa MP, de är bra på sådant! (Obs ironi). Den blicken va?!? Kunde jobba extra som kylskåp!

Nu ska jag inte skriva mer om detta men jag kan berätta att igår vid 18.30 ändrades hemsidan (kanske av partikamraten som administrerar hemsidan) och min forna partikamrat stod inte längre som ordförande. Enligt uppgift ska hon nu ha ANDRA uppdrag i Hyresgästföreningen……För att hon är så snäll och har så mycket tid över antar jag.

Hej hembiträde…

Ljuset i tunneln……? Banys arabs i Palma. Sista monumentet efter morerna. Inte så mycket att se faktiskt men det gav en skön känsla att något jag planerade blev av….

Jag funderar lite på hur allt ska gå ihop. Bilden folk visar upp och baksidan. Eller inte kanske baksidan utan innergården. Familjelivet. För igår kom jag och maken hem efter tre nätter borta i varmt och soligt klimat. Mamma och pappa har tagit hand om våra tre små. Samma sekund som vi kom hem bröt kaos ut. Väskor ska packas till gympan, mjölk måste inhandlas, min kod till e-legget krånglade så jag kunde inte läsa jobbmejl (vilket jag inte borde göra iallafall för jag hade ju semester) och precis allt blev väldigt jobbigt. Huset lämnade vi ganska ostädat för vi hann inte säda och hade nog inte heller den intentionen (?) och vardagen föll pladask i mitt knä. Jag öppnade min fysiska kalender för att dubbelkolla att jag inte glömt något och såg då att jag är nattjour på tisdag….och på onsdag ska en stor inlämningsuppgift in…..och jag blev helt platt. Hela livet är galet nu. för många bollar och som om DET inte vore nog byter jag arbetsplats imorgon….psykakuten. Kanske ett tecken? Nä, inget tecken. Det har varit planerat länge men ändå. Nya kollegor, rutiner, lokaler och därtill en ny färdväg. Allt kan hända. Och sen på onsdag ska jag arbeta till 16.30 på ett sjukhus i en kommun men sen 16.31 vara jour över natten på det vanliga stället i en annan kommun. Nu gäller det att sålla här för att det ska gå vägen. Jag tror jag behöver en till av mig. Och maken.

Så de där två heltidsanställda hembiträderna/nanniesarna kanske inte är så dålig idé? Det var bara det att det kostade 19000kr/månad exkl. arbetsgivaravgift….STYCK!! Nej. då är det mer lönsamt för mig att INTE arbeta. Bättre för hjärnhälsan också kanske? Men det går inte ihop här då. Så jag bränner en aning till på ljuset och försöker andas på buss och tunnelbana. Jag har ordnat med öronproppar för att slippa störa mig på alla som ska prata för högt och förtrolig med sin kompis (som är i telefonen) eller höra på andras basgångar och behöva oroa mig för DERAS kommande tinnitus….jag ska verkligen försöka allt detta bara för att kunna åka kollektivt. Nu, mot kaffeapparaten!

På plats

När vi fick mot hotellet såg jag en ung kbinna med lång blonderat hår stå vid en brandpost. Min spontana tanke var: en gatuprostituerad. Jag sa det till maken som inte reagerade. Klockan var kvart i sex på en torsdag.

På väg hem från middagen samma kväll passaerade vi henne igen. Då var det fler kvinnor utplcerade efter gatan. Några på kontorssrolar och lådor av olika slg. Nu kändes min misstanke bekräftad. Vårt hotell ligger på en gata med öppen prostitution. Kvi  prna verkade slitna. Ett alkoholiserat gammalt gäng män och kvinnor satt på en bars uteservering i slutet av gatan och drack. Sista februari i Palma. Sorgligt. Men de slipper frysa, det känns som en försommarlväll och en del går barbenta i tunna korta sommarklänningar och shorts. Vissa i dunjacka.

Vi gick hem, hotellet är mycket vackert men det låter  mycket från crönderna och smäller i dörrar. Lite orolig somnar jag in. Mindre än 50m bort säljer kvinnor sex till fulla mån. Jag såg ett omaka par slå följe på gatan och svänga in där. Skitigt, svettigt och fult. En skam för mänskligheten.