Balett, inte så lätt som en plätt

 

 

Jag är så glad över att två av de äldsta dansar ihop med mig, jag hoppas att F också kommer med till hösten. Jag ska fortsätta jobba på mer aktiviteter ihop, jag tar väl igen lite att jag inte gjort det när de var små(?).

Jag har ju börjat dansa balett, nybörjargrupp, ihop med två av barnen. Det är så roligt och väldigt väldigt ansträngande. Jag känner mig totalt värdelös också men jobbar med den känslan. Jag vet ju att jag inte behöver vara perfekt direkt men jag har ändå den där känslan av att jag inte KAN detta (vilket ju vore helt makalöst om jag kunde och definitivt mitt mål, iallafall att behärska det lagom bra) och jag får fantastiskt ont och blir helt slut varje gång. Jag försöker faktiskt träna lite här hemma så gott det går och försöker engagera Tylla i det eftersom jag tänker att det är bra för oss båda och ger oss något roligt att göra ihop. Mycket svalt intresse kan jag meddela….

 

Hon gick ”all in” och jag älskar det!

Vi är en liten grupp kvinnor i blandade åldrar. Jag tror jag är näst äldst, Alva är yngst med sina knappa 18 år. Och igår var vi sex stycken. Inez hade på min uppmaning åkt till Dansbutiken i stan och där köpt skor till sig och systern samt en HEL outfit inkl. rosa balettkjol. Så härligt och en av de andra sa att det kändes fantastiskt bra för nu kunde vi alla leva ut våra innersta drömmar om tyll och blekrosa. Så till nästa gång väntar jag mig full utstyrsel på alla, strama knutar i håret och fina piruetter. (Vi övade det igår och jag skojjar inte när jag säger att jag blev illamående på kuppen, och då tog vi ett varv i taget…).

Jag och dottern innan träningen. Jag önskar att jag kunde göra det två gånger i veckan. Det skulle jag verkligen behöva!

Nästa vecka ska jag och maken resa bort några dagar och då missar jag en träning. Fröken M sa att jag kunde ta igen det en tisdag…..jag frågade om det gick redan nästa vecka. Hon drog lite på svaret och sa att kanske jag skulle vänta lite, till slutet av terminen….Och jag sa skrattande att jag fattade, jag behöver mer övning. Fröken var noga med att inte såra mina känslor och sa att jag nog kunde vänta bara lite för de är så snabba…och har dansat ett tag, allt för att inte verka dömande. Men jag VET mina begränsningar, jag är van att träna och tävla, jag känner mina begränsningar. Och det enda jag tänker är att jag ska kämpa ÄNNU hårdare, jag ska lära mig detta, bli ”lång” i kroppen, fixa hållningen, lära mig terminologin och orka ned i en demi plié….Detta är mitt nya Vasalopp! Och sen ska jag banne mig gå omkring i benvärmare året om VARJE dag, jag har redan sett dem jag vill ha….

Nu mot frissan…hon har ett drygt uppdrag…..

Detta skickade jag i panik för att säkra att håret skulle vara iordning till ikväll. Jag har på allvar världens bästa kompis/frisör. Jag rekommenderar varmt! Sandra M på S:t Eriksgatan, look her up! Kul är hon också! Billigare terapi kan man INTE få heller, hon kan både lyssna och prata. Idag lyssnade hon mest….;)

Before…rosa, smutsiga skor….makens jeans.

 

På allvar? Skovård står på schemat för eftermiddagen efter raka armhåla, smörja knän, måla ansikte och gräva….nej alltså kanske jag ska fundera på ordningen där….

En vecka i SLs sköte

Här Brommaplan kring halv åtta på onsdagen. Ett kaos av människor utan tydliga direktiv om vart man skulle ta vägen.

Den här veckan har för min del präglats av huvudvärk och stress. Inte bara, jag har gått en intressant kurs också, fast med visst förhinder med tekniska förtecken och så lite snö.

Jag vet inte om detta är helt statistiskt säkert men det verkar som om lokaltrafiken i Stockholmsområdet bryter samman med exakt samma intervall som jag bestämmer mig för att färdas med den. OCH vid samma tidpunkt. Jag vet, det kan tolkas som att jag är den ultimata narcissisten, men helt ärligt. Det krånglar ALLTID när jag ska vara klimatsmart eller på något sätt undvika att ta bilen av någon dunkel anledning.

Det började i tisdags. Jag VET, inte BARA jag drabbades hårt av detta men det fick konsekvenser för mig och det var en speciellt dålig vecka eftersom jag gick en kurs med obligatorisk närvaro och jag har stor press på mig att vara närvarande, i tid, lugn och samlad.

Jag hade i förväg tänkt ut att jag skulle parkera i Åkeshov, ta tunnelbanan fram och tillbaka dit och så snabbt som möjligt komma hem undan köer. Jag betalade snällt 140kr i parkeringsavgift. Tydligen ska det kosta bara 15 kr upplyste min exman som inte visade den minsta sympati när jag idag ringde för att klaga på SL (varför gjorde jag ens det inför honom kan man undra, jag borde ringt SL istället!). Jag gick in i biljetthallen, berättade jag jag behövde fylla på mitt tomma kort så att det skulle räcka med tre dagars resande in och ut från stan. Japp, det hjälpte mannen till med. Jag ”blippade” kortet och pengar drogs. Väl uppe på perrrongen slås jag av hur mycket folk där var. Jag hörde mumlet där…”jag har stått här en timme…” osv. Efter att två överfulla tunnelbanetåg passerat bestämde jag mig för att gå ner och ta bilen in till stan. Jag slog på P1 och hoppades hör något om vad som var på gång i stan. Inte ett ord. På Tranebergsbron sågs folk vandra med små barn över vattnet. Jag tänkte att det kommer vara lugna och trötta barn resten av dagen då föräldrarna tog ett steg där barnen behövde tre.

Jag kom fram, lätt försenad men fick betala ytterligare 120kr i parkeringsavgift. När jag kom hem skrev jag ett brev till SL för att förklara att jag tyckte de var skyldiga om inte annat så en resa in till stan och att jag visst kan förstå snökaos och tekniska besvär men INTE att en man tar betalt av mig, släpper in mig i ”systemet” men inte säger ETT ORD om det kaos som råder eller kanske undrar om jag har något fordon jag kan ta mig in till stan med….

Att ta sig på en buss här är ingen lek, vem var först i kön?

Här vi som valde att åka ut på öarna igen, ett fatalt misstag visade det sig….

På onsdagen gick det bättre. Inga förseningar och jag tänkte, det var ju rätt smidigt detta, en time och tio minuter ”bara” för att ta sig dörr till dörr.

Onsdag morgon. Vaknade av huvudvärken (som varit intermittent beroende på Sumatriptan men närvarande sedan måndagsmorgonens första ”debacle”) vid fyratiden, som en tvättäkta pensionär. Jag tog tag i mig själv och mörjade med de sjukgymastiska övningarna i tysthet. Ingen radio vid den tiden, inga störmoment alls faktiskt, bara gymnastik och te till klockan halv sex då barnen började röra på sig. Då fukostbestyr och uppdelning av ansvar för lämning av barn. Maken tog Tylla då jag skulle ta bussen, jag tog pojkarna som kunde gå en bit med mig på vägen till skolan. Och så, busskuren. Det stod på slingan som gick att det var lite försening på ena busslinjen, pga halkan. OK, men en annan buss kom, den som går till Solna. Jag tog den. Till Brommaplan. DÄR gick jag av och ser då när dörrarna slår igen bakom mig att det är ett hav av människor på själva ”planen”. Jag tog mig snabbt till informationen och frågade vad som stod på. Öh, tekniskt fel, ersättningsbuss…ta den till SOLNA STATION! Men alltså! OM busschauffören som jag hejjade glatt på när jag ”blippade” bort ännu mer pengar från kortet hade sagt detta till mig halvtimmen innan hade jag nog stannat på den bussen. Vad som nu hände var att jag snabbt bestämde mig för att ta bussen HEM och steg ombord på en buss som egentligen inte gick exakt dit jag skulle men en bit på väg. Vid ett ödsligt ställe som heter Edö steg jag av. Eller, jag ramlade av, i en snödriva som räckte mig upp på låren. Bara det, att stanna bakom en annan buss så att avstigande måste stiga av i meterhög snö är ju ganska illa. Fast jag slapp betala denna gång, jag vägrade helt enkelt.

Jag valde en ”lugn” plats att stiga av på, för att komma ned i varv….i en meter snö. Ser ni mina steg?

Sen stod jag där i säkert 25 minuter utan att en enda buss i trafik passerade. Tio stycken UR trafik gjorde det och jag försökte faktiskt lifta för första gången i hela mitt liv. Jag försökte ringa min bror också men utan svar. Slutligen kom en buss med en vänlig och informativ chaufför. Han sa att han kunde släppa mig var jag ville och att jag ju inte skulle behöva betala, nu var kortet tomt för övrigt. Han förklarade att anledningen till att det inte kom några bussar var att det var tvärstopp i Brommaplan, ingen kom in eller ut därifrån.

Så, kanske jag fattat fel beslut ändå tänkte jag men…gjort är gjort. Nu var jag på väg iallafall. Till centrum. Där träffade jag en utmattad väninna och vi tog en sekund till att ojja oss och en snabb kram. Hon hade valt att stanna hemma helt, kampen framåt var för stor. Jag höll med MEN obligatorisk närvaro och dyr kurs, måste dit!

Bussen uteblev så jag gick hem, försökte andas lugnt, och se att detta ju var motion, och om huvudvärken bara höll sig borta så var livet helt OK. Alla fattade att det var kaos, inte bara jag var drabbad.

Jag kom hem, tog en alvedon ändå, snodde åt mig bilnycklarna och så iväg hemifrån för andra gången. Kankse jag skulle bli en timme sen, inte mer.

På radion bytte jag till P4. Hej vinter-OS om sju år……pratade de om. Jag tänkte att snöläget kanske inte var den primära oron för ett sådant arrangemang utan framkomligheten. Som en bekant just sa, vi lever bara två dagar från stenåldern…..Utan el och kommunikationsmedel, hur länge klarar vi oss?

Här en person som försöker skotta bussen ur en grop med nån orange plastgrej….Optimist? -Javisst!

Kö ned i backen….

Sen pratade de om den lamslagna kollektivtrafiken som i och med att de uppmanat folk att ta sig fram på andra sätt bidragit till en kaotisk bilsituation också och de skickade ut en reporter med kaffetermos för att ta temperaturen i lokaltrafiken?!? För att ytterligare belasta oss eller?

Jag tänkte att jag ska vara smart och gena över Nockeby och komma ned vid Alvik. Det var ett dåligt drag. Ttalstopp på grund av för mycket bilar och en buss som slutat sin färd tvärs över Nockebybanans spår. Så där satt jag….länge.

Efter Alvik lättade det och då kvarstod bara problemet med att parker i stan….och så 120 kronor till i parkeringsavgift.

Jag letade upp vilrummet på lunchen, jag behövde pusta ut. Bra med sjal ändå, så man slipper bädda om….

Jag kom fram fyra timmer lite drygt efter att jag lämnade huset och jag var då hungrig, kissnödig, stressad och hade gräslig huvudvärk. Fattigare var jag också och jag svär, jag ska ALDRIG MER åka kommunalt. Jag utsätter inte MIG eller andra för det. Och snälla SL, INFORMATION, och till P1, det kan vara av allmänintresse att Stockholm lamslås av tunnelbanefel, jag hörde inte ETT ord om detta under hela tisdagsmorgonen och jag VET det finns appar för att kolla framkomlighet osv osv men fan, jag åker 5-6ggr på ett år, jag vill inte ha små meddelanden i min telefon när en tunnelbana är inställd, jag klarar inte av det. Jag vill ha färre appar, med samtal och om det finns en rullande text redan på busshållplatsen, för all del, SKRIV DÅ NÅGOT VETTIGT PÅ DEN! Som: Vänd hem, detta kommer aldrig gå vägen OCH jag känner att jag vill ha tillbaka alla pengar, NU, med ränta och 79 kronor för nya migräntabletter, tack på förhand!

Dirigering av bussar vid Fridhemsplan, det är nära nu….

 

 

 

Kriget kommer

Min farbrors tavla som nu säljs på auktion på Bukowskis…jag vill egentligen ha den själv….Malmgårdsgatan, där han bodde. Han älskade den gatan där han gick hand i hand med sin fru. Tårfylld tid just nu.

Klimatsmart…..elcyklar…..nyproduktion….tömmaut resurserna och polska kolkraftverk. Ungefär där börjar jag idag.

 

Jag ska träna, andas, träna igen och sen ikväll bryta alla mina mönster men följa min lust. Jag ska gå på Dramaten. Jag vill skriva mer versaler. Men jag sparar på dem just nu, det kan komma för många nu. Tills dess, läs den här länken!

Om att meditera och skapa utrymme för tystnanden

Jag kunde inte låta bli att läsa lite om pjäsen jag ska se, Mary Page Marlowe,  jag brukar inte vilja det men det var viktigt att veta hur lång den var. Jag har ju lite svårt att sitta länge…Och då såg jag. Torkel Peterson (SÅN oops versaler FAVORIT!) och sen…en man jag saknat, ja faktiskt saknat, Reine Brynolfsson. Jag har inte tänkt på honom på länge men på senaste tiden har han ju läst radioföljetongen och då har jag känt av saknaden. Ikväll ska jag få se dem båda, härligt! Höll på att glömma Shanti Roney! Åh, har jag bara manliga teateridoler???? Tänk, tänk….Ann Petrén, Görel Crona…..Claire Wikholm, och så brukade jag gilla Lena Endre men hon skriver så lustiga saker så jag blir tveksam men bra skådis….mer…..hm……Tuva Novotny. Sen kan jag inte minnas fler.

Det jag läste gjorde mig dock lite orolig…ska det handla om en kvinna som jag som hoppar i olika tidsåldrar, kanske har existentiell ångest…jag vet inte, kommer jag orka. Och kommer det vara någon mening med att jag skriver en roman nu. Temat verkar taget…jag får återgå till plan A, skriva en deckare. Och ha ihjäl alla som någonsin retat mig…just nu retar jag mig på KI…och skulle det inte vara roligt att borra ned sig i hämnd och raffinerade sätt att ha ihjäl folk? Jag skulle tycka det iallafall. Ikväll ska jag läsa spännande grejer om en flygkrasch Maverick style, som är nästan sann….Jag kommer återkomma även till det. Jag har ju faktiskt träffat piloten ett par gånger. SÅ mycket man vill skriva om och reda ut.

Hej igen!

Ett hus i Spanien

Här är killen som handplockar inte helt runda apelsiner och skickar till mig om en vecka ungefär…

 

Jag vaknade av barnfötter mot golvet. Betonggolvet….Det lät ju mysigt i första meningen. i andra…not so much. Det finns få saker jag vill ändra i vårt egenbyggda hus (alltså vi har inte byggt huset själva men det är ju ett hus vi varit delaktiga i vad gäller planritning, läge, material osv. så det känns som allt som blev fel här är på grund av oss) men betonggolv utan massiv isolering (om det ens går) det var ingen bra idé, någon borde stoppat oss. Jag sov på nedre plan pga mådde inte så bra igår, oklart om jag var magsjuk. Och NU förstår jag vad tjejerna menar när de säger att det låter som om vi hamrar medvetet i golvet när de små barnen tassar förbi….Mattor kommer behöva inköpas och jag har lite svårt med mattor, de rullar upp sig, svårt att få rätt längd, färg, material osv osv. Sen sattes dörrarna (mot min inrådan) i så att de öppnas UT i korridoren vilket omöjliggör att ha en lite tjockare matta där. Det går att vända på dörrarna men var finns liksom ORKEN med det? Kanske i framtiden…men då bor väl inga barn på undervåningen längre?

Igår tog jag det enorma steget och började söka efter en Au pair. Vi har tänkt på det länge (och nu blir jag orolig för hennes mentala hälsa pga oljudet från barnfötterna mot BETONGEN) men igår bestämde jag mig. (Två barn ska studera utomlands fr.o.m aug. så plötsligt finns det rum över.)

Jag behöver hjälp. Inte mycket, men en hand då och då med hämtning, lämning och kanske förberedelse med middagsmat. Och…jag vill att barnen ska lära sig lite mer språk…bli lite merkosmopolitiska och kanske lära sig att …följa regler…;)

Jag gick in på lite olika hemsidor och anmälde intresse, valde språk, förklarade vad vi sökte och det visar sig att de flesta Au pairerna kommer från Indonesien (bär ofta sjal…kändes inte helt rätt) eller Filippinerna. Jag har absolut inget emot detta men mina erfarenheter från en vistelse i Singapore hos en där bofast vän var att dessa urfattiga Filippinskor utnyttjas maximalt, får stryk och behandlas väldigt illa. Men jag vill helst ha någon från Europa, jag tänker att om de ångrar sig har de inte så långt hem…kanske det är lättare med kultur osv.

Sen valde jag lite beroende på utseende. De som såg ut att vilja ligga med mig gick bort, de som var över 60 också för jag vet ju hur jobbiga mina barn kan vara och den här backen upp…jag tror det blir för mycket för dem helt enkelt. Så önskedrömmen är en språkintresserad 26-29-åring från Europa (de ska helst inte slå barn men jag vet att vi är unika här i Norden vad gäller den inställningen, jag får vara tydlig med detta!), de ska vara genuint intresserade av att lära sig något om Sverige, ansvarsfulla, gilla barn (även de som hamrar i betong) och ha körkort (för deras eget bästa så de kan ta sig härifrån om de känner att de måste. Vi bor ju lantligt!). Jo, det är bra om de inte är kattallergiker eller hönsrädda också….

Jag vet att de ska lära sig om Sverige och svenska men jag ser en möjlighet att själv få öva min spanska och franska så jag önskade mig tre länder: Spanien, Frankrike och England. För enkelhetens skull. Hittills har jag bara fått förfrågningar från Asien så jag undrar varför jag ens skulle välja….Och om det ens kommer kunna bli av.

Lappkast!

Imorse fick jag ett mail, någon har lagt bud på Bukowskis på min farbrors Lamino…det är bra men också sorgligt, sakerna skingras. Jag släppte in dem i torsdags för att hämta alla sakerna och de uppdaterar mig vid varje bud. Killarna som kom för att hämta var inga vanliga ”flyttgubbar” de var konststuderande visade det sig, en av dem utbrast när han kom in: -Åh! Vilken von Schantz! Så jag lät dem plocka hur mycket konstböcker de ville ur Lennart och Ingers specialbyggda jättehylla. Det blev nog en hyllmeter och de var oerhört glada. Så istället för att skänka till Läkarmissionen fick några älskare av konst de fina böckerna. Det kändes väldigt bra! Och när jag stod där och bläddrade hittade jag en bok som mina äldsta barns farfars morbror Bo Lindwall skrivit om svensk konst under 150 år….Häftigt va?!? Han var intendent på Waldemarsudde och kanske Liljevalchs? Och så hittade jag ett litet häfte om Olle Hanspers. Jag har skrivit om eller rättare, lagt ut bilder av hans konst på andra bloggen när jag blev helt förälskad i några kopparstick av honom i höstas. Jag ropade in en tavla då, ”Midsommar i Dalarna” och var så nöjd. Den delen av släkten kommer ju därifrån. Så när jag bläddrade igenom helt hastigt SÅG JAG DEN DÄR I! På sista sidan är den med. Och så trillade hans visitkort ut! Jag tror min farbror och faster måste ha varit där!!! Så häftigt det med! Vi delar smak. Och just precis i dagarna såg jag att hans hem är till salu, han dog 2012. Men oj, vad surrigt det blev….vad skulle jag komma till? Jo Apelsiner!

På Facebook har jag sett att man kan handla direkt från spanska odlare. Då hade jag inte råd men idag, efter löning slog jag till. Jag blev så exalterad…visade maken, man kan adoptera ett träd. Crowdfarming

-Säkert i Valencia sa jag…och det var rätt! Tänk, jag kan lite om Spanien. Och så fortsatte jag…jag letade upp gården, kollade området som ledde till att jag ville visa honom var vi hämtade vatten på 70-talet med morfar i Polop..och så…googlade jag adressen där min mormor och morfar hade sitt hus. På Google maps och MAMMA!!!! Man kan se den bougainvillea som du planterade där, den är ENORM nu! Men citronträden i mormors bakre trädgård är borta, där har de…GRUS?!?

Poolen är ombyggd men på samma ställe. Och man kan se lundarna där din bror jagade dig efter att du hällt iskallt vatten på honom en gång för länge sedan. Jag kan se det framför mig hur du, barfota och smal som Twiggy, löper för livet före Pierre som är sex år yngre och otroligt lång och vältränad. Han fick till slut tag i dig och höll i sin ilska på att dränka dig i poolen. Morfar fick rycka in och hjälpa dig där. Jag har bara bra minnen från de lundarna, jag gick med trädgårdsmästaren och samlade getpluttar…i munnen….

Men det coolaste med detta som gjorde att jag började gråta var att jag hittade huset från luften. Jag följde vägen från stenstranden i Albir snett uppåt. De har byggt mycket de senaste 40 åren och inget ser ut som förr men jag såg det! På flera hundra meters håll från luften, där. Där är mormors hus sa jag till maken, och så började jag gråta. Jag behöver åka dit igen, jag behöver ett citronträd, inte ett adopterat utan ett eget.

Hänga på auktionssidor är inte bra men allmänbildande. Hittade en konstnärinna vars ena verk jag köpt på loppis. Här en annan konstnaär jag blev lite kär i.

Crystal, från Ateljé Lyktan, lite för liten för oss men så snygg!

Det är omvälvande när någon dör, allt som blir kvar av ens liv. Böcker ingen vill ha, möbler som man får en bråkdel av vad någon betalat för dem nya och så känslan av vad ett liv är värt…….därför behöver vi träd. Jag ska plantera massor med träd i vår. Och vårda alla saker jag kommer ärva. Jag gick omkring i fasters röda tröja igår och sen farbrors morgonrock. Böcker omger mig och jag vill visa min man och mina tre små var jag växte upp i stort sett varje sommar, i Spanien. Kanske det är därför jag vill ha en spansk barnflicka ett år när mina två döttrar ska iväg och plugga utomlands (därav lediga rum för en Au pair.

 

Jag letade mig fram till detta…..Jag såg lundarna.

 

Oj, vad mycket jag har lekt där med min bror!

 

Ser ni skyn av lila….den har min mamma planterat! Den växer som en båge över ingången…..En sån vill jag också ha här.

 

 

Hur en dag kan ändras från svart till vitt till svart igen…

Började med ångest över boken som skulle vara klar 15/1…..det var den i princip, jag har inte skrivit många ord sedan december. Men så fick jag en påminnelse om att den ju skulle varit helt klar 15/1….oooooooo, saker har kommit emellan, döden och så. Så ångest på topp. Men efter mycket positiv feedback från två håll så blev jag helt lugn. pappas operation gick också bra. Den hade jag nästan glömt mitt i allt detta men när sedan klockan närmade sig halv fyra och han skulle hämtas tolv…då blev jag lite orolig igen. Men han mådde prima. Och sen Chatt med EF, en dotter vill till USA, dvs kommer kosta mig minst 60000kr…men kanske ändå är väl investerade pengar. Hoppas hon hamnar någonstans dit JAG vill åka för att hälsa på (ja ego). Nu tränat trots galet ont, imorgon bitti MR Ländrygg, axel OCH bäcken…för någonstans sitter den här skiten, om inte på tre ställen. Jag har INTE ont i öron, på näsan eller i knänan, vår annars svagaste led. Alltid något. Jag har skrivit ett kort tack som ska vara med i boken och nu ska ett ännu kortare tack till till en ”kolofon”?!?! Om jag skulle översätta det till läkarspråk skulle jag tro att det var ett spelande anus men….det är det nog inte. Kanske det har med kolonn att göra, eller kolon som i ett skrivtecken…? Oklart. Men en dag utan nya lärdomar är en förslösad dag.

Tacksam att ha överlevt dagen (och att pappan gjorde det med, ingen allvarlig men nödvändig grej). Nu andas, preppa mentalt för en timme i ett trångt rör imorgon och sen sjukgymnastik och balalalett……kommer nog sova tungt, länge och ovaggad imorgon kväll.

Kärlek till alla, och smärtfrihet…och fred på jorden. Och en Barbie!

Lilla fantastiska JAG

Gick förbi den här butiken igår. Den var stängd. Men så söta saker….allt med balett lockar alltid mig.

Var ska man börja? Jag har med åren utvecklat en totalt panisk skräck för kritik. Och allt är mammas fel! Jo, så är det, arv och miljö, har inget alls med mig själv att göra.

Jag gör det enkelt för mig. Jag har inte format mig själv jag är en produkt av andras former. Jag försöker anpassa mig. Passa in genom att göra rätt. Och summan blir av det efter ett tag att man blir livrädd för kritik. Och ingen som helst lindring finns mer än kortvarig. Jag kan verka skrytsam, kanske men det är bara för att få bekräftat att jag duger. Jag försöker vara snygg för att få höra just det men är hyffsat övertygad att jag är ungefär genomsnittlig. Så när någon säger att jag är fantastisk på något (hände i somras på semestern…trädgårdsmästaren berömde min franska, och hon i högtalaren på motorvägen, då skiner jag upp och blir omåttligt stolt i kanske några timmar. Sen klingar det av.

Sen glömmer jag. Jag glömmer fort bra saker som sagts om/till mig. Sist var det full panik över en kurs jag lämnat in ett examensarbete till och jag var HELT övertygad om att jag var underkänd. Jag vågade knappt gå in i Ping-Pong och läsa…..och där fick jag beröm?!? Jisses tänkte jag, hur dåliga var övrigas arbeten om lilla JAG skulle ha kunnat klura ihop en tänkvärd knorr. Samma med nästa examinationsuppgift….jag vet inte ens om jag har vågat kika på den. Sannolikt ej för om jag var underkänd hade jag iallafall vetat om det. MISSTAG glömmer jag ALDRIG. Jag skäms fortfarande för fel jag begick i mellanstadiet. Tänk er! Och jag kan nog om jag får sitta en stund räkna upp exakt alla gånger jag gjort fel på ett pinsamt sätt eller varit dum (helt omedvetet såklart) och är det inte konstigt att sådant kan plåga en 30 år senare så pass att man får gåshud?

Nåväl. Nu ska boken läsas av redaktör, full panik. För lite? För svamligt? Otryckbart och helt missat målet? Ingen aning. Vill bara krypa ihop under en sten och dö. Fast sista mailet var upplyftande, jag var så glad att jag delade med mig. Men ändå, jag litar inte på mina förmågor mer än i en kvart. Jag ifrågasätter allt jag gör och snart är det dags för TERAPI tror jag. För om jag är helt ärlig med mig själv så får jag ju överväldigande positiv feedback…jag kan bara inte riktigt tro på den. Och jag vet när detta blev ett problem. 2015. När jag var sjuk och nobbades på AT-ansökan. Där brast något. Jag gav upp. Och redan innan hade jag gett upp karriären lite, jag öppnade ju butik 2013 när jag insåg att jag aldrig skulle bli legitimerad. Jag tänkte: Jag skiter i alla studier och läkarexamen, jag öppnar designbutik istället och kör mitt eget race. Sen fick jag ju efter mycket om och men AT 2016. Och gud vad jag kämpade med det efter att ha varit utmattad. Jag verkligen verkligen kämpade med heltid och att vara hjälplöst efter pga så lång väntan på AT att Waran inte ens var förstahandsbehandling efter proppar…NOAK….WTF?

Nåväl. Nu sitter jag här, tränar min bålstabilitet, förbättras och försämras omväxlande. Har inte orkat med träning idag pga tre barn skulle till tandläkaren med start 07.30 och jag blev lite matt där…..sen hämta pass, gå på banken pga fått arvode från Kommunen. På en utbetalningsavi från 70-talet. Killen där var lite söt, han satte in 49000kr…..det skulle vara 490. Jag påpekade detta och han rodnade och sa att han var ny och vilken tur att jag sa till för annars hade han väl fått sparken!

Jag får alltså en utbetalningslapp på 490kr för ett möte i kommunhuset. Den är ställd på Nordea så jag gick dit igår. Men nej, de kunde inte hjälpa mig utan att dra 225kr från denna summa….på ALLVAR?!? Först 150kr i avgift och sen 75 kr för själva transaktionen….Jag kunde då inte heller betala maten för jag hade räknat med de 490kr och butiken tog inte kontanter som jag hade med….vart är vi på väg?

Min unge, så söt tycker jag, och rolig, och vackert långt lockigt brunt hår….perfekt ju!

Är vi ens lika? Vissa tycker det….olika färger.

Hon i mitten som gör sig till med grönkålen har övertalat mig och hennes far att USA är vad hon behöver….vi ska ha ngt chattmöte ikväll. Mycket att sätta sig in i nu. Stor oro där med. Många moln just nu känner jag….

Jag mötte upp mina tre äldsta i stan efter massage och simning. De var glada att se mig och min snart 20-åring som var med på badet sa att hon var glad att se mig i så fin form. Hon kände att hon var ”safe” för om en 50-åring har min kropp….här stannade jag henne och påpekade FYRTIOÅTTA!!! Jag är 48 år, inte 50 MILSVID skillnad. Och sen….vad fan spelar ålder för roll, inombords känner jag mig för tillfället som 11. Jag litar inte på mig själv alls. Känner mig fullständigt lost vad gäller livsmål. Kanske det har med den här jävla ryggsituationen att göra i kombination med ST och att jag har barn som varje morgon skriker i kör att de INTE VILL GÅ TILL SKOLA OCH DAGIS. Jag känner mig som en usel mamma. Jag kanske borde lägga allt åt sidan och bli hemmafru, skriva romaner utan poänger, kanske urklurig lyrik….som Frostensson. Eller….sälja allt, flytta dit där solen alltid skiner men inte en öken helst. Solsken OCH vatten, Normandie? Languedoc-Rousillon?

Men först. BOKÅNGEST. Med versaker. och så bouppteckningen, och så träningen och MR och försöka överleva januari, börja nytt jobb i mars och ytterligare ett i juni…

Maken vill planera semester i juli. Jag kan inte tänka, har vi råd? Bil? Får jag ledigt, var jobbar jag då? Ska jag opereras?

Nu vet jag, jag ÄR Claire i Modern Family, jag är ett kontrollfreak. Allt måste gå enligt plan, vara förutsägbart. Det blir olidligt annars.

Hu, och så har jag kommit på att jag hatar människor. Människor i bil som kör om i bussfil i 90 på en 50-väg. Hör ni det? Jag hatar er! Fattar ni inte att om det står 50 och det är bussfil då KÖR man INTE OM!!! ”Helvetet är andra människor” broderade någon, så sant. Men sen älskar jag ju människor (som håller hastighet, gör som de ska, följer regler, ej bryter avtal osv osv.) som är perfekta. Som jag. perfekt i sin strävan att vara perfekt men inte så styva i korken och omedvetna om sina brister att de blir olidiga. Jag vill ha de som försöker omkring mig. De som kämpar mot perfektion.

Så nu har jag vräkt ut mig om min osäkerhet om min egen kompetens och att det aldrig kan ersättas med bedyrande ord om att jag är asbra på vissa saker. Vad kommer detta ifrån och varför blir det värre?

Osäkerheten fy fan. Jag vill ha klarhet. Har för vild fantasi….och kanske är lite lat? Är det så att jag känner på mig att jag inte går all in eller? För jag tycker ju att jag gör det….så märkligt att ha två sidor som är rakt motsatta. Som Woody Allens mänskliga kameleont känner jag mig ibland, anpassa sig efter förväntningar. Blä. Jag ska sluta med det. kanske ta ett jobb där ingen förväntar sig något av en mer än att man är där. Kanske man ska skruva ihop saker på tid? Plocka choklader i kartonger, vakta förråd….jag vet inte. Hjärnkramp är vad jag har tror jag. Det har låst sig mentalt. Men jag vet att det blir bättre imorgon, då kanske jag tar nya tag. Då blir det MR, träning, balett. Jo just det. Baletten…jag var ju där i förra veckan och det var berusande. Men jag kände mig inte duktig alls. Jag kände att jag underpresterade…fast… jag var där för första gången på…..40 år? Jag tror liksom att jag ska vara perfekt direkt, det är detta…hur tänker jag kring mina egna förmågor egentligen? Helt galet ju, jag har dansat balett i 60 min. S U C K!

Vad denna innehåller har jag inte läst än…men den stod i skåpet där giftiga grejer förvaras…

Sen lappkast. Giftiga ämnen. Spray som tar bort is på vindrutan……herregud! I England kokar de vatten och kastar på rutan vid frost, låt oss göra det istället va?!? Om vi inte orkar skrapa alltså.

Ps. Glöm allt jag skrivit, jag har en dipp, det är ryggens och axelns fel. Jag är en utmärkt person som kanske kan….typ köra tåg, eller bli….världens längst anställda ST-läkare…..

Hon släpade in mig i en butik jag aldrig varit i eller hört om…jag blev mest förvirrad…lustiga huset liksom..

Många vinklar och vrår…

En till..

Detta är sommarens projekt…om ryggen tillåter. Ser bättre ut med snö ändå.

Överklagan på detta sk. staket ligger nu hos Miljööverdomstolen…..hur fult kan något få vara?

Han håller hårt i sina hönor. De får knappt gå ut. Jag är rädd att de kommer börja värpa sent i år….inte mycket sol får de.

Involtini a la Nigella Lawson….

Maken tog in fem stubbar för ett tag sen, jag dammsuger mossa….

Det händer mycket i stan mellan gångerna jag är där… EEEETALY så roligt! och snyggt!

Direkt efter massage och simning, lite frissiga…Inez i en skinnkappa med pälskrage jag köpte för 20 kr, ja ni läste rätt 20kr!

Tomatsås som fick puttra mycket länge…..älskar sånt!

Hemma igen. en utflykt som tog på krafterna och sen laga mat, läxläsning och nattning… men sol.

 

Jo….fick just mail. Boken nästan i hamn, tänk va?Sån ångest i över en månad och så var den typ KLAR!!! TJOLAHOOOOOOO!

Me rocks! For fifteen minutes…;)

 

Förra året

Jag och I

Förra året trotsade vi naturlagarna (dvs utan tillräckligt med pengar och en 17 år gammal familjebuss) åkte vi med fyra barn, varav tre aldrig stått på skidor) till Duved/Åre för att fira sportlov med vänner i liten stuga. Jag hittade bilderma då jag igår letade efter bildbevis på årets första ägg. Jag längtar nämligen oerhört efter dem nu. I år blir det ingen fjällresa. Bilen är nu 18 år och bromslampan lyser, innertaket slackar än mer och vi har inte 30-35000 kronor sparat för att ha råd. Kanske nästa år? Istället ska jag och maken iväg tre nätter till Palma. Det är hans födelsedagspresent från mig och den råkade sammanfalla med v.9 (det hade jag förträngt…?!?). Mamma och pappa ihop med de större barnen hjälps åt med at få de små till dagis och fritids de två vardagarna och sen kommer vi hem på söndag em.

Men vi ska skida i år med. Fast i den lokala backen och det kommer innebära att vi måste inhandla skidutrustning i år så helt gratis blir det ändå inte. Fast jag har ärvt ett par pjäxor av en dotter, barnen har kanske lite egen utrustning som duger denna säsong också. Maken är den svaga länken, han behöver ny utrustning och är väldigt svag för NYTT, det ska vara NYTT. T o m bilar ska vara nya, de ska dofta nytt….samma som för min farbror som gillade känslan av att köpa just nya bilar. Jag förstår det INTE. Jag blir nervös av nya saker, hade mycket hellre köpt en ett år gammal bil….och jag tycker nya bilar luktar gift. Nåväl, maken är den som bestämmer på den fronten, jag har gjort så mycket motstånd en människa klarar och det blev en beställning på en ny bil, oklart dock om den hinner komma innan sommaren…i värsta fall får vi hyra en bil och ta den till Frankrike… kanske det är det bästa, inte slita på den NYA bilen redan dagen efter leverans?

Här Alva som drog ett tungt lass med att hjälpa barnen lära sig slalom förra året.

Det var uppp emot -28 på morgnarna förra året. I gengäld hade vi stråalnde SOL! Här en mycket trött och kall T i värmestugan.

Han lärde sig snabbt och redan fjärde åket susade han genom portarna i barnbacken.

Topp-bild med våra av oss som delade stuga!

Alla var inte nöjda hela tiden. Frank till hö ser mkt missnöjd ut tycker trots att man inte ser hela ansiktet….

Jag, maken och T i slutet av liften i barnbacken.

Åh, jag lääängtar efter er, fina små gröna äggen.

 

Idag ska jag på massage, det passar bra för all sjukgymnastik har kanske gjort att jag har lite mindre ont i ländrygg och axel men istället har jag fått ont i bröstryggen…alltid är det något. Nu ska jag strax kasta mig iväg till skolan med barnen…sen massage! Och kanske lunch på stan med de tre äldsta döttrarna?!? Två iallafall!

Supertrött i stugan inväntandes att värmen ute ska stiga till över -22 så att gamla bilen startar…-28 var sex grader för mycket för Chryslern, men rätt imponerande ändå att den klarade det!

Småttig mat är så mycket mer intressant än stor….

Så ser ett lossat innertak ut om ni undrar. Har ni varit med om det själva? Nytt för mig iallafall. Men man vänjer sig vid det mesta.

Bild från förra året men det ser likadant ut nu här hemma på fönstren. Vackert tycker jag!

Här en bild från inan jag gick in för att skriva AT-tentan. Jag har nästan glömt ångesten från den dagen och veckorna som följde innan resultatet kom och jag fick köpa min legitimation för häpnadsväckande 2300kr från Socialstyrelsen….Men nu, leg.läkare, med rätt att förskriva vissa läkemedel och skriva vårdintyg….

22/2-18 kom årets första maranägg.

Kanske det är dags för en bukett i veckan…? Jag älskar buketter men tycker oftast att det är synd att slösa vackra blommor på det här stökiga och ostädade huset.

Se på TV

Här en fin bild från vår tomtgräns (läs ful bild) Politikerna i nämnden har bestämt att detta är ett helt normalt staket!?! Några av dem är FB-vänner med de som uppfört det…..Länsstyrelsen godkänner det för det är ”provisoriskt” något som vi ej är informerade om och som i dagsläget stått där snart tre år med reflexer och allt. det ser ut som en bilkrockat in i ett vägräcke. Sen stängslar de in VÅR tomt med hafsigt uppsatt Gunnebostängsel för att ingen ska dö (typ spetsas på järnrören) eller halka under vägräckena). Vi har nu överklagat till Miljööverdomstolen. Vi får se vad som händer. OM det visar sig att detta är ett godkänt utseende på staket (över 2,2m dessutom) då tycker jag att ni alla kan börja bygga lite hur som helst för tydligen är det inte hur man bygger utan vilka man känner som avgör vad som är ett staket eller ej….Eller? Ni får gärna inkomma med synpunkter här med om ni anser att detta är fel av mig att skriva, jag kan gärna dela med mig av alla beslut som vi överklagat och ÖVERKLAGAT. mer än 1,5 år har gått sedan den första. Det går inte snabbt precis. Man hinner dö innan detta avgörs kanske?

Jag ringde just mina föräldrar på den fasta linjen, ett 08-nummer. De svarar inte på mobilerna när de är hemma. Framförallt inte när det är kväll. De såg på TV. Se på TV, ett uttryck som håller på att försvinna. Folk ser på serier, eller filmer, när de vill och var de vill. Gärna en och en. Som öar.

Själv försökte jag förtvivlat lyssna på Ekot för att hänga med. Jag ville höra vad katten som händer i politiken nu efter en låååång period av totalt ointresse. Det tråkar ut mig då det går så långsamt och mitt förakt för politiker bara växer och växer. De är inte genuint intesserade av att förbättra Sverige, de vill framhäva sig själva av en eller annan anledning. Mer pengar, makt, kapital i form av kändisskap så de senare kan sitta i styrelser (så många som möjligt förhoppningsvis) eller bli generalsekreterare för Röda korset osv. Här på vår lilla ö är det väldigt tydligt att några få i varje parti snor åts sig så många uppdrag de kan. en del så många att det vida överstiger det de kan tjäna på sitt eget arbete. Detta pga lågutbildade. Mkt sorgligt tycker jag då jag tror att de vassaste knivarna inte ligger i den lådan alla gånger även om det kan finnas undantag. Påminn mig gärna om någon helt olipad diamant gjort underverk för världen, #eagertolearn.

Jag hörde på P1 att man för att göra karriär i storpolitiken (i Sverige) måste börja i elevrådet, sen ett ungdomsförbund och sen positionera sig i rätt falang för att senare kunna få en plats i rikspolitiken. OM man ska göra så då är sannolikheten för att han mar några som helst kontaktytor mot arbetsmarknaden och vanligt folk väldigt liten. Vad gäller lokalpolitiken är det väl inte lika illa, men den lockar inte de med de högsta politiska ambitionerna utan…som jag misstänker de som vill ha en bättre försörjning än de kan få som vaktmästare eller truckförare. Ja, jag kanske är lite bitter, jag hade gärna tagit ett politiskt uppdrag men jag fann själva formerna för urtråkiga. Möten med protokoll, justeringar av de föregående osv. Tjafs om ovidkommande saker. Jag hörde om hur svenska elever åkte till Afrika (Senegal tror jag) för att ”lära dem hur man inför elevdemokrati…som vanligt ska vi lära ut hur fantastiskt bra vi gör allt. Sälkert sponsrat av SIDA eller EU-pengar (men jag vet inte säkert). Det visade sig att elevarna i Afrika tyckte det var en asbra idé att elever skulle få inflytande i skolan. men de liksom sket i formalia och såg till att förändra ändå. Vore inte det lite fräckt? Skita hur vi gjort i alla år och bara se till att få saker gjorda istället? och för i helvette, låt de som kan något få vara med och bestämma, i kommunens fall tjänstemännen!!!! Gode gud, låt oss bli ite med Franska, jag vill kasta rutten fisk på vägarna, NU!

Och jag återkommer, jag har för lite ork och nu efter att C och L ska sluta upp med S för att… vaddå, göra Sverige bättre? Då tappar jag allt. Jag hörde något om snabbjärnväg….alltså alla experter på detta miljardprojekt som jag hört tala om det dömer ut detta. Det är en våt MP-dröm som kommer kosta oss hur mycket, sannolikt oöverskådliga kostnader, som helst men inte är ekonomiskt hållbart pga vi är fett ör glest befolkat land och FÖR FÅ! Fatta! det är inte i Sverige klimatkrisen löses, herregud, vi är en fjärt i rymden. Se på polens totala beroende av kol istället, sätt press på dem innan vi ruinerar oss på ett mastodontbygge som inte är flart före vi har eldrivna privatplan i linjetrafik.

 

Sen hörde jag förstatliga skolan….ja, det skulle vi verkligen behöva men här där jag bor har vi sådan betygsglidning att om de väljer att lägga ned IES där mina barn ska gå får vi använda arvet till privatskola. Det får bli Karlssons då för en gång för alla, man kan göra fisksoppa av fisk men det motsatta är desto svårare. Jag må låta oresonlig, konservativ och helt vild men vissa saker viker jag inte ned mig på. Kunskap är viktigt och jag förväntar mig hög klass på utbildning och att de som leder lander, bestämmer över mig ska veta vad de gör.

Jag ska INTE höra mer på radion i helgen, jag kommer bli galen då är jag rädd. det blir skidåkning istället, kalas och inget mer. INGET mer. Jag ska dricka kaffe på Laserdome och låta ett barn springa av sig…..maken arbetar så jag behöver få ur så mycket energi jag kan ur barnen innan 14….

Hör av er om jag är felinformerad här för helt ärligt jag hörde inte rapporteringen i sin helhet, tre hungriga barn avbröt sändningarna medans jag förberedde tacos, ja TACOS, jag älskar det. Alla äter, jag har inköpslistan inristad i hjärnbarken. No fuzz och barnen får i sig lite av varje. vatten till, inte kan väl det vara fel?

 

Kram alla, utom dumpolitiker, ni kan få komma hit måndag fm och förklara för mig hur det kunde bli så här galet! Jag bluder på barkbröd!

 

Att ärva

Från vänster: Mamma, jag, brorsan och sen okänd kvinna. Servis Blå blom (dvs ett av problemen just nu) står på det soffbord jag haft senaste 14 åren. Men vad har jag på mig? Riktig tant alltså!

Ni vet, min farbror dog just. Begravningen är avklarad. Av det sorgliga finns ju saknaden kvar, den där förbannade jobbiga känslan av att det är definitivt. Man kan inte ringa, det blir inga mer skidturer och när ska man radera någons kontaktuppgifter? Det sista struntar jag i. Jag har fortfarande morfar och mormors nummer i telefonen, jag tar inte bort så mycket.

Nu står vi med dödsboet. OJ, vad mycket att tänka på, ta ställning till och olika viljor. Vilken mäklare, vem ska sälja saker, putsa fönster och ska vi beställa flyttstädning?

Jag blev helt överväldigad när vi först ställde oss i köket fyra av oss som ska ärva…hur ska detta går till? Så mycket saker med minnen. Saker med penningmässigt noll värde men som man för allt i världen inte kan kasta blandat med verkligt skräp. Och så plötsligt när man bestämt att något ska kastas gillar en annan en glaskanna……

Jag blev lite full i skratt när jag öppnade en låda och såg 1000 påsklämmor samlade….och tänkte på min egen lilla samling.

Lennart sa på slutet att han ”döstädade”….nja, han kanske gjorde det men inte så det märktes och vi ville ju inte prata om det då, då satsade vi ju på att han skulle bli frisk igen.

Vi var jättejobbiga, ffa jag och morsan. Vi ringde hans husläkare, skrev ut recept, följde med på läkarbesök till sjukhuset och ringde distriktsköterskan. Om någon blev sur….förlåt. Men jag stod liksom inte UT med att han låg så högt i socker hela tiden och ingen verkade ha kontroll…..men del i detta var nog att Lennart inte var helt frisk. Han orkade inte äta, sov mest och då blir det inte spontant bättre. Envis som synden sa vi om min farmor…och jag om Lennart….jag skulle nog kvala in där själv tänker jag och det verkar inte bli bättre med åren. TYVÄRR!

Snabbkik in i ett köksskåp….

Men nu står vi här med påsklämmor och fint porslin, mattor och Moraklockor och det skär i hjärtat att vi ska kasta saker som han uppenbart valt att spara. Men hur ska man kunna titta igenom ett helt liv. Eller ett? Det är ju fel, jag hittar saker från min pappas farmor, mormor och bilder på folk som måste ha varit födda på 1800-talets mitt. Jag känner ett tungt ansvar här och sneglar lite mot familjebibeln…..den måste väga 5 kilo och tar på tok för stor plats.

Lennarts mer välsorterade låda i köket. Vi hittade inte mindre än 17 korkskruvar…..Om någon saknar en, hör av er! Påsklämmorna finns inte mer.

 

Jag önskar jag kunde säga att detta var Lennarts påsklämmor. Jag började samla när jag tröttnade på att maken som är den store brödätaren här hemma, alltid öppnar brödpåsen men ALDRIG (och då menar jag VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN) kastar dem eller återförsluter påsarna, det faller på lilla frun. Det är slut med det nu. Sedan i torsdags då jag var hos doktorn har jag inte plockat en pryl (inte helt sant, jag plockar lite och kastar varannan gång, varannan gång lägger jag tillbaka för att han ska se högarna växa) jag befarar att jag är tillbaka på ruta ett. Den innan alla mina kraftfulla försök att via bloggen få maken att förstå att man måste städa ett hem på en regelbunden basis om det inte ska övermanna en….

Slutsats: JAG SKA DÖSTÄDA, NU! Inte en ”kanske är bra att ha”-skruv eller tyglapp ska vara kvar. Allt ska ha en tydlig plats och ett mål. Annat ska återvinnas eller omvandlas till eventuella pengar. Min bror har tråkigt nog rätt där (måste vara första gången jag erkänner det) han säger att allt han behöver har han redan köpt. Han behöver PENGAR! Så, det är vad som gäller här. Jag ska inte spara på materiella minnen (utöver det som verkligen, verkligen ej går att göra sig av med) utan släppa taget om mina sparade saker och inte dra in nya jag inte behöver i mitt hem. Jag vill bli fri och om det gör att jag får mer pengar, so be it.

Jag hittade detta om min pappas mormor, Hanna. Jag träffade henne då och då i Sunnansjö när jag var liten. Kanske hon dog när jag var sex år? Hon blev alltså föräldralös vid 20 månaders ålder. Fick växa upp med sin fattiga mormor, somnade hungrig, grät för att få en brödbit…..växte sedan upp, födde 10 barn av vilka min farmor var äldst. Blev sen änka när fem barn fortfarande bodde hemma….Vilken story alltså. Jag kunde knappt läsa. Äldste sonen flyttade till ”Amerikatt” och den delen av släkten bor kvar där men vi håller kontakt via FB och var 20:e år med ett besök…. Nu ska jag och min bror ta över hennes hus som hon fick när hon blev lämnad ensam med en liten flicka (min farmor) och 20 kronor av pappan som drog till Kanada och stred i första världskriget.

 

Här min farbror, som tänder ljusen, omgiven av Kalle (Amerikasonen) och sen min farmor Iris och längst ut till höger min ingifta faster Inger. Alla borta nu men mycket minnen och saker kvar.

Det låter kanske trist men efter alla påsklämmor känner jag att jag inte vill att mina sex barn ska behöva stå där en dag och tänka: -Var hon helt galen mamma som sparade på detta? Vad tänkte hon på????

Typexempel på saker jag INTE kastar eller ger till Läkarmissionen…jag tänker att min bror, far eller syskonbarnen vill ha….i bakgrunden egna inköp av Gustavsbergsporslin från Läkarmissionen. Det eviga kretsloppet.

 

Jag fann många skolfoton. Jag och en till granskade detta noga för att försöka första vilken släkt det hörde till. Jag TROR att detta hör till oss. Pojken i centrum påminner om min bror och jag tror det kan vara min farbror eller…så är det min farfar? Vet inte hur gamla kläderna kan vara…vad tror ni? Är det 10-tal? Då måste det vara min farfar…..eller så har jag tänkt helt fel och missat min farmor!

Nu vila, jag har fått strikta order om det (och en kortisonspruta).  Armen….den där jävla armen. Eller axeln egentligen hur som helst det påverkar ju rörligheten och sömnen….så irriterande. Jag tyckte det räckte med ryggen liksom.

Efter hela den här texten kanske ni tänker, skönt hon har kvicknat till och insett att man inte ska spara på skräp (läs vara en hoarder) men….här är två askar som nu befinner sig hemma hos mig, för sina fina mönsters skull. Jag lovar dyrt och heligt att FÖRVARA saker ordentligt i dem så de fyller en funktion!

A

Farväl igen…

I Dalarna på fotbollsmatch. Tylla får mat av farbror. Det bör ha varit 2014.

 

Kära farbror Lennart!

Jag skrev det här i huvudet medan jag målade, dagen efter att du dött. Tårarna blandade sig med målarfärgen.
Jag är ingen anhängare av lovtal som helgonförklarar människor efter deras död, jag uppskattar ärlighet. Människor är för komplexa för slentrianmässiga hyllningstal. Socker och salt, precis som livet annars blir det bara meningslösa floskler. Salt betyder inte att man varit oälskad, bara att man hade karaktär!

Jag tänker tillbaka på allt jag vet om dig, på minnen från högtider och resor vi delat.

Du lärde mig och min bror att åka skidor på alla leder och du försökte idogt lära mig att köra bil utan större framgång (för er som inte vet så var Lennart utbildad körskolelärare). Du tyckte jag körde för fort…och det var helt sant. Jag behövde närkontakt med polisen upprepade gånger och slutligen gifta mig en för att sakta ned.
I somras påpekade du för första gången att jag körde riktigt bra, 28 år år senare..
Förra sommaren lärde du Frank att dyka i Frankrike. Och i våras flög du till Andorra för att skida.

Du hade massor av strängar på din lyra. Jag fick nyligen höra att du visste allt om fäktning….att du steppat i folkparker visste jag redan.
Du verkar ha uppfyllt alla dina drömmar.
Bara en gång har jag hört dig säga att du inte fick som du ville. Du sa att du hade velat bli läkare. Du hade du säkert blivit fantastiskt bra på men jag tror att arbetet inom flygvapnet ändå var som klippt och skuret för dig, när man betänker alla upplevelser och vänner det bar med sig.

Man kan inte tänka på dig utan att minnas Inger, din ständiga vapendragerska. Nu slipper du sakna henne så förtvivlat, ni ses snart i Lindesberg din födelsestad. Och cirkeln sluts.

Det blev nog inte som ni planerat, du skulle gå först men din fantastiska fysik, som gjorde att läkarna trots din ålder bedömde dig som operationsduglig,12 och en halv timmes knivtid fick du utstå enligt kirurgerna gav dig ett långt liv. 12 timmar på ett operationstid är en oändlig tid för även en ung person och man måste byta läkarteam flera gånger men det repade du dig snabbt från.

Att cancern sen hann ikapp dig var inget vi räknade med. Just den sort du drabbades av är den värsta av de värsta och vi läkare är som allra sämst på att behandla då kunskapsläget är lågt och behandlingarna få även om teamet kring dig verkligen gjorde sitt yttersta.

Just nu känns det som att dit liv blev för kort ändå, du var inte riktigt klar. Du var arg och drämde din knutna näve i sjukhussängen och kämpade in i det sista. Du hade velat lära Tylla, din fjälla som du sa, att åka skidor i Altenmark. Det hann vi inte med. Livet kom emellan.

Vi firade som planterat din födelsedag den19e på restaurang och skålade i champagne för dig. Nästan 86år, så nära mållinjen. Du klev av i förtid. Det har du nog bara gjort en gång tidigare i ett av dina Vasalopp på grund av för usla förhållanden.
Du var noggrann, plikttrogen och hjälpsam, man kunde alltid ringa dig om man behövde hjälp med något. Som att man klyva en kubik ved till exempel då kom du på direkten. Om du inte hade spelning förstås, eller var ute i stora världen. Du måste ha varit världens mest upptagna pensionär. Hängiven dina intressen och vänner.

Musik, god mat (inte för modernt bara) resor, idrott, vänner och familj fyllde ditt liv. Och när det började gå upp för mig att du inte skulle reda upp det här såg jag framför mig en stor fest istället för en traditionell begravning, för att fira dig istället för att sörja dig.
Men du var också konservativ. De sista dagarna försökte jag därför ta reda på hur du ville ha det med sånger, musik och annat.
Det sista du sa var BRA och sen Hej då!
Vi hade en plan!

Därför samlas vi här för att ta avsked. I en sal där jag begravt båda mina morföräldrar och din mamma.
Du hade nog önskat Villastadskyrkan där Inger begravdes men det gick inte och helt ärligt är det lite skönt för mig för ur den kyrkan har jag en gång lyckats bli utslängd, så lite blandade känslor där.
Jag tror jag kan ha varit en aning vanvördig, kanske för pratsam eller suttit åt fel håll i bänken….det hade du inte gillat. Idag försöker jag skärpa mig.

Din sista tid kantades av hälsningar och besök av nära och kära. Några kom långväga för att ta farväl. Det bästa betyget på ett liv väl levt.
Jag var med när du ringde dina vänner en efter en i den mån du orkade.
Du sa – Nu är det slutspelat, tack för allt! Och lade på.

Jag sov vid din sida din sista natt och du var trött med verkade nöjd. Mycket julmust blev det.

Det är svårt med döden, speciellt om man som jag inte tror på livet efter den. Sorgen blir lite tyngre att bära då och därför har jag snickrat ihop en egen religion.

Man blir odödlig genom de historier och minnen man lämnar efter sig hos andra. Vi som lever kvar minns de som gjort sorti, berättar historierna om dem, tänder ett ljus på deras bemärkelsedagar och försöker vårda deras arv. Berättelserna om dig är så många att du garanterat blir odödlig. Jag hoppas få veta ännu mer idag så du kan leva vidare hos mig och mina barn.

Men OM det finns liv efter döden är jag säker på att du redan tagit plats i änglaorkestern, styr upp trafiksituationen och vallar allas skidor på rätt sätt.

För det finns inte bara två sätt att göra saker på, det finns tre. Fel sätt, rätt sätt och ditt sätt. Jag fortsätter med ditt sätt, iallafall när jag tapetserar och kör bil.

Jag lovar att lära Tylla åka skidor ordentligt och sköta om huset i Botåker som jag lovade dig.
(det vill säga min man Peter, eftersom jag är slarvig och du nog inte skulle gilla mitt sätt att göra det på )
Du sa till dina vänner att nu är det slutspelat, rent fysiskt är det det men vi fortsätter spela din melodi.
Nu tar vi över taktpinnen Magister Carlsson Tack för allt!

Skam den som ger sig. Han ville helst sköta allt själv så det blev ordentligt gjort…

 

Förutom bilden på Lennart och Dizzy är denna den coolaste jag sett. See through…inte illa!