Mina små drömmar i livet, saker jag inte talar så mycket om

IMG_4562

Här grannhuset i Frankrike dit vi snart ska åka på semester. Mammas hus ligger bakom detta men jag är lite kär i det här huset. jag gillar lutningen på taket, gluggarna och det faktum att det inte renoverats sedan kriget, förra kriget.

Friday min vän sa en gång till mig att man inte ska tala om allt, det förtar upplevelsen eller kanske mer laddningen i själva företeelsen. Det tror jag är sant. Men jag gillar ändå att lufta vissa saker för då kan jag sluta tänka så mycket på dem. Och även om jag inte vet hur det landar när jag skriver på detta vis är det lite förtroligt på något sätt. Så jag tänkte berätta om små drömmar eller delmål jag har i livet.

Jag vill ju skriva den där boken ni vet. Jag har en liten plan där och den är delvis inspirerad av en kriminalserie jag ser. Se där, nu försvann kanske mystiken lite. Patetiskt på sätt och vis att inspireras av en serie. men så är det, jag är en enkel människa. Del av den drömmen är att resa iväg själv till Shetland i två veckor och kura in mig i ett litet vindpinat stenhus vis kusten och bara skriva så masen glöder. Bara tanken på att få vara med sig själv i fjorton dagar är som en utopi.

En annan önskan är att bo riktigt nära havet, eller för all del en sjö. Hela poängen med det är ju att kunna bada varje morgon, inte naken som en del gillar utan i badkläder för jag är ju lite pryd, men jag vill vara ensam där vid stranden eller bryggan och bara få soltorka. Del i detta är ju att ha ett sommarhus eller något, som man kan dra sig undan till när suset från andras bilar blir för påträngande. En vacker dag så ska det väl gå att ordna. Huset ska vara svart också och otroligt enkelt inrett, panel som är vitmålad och väggfasta möbler så jag inte behöver städa så in i vassen.

Jag vill ha en kryddträdgård. Jag har haft en en gång men den försvann i min skilsmässa. Jag är på god väg, jag ska skissa upp den ikväll. Stora frågan är bara VAR på tomten den ska placeras.

Jag vill ha en bil som garanterat startar på vintern. Det känns som en utopi faktiskt, jag är van vid att varje morgon när det är kallt ha lite fjärilar i magen och hoppas på att jag kommer iväg utan mankemang. Detta känns också som en dröm som kommer kunna gå i uppfyllelse innan pension.

Jag hoppas på att hålla mig frisk till 90 års ålder….jag jobbar väl inte helt stenhårt på detta just nu, livet tillåter inte det, men snart.

Jag vill ha höns, det vet ni ju, jag hade trott att vi skulle fixat detta nu redan men kanske till hösten. Senast nästa vår iallafall.

Jag hoppas att ett av mina barn blir läkare, inte för att jag tycker det är ett bra jobb eller så utan mer för att det är praktiskt. Då kan man få hjälp med läkemedel och så vidare när man själv är för skröplig för att ordna själv. Jag har inget hopp om de tre äldsta dock, de ska tjäna storkovan tydligen och in i IT- och juristsvängen…den minsta av de stora där har jag ingen aning vad det ska bli. Hon säger teater (vilket sannolikt skulle bli helt perfekt med tanke på all dramatik här hemma) men andra dager tror jag hon ska bli fotbollsproffs…vi får se.

Jag vill ha ett hus i Spanien också, det finns liksom inga gränser för hur många hus jag vill ha. Men det är inte vilket hus som helst utan min mormors hus, det jag växte upp i. ett litet, litet hus i utkanten av Altea. Jag har så många fina minnen därifrån och det är liksom MITT hus!

Jag hoppas på att åldras med värdighet. Jag vill inte bli krum i ryggen och benskör, hängiga bröst och så oroar mig mindre men jag vill gå med rak rygg och lätta steg. Broddar känns liksom inte som jag.

Just nu kan jag inte komma på mer saker….eller….jag vill bli psykiatriker snart, och bara jobba deltid. en dag i veckan typ….det är nog lagom om jag ska hinna sköta om alla mina hus, serva bilen och odla min trädgård.

Vad drömmer ni om?

Sociala medier, det farligaste vi har?

IMG_1008

Idag har jag varit en bra mamma, jag har arbetat heltid, jag har planerat middag, lagat två rätter OCH fått ihop en matsäck till äldste sonens utflykt imorgon. Visserligen fuskade jag lite i mina ögon, jag köpte färdig pizzadeg men det måste ju finnas gränser även för mig? Och hur mycket jag än älskar att vara på akutmottagningen så är det något mer vilsamt att vara avdelningsläkare/kontorsråtta i förhållande till det höga tempot på akuten….

Har det gått en dag senaste åren utan att man hört något om IS eller resultaten av deras härjningar? Det är flyktingkriser, terrordåd, bortrövade skolflickor och nu senast en attack i Orlando och en ihjälskjuten polis med tillhörande fru som efterlämnar sig en treåring. Hur ska det gå för det barnet undrar man. Man hoppas på bra släktingar där.

När medierna frågar experterna återkommer frågan om det är DAESH eller IS som ligger bakom. Vi som lyssnat noga vet att det oftast inte är det. IS hela ideologi går ut på terror, de uppmuntrar enskilda övertygade personer med mycket lösa, om ens några, band till organisationen att gå ut och förstöra för oss andra. Sedan tar de glatt på sig ansvaret.

På väg mot arbetet tänkte jag att del i detta är att vi har ett internet som är världsomspännande, med millisekundsnabb åtkomst till information eller för all del desinformation och en kanal ut för precis vem som helst som har en nätuppkoppling.

DN-artikeln jag läste som delvis också inspirerade till detta skriveri.

Jag tycker att vi måste agera där, i cybern. För enskilda olyckliga och galna människor kan vi inte skydda oss eller dem själva ifrån så lätt men att deras budskap/illdåd når så många, DET kan vi ju faktiskt göra något åt. Jag antar att poliser och säkerhetstjänster världen över bevakar det som läggs ut och försöker hålla koll och stänga ned det som är farligt. Men i likhet med att man inte ska låta Breiviks budskap nå ut från hans isolering tycker jag att man ska begränsa även detta i pressen. För vad söker dessa förvirrade hjärnor? De söker uppmärksamhet (i i de allra virrigaste fallen status som martyrer)!

Jag tror faktiskt att man kan dämpa detta genom att inte fläka upp bilden på den till synes glade massmördaren från Orlando överallt. Dämpa entusiasmen att rapportera. Visa hellre upp de som omkom (om deras anhöriga godkänner det). Gör som i Paris, fokus på offren och deras gärningar. Ni känner väl igen tesen: Syns man inte så finns man inte….

Sen hör jag återigen ledsna medborgare som säger att detta för oss närmare varandra…jag vet inte. Vi blir ju misstänksammare för var sekund, jag har börjat varna mina döttrar för offentliga platser och känner att folksamlingar och nu EM är potentiella ”killers”. Då har terroristerna vunnit. De hotar vårt samhälle och om vi spelar med blir det ännu värre. Stäng ned deras kanaler och jaga dem överallt i moskéer, på nätet och i fängelser. Sök upp de som är på väg att radikaliseras och för övrigt alla som verkar må dåligt. Samhället ska nå dem INNAN de hamnar i dåligt umgänge eller spränger sig själva och andra i bitar. Det samma som alltid. Prevention. Det handlar om att se barn som far illa innan något händer. Det var otäckt att se Omars far sitta och ta avstånd från honom, sin egen son som han borde ha tagit hand om och sett till att han fått hjälp innan han blev så sjuk att han mördade alla dessa människor. Jag tror inte en sekund på att den pojken haft ett bra liv med sin familj. Det är omöjligt! Människor föds inte onda, de blir sådana av vanvård, det bara ÄR SÅ! Och jag ursäktar INTE hans mord här men jag söker alltid en förklaring, det är bara då man kan förbättra världen, man måste förstå saker.

Mina varmaste sympatier till alla drabbade. Det bästa vi kan göra är att bry oss om våra medmänniskor, var de än kan finnas.

Le petit prince

 

FullSizeRender-5

Kanske jag fattar fel? Det är lille prinsens kaxiga flickvän främst på bilden…och hans morfar. Flygplanet känner jag igen iallafall. Gud vad trött jag blir på mig själv som är så himla konservativ och tråkig. Men lille prinsen alltså, den måste göra med OMSORG om detaljerna och inte ÄÄÄÄÄÄNDRAS! Ffa får den inte bli en Disneyserie som är dåligt dataanimerad. Snälla låt bli det! Och 3D, jag hatar 3D jag ser ju inga skarpa linjer då, och saker kommer emot mig, barnen blir rädda osv osv osv i all oändlighet. Amen

Förstrött läste jag DN, utan att betala….har redan läst det som går att läsa gratis. Jag drar mig för att prenumerera, har gjort det i så många år nu och känner att nyheterna på Ekot egentligen räcker gott för att man ska få sin dagliga dos pessimism och samhällsorientering. Jag scrollade neråt i telefonen och såg en bioannaons. Lille prinsen ska bli film. Det kom lite oväntat för mig. Jag har ju läst den många gånger, både på svenska och franska och kände aldrig att det behövdes en film på den.

Jag kände spontant att det inte var något för mig eller barnen. Prinsen ser inte ut som han ska, han är rund och har fel färg. För att locka ytterligare annonseras att filmen är gjord av samme person som gjort Kung Fu panda, en helt avskyvärd film (eller flera och typ en serie tror jag) som jag förbjudit mina barn att se för att den 1) är dum och 2) våldsam. Dubbelfel kan man säga.

Nä, jag ska INTE se den filmen, istället ska jag leta fram böckerna jag har här hemma och ställa dem i bokhyllorna så barnen kan kolla i dem. För de är finurliga och intressanta, manar till eftertanke för både stora och små. Sen är den snygg också. Allt har den boken. När jag vikarierade som fransklärare på ett gymnasium för tjugo plus år sedan läste vi den högt. Den är bara för härlig, så nu vet ni, jag är en lilleprinsenfan!

 

Tjingelingeling

Enkla jobb del 2

IMG_0638

Jag laddar inför nattjour imorgon med att arbeta. Enkla jobb kan några tycka….

Jag har flera saker att skriva om. För att inte trötta er delar jag upp det på flera inlägg….och så ransonerar jag kraft. Men bara så ni VET, det kommer mer. Snart!

Jag skrev ju att det inte finns enkla jobb och att jag på det stora hela tycker att det är en IDIOTISK idé att SKAPA jobb som inte finns. Men låt mig få nyansera mig lite.

Det finns arbeten som kräver mycket utbildning för att utföra. Jag har ett sådant. Men för att jag ska orka vara där måste vissa saker till. Barnen måste tas om hand. Mycket viktigt och kräver att någon utbildat sig för det. Inte lika lång utbildning som min, inte lika hög lön i slutändan men icke desto mindre. Utan barnskötare och förskolelärare, ingen läkare på akuten imorgon.

Om barnen och pedagogerna ska kunna vara på förskolan måste de få mat. Den lagas av personer utbilade för det. Det är inte en lika lång utbildning som till förskolelärare och sannolikt inte lika högavlönat.  Men, de behövs för annars kan inte doktorn ta hand om en sjuk person på akutmottagningen.

För att maten som lagas på förskolan inte ska vara oätlig krävs att den tillagas i hygienisk miljö. Det krävs att någon städat köket…need I go on? Nej, ni fattar. Alla i ett samhälle fyller en funktion och man avlönas efter insats (oftast, inte om man är politiker dock, de skiljer ut sig där. Faktum är att det omvända förhållandet verkar råda!).

Som jag förstått det hade ca 450 personer av de 130000 stycken som just kommit fått ett jobb. man ser att behovet är mycket stort för att få dem i arbete. Därför gnuggas nu geniknölarna i Rosenbad, eller iallafall knölarna. Hjälpsam som jag är har jag tänkt ut några områden som kanske kan intressera. Som gör att de som har ett kvalificerat arbete kan få syssla med det ostört och de utan någon som helst utbildning kan få vara med och bidra till att samhället bli så där gott som vi alla vill.

På sjukhus: Se till att det alltid finns handsprit, pappersservetter, handskar, tvål och rena sängar så att den utbildade personalen kan göra det de är utbildade för. Sängar på rummen är väldigt bra att ha och det är hör och häpna inte läkarens uppgift att hämta dem även om det händer att de som har just den uppgiften tycker att det är smart att delegera det till doktorn så de kan sitta kvar på sin stol. (jajamensan självupplevt) Och tro mig jag gör en hel del okvalificerat jobb hemma och kan köra en sjukhussäng men det är dåligt använda allmänna medel att låte den med det mest kvalificerade arbetet utföra den minst kvalificerande sysslan. det tror jag ALLA kan förstå som betalar skatt.

I det offentliga rummet: Ta bort hundbajs, skräp (ffa plast som dödar jorden då och som i min mening helt skulle förbjudas så att oljeindustrin krymper så mycket det går) kratta parker, sopa golv.

IMG_0636

Jag skulle inte tacka nej till en verktygssorterare…..

I hemmen: Hämta avfall som inte ska brännas (alltså det som ska sopsorteras, då ökar återvinningen tydligen med 40-50%). Kommunal trädgårdstjänst för de som vill odla själva så att man kan få hjälp med att rensa ogräs och bevattna. Detta är ju en njutningssyssla dessutom men somliga arbetar heltid och kan inte få ihop det (jajamensan självupplevt).

På återvinningscentralen skulle det kunna finnas personer som tar hand om det man lämnar så man slipper springa som en tätting och aldrig hinna dit pga starkt begränsade öppettider (japp, så har vi det). och dessutom då kunna utöka öppettiderna och alltså skapa mer jobb.

IMG_0637

Eller en fiskeredskapsorganisatör….

Enkla jobb ska INTE skattesubventioneras. De ska bära sig själva. Vi måste bara inse att en persons arbete som underlättar för en annan gör att båda mår bra och orkar göra MER.

Jag tror  att vi måste tänka om lite för i kalkylen ska stenkastande kids in, polisernas bortkastade utbildning när de inte orkar längre och det mänskliga LIDANDET av att inte få fylla en uppgift. Det vill vi ju alla, alla är viktiga, det bygger på att vi jobbar ihop! hur svårt kan det vara???

Jag hörde en tysk kvinna på Ring P1 igår. Hon förstod heller inte debatten om enkla jobb. Hon sa sig vara halvakademiker men ha de trivts med att sitta i kassan på ica och att städa i en affär. Hon funderade på annat under tiden och mådde riktigt bra. Hon identifierade sig inte med vad hon gjorde utan var en nöjd och harmonisk person som gjorde nytta. Vi är totalt fokuserade på våra yrkestitlar och ju mer vi identifierar oss med vad vi arbetar med desto mer stressade blir vi. Utmattning drabbar ofta de som har en tydlig identitet som en kapabel arbetare….värt att tänka på.

I nästa inlägg om hur jag och maken tjafsar om ventiler mm…..see ya!

IMG_0641

En uppackare av flyttkarton vore uppskattat, särskilt om personen också kunde ge en ryggmassage.

Aftonbladet, Lövin och satans jävla mineralpuder

Jag läser ALDRIG Aftonbladet men idag gjorde jag ett avsteg från mina principer. Jag hade nämligen läst i DN att en av As (bra förkortning va?) journalister hade sågat Lövins ”look”. Jag kan förvisso hålla med om att ens inramning är något som kan ge de som beskådar en en tro på att man är kompetent men denna artikel verkar mer som en annons för mineralpuder. ” Klä dig hur som helt, ha hur skitigt hår du vill men pudra dig med vårt MINERALPUDER så märker ingen något”. Helt makalöst faktiskt. Och jag ska härmed aldrig någonsin mer läsa Aftonbladet. För visst fick de buzz men fel slags. Och kanske några klickade på någon annons på sin väg mot den här hårresande smörjan och då vann ju As ändå liksom.

Skitartikeln finns här eller mer korrekt <– där och om ni nu klickar på länken för att läsa detta läs då bara detta och klicka inte på något, lova det!

Om Lövin ser skitig och skrynklig ut men kan föra sig och är smart då är det det sista jag bryr mig om. Ni vet att jag inte är en MP:are men hon är ju oceaner bättre än Romson (som alltid hade välkammat hår men som inte visste var det berömda koncentrations/arbetslägret låg mm mm mm mm mm mm). Jag blir nästan glad åt att en minister i Sverige kan se risig ut, det sätter lite ribban för vad som går an tycker jag och det ÄR OK att ha dålig smak, inte bry sig om sitt hår och ha ett verkligt liv för tusan. Det är som när Parnevik utmanade snobbgolfen och kom med snygga kläder! Mineralpuder, vad fan ÄR DET??? Det låter giftigt! Vet hon att allt man smetar på huden hamnar i blodomloppet? Vill man ha mineralpuder i blodet, levern och njurarna? Nope, inte jag iallafall.

Skäms på dig ansvarig utgivare av den där skräptidningen, detta är inte bra, det är asdåligt!

Eeemil!!!!

IMG_0429

Å vad jag tjatar om mitt (vårt) kök. Men det är bara för himla vackert. Och i solnedgång händer det nya fantastiska saker med det.

Jag hade ändå trott på en förändring i det nya huset. Jag är en obotlig optimist, jag tror liksom att det goda ska segra över det onda. Rättvisan segrar över orättvisan, vetenskap slår vidskeplighet och jag vinner över maken. Men nej. Så blev det alltså inte.

Jag satt just på toaletten, jo, finfina flickor går på toa, drottningen med, och Jesus. När jag var liten hade jag stora svårigheter att tro att ABBA gick på muggen. ärligt talat har jag lite svårt att tro det nu med. Men iallafall, där satt jag som bäst och så såg jag två ihopkorvade strumpor på min fina nya stol/handdukshängare. I mitt fina nya asdyra badrum. Hjärtat fick punktering. Han har ju lovat!!!!

IMG_0432

Förhatliga ting det där. Den som kommer på strumpan som självantänder vid avtappning kommer bli miljardär.

Ni kanske har märkt att jag är mindre arg (och rolig) numera. Det beror på att jag arbetar så mycket och inte orkar helt enkelt. Det har inte ett skit med att göra att jag plötsligt börjat acceptera det faktum att jag städar/andra skitar ned. Men jag satt där och stirrade på dem som om jag försökte vänja mig vid synen, som med KBT liksom eller snarare fobiträning. Jag utsatte mig för synen, känslorna och bara glodde. Nä, det funkar inte på mig. Jag han fan inte smälta att en helt vanlig vuxen man inte kan fatta galoppen för nionde året i rad. NIO! NIIIIIIOOOOOOO!

Jag skrek inte, jag fotade. Sen kom jag på att jag mår så himla bra av att hänga ut karln på nätet. Sagt och gjort!

Men jag har en oövervinnerlig lust att förstå saker (inget om rymden då men annars) och började jämföra mina fel och brister med hans…..Vill ni ha den kompletta listan får ni vänta några år men den kommer alldeles säkert om jag känner mig själv rätt. Så jag funderade på vad maken ogillar hos mig. Jag har fått höra att jag diskar kastruller och grytor dåligt. Sant, det är för tungt och tråkigt. Vad har jag gjort åt detta? Jag har skaffat en spis som kräver mycket litet kokredskap. Check! Jag har förbättrat mig vad gäller diskningen äen om jag kan erkänna att jag fortfarande är lite nitisk. Meeeen jag tar steg och mått för att undvika att skräpa ned kokkärlen och på så sätt irritera den överhygiensike maken i köket.

Vad mer? Jo, han tycker att jag handlar för mycket på loppis. Sant, vi har mer än vi kan hantera. Jag har insett det själv och alltså slutat med detta. Check på den med.

Sen tycker han att jag tjatar på honom om strumpor, städning, inhandling, snusning och allmän slapphet och dålig organisation. Duh?

Alltså, här skulle jag vilja ha infogat en emoji som ser så förvånad ut att hakan ligger på marken, dreglet rinner och sedan tuppar av och landar på ett par manssockor. Men jag tänker att ni hängivna läsare fattar indignationen här.

Och slutligen det mest genomgående felet hos mig är att jag inte vill ha sex tre gånger om dagen. Och DÄR mina vänner kan jag säga kommer jag ALDRIG att ändra mig. Jag har inte TIDEN till detta punkt slut! Här kan jag också passa på att höja ett varningens finger till er som går och funderar på at gänga er med en snygg och MYCKET yngre man. Skaffa en hund, en tik. PUNKT IGEN!

Nå, maken har inte fattat nånting. Kan hända att han är upptagen med att tänka på ANNAT när jag försöker få honom, med alla möjliga knep, hot och illustrationer, att göra som man ska. På det RÄTTA sättet!

Men, jag orkar inte mer, jag ska kanske ändå försöka stirra på sockorna han släpper på vårt gemensamma golv. Jag ska bli känd som kvinnan som stirrade på strumpor.

RIDÅ!

 

Ropen skalla mera åt alla!

IMG_0369

Skona mig från vattnet, låt mig få vara smutsig och grå över hela kroppen, smutsiga barn är lyckliga barn. Hör min bön mamma, låt mig vaaaaaaraaaaaaa!!!!

Å en sekund för mig själv ihop med datorn. Den ska jag ägna åt dagens spaning.

Först: Schweiz går till val om medborgarlön om 20000kr/mån.

Sen: Robotarna tar över enkla och faktiskt lite mer komplicerade jobb.

 

Konklusion: Det går åt helvete det här.

 

Analys: (eller något) Om man ska få pengar för att bara existera tar man bort incitamenten för att arbeta. Sannolikt kommer en hel del nördar ändå hitta på fantastiska saker som i slutändan skulle kunna förgöra planeten (som t.ex Einstein) och vilja arbeta med stadens livsviktiga samhällsfunktioner, men vi andra då…? Jag tänker att detta faller på sin egen orimlighet. Om man som jag får nästan lika mycket pengar genom att göra inte ett smack är sannolikheten att jag masar mig till arbetet en timme bort, betalar för färden, äter dyrare mat och sedan måste betala för förskoleplatsen som jag behöver då blir det tommare på sjukhuset. Dagiskostnad, försäkring på bil och drivmedel kompenseras inte av de 4000kr mer jag får ut efter skatt. Jo, mitt arbete är kul, men mitt liv är ännu roligare.

Sen finns här en hake till, man utgår ju från att folk skulle nöja sig med 20 papp och dessutom är ärliga. Men min erfarenhet är att folk som går på bidrag ofta ”moonlightar” för att få in lite extra cash….jobbar svart helt enkelt. Så detta tror jag öppnar upp för en ny era i den mer ljusskygga delen av samhällsekonomin. Det kanske också får de berömda hjulen att snurra men kanske inte på det sätt vi vill?

Jag är ju inte någon stor anhängare av bidrag alls, det är totalt kontraproduktivt, se bara på bistånden till utvecklingsländerna. Det blir elände. Krig och vissa som berikar sig medan andra svälter. Däremot är det bra för ett samhälle att det inte finns ett skikt med folk som är helt utslagna. Och de finns, mitt ibland oss om vi bara orkar titta. Ofta är det psykiskt sjuka som lever helt utanför samhället och som sannolikt inte skulle vara betjänta av 20000 kronor rakt ned i fickan varje månad. Det skulle antagligen gå till droger och alkohol….eller så blev de rånade hela tiden. Att spara till ett  boende är liksom inte på världskartan.

I samma veva hör jag om de berömda robotarna som ska ta över de enklare arbeten. Asbra ju om man inte ska arbeta utan det gör robotarna medan vi cashar in och reser på all inclusive och dricker fulvin medan ungarna drunknar i poolen. Visst kan kanske robotarna ersätta människor på löpande bandet och tydligen enklare juristsysslor men vad ska VI då göra? Och det är ju inte så att staten ska investera i dessa robotar på alla de statligt ägda företagen som får Sverige att snurra, det kommer vara privata ägare som rationaliserar bort dyr arbetskraft och sedan kan sälja sina produkter till uttråkade medgorgarlönslyftare som sitter i tv-soffan och dricker starköl och äter chips med stödstrumporna på.

IMG_0372

Det här huset alltså, man blir helt lugn och lycklig av att se världen. Nåja, en snutt av världen, Närlunda för att vara exakt, norra delen.

Människor behöver röra på sig, ha ett mål för dagen och känna sig behövda. Annars kan man lika gärna hoppa från närmaste bro.

 

Jag är inte rädd, detta kommer aldrig ske. SANNA MINA ORD, (lite läskigt att vara så övertygad, det är som hon som sa att internet var en fluga) för det skulle bli vår undergång. Och för övrigt skulle inte skatten på arbete och moms täcka upp för alla som ska sitta blickstilla och bara få lön utan insats. Man tänker sig att vi skulle få en ny våg av människor som ville bo här också…och vem ska ta hand om dem? Våra robotar???

Urdumt alltså och låååångt ifrån troligt.

 

IMG_0373

Ett extra barn till middagen, allt ändras, alla äter, plockar bort efter maten (ej maken, han tror fortfarande att jag är en robot) och ingen bråkar. Tricket är att ha andras barn hemma, egna, not so much.

Nu ska jag natta omöjliga barn. Enda roboten jag skulle vilja ha är nattningsroboten med sex armar och hypnotiska ögon.

Ännu mera rättigheter

Jag lyssnar på radion, som vanligt. Samhället har ansvar. Ansvar för förorten, skolan för uppfostran och samhället för de unga vuxnas sysselsättning. ALDRIG hör man att en enskild person har EGET ansvar. Berövade ansvar blir vi ofria. Är det tanken? Folkhemmet…jo jag tackar.

Så hör jag att Folkhögskolornas journalistutbildningar gapar tomma. För få sökanden. Och vad SKA VI GÖÖÖÖRA? För såklart att alla vill arbeta med media och skriva om viktiga saker, såklart! Men nu finns det ju inga jobb inom journalistik kvar. Då ska vi inte utbilda folk till det. Däremot behövs det byggarbetare och lärare, kanske man ska satsa på det istället? Gå dit där man kan få ett jobb….eller?

En kvinna från Norrland blir intervjuad. Hon har redan en utbildning, till socionom men har länge velat bli journalist, hon vill gå på en folkhögskola men det fanns bara två sökanden. Så tyvärr, du får fortsätta arbeta inom socialtjänsten, eller utbilda dig till byggare, rörmokare, it-tekniker eller programmerare. Där finns jobben, det är dit vi ska.

Jag har själv utbildat mig lite fel en gång, läste franska och tandläkare några år. Kom sedan in på den utbildningen där jag visste att jag hade ett säkert jobb framöver. Nu kanske jag också skulle vilja bli journalist men det går ju inte. Jag bloggar istället.

En annan fråga var varför just folkhögskolornas och glesbygdskommunerna hade lågt antal sökande…ja VAD kan det bero på? Det är väl inte rimligt att man utbildar folk precis där de befinner sig? Så mycket resurser har vi ju som bekant inte. Och en förklaring till folkhögskolornas tapp var att de är praktiskt inriktade. VAD betyder det? Praktisk journalistik…vad ÄÄÄÄR det? Vad jag vet om journalistik är detta: Man ska skydda sina källor, man har ansvar för det man skriver, man ska ha etiska krav och redovisa varifrån man fått sin information. Sen kommer totalt självklara saker som: Kunna stava, skriva engagerat, vara påläst och ha någon form av folkbildande ansvar..? Jag bara spånar här. Att man kanske lär sig att skriva en vinnande (säljande) rubrik och så var det kanske bra med lite kunskaper i ämnet man skriver om, allmänbildning också mycket viktigt. Hur kan detta bli praktiskt? Är det tangentbordskunskap? Jag fattar inte, snälla någon berätta för mig om ni sitter inne med kunskapen, jag liiiiider av att inte veta vad praktisk journalistik är. Eller vänta nu, är det att läsa tidningar och sedan hitta på roliga intervjuer med smarta frågor följdfrågor? Det är minsann inte så ofta man får höra sådana. Det kanske faller tillbaka på att just allmänbildning och ämneskunskapen sviktar?

Jag filar på en intervju med en stenkastare från en förort nära mig.

-Hej, jag heter Anna, jag är skribent. Får jag fråga dig några saker?

-Öh, OK.

-Varför kastar du sten mot poliser?

-Öh, polisen är emot oss.

-Hur menar du då?

-Öh, de kommer hit och bråkar med oss, typ.

-Jaha, vad ovanligt. Jag trodde att de kom när det var oroligt och brann bilar här.

-Alltså, vi har inget café, vi har inget jobb, vi vill också ha fina bilar.

-Nu förstår jag inte, du kastar sten på polisen för att du inte har något att göra, och vill ha en fin bil men inte får det och därför bränner du ner andras bilar. Allt för att du inte har ett jobb att gå till?

-Ja, precis. Jag vill ha en BMW, en fet.

-Aha, ja det skulle jag också vilja ha. Men har du gått gymnasiet?

-Alltså, det var jävla tråkigt, jag hatar lärarna de har ingen respekt.

-OK, så det är lärarnas fel att du inte har en BMW, och sedan måste du kasta sten på polisen för att lärarna var dumma?

-Öh, va? Nä, polisen hatar oss…..De slåss med oss.

-Om vi sammanfattar detta så är allt andras fel, du är bara en reaktion på skit i samhället?

-Precis, det är fel på samhället.

-Och du har aldrig funderat på komvux? Eller att söka något jobb? Eller att kanske du har eget ansvar för ditt liv?

-Nä, jag får socialbidrag, jag gillar att spela musik och hänga med polarna.

-Och kasta sten på polisen…?

-Precis. Jag hatar dem.

 

Jag är arg. Jag har ont, jag sover inte. Märks det?

 

Skyldigheter och rättigheter

Jag skriver allt mindre och jobbar desto mer, på oregelbundna tider för tillfället. Det ger en del möjligheter att blogga (pga barn på dagig mm medan jag är ”ledig”) men då vi är mitt i en flytt ägnas all ledig tid åt detta. Jag kämpar på med att hålla humöret uppe, vi bor ju iallafall i drömhuset, även om vi liksom inte lever riktigt än. Men så får jag små impulser att skriva om viktiga saker men när jag väl får en stund över och försöker skriva minns jag inte vad som engagerat mig. Det känns som om jag tuggat om samma sak flera gånger nu… Det jag minns från igår och idag är att jag retat mig på passiviteten hos folk. Passivitet och kraven på rättigheter. Vårt samhälle vaggar in folk i overksamhet. Och precis NU när jag skriver detta strålar den senaste tidens tankar ihop och jag MINNS plötsligt vad jag ville skriva av mig om. Se där!

Jo, jag blir galen på folk krav på samhället. Man ska ha rätt till saker hela tiden men inte skyldighet att bidra. I vissa fall får man inte bidra för vi har någon vrickad syn på att man ska aktas från det. Som att sjukpensionera schizofrena till exempel. Jag läste någon gång att i USA arbetar 75% av denna grupp, i Sverige är det i bästa fall det omvända. Det är liksom lite synd om folk, de ska inte behöva arbeta…..

Jag tycker att det är taskigt rent av att inte låta människor vara nyttiga. Det ger dem ingen känsla av att vara delaktiga.

Sen blev jag arg när jag hörde att så få invandrare gick på SFI. Och så blev jag irriterad över att man gjort en undersökning som visat att de som kan språket lättare får jobb. Ja, men det är väl för fasiken självklart eller? Måste man verkligen studera detta? VA???? Om man kommer till ett land tycker jag att det är en självklarhet att man lär sig det landets språk. Inte minst för sin egen skull, man vill ju vara delaktig i samhället eller? Jag skulle i vilket fall som helst vilja smälta in. When in Rome….

Så visar det sig att sjukskrivningarna ska analyseras. Tydligen medför generösare regler att det blir fler sjukdagar i befolkningen…NÄHÄ!!!?? Kan det verkligen vara möjligt? Och så är det ju en gammal sanning att ju generösare A-kassa desto färre söker nytt jobb…NÄHÄ!!??! Va? Utnyttjar folk systemet? Jag fattar INGENTING! Är vi på allvar så ängsliga att vi inte kan kalla saker vid sitt rätta namn? Man undrar ju vad som skulle hända om det infördes fler karensdagar…eller om man kanske inte fick betalt om man inte arbetade. Då skulle nog väldigt många fler plötsligt bli väldigt friska. Och nu menar jag inte folk som verkligen har allvarliga sjukdomar utan de som tar två dagar här och tre dagar där. Fuskar med VAB gör vi också för övrigt…

Sen såg jag stenkastande ungdomar i förort. De log och kastade gatsten på hukande poliser….och så funderar kommunen på att det ska till aktiviteter…sysselsättning….kanske ett café?

Nej, vet ni vad, jag tycker inte man ska bygga några förbannade caféer åt förortskidsen. Jag tycker man ska tvinga dem att studera, åtminstone slutföra skolan så de blir anställningsbara. Om de inte skaffar jobb och istället belastar samhället ska bidragen vara så låga att incitament för att göra det finns. Bidrag är av ondo om det betalas ut under en längre tid. Det passiviserar och öppnar upp för andra ljusskygga aktiviteter. Se bara på mig, jag jobbar så mycket att jag inte har tid att skriva dagligen om galen detox eller tystnadsretreats. Var glada för det, jag kan tänka mig att den här bloggen skulle kunna bli helt olidlig om jag fick mer tid för mig själv.

Så, alla politiker, sluta dela ut en massa förbannade bidrag hit och dit. Skärp upp skolsystemet, inga fjantiga arbetsmarknadsåtgärder. Se till att det lönar sig att gå i skolan och jobba istället och kastar du sten eller tuttar eld på bilar, gör processen kort och snabb med dem för en tydlig återkoppling att detta är inte ok. Om kriminalvården ska lyckas med sitt uppdrag måste de unga in fort, inte få en dom efter ett år och på den tiden kunna göra mer kriminell karriär. Nolltolerans och sen utbildning bakom lås och bom. Hårda bandage helt enkelt.

Cafén, vem behöver sitta och fika? Jo, jag behöver det fast jag hinner aldrig.

 

Otålig

IMG_9934

Men den här kameran alltså. Fast ni ser ju vad jag ville visa!

Jag vill att allt ska vara klart NU. Jag vill att alla mina planer ska bli av NU, jag vill att min bok ska komma i tryck NUUUUUU!

Jag vet, det är töntigt att inte kunna härbärgera saker. Men det är det som gör mig till mig och jag kan faktiskt tåla mig lite. Jag bara gör något annat väldigt mycket, som att passa barn, laga mat, städa, stå och frysa häcken av mig när tredje dottern spelar match (BPs akademilag…joråsåatte) osv osv. Men jag liiiiiiider något vansinnigt av att vänta och ffa över att inte vara den som har kontrollen över skeendet.

Och nu till något helt annat. Den här vimsiga diskussionen om vem som har rätt och fel vad gäller etik och moral. Jag hörde på radion om någon jänkare som tyckte att alla borde kunna ha en och samma….WHAT? Det är väl fan det dummaste jag hört. Jo, det vore ju jättebra om alla kom överens om att kvinnor och män hade lika rättigheter, att barn inte ska agas och att vi inte häller ut kemikalier i grundvattnet. Jag bara tänker att vi lika gärna skulle kunna tro på typ….gud.

Jag har för kort om tid för att utveckla detta. Måste i säng. Men ni ska få en bild från huset jag lämnade mentalt för några dagar sedan och snart gör det även fysiskt….vi har utländska grannar som vi delar soptunna med. En källa till mycket magont och funderingar på hur man gör rätt och/eller fel.

IMG_9919

Fatta den ocean av kulturella skillnader som finns i världen…..här slänger vi backar med öl rakt ned i sopen. Skål liksom!

Sleep tight, eller som min engelska svägerska skrev till min bror när de nyss träffats och hon övade svenska: Sov trångt!