Livskvalitet

Jag ligger med benen i vinkel och blicken i skyn. Ryggen tackade för sig kring lunchtid….jag är så trött på detta. Jag skulle kunna skriva att jag är så trött på ALLT men det är inte sant, jag är bara trött på vissa saker. Och det får mig att tänka på vad jag vill ha ut av detta mitt enda liv. Och jag känner att det haltar. Jag vill vara en glad person, jag vill ha tid med barnen (hinna läsa läxor, packa ryggsäckar, gå på inskolningssamtal, se till att de har skor som passar osv, inga stora grejer…) jag skulle vilja läsa en bok om året, jag skulle vilja hinna sortera tvätten, laga trasiga byxknän och kanske städa en gång i veckan. Att bjuda på middag en gång i månaden skulle också vara trevligt, man behöver få träffa sina vänner någon gång. Men jag hinner just nu INGENTING av detta. Jag har allvarliga funderingar på at gå ned i tid. Dels för att de två läkarna jag besökt senast båda tyckte att jag verkar ha det lite tungt, dels för att jag faktiskt inte blir bättre i ryggen eller höften av den lilla träning jag hinner med. Jag har funderat på att försöka få ta ut den komptid jag har innestående på ett löpande sätt, att arbeta deltid eller om det är rimligt att sjukskriva någon som hela tiden antingen har ryggskott eller huvudvärk….

Jag ser liksom ingen ände på detta inom ett års tid. Och i helgen ska jag arbeta hela söndagen….Det blir då sex dagar i rad nästa vecka. Det kan verka lite men jag måste säga att jag verkligen behöver minst två dagar utan att arbeta i veckan, MINST!

Just nu är livet ”on hold”, jag biter ihop, hoppas att jag ska överleva fram till v.44 då jag har semester och att jag får ledigt de fyra dagar kring jul som jag önskat. Maken ska börja nytt jobb också, längre bort….jag vet inte hur vi ska få ihop det faktiskt.

Lite dystert alltså och nu ont igen, så fruktansvärt onödigt.

Har det hänt något bra då? Jag minns inte….jo, mina zucchini frodas, tomaterna växer och jag planerar att plantera om dem så de kan flytta in snart om frosten kommer. Sånt gör mig lugn och glad.

Fy fasiken vad dystert detta blev men så är det, det är lågt idag och jag förstår verkligen inte hur det skulle vara möjligt att vi båda arbetade heltid, då kunde man ju lika gärna vara död. En av kandidatrarna sa idag till mig: Har du någonsin hört en äldre person säga:-Jag önskar att jag hade arbetat mer i mitt liv!

Nä, det känns osannolikt. Idag känner jag att jag aldrig mer vill arbeta, jag vill aldrig mer gå upp innan klockan sex, jag vill aldrig mer skriva en enda röntgenremiss! Just röntgenremisser hatar jag extra mycket idag.

Ingentinget

img_4065

Solen är full och jag skiner. På väg hem och äntligen har jag hittat mina solbrillor!

Tre dygn sedan sista loggen. Känns som ett halvår. Så blir det när hjärnan är upptagen med annat. I detta fall har det berott på att jag bytt till kirurgi, stått på operationer och varit fortsatt hängig och sjuk. Men på väg hem från arbetet föll bitarna på plats. Det jag samlat på mig under veckan fann sin röda tråd i och med Spanarna. Det var lite blandat, Post Nord, ingenting och urkoppling som gav mig en gnista.

Jag känner ett stort behov av ingenting just nu. Bara vara. Och det är svårt när man hela tiden håller på att lära sig nya saker och rutiner. Jag vill koppla bort mig från nyheterna, vila hjärnan och samtidigt finna någon slags framåtdriv, mening.

I torsdags var vi på Kulturskolan där vi bor för första gången. Det var violin i ett rum, en blåsorkester i en annan och så sonens musikmix i en tredje lokal. Ett sammelsurium av ljud. Jag hade tagit med mig datorn för att skriva men fann liksom inte rätt inspo. Telefonen är ju i tusen bitar så den lockar inte just nu och ffa har jag saknat den gudomliga inspirationen till roligheter. I rummet där jag satt väntade ytterligare fem föräldrar, alla djupt försjunkna i sina telefoner. Då kände jag ett starkt behov av att göra tvärt emot. Jag lade ned allt tekniskt och började skriva ned mina tankar med en blyertspenna på ett vitt papper som låg framme. Det var spridda tankar men ljudet av pennan mot pappret gav mig ro. Jag försökte skriva snyggt och jämnt och med pregnanta meningar. Ljudet lugnade mig lite. Jag kände att jag övade mig i skrivstil lite.

img_4061

Vår utsikt på morgonkvisten. Älskar den!

När jag klottrat klart satt jag och betraktade de övriga och lokalen. Den ovanligt fula och spartanska lokalen som var ganska så trivsam trots detta.

Jag ska jobba på att vara mindre telefonberoende framöver. Vad jag däremot ska öva på är att vara här och nu. För när man går en utbildning lever man lite ”i väntan på” att utbildningen ska ta slut. Det är kanske OK när man inte har småbarn…som det är nu vill jag ju vara med lite och önskar att tiden kunde gå lite långsammare.

Att arbeta nära väldigt sjuka personer ger en ju lite perspektiv, man blir livrädd helt enkelt. Ena dagen ”frisk” andra dagen har man ett slutdatum…..måste vara fullständigt fruktansvärt. Ibland känns det som om sjukhuskläderna man bär är barriären mot sjukdomar. Så är det ju inte men man gör sig hinder och murar så att man ska slippa drabbas av dödsångest själv.

Nu är jag så trött att jag storknar.

img_4067

Mäh! Måste gå till Sandra igen med håret ser jag…

img_4068

Maken badar barnen, jag vill bada maken…länge…under ytan. Gaaaaah! Jag vill ha städhjälp. Det står överst på listan av saker jag ska ordna så fort huset är i ordning och jag har mer än 250kr/h i lön. Annars får jag göra det själv.

img_4066

Enda barnet på förskolan som inte hade med sig ett gosedjur var ju såklart min unge. Men de löste det på ett bra sätt tycker jag!

Vi kanske hörs imorgon…..

Jag samlar ihop mig – liggandes

Jag var redo för ännu en vecka men nej. Snor, snörvel och total kroppslig strejk omöjliggjorde att arbeta idag. Maken, nöjd att då kunna komma iväg lite tidigare till sitt jobb, sa att jag ju då kunde lämna de tre barnen. Jo, det kan ju låta rimligt…..om man har orken. Jag hade stigit upp innan sex för att komma igång men insåg rätt snabbt att jag skulle bli hemma. Därför släpade jag mig runt och förberedde för övriga familjemedlemmar. Det plockades fram kläder, packades ryggsäckar med frukt och läxor samt en påse till maken med matlådan jag gjorde igår, en spik till tavlan (som också lades ned) och sen ett kokt ägg inrullat i bubbelplast (vi råkar ha hejdlösa mängder av detta här hemma just nu). Och DÅ, precis klockan åtta när maken ska gå, ringer min husläkare (som jag bett om förra veckan för att jag kände att jag behövde ett möte). Allt faller samman, alla strejkar, en matlåda går sönder och det blir totalt kaos. Klockan tickar men jag bestämmer mg för att ta samtalet. Jag har ju så satans ONT också!

IMG_3730

Finn ett rätt! Såg ni? En gammal torkad brödskank låg precis i kaffeutsläppet och sög då upp en stor del av kaffet. Tur i oturen kan man säga….

Husläkaren frågar om hon ska ringa en annan tid…det verkar vara lite jobbigt för mig…men jag framhärdade, jag vet ju att det i princip inte FINNS en BRA tid att ringa mig som infaller under kontorstid. Vi bokade en tid 15/9 och dessförinnan ska en slätröntgen göras av min höft. Den värker orimligt mycket sedan några år….har inte ens orkat räkna hur länge men om jag är helt ärlig är det nog sedan Edgar föddes….dvs snart 6 år sedan. Det som är BRA med det är att det sannolikt inte är cancer då för då hade jag nog varit död nu. Men det som är DÅLIGT med det är väl att det då luktar kronisk värk, artros eller kanske….jag vet intex  . Jag har inte gått ordtopeden än. Ont gör det iallafall helt oberoende av vila, träning smärtstillande eller antiinflammatoriskt. Så. Då var det sagt. Jag är helt slut i kroppen.

IMG_3729

Jag är så OLYCKLIG! Min mamma förståååår mig inte. Allt är fel, precis ALLT! Jag som hade hoppats på att jag skulle få vräka ur mig lite om min situation…det brukar lätta lite då. Notera att det i bakgrunden står en LÅDA…..Man kan också konstatera att vi kör en mkt gammal bil, innertaket hotar att falla ned. Kanske det inte stör så mycket där bak men föraren behöver ju inte det tänker jag. Kan man använda staplers tro…..?

Jag kom slutligen ut från huset. Den snyftande killen med den trasiga matlådan hämtade sig lite men när det blåst över började Tylla gråta….På förskolan satte jag mig en stund med henne i knät för att hon skulle lugna sig….då visar det sig att jag är på fel gård. Och att jag har tröjan ut och in. Det var väl det minst förvånande. Jag lämnade en gråtande hulkande unge som dock hämtade sig snabbt pga Lindas ansträngningar att avleda henne och jag stapplade mot bilen och tänkte att jag nog måste lägga mig när jag kommer hem, jag orkar liksom inget mer nu.

Nu sitter jag här och skäms över att jag gnäller….jag hade velat skriva något roligt ur barnens perspektiv istället men så hällre jag hela mig återuppvärmda kopp kaffe över köksbänk, köksluckor, golvet, kylen, frysen, benen och vår guldfolierade sockel. DÄR DOG ALL ORK. Så, om jag hämtar mig till kvällen ska ni få något gnistrande och upplyftande, nu ska jag krypa långt in under ett täcke eller två och drömma om Karibien istället.

 

Hej helgen, här är jag!

 

IMG_3645

Å vips så var alla väck, här sitter jag på min häck. Att pyssla med disken är meck….me poet ju!

Min dag började med att jag såg en ensam liten unge i T-shirt och blöja i grannens trädgård. Det var inte barnet som hörde ihop med trädgården och min okulära åldersbestämning blev mellan 2,5-3 år max. Jag blev orolig och ringde den som äger trädgården. Han blev väckt av mig halv sju men kvicknade strax till och återbördade barnet till dess rättmätige ”ägare”. Jag funderade länge och väl på hur orolig jag skulle ha blivit av att vakna vid halv sju och märka att Tylla var borta….

IMG_3643

Man får ofta höra i skolan att man ska ha lite marginal på morgonen så man hinner i tid. Detta är bilden på vattenläckan som på morgonen var en grop med en pöl. Den har under dagen utvecklat sig till ett innanhav. Och jag hade inte möjlighet till marginal för att hämta barnen så tidigt som jag lovat.

Lite så fortsatte dagen. Man är hela tiden lite orolig när man ”ansvarar” för en avdelning med nyopererade människor där det värsta plötsligt kan hända och hjärtan kan sluta slå när som helst. Helgen kommer då verkligen som en välsignelse.

Jag slutade tidigare som kompensation för att vi ska jobba mer alla andra dagar….och dessutom kom jag sent imorse. Inte pga att jag var sen utan pga att en vattenledning beslutat sig för att ge upp. Ett stort hål i Brommarondellen var vattenfyllt och bara ett körfält var öppet. Men jag tog det lugnt, jag kunde inte påverka skeendet.

Dagen förlöpte väl, jag tror jag hade det man kan kalla råflyt vad gäller specialistläkare faktiskt för att vara första skakiga veckan. Han kommer att bli en storartad kirurg (om han inte redan är det). Empatisk, lugn och svarar vänligt på mina frågor hur basic de än är. Mkt bra undervisningsklimat. Han t.o.m skrev ut patienter själv fast det nog egentligen var jag som skulle ha gjort det. Det hettade liksom till lite på slutet av dagen. Det brukar vara så på fredag efter lunch av någon oförklarlig anledning. Kanske det är för att man försöker operera på måndagar för att ha fem dagar på sig att märka om något gått snett medan ordinarie personal är på plats och utvilad?

Så vecka ett av 14 på kirurgen är nu lagd till handlingarna.

På hemmafronten är det också mycket lugnare idag. Kanske pga att jag slutade halv tre och inte blev totalt utmattad av att arbeta och vara hemifrån i 11,5 timmar?

Ikväll får vi kanske gäster. Jag uppmanar till spontanbesök, då slipper jag städpanik och förväntansångest. Vi utlovar alltid vin i rätt temperatur och vacker solnedgång. Inget annat. Jo, trevligt sällskap såklart, min specialitet!

Så har ni vägarna förbi, plinga på, jag älskar människor!!! Utom de som är dumma, men de läser ju inte min blogg!

IMG_3626

Att sova är bajs tydligen. Att bråka så man slår sig i skallen och fastnar under en stol DET är något man vill göra….

IMG_3629

Maken äääälskar getost. Men inte kanterna…de ska man lägga i blöt i tydligen. For a more enjoyable evening.

IMG_3644

Bara älskar nya sporthallen vid barnens skola som invigdes idag. Kan det bero på att den påminner om mitt eget hus??? Nej, den ÄR snygg bara, invigdes idag med orkester och ballonger. Det enda som förtar det totala intrycket är ett fult elhus. Varför inte klä in även det i panel…?

Ha det!

Positiva Anna här (läs familj till salu)

IMG_3620

Såååå härliga japanska godsaker blev vi bjudna på idag! (Jag trodde det var likt turkish delight men det var FEL, mycket märklig konsistens. Som något mellan slime och….jag vet inte. Obeskrivligt. Mycket diskret smak också. Men snygga är det, kanske något man måste lära sig att äta likt surströmming?)

Halåååååå! Ååååå jag bara måste få dela med mig av min dag, den har varit såååå häääääääääääääääääärlig! (Ni fattar av den överdrivna mängden ä:n här att jag tar i lite, pyttelite med i, litet i, ensamt, solitärt).

Jag jobbade in lunchen, det behövdes för det var sån himla rush på jobbet, det berodde på att de andra hade annat för sig, så jag tog deras bitar också. Men det gör jag gääääärna, det är så härligt att känna blodet rusa. Helt ärligt, jag trivs sååååå bra! älskart. För man känner liksom hur behövd man är när man ombeds komma en halvtimme innan man börjar, får gå när man är klar men sen har möjlighet att stanna EFTER att jobbet är slut om man är verkligt intresserad. Förstår ni vilken viktig (och underbetald) kugge man är i hjulet då? En verklig ”life saver”!

Jag gjorde klart så fort jag kunde, smsade till alla i familjen att jag var på väg så att jag eventuellt skulle kunna plocka upp dem på vägen för att få en trevlig stund i bilköerna. Men nej, de var redan hemma, så jag fick njuta av mitt eget sällskap, och radion. (Splendid solitude).

När jag kom hem hade maken ordnat röd matta för att verkligen få mig att känna mig hemma, han hade också dragit igång tagning av lyckligt nedsmutsade barn (läs, jag fick gå i leran vid sidan av grusgången IGEN för att han inte orkat/kommit ihåg/brytt sig att ställa dem sär de inte står mitt för dörren). Jag kom in, fann att den nysnickrade hallmöbeln var lika fin som vanligt och att jag även här blev välkomnad på allra bästa sätt! (Läs var glad att klara lårbenshalsen när jag snubblade fram över tio par skor. Hur är det ens MÖJLIGT med bara sex personer hemma???? Lägger de ut extra puck bara för att ??).

Maken fick en kyss i nacken (ilsken blick) och jag tog mig ut i köket. Där hade han förberett så fint och satt på ugnen (läs: gjort hälften av det jag bett om och satt på ugnen utan att ta ur plåten så att det osade bränt långt ut i hallen). Sen började jag med middagen. Jag hade ju jobbat in lunchen så jag var ganska hungrig, men det är ju en BRA sak har jag förstått. Vi ska ju svälta lite lätt för att leva längre och undvika metabola sjukdomar. Men jag hade ju de övriga att tänka på. Jag fortsatte på det maken påbörjat och sen serverades härliga vegetariska pizzor till alla och vi njöt av härlig samvaro vid det suuuuuper fina suuuuper ellipsbordet, helt som vanligt! (Läs: jag åt ensam med Tylla som fick falukorv och dinosauriemakaroner som var överskotta. Edgar vrålade vid min sida att pizzan jag gjort till honom var helt fel, trots att jag gjort EXAKT vad han ville men tydligen gillar han inte ost….eller gurka eller varmt alls. Frank ville ha varmkorv och den minipizza jag köpt färdig var också fel, maken plockade genast fram bacon för att undvika att äta vegetariskt och jag kände hur jag dog inombords.)

Så nu kära vänner sitter jag här i kvällssolen och bara vilar (skriver av mig ilskan så att jag ska kunna stå ut med att vara i samma hus som allihopa (utom Tylla då och Inez som var helt strålande på allvar).

Imorgon får vi lite sovmorgon tydligen på jobbet, vi kan komma in 7.30 istället för 7.15 (arbetstiden börjar 7.45) och sen är det kort dag, 14.30 för att kompensera för att man kommer in lite tidigare övriga morgnar. Så det blir en häääääärlig fredag, det känner jag redan nu!!

Allt gott alla finingar där ute, må blodtrycket vara med er!

IMG_3617

Två löp som både beror, roar och oroar mig. Mina barn har alla, går eller kommer att gå i IEA som ägs av Academedia (tror jag) och jag ogillar skarpt att man tar ut stora vinster ur det gemensamma och flyttar utomlands (trots att jag är konservativ och åt det kapitalistiska hållet) och sedan att polisen löser så få brott….det beror ju inte bara på att poliserna bara äter munkar på jobbet, utan det handlar om BEVIS, VITTNEN och att de ska få resurser att lösa brott. Man kan inte jobba vidare på ett brott utan ledtrådar, det vore att göra dumheter på riktigt, lite som Palmekommissionen kanske….Allt jag vet är att bara för att ett brott anmäls betyder inte det att ett brott är begånget och de allra flesta poliser jag känner arbetar stenhårt i motvind från alla håll och det är märkligt hur media aktivt jobbar emot dem….Är det i samhällets intresse?

Barn, familj, preventivmedel och normer

Nu ni, jag ska skriva om mig som mamma, sexbarnsmamma. Inte explicita detaljer om hur de kommit till, alltså inte sex, det är jag för hämmad för. Men mina tankar kring att skaffa barn, begränsa antalet barn och hur folk reagerar på att jag har just en hel drös med ungar.

Jag har aldrig längtat efter barn, är inte så särskilt barnkär (ni vet så där att jag gullar med andras ungar) men jag brinner för barns rättigheter och mår uppriktigt illa av att höra om alla miljoner barn som far illa världen över. Jag hade nog en tanke om att vara ”normal” och skaffa de obligatoriska två barnen, helst en av varje sort och sen vara nöjd. MEN, sen skaffade några vänner fler barn…och jag har ju lite så där svår att hålla mig så jag fick exmaken till att skaffa ett tredje litet barn. Och var väl ganska nöjd där.

Så skiljde jag mig och träffade en yngre man utan barn…..som inte ville ha barn….vi missförstod varandra kan man säga. Han visade sig emellertid inte svår att få över på ”min” sida när vi stod inför fullbordat faktum. Och har man redan ett barn, ja då behöver ju det barnet ett syskon. Som kom oväntat snabbt. 15 månader senare. Det var ju helt OK eftersom jag var 40 då. Där hade vi tänkt att dra ett streck. Med fet stil. Meeeeen…jag är ingen preventivmedelstjej kan man säga, har dålig koll på menstruationscukeln trots 30 års övning, ogillar att laborera med hormoner (som en äldre kollega tydligt sagt åt mig att det fick jag nog ändra om jag skulle bli doktor!?!) och spiraler och skit…

Jag hoppades på klimakteriet helt ärligt, jag visste att mormor hamnade där tidigt…. och så kom alltså ett sjätte barn. Det visar sig att man liksom skjuter lite på klimakteriet när man varit gravid många gånger. Hur skulle JAG kunna veta DET????

Nåväl, hon var så välkommen lilla T, hon lyser upp förskolepersonalens tillvaro får jag höra dagligen, en frisk och humoristisk fläkt tydligen.

För er som inte har barn kan jag meddela att man efter förlossningen får ett samtal från MVC. De vill höra om de ska skriva ut något preventivmedel. Jag brukar ju tacka nej för jag vet att jag inte klarar att ta dem och spiral….näääää fy, in och grotta i ens allra heligaste. Nej tack liksom på den. Jag är ju lite hämmad som sagt.

Fem gånger har jag fått det där samtalet om p-piller och avböjt. Eller jag har sagt att jag ska fundera på det men egentligen menat: Du har inte med det att göra, ring aldrig mer! Jag har lite svårt med att andra ska föreslå för mig vad jag ska göra….i alla sammanhang. Jag får då lust att göra tvärt emot. Bananas!!!!

Efter barn nummer sex fick jag ocksået samtal, den gången hoppades p-piller frågan över och det blev hard core direkt. Sterilisering? Och DÅ blev jag på allvar förbannad. Tycker någon att det räcker nu? Ja, alla runt omkring mig tycker ju det, och det får de gärna tycka. De ser ju hur jag har det, men att en utomstående ska föreslå att jag ska operera mig i magen för att INTE få FLEEEEEER barn? Där går gränsen. Tänk om jag varit västleastadian???

Man kan väl inte utgå från att sex barn räcker? Då kanske TRE barn räcker lika gott. ( För att ens ”stam” inte ska dö ut/minska i storlek krävs att varje par föder fyra barn. Det har Hans Rosling sagt så det måste stämma. Jag har alltså tillsammans med mina två män bara genererat sex barn, det borde varit åtta…eller är det så att jag räknas ihop med examens nya kvinna som har ett eget barn och då ligger vi fyra vuxna bara ett barn efter…?) Jag sa nja, jag ska tänka på saken men tänkte: Dra åt pipsvängen!

Jag funderade ett tag om det finns något PM för när man går rakt på steriliseringsfrågan. De håller sig ju ganska strikt till sina standardfrågor som t.ex om man röker, dricker, osv. De frågar ju t o m OM dessa frågor mitt i graviditeten som om en fembarnsmamma tillika läkare som aldrig tidigare rökt plötsligt bestämmer sig för: Nej nu är det hög tid att börja röka!

Sen det där med normer. Jag är ju väldigt stolt över mina barn och mörkar inte att jag har dem men jag förvånas ofta över reaktionerna jag får. Det är uteslutande från kvinnor de kommer. Det är saker som: Du som är så fin i kroppen, det skulle man aldrig kunna tro, och hur gammal ÄR du egentligen, du måste börjat tidigt och hur ORKAR DU? Och den sista frågan är väl mest befogad. Svaret är , det gör jag inte. Men det beror sannerligen inte bara på barnen, snarare allt annat. Jag har varit med om middagar som helt tystnat när det framkommit att jag har SEX UNGAR!!!! Och så de obligatoriska frågorna om vi inte har kabeltv osv.

Så här är det: Har man fått ur sig en unge är förtrollningen bruten, det är som i Lost in translation, ”Life as you know it is GONE” och då har fördämningarna rämnat och det är svårt att stoppa. Särskilt om man byter man. Hade maken också kommit dragandes med tre barn skulle kanske saken varit annorlunda men nu var han ju barnlös stackarn och då måste man ju ställa upp…;) Och så gillar jag det där magiska med att vara gravid, känna sparkar och bara vara så där FET! Nej det var ljug, jag hatar att vara gravid, jag får ont överallt numera, är rädd att föda (det har blivit värre för var gång) och jag har dödsångest och oroar mig för att barnet ska vara sjukt. Men jag längtar ändå ständigt efter en liten väldoftande terrorist som ska störa mig på natten och tvinga mig att gå i velourkläder och ynka mig. Jag gillar att få barn helt enkelt. Med detta sagt vill jag inte knäppa alla på näsan som kommenterat att jag ser välbehållen ut och som tycker att jag är cool osv men det är ingen ”biggie” det är bara tre barn mer än normen och jag tycker det värsta var barn nummer ett. Då är man helt vilse och jag klarade det med nöd och näppe kan jag säga, mitt livs värsta år faktiskt, hur mycket man än älskar sitt barn skulle jag aldrig vilja göra om just den resan.

Sen när folk säger åt mig att det ”räcker nu”…..det är ungefär som att säga till mig att jag inte kan simma Vansbrosimmet…….

Alla ni där ute som funderar på fler barn, just do it! Allt man behöver är kärlek till den man skaffar dem med, insikt om att livet blir mycket rörigare men också mycket rikare, pensionen blir lägre, sömnen kortare och kroppen….lite lösare.

Jag har vänner som kämpat för att få barn, ibland skäms jag lite för att jag haft så lätt för det, men så är det i livet, inget är rättvist och jag är otroligt tacksam att jag kunnat få ihop en hockeyfemma med avbytare. Nu går livet ut på att inte få en sjunde….och det är svååååårt när man byter om varje dag så nära förlossningen och ser de där små godingarna varje dag.

Nu ni ska jag se på något på Svtplay, vi HAR tv, vi tittar bara inte så ofta…;)

Varför gör jag så här mot mig själv?

bild 2

Ljust och fräscht, vika papper…jo, så kanske livet ska vara. Jag funderar allvarligt på om man kanske ska söka jobb som brevbärare. Motion, frisk luft och tydliga arbetsuppgifter. Kanske tid att tänka? Jo det är bild snodd från….Instagram, en jag följer som heter upthewoodenhills.

 

 

8.20 provtagning. Samme man som sist, samma arm och kärl. Det gick inte heller denna gång. Två stick. lite retur men inte nog. Nästa arm. Höjer benen, lutar huvudet tillbaka, försöker frammana bilden av min lyckliga plats….vilken är den?

-Mår du illa? Gör det ont?

-Nej då, jag är bara vansinnigt stickrädd. Brukar svimma….

-Du ska alltid visa fram höger arm, mycket bättre att sticka i!

-Mm, sa jag men tänkte: Är inte det ditt jobb? Att titta på båda armarna som hålls fram.  Att se att patienten är likblek, försöker distrahera sig så gott det går, och biter ihop medan du letar kärl. Jag vet inte….

 

Tre hål senare tar jag mig med nöd och näppe till bilen, passerar den utbrunna, lätt smälta, Saaben och tänker att jag snart ska byta kommun. Skönt. Maken hade sett himlen lysas upp inatt när han var vaken för ett ögonblick. Sirener, blinkande ljus och ännu en utbrunnen snodd bil vid det nyrenoverade förortscentrumet.

När jag kom hem tog jag mina järntabletter, motvilligt. De gör inget för magen…eller jo det GÖR de, men inget man kan glädjas åt. Många veckor kommer det ta innan järnmättnaden (som idag skulle tas mått på) är uppe på för mig acceptabla nivåer. Jag önskar en infusion istället. Då blir jag frisk i raketfart. Har föreslagit detta för vården tidigare utan att få något gehör. Min morfar levde hela sitt liv med järnbrist som ingen kunde förklara orsaken till. Han hade inte fött sex barn. Vi kanske bara har den genen, järnbristanemigenen.

När jag kom hem slog jag på SVT play. Ville se klart den franska filmen jag somnade ifrån tio i tio igår. Il y a longtemps que je t´aime, eller ”Jag har älskat dig så länge”. Jag försöker se så mycket franskt jag kan, för att inte förlora språket. Dessutom beundrar jag Kristin Scott Thomas. Hon är så vacker och begåvad, pratar hon franska gör hon också.

Det var inte ett bra beslut. Jag kunde knappt se klart. Jag grät i mormors kökshandduk. Tröstlös.

När barn dör, det är sådant jag inte hanterar så bra, inte ens på film. Vem kan hantera det?  Jag har sett döda barn, ett iallafall, det räcker. Det lämnar en aldrig riktigt. Det var inte ens ett barn jag kände…

Det var många år sedan men det känns som igår. Många tårar den dagen, inte där och då men sen hemma. Då kommer det över en att man har så mycket att vara tacksam för. Levande barn.

 

Skärmavbild 2015-04-17 kl. 11.04.12

En skärmdump från filmen. Hoppet, det sista som överger en..jag undrar det jag. Jag skrev en gång om att stirra ingenting i vitögat…tro, hopp och städning är min nya devis. http://www.stunderavlycka.se/2014/11/stirra-ingentinget-i-vitogat/

 

(Paus för att snyta mig riktigt ordentligt i den vita handduken med grön bård)

 

En kompis till mig som har fyra barn sa en gång att hon inte vågade skaffa fler, då ökade riken att någon skulle bli sjuk eller så. Jag förstod precis hur hon tänkte. Det känns ibland som jag med mina sex barn på allvar utmanar ödet. Ska jag  (DE) behöva vara med om något hemskt?

Ibland när jag är vaken i vargtimmen får jag lätt panik vid tanken att någon bär på en dödlig sjukdom. Det brukar börja med att jag tänker att jag ska dö. Sen inser jag att detta inte är lika illa som att ett barn skulle dö. Sen tänker jag att jag är larvig och att man bara ska vara glad och tacksam att vi är friska, och att det kanske ändå är värre om jag dör för hur ska maken hålla ihop detta om jag försvinner?

Då drabbas jag av känslan att jag är otroligt egoistisk och blir lite arg på mig själv som inte först och främst tänker på barnen och så kan det hålla på tills jag lugnat ned mig med en kopp te och övertygat mig själv om att vi alla är nästan helt friska och så kan jag somna.

Efter denna fantastiskt vackra film är jag tacksam. För att jag har barn och familj, även om vi bråkar och tjafsar mest hela tiden känns det som. Men det ska bli ordning här. Jag ska ta tag i den där lilla snutten av ork och göra något bra av den här dagen. Och aldrig mer i hela livet se en film som jag inte vet vad den handlar om INNAN jag ser den.

Rödgråten och med massa tvätt avslutar jag detta. Den känns som mitt mörkaste inlägg någonsin. Och ändå, lite hoppfullt kanske…

 

bild 1

 

Trevlig fredag.

A