Jag märker att jag inte får så många nya upslag på rubriker (eller för den delen nya inlägg). Precis innan jag skulle skriva drog jag en djup suck och tänkte ge detta inlägg rubriken to be or not to be och sen mindes jag att jag nog redan använt det…eller? Kanske jag backade ur då med? Djup suck iallafall. Vilken jävla arbetsdag. En halvtimme sen och hela vägen hem funderade jag på om detta är det jag vill göra. Jag ska inte gå in på varför för det blir för mycket men jag tycker mig skönja ett mycket stort missnöje överlag med hur saker sköts, platsläget med mycket annat och det är tungt med vård. Bara det faktum att vi nu var två läkare FÖR MYCKET så att vi fick slåss om datorerna (det finns sex i rummet men en fungerade ej och då får man vänta på sin tur. Sen funkade bara fyra plötsligt och ja, då tappar man lite sugen. Men jag gör inget drastiskt, bara omvärderar ALLT, som att det ju inte är allt i världen att bli specialist Det kanske är OK att bara vara jag och göra något som inte ständigt påminner om att det är en djungel att ta sig fram i vårdapparaten, att datorer krånglar, stolarna är sönder, tjänstenummer numera är allt mer sällsynt och att man får sitta ändlöst länge i telefon vissa dagar utan att jobbet går framåt. OCH att det är ett till tre års väntetid för att få en neuropsykiatrisk utredning….Ja, det var kort. Kanske man ska spruta fillers och botox på folk istället och låta sitt inre rika liv vara inspirationen och inte jobbet? Jag jobbar med mina tankar kring detta. Kan man göra lappkast och ge folket vad folket vill ha….?
Jag återkommer. med all säkerhet. Nu ta hand om barn. Och sjuk man. MANSSJUKA, fy böveln!