Jag är i slutfasen av bokarbetet. Ni vet (kanske) då när man är i stort sett blind för sin egen text och bara vill att allt ska försvinna så man slipper läsa det en enda gång till och man lite smått ångrar att man skickade in manuset alls. Och blir livrädd varje gång redaktören mejlar för man är helt övertygad om att brevet ska innehålla typ: Du behöver skriva 10000 tecken till eller, detta suger fett eller här har du missat helt och vem ska du tilltala här….så ungefär. Men jag har tack och lov inte haft så stora problem, detta tvivel lever i min hjärna. Och samtidigt har jag börjat skissa på nästa bok…eller böcker. Jag har alltid minst två uppslag på gång fast jag har så svåra kval när det gäller själva färdigställandet av ett manus. Man är något av en självplågare och självförförtroendet är lika svajande som en vimpel på en flaggstång tyvärr och inget kan hjälpa mot det utom kanske champagne?
Nåväl. Jag har stöttande typer omkring mig och är ju så pass klar i skallen att jag stundtals kan övertyga mig om att jag kan skriva. Stundtals.
Idag är en vilodag fylld av aktiviteter. Lillan ska på balett, huset ska städas klart, äldsta dottern med tillhörande sambo(?) ska komma och fika och sen är det skidsport. Skidsport följer som en röd tråd genom vårt liv under den säsongen och jag säger varje år till maken att vi MÅSTE åka på något mästerskap och uppleva detta LIVE! Jag hade verkligen velat vara på plats i Östersund just nu. Kanske jag hade kunnat träffa min farbrors vän där, han ska vara inblandad i detta har jag hört. En av de coolaste människor jag träffat faktiskt, jag är sååååå starstruck av denne doldis som varit stridspilot och haft närkontakt med MIG-plan precis (och då menar jag verkligen PRECIS) som Maverick i Top Gun. Det kan man läsa om i Flygjournalen tror jag tidningen heter. jag kan kolla om någon vill veta mer. Hur som helst. Jag kännre ett viss lugn och en viss panik över våren, böcker ska släppas, jag har 51 arbetsdagar kvar på psykakuten och sen ska jag till nästa placering, självvald, på Beroendecentrum. Jag har jobbat i omgångar där och min första kontakt med beroendevården var för ca 30 år sedan. Då som skötare och någon form av sekreterare. Jag hade ju trott att jag skulle läsa broendemedicin, det hade pappa nog hoppats, men man vet aldrig, kanske jag kompletterar mig senare? Eller så gör man helt enkelt bara så att man specialintresserar sig? Kanske jag ska kasta mig ut och forska på detta område så som var tänkt för några år sedan…eller så gör jag det inte. Jag gilar att inte ha för tydliga planer för mitt liv. För fyrkantiga saker ger mig kvävningskänslor. Blotta tanken på att vara ST-läkare 60 månader gav mig andnöd när jag fick mitt nuvarande jobb även om det var precis det jag ville.
Nu ska jag inte bitcha mer och lufta min känsla av otillräcklighet/fantastiskhet mer utan ta tag i och fånga den här dagen!
Over and out!