Jag överlevde julen i år igen. Förra året var jag inte helt säker på att jag skulle det. Jag födde nämligen barn då. På Kungliga Karolinska sjukhuset. För fjärde gången. DET gör jag ALDRIG om. Av många olika skäl, främst för att jag är för gammal tycker jag, dels för att min sjukgymnast (och min rygg) sagt bestämt ifrån men faktiskt delvis för att jag tycker att det var så fruktansvärt.
Jag har nu fött sex barn den ”vanliga” vägen, en gång utan bedövning, resten utan. Eller lustgas har jag fått och epidural fem gånger, som bara haft efterfrågad effekt en gång. En spinal fick jag med barn nummer två som var totalt värdelös, om man inte gillar att värkarna helt försvinner medan medlet verkar och sedan kommer tillbaka just när en unge på 4,7 kilo bestämt sig för att det är dags.
Efter barn nummer ett var jag härdad. Att bli igångsatt kan gå hur som helst. I mitt fall gick det väl så illa som det kan utan att någon dör….typ. Så kändes det iallafall. Men jag hade bestämt mig för att skaffa fler barn. Målet var väl minst tre, kanske fem men SEX, det hade jag inte anat.
Vari låg då det fruktansvärda? Jo, min kropp är inte så bra på att föda barn. Jag hade då hunnit bli 43 år och jag föder stora barn. Till detta kan man lägga att jag har täta och ganska så ineffektiva värkar. Detta ihop ger en utmattad gammal mamma som inte klarar att föda utan hjälp. Detta visste jag. Det borde BB också ha vetat, efter all den kontakt både jag och MVC haft med dem under de senaste 16 åren. Kan man tycka. Men nu är ju KS Solna lite speciellt. De har en väldigt väldigt ansträngd bemanningssituation. Jag vet att många barnmorskor där inte har det så glatt, om de inte halkar i allt blod på golvet vill säga. De har som jag förstår det oftast fyra förlossningar på samma gång. Det skulle inte jag vilja ha kan jag säga. Jag tycker en i taget räcker gott och väl.
Jag hade värkar många dagar innan jag åkte in sista gången. Tryck nedåt brukar ju vara ett starkt tecken på att något är på gång. Nu i efterhand vet jag att det nog var min rygg som delvis spökade för jag kan fortfarande känna av detta och en MR av min rygg gjorde det väldigt bildligt för mig. Jag har liksom pajat ryggen. Men, värkarna var det inget mysko med, de var på riktigt. De höll mig vaken fyra nätter i sträck och jag var inne tre vändor till förlossningen för att det var så jobbigt och smärtsamt.
När jag sedan på allvar var på väg att föda blev jag nobbad i telefonen. Den sturska barnmorskan i luren förklarade att smärta var ”individuell” och sa åt mig att stanna hemma. Det gjorde hon två gånger med sex timmars mellanrum. Jag förklarade att jag inte kunde stå, gå eller sitta utan bara låg och hade fruktansvärt ont. ”Individuellt, ta en Alvedon”.
-Men jag har tagit en Tramadol, ser dubbelt och jag har ännu ont. Det här är inte normalt.
-Individuellt!
Då sa jag att jag inte kände fosterrörelser längre.
-Det är helt normalt, du behöver inte oroa dig, sa hon.
Låt mig här få flika in att en fembarnsmamma som har 45 sekunder mellan värkarna, har gått 17 dagar över tiden, varit inne tre gånger på förlossningen för att hon har ONT, är utmattad av att inte ha sovit på fyra nätter OCH är över 43 år, HON ÄR EN RISKPATIENT! Det vet till och med jag.
Hon fortsatte att övertyga mig om onödigheten i att jag skulle åka in fram till tjugo över åtta när jag sa att jag visste en del om smärta, att jag fött barn förr och nu faktiskt var orolig och ville komma in….då sa hon -Ok, är du så orolig kan du väl komma in så får vi titta på dig.
På vägen mot KS ringde jag min kursare som kan detta, hon ska bli gynekolog. Hon sa att jag gjorde helt rätt, jag var en riskpatient. När vi kommer fram vid tio i nio dan före doppardan säger jag till maken att om den där kvinnan tar emot så vägrar jag gå in, då åker vi till DS. Han tycker som vanligt att jag är galen (för ibland är jag det) men jag var bestämd. Hon rör mig icke! Jag hade nog blivit galen då, på allvar. Vi väntade ut att skiftet byttes och sen gick vi in, eller gick…jag stapplade och höll i makens arm.
Vi blev hänvisade in på ett undersökningsrum och där konstaterades det att vi snart skulle få en liten unge. Jag hade alltså haft värkar…och det var dags att föda. Tänka sig!
Så, jag ber om en tidig epidural, förklarar att den behöver fyllas på ofta för min kropp behöver det och att det gick jättebra förra gången. OK, jag ska få en EDA, men vi börjar med lustgas. Vidare förklarar jag hur det gått bäst för mig att föda, att jag har täta och ganska veka värker samt att värkstimulerande inte alls är bra för mig för då blir hela förlossningen ett helvete och en enda lång värk.
OK, det var uppfattat. Vi frågade hur många till hon skulle förlösa…fyra. Samtidigt. -Det brukar gå bra, sade hon.
Vi var inte lugnade.
När vi inser att ungen kommer födas på julafton försöker jag höra mig för hur mycket de vill ha för att säga att det var den 23:e…? De är inte med på noterna. Visst jag hade fått lite lustgas men den frågan måste de väl ändå ha fått tidigare? Julafton, vaffan!
Vad händer? EDAn fylls på för lite, jag får så täta värkar och andas så mycket lustgas att Jag inte kan komma på att säga att jag behöver den påfyllning som krävs. Jag får en till dos vill jag minnas men sen blir det bara lustgas. Tydligen ska jag föda barn hör jag någon säga, de flyttar mig, jag gråter, tror att det är 1985 och att jag är på simläger med min kompis Ingela. Jag tror att undersköterskan är Ingela för övrigt. Jag är fortfarande inte helt säker på hur det ligger till med den saken.
De avbryter försöken att få mig att föda så som jag bett om för jag är helt borta. Jag kan inte medverka. Jag hamnar i sängen igen och där blir jag liggande. När jag ska krysta försvinner barnmorskan och ersätts med en kvinna som berättar att hennes mamma fött 13 barn. Det minns jag för jag sa åt henne att hennes mamma måste vara galen.
Härifrån minns jag inget i princip. Jag ser folk i rummet, min vettskrämde man bland annat som tror att jag ska dö. Jag vet att jag pratar och säger dumma saker men något barn kan jag inte krysta fram. Jag är helt psykotisk av all lustgas.
Efter 45 minuter har hon som började krysta efter mig tydligen fött ett barn för då kommer orginalbarnmorskan tillbaka och ser att jag är helt väck. Hon rycker lustgasen ifrån mig och jag kvicknar till. Först blir jag lite arg för jag har så täta värkar att jag inte hinner dra ett andetag emellan (och har haft det över en och en halv timme vid det laget). Jag hör allvaret i hennes röst. Jag fattar att nu jävlar måste jag skärpa till mig. Jag vet hur man gör, jag har ju gjort det fem gånger förr. Ut kommer den lilla ungen och sen är det över, nästan.
Inga stygn. Sannolikt tog det så lång tid att allt tänjdes ut helt naturligt och det får man kanske vara tacksam för. Men det blöder. Livmodern är slapp och trött och det ska masseras och ges mediciner. Jag är så trött nu, inne på femte dygnet att jag inte kan hålla barnet. Maken håller henne först men han somnar. Jag får ta över. Jag sommar och vaknar med ett ryck när jag känner T glida ur min famn. Jag ringer på klockan och ber om en barnsäng. De har ingen jag får vänta till BB.
Jag lägger henne innanför sjukhusskjortan och knäpper den. Då trillar hon inte i golvet iallafall. Den smala sängen är inte gjord för att sova i. Jag är helt utmattad och somnar. Vi får inte flytta än och kan inte komma upp till BB förrän efter klockan nio. T föddes kvart i fem.
När vi väl rullas upp och jag kan lägga ifrån mig T somnar jag direkt men vaknar av att jag blöder kraftigt. Och att det är svinkallt. Jag har fått ganska mycket kallt dropp och med blodförlust och kylan i rummet har jag blivit kall. Jag skakar så jag hackar tänder. Kan inte hålla barnet och maken får lägga sin dunjacka över mig. Vi ringer på klockan igen. Jag säger att jag forsätter blöda och fryser få fruktansvärt.
-Ja det är kallt här på BB, det är det alltid.
VA? Jag kan köpa att det är kallt en dag och att något krånglar med värmen men att det alltid är kallt på BB…?
Då skulle jag se till att ha ordentligt med täcken på min avdelning om jag jobbade där. Inte små fisiga bomullsfiltar!
Undersköterska och barnmorska stod och kollade på allt blod, de velade. Jag kände att mitt tålamod var slut, jätteslut och sa -Nu har jättemånga tittat på allt blod, jag väcks av att det rinner, kanske det är dags för en läkare nu?
Då kom en läkare, hon hade grönt hår denna gång. Sist jag stötte på henne var det blått. Hon var snabb och tydlig. Blödningen måste stoppas och då gjorde den det.
Tack!
Jag fortsatte frysa ett tag till men bad om varmt att dricka och extra filtar.
Man måste alltid stanna tills barnläkaren kollat allt nödvändigt med bebisen, , fontanellen och gommen, ändtarmsöppning, höftleder, Mororeflex, ögonen, det är väl allt, jag minns inte riktigt fast jag gjort det själv när jag gick barnkursen. Hon fick godkänt och det är väl egentligen det väsentliga.
Jag kände mig jävligt klar med KS. De frågade om jag hade kissat och jag ljög som vanligt för jag ville hem. Vi skulle ju fira jul med brorsan vid tre…hela vår plan var satt ur spel. Vi packade ihop, åkte hem, hämtade alla julklappar och anslöt till barn och övrig familj på ön. En timme senare men med ytterligare ett barn. Svägerskans paket glömdes dock, det låg på fel ställe. Annars gick allt som planerat.
Tre veckor efter detta skrev jag ett brev till chefen för förlossningen och kvinnokliniken. Jag beskrev min upplevelse, gav förslag på förbättringar och väntade sedan på svar. När något svar ej kom mailade jag samma brev igen men fick inget svar då heller. I måndags när jag jobbade skrev jag på lunchen ett litet brev till och frågade om hon ej nåtts av brevet eller kanske…DÖTT? eller, nej det gjorde jag ju såklart inte! Dah..
Så nu nästan ett år och tre brev senare har jag fortfarande inte blivit bemött.
Jag tänker så här. De flesta kvinnor föder två barn. De flesta kvinnor är lite oroliga inför detta. Att föda barn är det farligaste en fertil kvinna utsätts för. Det är faktiskt så att man kan dö. Även barn kan dö men hör och häpna, mamman är mamman. (Det kan jag förklara en annan gång men det har med Hans Rosling att göra).
Vi är nästan bästa landet i världen på att föda friska och glada små barn och mammadödligheten är låg. Olika låg beroende på var man drar gränsen för förlossningsrelaterad komplikation men ändå, vi är i världsklass.
Ändå tycker jag att det är skit att man ska behöva uppleva det jag gjorde. Jag kan tala svenska, jag är läkare, jag har gjort det förut och jag bidrar till att vårt lands befolkning ÖKAR. Jag är FRISK och vill bidra till att vårt samhälle mår bra, får små duktiga arbetare…Kan jag snälla få bedövning och ett vänligt bemötande?
Av sex förlossningar har fyra skett på KS (för mig finns bara ett KS och det är Solna). Jag har tre gånger lämnat i vredesmod. En gång var det fara å färde, en gång gick bra med undantaget att de ville skicka mig till Uppsala när jag väl dök upp och när jag tyckte det var åt helvete så fick jag höra att jag kunde ta det med våra politiker. Det var väl en ganska dryg sak att säga till någon som ska föda barn och har så mycket värkar att hon inte kan stå?
Något är ruttet i staten Sverige. Att föda barn, det ska inte göras svårare, det ska göras lättare. Mitt förslag är anständiga arbetsförhållanden till Barnmorskorna. Högre lön gör ingen skillnad längre. För om man gråter när man kommer hem från arbetet gör inte två tusen i reda pengar någon skillnad, kanske inte fem heller. (Jo om man då kan ha råd att gå ned i tid möjligen). De behöver vara fler på golvet. Simple as that! Och vissa ska skickas på charmkurs alternativt jobba som parkeringsvakter.
Så, det var två konkreta förslag på hur det kan bli lite trevligare att föda barn på finaste sjukhuset i landet.
Vi får se om hon svarar. Jag tänker iallafall inte ge mig.
God natt!