Jag kikar in

Jag känner vibbarna av Piraterna från Karibien.
Men hur coolt?!?
En officer och en gentleman. När jag tittade igenom alla, och då menar jag verkligen ALLA hans skolbetyg får man bekräftat det man redan visste. Noggrann och väluppfostrad. Stora A på samtliga betyg i ordning och uppförande. I övrigt mycket bra betyg men han excellerade verkligen i ordningsamhet. Nästan som en sjukdom, passade bra i det militära kan jag tänka.

 

Jag vet att jag är tjatig men det är en stor process att hantera någons död. Jag tänker på dem båda varje dag faktiskt. Delvis pga att jag köpte Ingers örhängen ur dödboet och bär dem nu istället för mina egna. Det är lite märkligt att i princip alla deras saker har passat så väl in här hemma…eller jag har ju valt vilka saker jag tagit, såklart. Iallafall. Jag smälter ihop lite med dem och det känns bra. När jag var mindre tänkte jag ganska mycket på det sorgliga i att de aldrig fick några barn, vi undrade varför men frågade aldrig, man gör ju inte det. Igår sade jag till maken när vi skulle lägga oss att jag tycker vi borde uppleva mer, resa, paddla och gå på fjälltur och så…..Han svarade att anledningen till att vi gör så lite grejer ju är att vi har tre små barn nu. Och det är ju sant. Vi kan inte kasta oss iväg till Amazonas även om vi ville. Vi får göra det senare, om det blir något senare. Det man kan göra är ju att i liten skala försöka vidga sina vyer och jag tycker nog att jag gör det. Jag anmälde mig till nybörjarbalett, jag tänkte: -Vad väntar jag på? Jag har ju alltid velat dansa balett och nu jäklar gör jag det. Och så gjorde jag det. Jag såg att Lenny Kravitz kommer till Grönan…och Sting. Varför inte gå och se dem? Tiden tickar.

 

Det är så här jag vill minnas honom.

Jag känner mig lite som en smygfotograf när jag tittar på deras bilder. Det skiner igenom hur mycket de älskade varandra och det är härligt att se. Just bilden ovan fick mig att utbrista i ett: -ÅH! För han ser så härlig ut där i böljan. Ovanför stod det att detta var paradiset och så ser det ju faktiskt ut. Han är 68 år på bilden och still going fruktansvärt strong. Bilderna jag har sorterat har några få teman. Flygplan, öl, friluftsliv, musik och familjen. Att jag skrev öl kanske är lite missvisande, de drack mycket sparsamt men mycket öl finns avbildat och det är sedan gammalt. En av hans stridsflygarvänner (han som undkom en MIG över Östersjön för många år sedan) Brukade skicka bilder till varandra på öl de druckit. Lennarts favorit var Leffe. Måste kanske dricka några sådana i sommar…?

 

När jag tittar på deras bilder slås jag av enkelheten i deras liv, materiellt alltså. Det är inget överflöd (även om jag drunknar i sakerna från deras liv), man firar Midsommar med en öl på Skansen, sover i tält på fjället och paddlar kanot på Åland. Något att ta efter.
Jag blir uppriktigt glad av den här bilden och det faktum att jag för några år sedan köpte en sådan jacka jag med. Ämnad att räcka livet ut, och lite till.

Igår var vi med mina föräldrar och tittade på Brandkårens öppna hus som min bror deltog i. Ett mycket enkelt nöje och barnen gillade det även om det tog aningens lång tid för brandmännen att klippa av taket på bilen för att rädda patienten i. Det var inte hans vanliga crew….Jag känner ibland att jag skulle vilja göra något mer praktiskt jag med. Vara där det finns lite action. Tänk att ha fått vara stridspilot! Det tänkte jag på som ung. Men det är kanske inte för sent att ta flygcertifikat? Eller är det töntigt? Att bevisa saker för sig själv på det viset, och sen blir man väl flygshamead också….Kanske bättre att ta en pianokurs nu när vi kan ha två pianon in da house?

På långresa med vänner 1990, älskar stråhatten.

Sedan i vintras, eller egentligen sedan många år har jag velat ha en bra hatt som skyddar mot solens strålar. Imorse slog jag till och delvis pga denna bild. Nu räcker det med rynkor i ansiktet och pengar fanns på kontot. Ni ska få se den när den anländer från Frankrike. Den är så cool. Det blev ett par benvärmare och kardinalsstrumpor också och hade kunnat bli mycket mer om jag inte hållit hårt i plånkan.

Lennart var inte en som skrev ned vad bilderna föreställde, det gjorde däremot Inger och det är jag tacksam för. Jag älskar den här. Färgerna, enkelheten.

Kanske man skulle ta och resa i deras fotspår? Grindenwald…har aldrig hört talas om men om vi skulle åka skidor där vet jag precis var vi skulle bo. Korrespondens mellan min farbror och pensionatsägarinnan på tyska ger mig en känsla av att det stället skulle passa. Han har sparat adresser, visitkort och kartor över de ställen de besökte och det vore lite roligt att resa off chart lite. Inte söka upp det vanligaste utan de små ställena. Tänk om man kunde identifiera ställen de ätit på, backar de susat nedför….vi får se.

Så glada och förväntansfulla de ser ut min farbror och faster.
Nästa år skickar jag några av dessa kort jag fann igår. Jag älskar dem, vilken färgprakt!

Nu är bodelningen gjord, lägenheten såld, en del av bohaget gick på Bukowskis och i veckan hoppas jag att auktionshuset kommer och tömmer lägenheten. Därefter säljs det sista av deras tillhörigheter. I juni flyttar en barnfamilj in där de bodde och livet går vidare….I och med att de inte hade några barn har jag fått en större inblick i deras liv. Bilderna, breven och allt annat jag sorterat senaste månaderna har gjort att jag lärt känna framförallt min farbror mycket bättre men också gjort mig nyfiken på honom. Jag skulle gärna vilja höra fler historier så att mitt bibliotek fylls och jag kan vara den som för minnet vidare. Såklart kan min pappa mer men jag gillar de här berättelserna från andra som inte är familj.

Jag tror inte jag sorterat klart än. Jag vill nog göra album av alla kort, sortera ut det bästa för barnens skull. Och på så sätt dövar jag min egen dödsångest och hoppas att mina barn gör detsamma för mig. Minns, vårdar sakerna och inte blir så jäkla ledsna själva som jag blivit av detta. Jag tycker ändå det är lite hoppfullt att tänka på att han som 86-åring åkte skidor i Andorra med en kompis, att han vid min ålder studerade portugisiska på Romanska fakultetet på universitetet och sen även när han låg på sjukhus några dagar innan han dog pratade portugiskiska med en sköterska. Minnet var det inget fel på ändå!

Tittägg är något som alltid fascinerat mig. Min mamma hade ett men jag vet inte om det finns kvar. Jag vet att de säljer dem på vissa ställen men de är ganska kostsamma…
Här står han omgiven av musikvänner med sin trumpet. Jag lämnade in några av hans instrument igår till ett auktionshus, det var sorgligt. Om ingen budar köper jag dem själv. Huset är nu fyllt till bristningsgränsen men en trumpet kan ju hänga i taket….?!?

2 svar på “Jag kikar in

  1. Hej Anna,
    Är du medveten om att flera av de intressanta bilderna är upp och ner? Vänder jag på telefonen, så vänds de tillbaka.
    Hälsningar
    Agi

Kommentarer är stängda.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen