Tystnad

Imorgon är absolut sista dagen för mig som dagismorsa. För alltid. Aldrig mer dagis….en viss sorg såklart i varje kapitel som stängs. Jag har ju varit småbarns- eller iallafall på något sätt mamma med skolplikter i väldigt många år nu. Nästa anhalt blir mormorsstadiet. Och i sparsamhetens tecken. Inte bara ekonomisk sådan utan kanske framför allt miljömässig sådan, så får alla fröknar på dagis inklusive chefen som man nästan aldrig stöter på, en sparad fin påse med avskedspresent. En av mina böcker, en ljusstake, en ljusmanschett, en handduk och en ljusstake och pappersservetter med björktryck. Allt av egen produktion såklart. Jag tänkte att alla ska få, inte bara de på Tyllas avdelning för alla fröknar har ju stöttat mitt barn under de senaste 1,5 åren. Och jag måste säga att det var ett av mina bästa beslut att byta förskola och inte nagla mig fast i tryggheten av gamla kompisar. Ekuddens kommunala förskola kan jag varmt rekommendera ALLA att söka sig till. Litet, tätt och ligger insprängt i ett bostadsområde, nästan som att vara hemma hos någon. Tack alla fröknar för att ni tagit så bra hand om oss den här tiden. Jag kommer sakna er och jag kommer ta med Tylla och hälsa på i höst för då ska jag arbeta mycket mindre än nu!

Å vad jag längtar efter att ha det tyst omkring mig. Jag har ingen tystnad någonstans nu. Är jag på jobbet låter det hela tiden. I bilen hör jag ett skrapljud och motorljud. I hemmet är det buller från gatan utanför. I badrummet surrar fläkten och med barnen är det alltid något på gång, en fråga med ett önskemål som hänger i luften och ständigt detta – Mamma!? som alltid kräver ett -Ja a?. In i det sista ska jag verkställa. Det är ont i ben, magen, lite hunger, törst som ska släckas. Ja ni vet, som i en Alfonsbok.

Och jag vet att jag inte ska önska mig tystnad och ensamhet och sannoliketen att jag ska få det inom den närmaste tiden är minimal. Jag ska ju på semester med familjen, i bil. Just nu känner jag mig som en japansk självmordspilot. Men det var inte därför jag är här. Men det ger kanske en fond till mina lätt irriterade blogginlägg….

Karin på mottagningen satte flinkt 10 nålar i mig idag på lunchen. Det är inte evidensbaserat men jag måste säga att trots den initiala rädslan som blotta tanken på detta ger så var det fantastiskt skönt. För man slappnar av. Om det beror på allvarligheten i stunden, Karins lugnande ord och det faktum att man måste koncentrera sig på att inte göra något annat det vet jag inte men jag höll på att somna där i den mycket obekväma fåtöljen på mitt rum. Och ni som undrar, ja det är en hjärna runt min hals. Tiny lady brain närmare bestämt och de går att köpa via Eva som driver Form från Skå här ute. Det är ju egentligen en valnöt men den ser ut som en blomma ju!

På tal om halloumi som man inte ska köpa. Här är fördelningen av antibiotika som MÄNNISKOR proppar i sig…och om man ska vara radikal ska man nog inte ens umgås med cyprioter, eller spanjorer..Italienare. Men kanske Norrmän inte vill vara med oss? Vi är INTE bäst i klassen här.

Nycklarna till huset i Dalarna…jag lämnar ifrån mig dem nu. Jag hann knappt äga det huset innan det såldes. Väldigt tungt, en klump i halsen och brännande tårar i ögonen bara jag skriver om det. Ännu ett kapitel. Flygvapnet….ja, häftigare än så blir det inte för mig. Eller….kanske jag ska ta flygcertifikat jag med…eller blir man förpassad till skamvrån i evigheters evigheter då även om man inte ätit antibiotika på fyra år och då gjorde det på grund av att man hade dubbelsidig lunginflammation….?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.