Pulsen

Solnedgång på altanen. Bästa läget.

 

Åh. Jag och min tid. Och datorn. Och alla tankar som samlats på hög för att skriva ned. Och semestern. Jag vet, inte gnälla, folk har det eländigt, människor dör…EBOLA. Allt det vet jag om och jag känner futtigheten i att klaga. Och meningslösheten när jag ändå inte kan förändra något, knappt. Och att man ska vara satans jävla positiv. Och jag skiter i det.

Semestern är slut och jag behöver ny. Missnöjet hos barnen är fenomenalt stor. De kräver mig. Alltså inte kväver…men kräver. Några exempel (och jag vet allt är MITT FEL, jag vet jag vet jag VEEEEET men jag har haft fel approach från start, jag är en curlare). Alla mina barn (med undantag för de två största nu) kräver min omedelbara uppmärksamhet. Och kanske man skulle ha orkat med det och sluppit bli en kaosbloggare om man begränsat sig till fyra barn i tät följd, tre barn med lite längre isär…två…ett? För jag upplever det lite som jag inte kan minnas när jag var en person för min skull. Jag vet att det är naivt men man kan liksom inte föreställa sig innan barn hur det ska bli och med den låga auktoritet som jag har och mjukheten i mina beslut blir det en utmattande kombo. Men jag har varit mamma i pluss 22 år nu och det tar ut sin rätt. Blotta tanken på att det kommer ta minst 14 år till innan yngsta är i det stadie där hon inser att mamma inte alltid kan swisha 100kr för mat på Grönan med tre sekunders förvarning är minst sagt prövande.

Här exempel ett: Tylla ska klä på sig.

-God morgon älskling, har du sovit gott?

-Jag vill sova!

-Jag vet, det vill jag med men nu måste vi börja göra oss iordning.

Fingret. Alltså jag får ett finger i ansiktet och ungen vänder sig bort. Ska man bli arg? Nä, fingrar behöver barn inte fatta vad de betyder och jag vet inte vem/var/hur hon lärt sig att detta är ett sätt att avsluta en konversation. Efter mycket om och men kom hon påklädd till skolan och mamman hade bara lite hjärtklappning på väg till jobbet, jo, en hårborste hamnade lite för hårt och plötsligt i golvet också. Ingen dog.

Köpta för stora på rean förra året men nu är det favvoskorna. Och slits. Men jag fixar biffen!

Inte illa va?

Två: Söndagsmorgon 07.27.

-Mamma, föder alla fiskar många ägg?

-Öh, va?

-Föder ALLA fiskar många ägg?

-Fiskar lägger ägg men ja, det gör de. (Jag vänder ut och in på hjärnan i ett försök att svara helt korrekt på frågan och kan inte komma på ett enda vattenkryp som bara fostrar ett yngel per år och sedan håller dem vid liv, varma, rena och med alla tänderna borstade upp i tonåren. Den tanken varndrar vidare och plötsligt befinner jag mig med lejonen på savannen och inser att deras ungar nog bara hålls nära tills de kan nedlägga sitt eget byte…eller kanske alla kalasar på samma fångst. En fångar, alla äter. Men de behöver inte ta ungarna till simskolan).

-Jag vill gå upp nu.

-Gör det du, jag är så trött, jag kommer sen.

-Nej, jag vill vara med dig.

-Jag kommer snart, jag är för trött….puss…

-Kom nu jag vill vara med DIG!

-Men det vill du ju inte alls, du vill se på iPaden och så har du för hög volym och då blir jag störd och säger till dig att sänka och så struntar du i det….

-Ja men det är ju nästan som att vara med dig. Kom nu.

Han ligger nu ensam i sitt rum, har jagat upp mig som sitter ensam i köket och bloggar. Han fick gå efter kanske en kvart när jag inte stod ut med att höra vuxna män från gnällbältet spela nåt zoombiespel på för hög volym. Jag vet. Jag borde förbjuda detta men har ej kraften. Nu är han på sitt rum iallafall. Ingen dog.

Jag såg denna igår (säg inget till maken) på Kyrkornas second hand. Jag smet dit för jag behövde andas lite. Det var fel ställe att andas på. Massor med folk och nästan inget som jag skulle kunna behöva. Eller, hade jag oceaner av tid kunde jag nog pysslat med många grejer men jag nöjde mig med stopptråd för strumpor, tre porslinsskedar (har alltid gillat det) för en femma styck och en citronpress som jag tror min kompis Eva gjort! och håll i er, två krukor i TRÄ! Det fanns en tredje i teak men den skulle de ha 125 kronor för och det var för mycket tyckte jag.

45 kronor. Jag tyckte den var jättefin, men nån annan får ha den på väggen, vi har fullt.

Tre:

Tylla vaknar på söndagen 08.19.

-Varför får jag O´boy sist?

-God morgon älskling, har du sovit gott?

-Jag får alltid sist, jag vill ha först!

-Men älskling, du sov ju…Edgar vaknade först, vill du ha varm eller kall.

-Ingen bryr sig om MIG! Skriker hon med tårarna sprutandes. Inget finger denna gång men en smäll i dörren som kanske väcker hennes far…..men nej. Han sover vidare. Han är TRÖTT. Ja, det är jag med. Men…….jag lever och har inte Ebola, är inte utblottad (längre) och tror att om 14 år -ish kan jag kanske få en morgon utan hjärtklappning och känslan av att totalt ha misslyckats som mamma. Min kompis S sa i veckan att min föräldrastil  kan beslrivas bäst som ”hippieauktoritär”, jag gillar det….tror jag!

Nya lampan från Jotex. 1500 kronor. Men en varning, det finns INTE reservdelar och det var lite därför jag smet till second handbutiken. För ett glas är sönder. Jotex uppmanade mig att köpa en lampa till(!?). Men så kul ska de inte ha. Jag gillar den iallafall och vi har trixat lite med den. Det fanns en ”kopp” i metall där det guldiga slutar. Den ska ju hänga mot tak men vi har så högt här att det inte gick. Maken monterade om, jag sydde sidenöverdrag (som är aningens för trångt) och nu hänger den så här och vi är helnöjda!

Ibland tröstar jag mig med att barnen håller mig ung i sinnet…..och kanske det är så att alla dessa påfrestningar gör att jag håller mig a jour, inte stelnar till och påbörjar vägen in i demensen? Vi hade den diskussionen på jobbet i fredags. Alla utom en försökte lista alla saker vi ska göra för att hålla oss borta och i värsta fall lindra dess framfart. Inte psykologen, hon hade en annan vinkel. Hon ville planera för och hoppades på den BRA demensen. Den där man liknöjd gled in i dimman på ett trevligt ställe med fin personal. Jag tänkte att DET stället finns inte. Alla vill bara tjäna pengar, inga altruister och filantroper kvar i Mammontider.

Men intressant tanke ändå, preppa för avslutet redan när man har småbarn……fast jag pensionssparar ju inte ens. Den typen av framförhållning har jag inte. Det är här och nu och överlevnad det går ut på. Skotta i snön liksom.

Jag har fallit för shibori, hårt. Den här kudden är från IKEAs fyndhörna, 37 kronor och jag gillar den verkligen. Den ska få sällskap av liknande som jag själv gör men jag kunde inte motstå den. Men 37 kronor är för billigt. Någon måste dött.

När jag ändå tipsar om för billiga möbler kan jag visa dessa två. Överalt heter den tillfälliga serien på IKEA och egentligen skulle jag köpa fåtöljen men den var oskön att sitta i. Men hyllorna är fantastiska. fem delar som man sätter ihop utan skruvar. Går att ha på vägg också. Jag har köpt fem. Jag tänker att barnen kan behöva senare och de tre sista kostade bara 199kr för den håller väl på att ta slut antar jag…gillar inte tillfälliga serier. Sån stress.

Men en sak påminde hon mig om, man ska lära sig nya saker för att inte torka in cerebralt. Och det gör jag! Jag täljde innan semestern och nu viker jag tyger för shibori. maken var imponerad igår och påpekade att jag var så påhittig och duktig. Jag sågade med cirkelsåg igår också för första gången när han fick ett telefonsamtal och jag inte ville slå av på förrådsbyggartakten. Så jag motar Glöm-Olle i grind men alla mina projekt. Fast det bästa var att lära sig nya språk. Och då väljer jag portugisiska, fast jag tänkte först att bättra på franskan…men det är kanske inte lika effektivt? Eller jo, det måste det vara för nån vidare grammatik på franska kan jag inte. Jag börjar där!

Nu mot förrådet, indigon och kanske jag monterar lite av koftan jag stickat på frihand….lots to be done! Vila…nja, inte min grej liksom.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.