Livsviktigt inlägg

Hybris: en önskan att vilja efterlikna gudarna (influencers i detta fall?) eller en överdriven uppfattning om sina egna förmågor (influencers i detta fall…och jag själv?). Kanske en viss strävan är bra men nu talar i om en strävan efter det ouppnåeliga som hotar att förpassa oss till ett tillstånd där vi inte kan vara glada med det vi har. Tävlingen blir livet och är det det som barnen minns? För mig är det viktigaste nu att ge barnen en bra uppväxt med en hållbar mamma som kan ge dem sunda värderingar som förhoppningsvis bidrar till en bättre värld…och det är DET alla barn önskar sig i julklapp. Fred på jorden alltså!

Nu för tiden kan man sitta på första parkett och se människor duka under av stress. Det är ganska jobbigt. Jag har blivit intervjuad på riktigt ganska många gånger nu (i min värld. Kanske fem eller sex gånger) i anslutning till att mina böcker getts ut. Flera gånger har frågan ställts, hur gör man för att undvika att drabbas? Den frågan har jag då fått besvara i flera steg. För det första blir inte alla drabbade. Vi har olika förutsättningar, olika förmåga att hantera stress och därtill olika möjligheter som ligger utanför det som är biologiskt eller psykologiskt. Det kan till exempel handla om ekonomi. (vissa kan köpa städning, barnpassning, PT, färdiglagad mat osv)

För den som är högpresterande, brinner för sitt jobb eller det som stressar en(?)kan det vara svårt att inse att det i längden inte är hållbart och så måste man veta vad man ska göra. Vi matas också alla med att vi ska vara lyckliga, ha dyra saker som folk visar upp på sina konton, vara smala, hänga med i modet och äta etiskt-eko-vego-organic-healthy. Allt för att hålla ekonomin på högvarv. Att vara rik är inne och bara det kan ju stressa någon som aldrig kommer kunna bli det, vilket är 90 5 av befolkningen eller så….

Normen vi får via media är inte uska i Säffle med hyreslägenhet och en rostig Saab, det kan vi vara överens om va? Men uska är vårt vanligaste jobb……(kvinnojobb).

En patient kom med denna igår. Någon tyckte den borde vara i frysen…för att den var kall i mitten. Jag tänkte att den nog ska vara tinad men inte tinats nog innan den blev köpt och levererad. Nu är den genomfryst och omöjlig att äta. Men jag fick inte ställa den i kylen för då kunde inte ”någon” hålla sig från att äta den….har jag nämnt att jag är på en beroendemottagning där vi ska jobba med att motivera folk att inte ge in för sina lustar….;)

Jag tänker på Maria Borelius varje gång jag går förbi mitt lilla bord. ”svenska läkare vet INGENTING om hälsa, de får inte lära sig det..jada jada jada…” vilket skitsnack! Vi, eller jag talar för mig själv såklart men vet att utbildningen har STOOORT fokus på hälsa, och vårt jobb innefattar att uppmärksamma folk på sina kroppar, visa på samband mellan övervikt-motion-kost-hjärtinfarkt-cancer och allt mellan himmel och jord, kan MASSOR om mat och jävla hälsa, sicket skitsnack, jag blir galen! Sen kanske inte en liten folder är det som gör att folk ändrar sitt intag av illegala droger, budapestbakelser eller börjar löpa men det är en annan fråga.

Och här sitter jag och lever som jag lär… 1, 2, 3 4, 5, jag fick ett mms, lyft av, min dotter. Sticka en rät, dra över lyfta maskan, från min dotter på KTH. En två tre, hon hade fotat en bild på en korg med handarbete som fanns fyra fem, lyft i biblioteket. Tydligen är de unga duktiga studenterna också dra över och sticka en maska överstressade och svaret är…STICKNING! Jag visste det! Denna gång en jumper till KTH-dottern som är en frysare. Själv har jag hennes gamla T-shirt på och farmors gamla spånkorg. Min nya handväska. Så praktiskt och man hittar alltid allt!

Om man läser på vilka som drabbas av detta ska det i skolboksexemplet vara högpresterande duktiga människor med högt satta mål, strävande, mellanchefer, inte jobb där man sliter ut kroppen. Men det kan också bara vara stressutlösande att vara en person helt utan utbildning som står på löpande bandet, tjänar 20000kronor i månaden och har knappt råd med hyran och ciggen, har bråkiga barn som inte får hjälp i skolan och sen en partner som slår dem…typ. It all boils down to STRESS. Här kan det istället vara en ständigt gnagande oro för framtiden, för ekonomin och allt det kanske kan vara helt befogat. De med en sämre utbildning och ekonomi har en sämre hälsa och kanske vi snart kommer ha två utmattningsgrupper? verklig stress (förlåt alla som nu tror att jag menar att man inte kan vara utmattad om man inte är arbetslös, har fem miljoner i skulder hos Kronofogden och döende föräldrar som är dementa) Och den som vi helt och hållet lägger på oss själva i vår jakt på perfektion. Nu när jag skriver det inser jag att vi alla har massor med galna anledningar att piska skiten ur oss och att det kan handla om olika saker men för mig handlar det om att göra RTT, vara BÄST och laga nyttig mat..och ha det fint hemma….och få åka på semester….och att det är rent i hönshuset så ingen blir sjuk…(SUCK!) Andra oroar sig för att någon ska tycka att man inte är en bra mamma, att någon ska hinna köpa den där asdyra väskan först, att huset inte ska se bra ut på bild och att man inte ska kunna få åka till Antibes bästa veckan och måste nöja sig med Stockholmsveckan i Visby för att vaska champagnen. Vi är alla OLIKA! Men, jag ser ändå en trend här, eller trend? Jag ser en ilsket röd tråd. Och det är att vi lever över våra tillgångar, alltså stresstillgångar. Vi hamstrar på, i trippel bemärkelse, och blir aldrig nöjda. Vi springer vidare i hjulet och stannar aldrig upp för att kika på hur vi verkligen har det. Behöver jag MER av något? Behöver jag fler följare, mer pengar, fler kommentarer och likes eller vad vill JAG ha? Kan det räcka med tak över huvudet, hälsa och mätta magar? Eller är det bra att somna gott varje kväll och inte ha skrikit en enda gång till ett barn (eller möjligen en man som inte plockat upp de där jävla ljusblå Björn Borgkalsongerna som ligger nedanför hans garderob, ja du där! Det ligger ett par skitiga kallingar i vårt sovrum! Jag såg det i morse mellan spegeln och den turkosa sittmöbeln . Nu tänker jag att jag skulle fotat och skickat till dig för jag OOOOORKAAAAAAR inte säga till dig en jävla gång till!) Oooooooo, skrev jag allt det?? Ni fattar, man vill vara avspänd och skön, inte en gnällig kärringjävel! Men det är inte bara mitt fel att jag gnäller. Jag la dem inte där. Punkt. Kommer aldrig säga något mer om de där j…….la kallingarna. Fan, nu sa jag det. Fan!

Andas!

Den här veckan har jag haft skriftlig kontakt med två tidigare patienter som upplever att de inte får någon bra hjälp någonstansifrån. Jag skriver ALLTID tillbaka till folk som kontaktar mig, speciellt sådana som jag träffat i jobbet någon gång för har jag en gång engagerat mig ser jag det ändå som min uppgift att guida folk rätt eller hålla dem lite under armarna tills de får en ny bra kontakt. (Och jag vet hur det låter men genom åren kanske det rör sig om ett 20-tal personer som spontant sökt upp mig för att tacka eller förtvivlat be om hjälp, jag tycker det är rimligt och det stör mig inte. Då skulle jag säga ifrån). Jag ger nästan alltid samma svar på hur de ska göra för att orka. Det handlar om pauser, kolla in livsstilen, passar den ihop med hur de vill leva och sen motion och sömn. Det är förvånansvärt många som inte alls tycker att det är något fel med hur de levt tills nu men när man säger åt dem att det är ju helt galet hur du kör slut på dig då vet alla plötsligt instinktivt att jag har rätt. De mår inte bra, de fortsätter som förr och i värsta fall drar de på sig ett missbruk av tabletter eller alkohol för att orka med livet och den ångest det väcker att förtvivlat kämpa för att vara den perfekta mamman men sedan ändå inte hinna med hembakta bullar och perfekt packad matsäck till barnen när skolan har utflykt. En missad liter mjölk kan betyda en gråtkaskad med förstörd dag och jobbyte.

Jag tror att det värsta hotet mot oss är vår inneboende hybris. Vi tror ju att vi ska orka allt, hinna allt och är vana vid det. Men andra kan utifrån ofta se att det inte i längden är hållbart. Vi är bara för fulla av oss själva för att inte tro att vi också har en bortre gräns. Gör man sedan saker man älskar så är det svårt att bromsa. Här är nog entreprenörer och kreativa människor övrrepresenterade i facket: Du har för kul för att stanna upp och behöver en glasvägg. Sen finns folk där allt verkligen är emot dem, soc, familjen, chefen och hela jävla världen och de ser nog vad som är på gång för inget funkar men den stress som genereras går ej att lösa för dem pga den redan usla situationen och blir du sjukskriven eller vräkt i det läget….ja då kan nog alla fatta att det blir etter värre. Återigen, olika förutsättningar. Men svaret är detsamma. Vila dig!

Jag tänker på några speciella personer när jag skriver detta, som upprepar att de inte hinner, att-göra-listan växer och de håller inte jämna steg och jag tänker….varför skriver de ens det? Det betyder ju att de håller på att gå under och på något sätt är medvetna om det. Vad ska komma ur detta, applåder? Uppmaningar att stressa ned? Jag vet inte. Det är tungt på första parkett och hur många böcker jag än skriver på temat är alla dömda att göra sina egna felsteg, lära av SINA misstag och sen kan alla skriva en bok om sina upplevelser. Det gjorde ju jag med…men min vinkel var ju att försöka hjälpa folk att stanna upp innan. Jag känner att jag misslyckats men kanske man inte kan rädda folk….eller jag har ju några som jag vet att jag räddat för de sagt det men detta har ju nu eskalerat så pass att det är överallt! Och jag som nu ska gå ned på 60% för att hinna och orka med allt funderar vidare på när jag är nöjd. När räcker pengarna…..vad ska jag göra när jag blir stor?

 

Så take home message idag, flyg inte för nära solen. Den bränns och det finns smartare sätt att leva livet som jag tror gör oss lyckligare. Och det har inget med pengar att göra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.