Jag stänger dörren om mig

HIttade inte den bok jag sökte men jag hittade bibeln….den ska med imorgon. Nu jävlar liksom.

Vad tror ni? Kan det vara SPM? och varför köper jag saker? Jag måste KÄMPA! För det är en kamp, och ite av en sport för mig att snoka fram godbitarna på ställen dör 99% är sådant som jag inte vill ha för allt i världen……

Boken jag läste i somras där det i slutet, efter att jag försökt lära mig allt om tekniken för att bli en bättre behandlare för patientens skull, att det kanske egentligen bara hänger på hur behandlaren är från födseln….empatisk eller ej…

04.38 vaknade jag och kände mig nästan utvilad. Det blev en tidig kväll igår, jag hoppade över beletten för jag orkade inte. All sinnesrörelde (den i betydelsen hjärnrörelse, alltså mycket tänkande och processande) gjorde att jag liksom inte orkade med plié, rond de jambe och tendu. Jag funderade också en stund över det obra i att ha balett för vuxna på vardagskvällar och tänke att jag borde skicka ett mail och säga att det är för mycket info för en statisk hjärna (i förhållande till ett barn) att först ha en arbetsdag, middag och SEN börja lära sig nytt i snabbt tempo mellan 20-21. Jag tror inte jag kan kombinera det med ett bra och trevligt humör, det blir inte ens avslappnande som ett pass på en cykel kanske skulle vara.

När jag vaknade kom jag på en titel till en novell, den som är rubrik här. För jag tänker att noveller skulle jag med min begränsade tid kunna hinna få ur mig på lediga stunder. Och jag har så många uppslag. Saker jag vill skriva om, folk jag skulle vilja ”mörda” och sex jag skulle vilja försöka beskriva. Jag skulle så gärna ha velat skriva den där självhjälpsboken om alkoholberoende men INTE ett enda förlag kunde se vilken målgruppen för boken var. Jag tycker det är lite förvånande då nästan en halv miljln (300-400000) svenskar dricker för mycket och borde minska sin konsumtion och det värker lite i hjärtat för jag tror jag hade kunnat göra det riktigt bra. Kanske jag fortsätter skriva den ändå men släpper ut den här på bloggen, vi får se.

Tylla vaknade och då var det liksom ”kört” för hon kunde ju inte ligga vid min sida när jag skrev eller så, hon behövde mörker för att inte vakna för tidigt. Så henne fick jag lägga i sängen jag själv blivit utputtad från nämligen min. Så nu ligger de där, maken, Edgar och Tylla och sover så gott. Jag gick upp på riktigt och började leta efter boken i akut psykiatri för jag kände att jag liksom behövde läsa det där igen om att man för allt i världen ska undvika att anteckna och på så sätt distansera sig från den sjuka i det akuta mötet. Orden från kursen dagen innan om att det skulle andas ”seriositet” ringde i huvudet och jag ville liksom bekräfta för mig själv att jag hade rätt. Jag känner noll behov av att få patienten framför mig att känna att jag är seriös. Tvärt om, jag antar att DE antar att jag vet vad jag gör om jag i egenskap av leg.läkare och ST i psykiatri kan hantera en vilt gråtande och hysterisk medmänniska…..och nu närmar jag mig det jag ständigt brottas med. Antagandet att alla är perfekta, på rätt plats och gör sitt allra bästa. Jag har så svårt att fördra ”flaws” hittar inte ordet jag söker på svenska, fyll gärna i i kommentarer, jag orkar inte besvära hjärnan efter det bästa ordet. Men jag antar alltid att en secialist är just det. Expert, kan, vill och gör det bästa möjliga. Inte försöker undvika att ta emot en patient på en besvärlig tid, säger att det är fullt på avd fast det finns en plats kvar och liksom gör det yttersta i varje betald sekund……Såklart jag också kan dra en djup suck när det blir så där extra jobbigt men där i mötet med en annan människa som sökt/eller för all del INTE sökt vården eller hjälpt försöker jag verkligen verkligen att göra mitt allra bästa, anpassa mig och få till en bra start. Värst är det när jag tänker att jag inte ska få hålla i trådarna själv….någon som man vet ska vidare, kanske till något man inte har så stort förtroende för……svårt läge. Att sälja in något man inte själv skulle vilja bli såld till. Och det är lite DÄR jag stänger dörren. Vetskapen om HVB-hem som är förfärliga, SIS-boenden där man isolerar unga, barn, klär av dem och låter dem frysa och vara rädda…..ni vet, sånt som sker för att de som ska vara experter inte har ett uns empati, kanske sökt sig till just den där verksamheten för att kunna….ta ut sin skit på andra? Eller, jag vet inte. Hela världen är ju fasiken galen och oempatisk, folk jagar pengar och ägodelar, tänker att det spelar väl ingen roll om jag släpper ut lite spillolja här eller köper fulkläder, det gör ju alla i hela Kina….och så vidare.

Så jag vill stänga om mig. Försöka bevara känslan av att det finns hopp, folk bryr sig, är mer angelägna om hur det ÄR mer än hur det VERKAR.

Igår tänkte jag för första gången (inte helt sant kanske men jag tänkte på allvar) att jag måste göra mig av med MER saker. Jag som älskar saker. Och det är nog för att jag ska flyga till helgen. Hela min ”extended family”, vi ska bort. 15 stycken på en gång och då får jag alltis tankar på, vad händer om vi kraschar? Nu flyger ju inte alla vi samma flygplan, det var en omöjlighet. Det är minst tre maskiner, kanske fyra, en ska in från SA dessutom. Bara ett barn ska inte flyga för hon bor redan där vi ska landa. Jag tänkte, vem ärver om vi alla dör? Ja, det blir väl Inez då för hon ska ju inte flyga. Men tänk vilket helvete hon får då? Hon får ärva mig, alla sina syskon, sina morföräldrar och sen ärver väl min brors styvföräldrar och svägerska resten. Tänk att behöva ärva ett hus, en båt och en massa trädfällargrejer i Sverige när man bor i England?!? Vilket krångel. Jag tyckte det var på vippen vad man klarar att ärva EN person som dött trots att vi var fem som ärvde men kanske ffa tre som höll i trådarna. Så jag ska skala av ännu mer, jag ska sluta köpa saker framförallt och det är ju ett helvetes slit. Igår slank det ned en vas som jag tror är gjord av Signe Persson Melin från Stadsmissionen för 20 kr…någon måste ha märkt fel, eller så är jag helt ute och cyklar. Spelar ju ingen roll, den var fin ialafall….och jag har dåligt med vaser. Fast när får jag blommor? Jävligt sällan. Inte tillräckligt ofta iallafall för att motivera att jag har fyra vaser i vardagsrummet och kanske lika många till i källaren. Jag känner mig nu som på toppen av den där dalamålningen av livet från vaggan till graven. Jag ska ta bort saker nu. Uppbyggnaden har bytts mot nedmontering. Och döstädning ägnar sig många av mina vänner åt……så marknadsföring för nya produkter kommer den förskjutas nedåt i åldrarna. Eller, såklart barnafödande människor är fortfarande målgrupp. de konsumerar saker som hela tiden måste bytas, köpa större storlekar osv. Och jag förstår att MAMMOR som är ”lediga” är en bra grupp, de har nämligen tid att spankulera i butiker. För jag tror det är det man ska sluta med. Reklam väljer jag aktivt bort. Jag söker det jag har behov av (sist var det en värmeplatta för kycklingar vilket medfört ett märkligt urval av anpassade annonser för mig just nu) och blir uppriktigt förbannad på annonser som ju kommer för SENT eftersom jag redan handlat det jag ville ha och det bara stör. Jag ska sluta titta annat än rakt fram. Och kanske skriva noveller. Och deckare. Och en bok om hur du drar ned på din alkoholkonsumtion, det hade verkligen varit roligt, att vända ut och in på hjärnan för att hjälpa folk att må bättre. Nu, har alla här hemma vaknat (tror jag) och vi får se om det blir VAB…det var sårigt i halsen på lilla T. Och jag är nattjour…..

A dieu

Inspirerande bild att skriva till…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.