Jag vill puffa lite..

För mig själv. Jag hörde om den inre kritikern på radion på väg hem från baletten. Och helt ärligt känns det som om min funktion där just nu är att få andra att se bra ut och ha lite kul åt mig för jag får fan inte ihop tre steg och glissez…för jag räknar till fem steg och med- eller motsols verkar inte heller funka. Så iallafall fick jag en sådan känsla av det där med att vara en ”bluff” att känna att det man presterar är sämre än det sämsta som någonsin gjorts. Så kände jag inför sista boken. Jag var livrädd hela december för att förlaget skulle höra av sig och säga, -Du, det här kan vi bara inte ge ut….

Och att jag knappt vågar öppna jobbmailen då och då av rädsla för att ha haft ihjäl någon….eller att jag missat något überviktigt, glömt ett barn eller kanske kört över någon fast jag inte ens haft bilen ute, ja ni vet. Överdriven oro som leder till att man vill kräkas typ. Och sen….skriver förläggaren att det var ett ovanligt välskrivet manus och därtill underhållande. Och man fattar liksom ingenting. Eller….jag tycker ju att jag är bäst i världen när jag skriver för att sedan snabbt känna att jag nog helt missförstått allt och inte kan det mest basala om något…..märkligt. Det håller liksom inte i sig allt det där positiva. Så hörde jag att man kunde göra en lergubbe som var den där elaka förminskande inre kritikern och sen ställa den utanför sig själv. Men jag kan inte modellera. Jag kan typ kopiera. Och sen är jag ganska säker på att den där inre kritikern faktiskt är lite bra…..för utan den skulle jag verkligen kunna skriva vilken skit som helst tror jag. Det gjorde jag i skolan, höll på att få en tvåa i svenska. Fatta, jag, som älskar att skriva nu HATADE det då och hade absolut INGET att skriva om. Så omogen att jag skäms. Noll fantasi, fast det har jag knappt nu heller, kan bara skriva verkliga saker. På ett roligt sätt möjligen, lägga till lite, vässa men inget osant. Det är ju nästan läskigt, att vara fantasilös!!!! Fast när det gäller händerna och att vara kreativ med material, då är det annat. Då finns inga gränser. Jag kanske ska skriva lite mer som jag syr eller stickar….mm det vore en utmaning. Jag vill verkligen kasta mig ut bland orden, historierna och ”ljuga” lite. När katten ska jag komma loss med det? Kanske jag ska knåpa ihop jordens fulaste lergubbe och bara skita i alla brister jag har och skriva den där världsomvälvande romanen då, hur jävla svårt ska det vara? #fråntotaltvärdelöstillgränslöshybrispåbaratvåstycken

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen