Good help is hard to find

I morgon har vi traditionsenligt Luciafirande här. Det är mycket som ska ordnas, ny mat ska provlagas, termosar som ska lokaliseras, glas och porslin ska diskas och räknas. Även silver ska putsas. Duken är tvättad men jag vet inte om jag eventuellt kommer ha fler bord framme. Då måste ytterligare en duk fram.
Jag är ganska van vid stora tillställningar. Jag gillar att planera och ordna. Kring julen är det ju lite extra med blommor och pynt som ska fram. Jag brukar vilja ha traditionellt, ärvda saker och en sammanhållen färgskala. Vi blir ca 14 vuxna och lika många barn. 

Medan jag står och putsar ärvt silver lyssnar jag på Stil. Detta avsnitt är så inspirerande och viktigt just idag. Det handlar om klädvård, lappa och laga, mangling och hållbar konfektion som tillverkas på ett sätt så att plagget ska kunna repareras bland annat. Hållbarhet och tidlösa saker. 
Jag står i köket och tänker att så är jag verkligen uppfostrad. Jag vädrar kläder, jag fettar in skor innan de ställs undan, lappar och lagar. 
Jag laddar ned programmet och lyssnar en gång till. För jag känner att här har jag mycket att lägga på minnet. Ättika för svettdoft och var låg den där konststopperskans ateljé? För min fantastiska brudklänning slets ordentligt i guldspetsen på dansgolvet, den behöver lagas till kommande bröllop.

Fikon- och ädelostknytena blev fantastiska. Jag kom fram till att fyra blad filodeg var för mycket, två för få. I morgon blir det tre ark per knyte. Perfekt frasighet. Ostkrämen verkar ha fått rätt konsistens och löjrommen är flyttad från frys till kyl. Vi slog till på ett halvt kilo för han i fiskaffären sa ett löjrom den kan man frysa om och om igen. Den är lika fin ändå!
Alla uppläggningsfat är framdukade och jag tänker igenom vad som ska ligga i eller på vilken skål eller vilket fat.

Maken fick ta städningen. Det är bra för min rygg är sämre än på mycket länge. Han har en sådan underbar känsla för vad som är viktigt. Jag brukar röja golv och kök först, dammsuga och sen våttorka. Allt skräp kastas in i skrymslen (om det är brått, annars sorterar jag såklart!!! SÅKLART!) Han börjar precis i motsatta ändan av det jag tycker är mest angeläget. Vi kompletterar således varandra.

Men maken har en annan filosofi. Han sätter hörlurarna i öronen och rensar avloppet. Det roar mig att han sjunger afroamerikanska slavsånger när han kröker rygg.

Alla ni som ska komma imorgon. Ni behöver ej frukta stopp i handfatet. Tryggt va? Jag har fått löfte om att även resten av duschrummet ska bli rent. 

Jag har för avsikt att se Downton Abbeys julavsnitt. Jag älskar den serien. Jag älskar att man vårdade sina saker, lagade mat från grunden, förmodligen av råvaror man själv producerat på godset. Att hålla  på traditioner gillar jag också. Konservativ som bara den.

Men när jag nu står här och är min egen slav känner jag att det ändå inte finns någon längtan bakåt. För även om jag kanske representerar övre medelklass på pappret nu så skulle jag antagligen varit den där pigan vid 1800-talets slut. För vi kommer från en arbetarfamilj. Det är bara två generationer sedan ingen i vår släkt tog studenten.  Min pappas mormor bodde i skogen i ett hus hon fått av pappan till min farmor. Hon var en oäkting. Faderns fina familj såg till att Hanna fick ett hus, Iris (min farmor) fick fick umgås med fina släkten då och då men var mer som tjänstefolk än en halvsyster. Senare fick min farmor en massa syskon. De bodde alla i ett rum och kök utan rinnande vatten och ett utedass. Nu har vi detta som sommarstuga och vattnet rinner ur en kran, toalett finns också för all del, fast ibland längtar jag tillbaka till det där dasset med alla gamla tidningar men kunde sitta och läsa, ensam ganska långt in i skogen.

Snart ska jag hoppa i duschen. Vi ska handla det allra sista inför morgondagen. Det blir Stilton, blockljus, mossa och nåt jag förtillfället glömt (jag får titta på listan). Sen bär det av till dagis och därefter julmarknad i Internationella Engelska Skolan där två av mina döttrar går. 

Trevlig helg!
A