Åtta dagar

Nu har jag haft ett blogguppehåll om åtta dagar. Det är inte så vanligt för att vara jag men det har inte varit så vanligt här hemma. Jag drabbades av influensan och helt ärligt är den inte över riktigt än tror jag. Vaknar med huvudvärk och snudd på feber trots att det gått snart två veckor. Jag är lite dagvill här. Jag har ändå nästan kunnat fira jul enligt plan. Mamma fick ta julafton i sista sekund då krafterna svek, men vi hade juldagen här som planerat. Efter annandagen har det varit bara jag, maken och de tre minsta. Maken hade lagt in att arbeta några dagar (antagligen var jag medvetslös när han meddelade det för det var inte helt optimalt att han jobbade dan innan julafton kan jag säga……eller i fredags och idag. Men så är det. Vi är glada att han slapp jour på nyår. Alltid något.

Jag lät min bror välja gran i år. Det var ett STORT steg för mig, att släppa kontrollen. Men han valde väl och pengarna gick till hans barns hockeyklubb.

Nu har jag varit sjuk och ledig så länge att jag börjar få ångest inför att arbeta. Jag ska vara jour 6/1 och av princip jobbar jag numera aldrig på fritiden, det betyder att jag avstår från att läsa mail eller titta på intranätet. Men, nu känns det som jag måste, bara för att få lite kontroll över hur allt ser ut. Jag går ju en kurs också på 30 hp så snart måste jag ta tag i det också, boka in patienter, skriva och så vidare. Inte utan att man önskar att man stod på line på Scania ibland. Tänk er en tillvaro där du inte behövde göra mer än precis EN enda sak, visserligen på tid men EN!

Något av barnen fångade soluppgången med min telefon.

Jag ska berätta en liten anekdot från när jag gjorde AT. Vi skulle ha ett ”prov” och en genomgång av hur man jobbar i akutrummet. Vi delades in i smågrupper, jag tror vi var fyra AT-läkare i varje och sen vår handledare/chef och en akutsyrra. Vi var på övningsavdelningen, KTC (Kliniskt Tränings Centrum) och blev filmade och efteråt skulle filmen analyseras och vi behövde bli godkända (så är det alltid med läkare vi kvadruppelkollas hela tiden och ska alltid fortbilda oss). Jag hatar med versaler egentligen, att filmas och numera utvärderas. Jag har gjort för mycket av sådant i lvet och känner mig helt enkelt lite för gammal för det. Därtill hatar jag att vara framför en kamera jag inte håller i själv och sen blir jag fruktansvärt nervös. Men det fanns/finns aldrig något val så det var bara att göra.

Älskade äldsta dottern. Hon och hennes sambo (med hela hans familj) förgyllde juldagen här. Tänk, snart är mitt hus kanske för litet….om alla ska hit med respektive är vi snabbt 14 och får de sen barn allihopa, hujeda mig!

I rummet är jag ensam med en sjuksyrra som ska vara från ambulansen och en undersköterska (den andra läkaren tror jag det var) och i ett inglasat rum med såna speglar som vid en vittneskonfrontation eller polisförhör satt chefen och pratade i en högtalare. En datoriserad patientdocka låg framför mig och sen kördes ett scenario upp. Jag var kallsvettig och nervös, patienten såg redan död ut. Vitalparametrar gavs, jag tänkte så det glödde och försökte så gott jag kunde håla mig till A, B, C, D osv och kände att jag fullständigt missade alla viktiga detaljer. Efter att scenen spelats klart gick vi tillbaka in i rummet intill där vi fått en crash-kurs och så skulle vi återberätta vad som hänt och sätta betyg på oss själva. Jag var helt tom, mindes inget. Svettades fortfarande och LED av att vi snart skulle se på eländet. Min chef lugnade mig och så rullades filmen upp, jag var kräkfärdig.

På filmen syntes att jag ståendes vid patientens huvud med händerna i kors över bröstet och lyssnandes intensivt på rapporten. Jag ställde kompletterande frågor och 13 sekunder senare sa jag lite för mig själv: -Jag tror det är en lungemboli (propp i lungan) och agerade därefter, det var syrgas, provtagningar osv osv. Jag kände mig fortfarande som en idiot men chefen sa: -Du är ju helt lugn och ingen har nog ställt den diagnosen så fort någonsin……

De två julbarnen! Här hemma hos mina föräldrar pga jag behövde lite avlastning. De trivs bra där.

Men sånt biter inte på mig. Och nu inser jag att jag inte ens skulle ställa diagnos, jag skulle bara hantera situationen dvs inte låta patienten dö. Så det som då tröstade mig lite gör mig nu bekymrad. Jag vet inte om alla läkare är sådana men jag är ibland lite fixerad av att ställa diagnos. Det är kanske inte alltid det patienten behöver faktiskt. Ändå ska en diagnos sättas vid första besöket. Patienter är också fixerade vid diagnoser, för det lugnar oftast och är en grund till behandling och i de fall det behövs sjukskrivning.

Vi slank förbi Gateau för att köpa en födelsedagstårta till Tylla, det är inte helt lätt att fylla på julafton. Hon blev mycket nöjd och ville ha alla dekorationerna…..

Under min sjukperiod har jag funderat mycket på detta med sjukskrivning. Jag skulle nämligen hjälpa en kompis som hamnat i kläm med en sådan som inte gått igenom. Jag läste intyg, läste på vad Socialstyrelsen säger exakt för diagnosen och försökte mig på att skriva ett intyg som exempel. Jag till och med ringde Försäkringskassans handläggare som då förklarade att det inte fanns några frågor kvar från deras håll, underlaget räckte inte till bara. Jag blev förvånad och frågade vad mer som krävdes, jag tyckte nämligen att det var ett solklart fall för sjukskrivning ett halvår, minst. Hon sa att det kunde hon ju självklart inte säga……och jag frågade igen vad mer man möjligen KAN skriva…..och då sa hon, objektiva fynd. Jag kontrade då med att jag aldrig varit med om att någon ifrågasätter att vi sjukskriver suicidala patienter som saknar objektiva fynd utöver det den här personen har och att vi i princip aldrig kommer på dem med att stå med en snara om halsen……hon brydde sig inte om det. Objektiva fynd var det som gällde, inget annat.

Vi brukar dela upp gracerna lite. Jag tog med brysselkål, tårtan och bakade vörtbröd. Det är en tradition att jag bakar just vört. Och märkligt nog brukar det bli väldigt bra, jag som är usel på att baka annars.

Sådana fynd kan vara: Benpipa sticker ut genom hudkostymen, pat svarar fel på frågor, har inte kunnat klä sig ordentligt, ovårdad/bristande egenvård och kanske hög feber och/eller avvikande prover. Men en utmattad person uppvisar sällan objektiva fynd. De har ofta med stor ansträngning klätt sig, sminkat sig, borstat hår och tänder och har gärna en annan person med sig för de är så trötta och minnessvaga att de inte orkar föra sin egen talan. Så var det här. Min vän orkade inte mer. Inga uppenbara objektiva fynd att skriva ned. Och husläkaren har i snitt 15-20 minuter på sig, ibland mindre och här handlade det om att sjukintyget hade fått kompletteras fyra gånger men ändå inte gått igenom……

God jul!!!! Jag har inte så många läppstiftsvarianter. Kör stenhårt med samma sedan….alltid. Men ett år klämde jag till med ett metallic orange, och nu ihop med senaste inköpet av sidenblus funkar det perfekt. Jag älskar min nya blus och har den både till fest och vardag faktiskt. Jag älskar kläder som funkar så, materialet är så festligt att det går bra till fest men modellen så enkel att den inte blir fel ihop med jeans. På julafton bar jag den ihop med en dräkt från YSL som jag fått av svärmor. Jag vet inte vad såna kläder kostar nu men kvalitet är det i vilket fall och jag kommer kunna låta barnen ärva också, eller sälja på vintage för jag har prislapparna kvar. Så klok är svärmor att hon sparar och recyclar! Bra jobbat!!

Jag måste säga att jag sedan jag började arbeta som läkare 2009 har jag aldrig varit med om detta. Visst, ibland ger sig FK inte och man måste komplettera flera gånger men då är de oftast hjälpsamma med hur det ska göras. Jag har också träffat patienter som på ganska så svaga grunder blivit sjukskrivna upp emot 20 år utan att någon verkar orka ifrågasätta detta eller ens bry sig om hur detta i ett livstidsperspektiv påverkar patienten (och kanske samhällsekonomin?). Här var det plötsligt tvärstopp. För en person som jobbat stenhårt i hela sitt liv, är mycket driven och vid sidan av det ägnar sig åt frivillig idrottsverksamhet till gagn för hela samhället och ffa unga. Fullständigt obegripligt varför vi inte vill hjälpa den personen när krafterna viker. Här ser man ju tydligt att en kortare insats med vila och sjukpenning är till gagn för oss alla och att så fort utmattningen behandlats kommer detta vara en resurs. men nej, då är det stopp.

Det är inte konstigt att folk börjar ifrågasätta våra system. Jag har hört skräckhistorier från kvinnokliniken, akutverksamheten, också under helgen och jag tycker att det räcker nu. Vi betalar högst skatt i världen på ALLT (tror jag med moms osv) att man faktiskt ska kunna vänta sig att man får smidig hjälp när man behöver det. Visst, en del sätter detta i system och det utarmar välfärden men då får våra system skärpas så att ingen kan vara sjukskriven utan anledning, roffa åt sig assistanspengar, söka sjukvård stup i kvarten osv osv. Täppa till hålen och skärpa rutiner så att vi kan få bra vård och service när det väl kniper.

Lite av sjuktiden har jag ägnat åt TV-serier. Först EXIT och nu senast Succession, båda fruktansvärda skildringar av vad pengar och girighet gör med oss människor. Väl värda att se båda men håll i er, mycket knark, sex, mänsklig förnedring och en väldig massa svordomar!

Nu ska jag ta hand om MIG och tre barn, jag börjar med lite febernedsättande och smärtstillande sen tar jag det en liten bit i taget…..

Gott slut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen