Mål och mening

Måndagar är jag hemma, och fredagar. Tisdagar är det skola och halva torsdagen. Onsdagen är den enda dagen jag arbetar i den vanliga bemärkelsen. Men den här vekcna är det konferens. I Stenungsund. Där har jag aldrig varit tidigare. Det är ett SPA-hotell såg jag så kaaaanske jag kan hinna med mig själv och en liten simtur? Jag hoppas det. Jag packar ned baddräkten iallafall. Jag både älskar och hatar att vara ensam. jag kommer älska att sova ensam men våndas lite redan nu över att lämna familjen och låta maken vara ensam med barnen. Den här gången har jag ingen ”matplan” iallafall som han ska hålla. Jag vet nog vad som kommer hända…det blir mamma scan, falukorv och kanske en carbonara. Hans standardkort. Det är mat som jag aldrig gör och helst inte äter heller. Vi är olika. Barnen överlever.

Men idag har jag då pluggat psykologi, jag har lyssnat på andras terapisamtal och läst/skrivit sessionsrapporter. Jag har funderat över ord som villkorsantaganden….operant och sen förvirrats av olika analysmodeller. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag läser om det för de är omöjliga att hålla isär och fatta när man ska använda dem. kanske det beror på att jag har mina egna regler för hur saker hänger ihop och hur man ska behandla människor….? Nåväl. Jag arbetade med detta MER än fyra timmar och då betyder det att jag är tillbaka i studentträsket där man inte får betalt för det jobb man lägger ned.

Dagens middag, hemmahamburgare. Det tycker jag ändå är OK mat. Rent kött, sallad och sen ost och vitt bröd. Vitt bröd är ju en styggelse enligt många men jag hatar inte, jag älskar vitt bröd. Och äter det väldigt sällan faktiskt. Vi gjorde ett avsteg från normen och drack fruktsoda, ICAs egen och tyvärr var det helt i onödan. Inte god. Och jag tycker att om man ska göra onyttiga saker ska det vara gott ändå. Så nästa gång blir det inte ”generica” utan äkta vara. Helst hade jag druckit Pschitt som vi gör när vi är i Frankrike. Dvs lemonade. Så härligt semestrigt!

Studie i beige-brunt. Lite vitt vin dagen till ära. Man ska dricka vin så, i mycket små mängder och då och då. Inte mycket, dåligt eller ofta. helst såklart inte alls men det är kanske lite tråkigt….
Där vi bor har vi de mest magiska ljusupplevelserna så snart det är klart väder. Och även om de mest spektakulära solnedgångarna (och kanske uppgångarna) beror på små partiklar i atmosfären tycker jag att detta är fantastiskt vackert! Och träden, de är halva grejen. Jag älskar stora träd. Mest ek men tall och gran, lärk och förresten allt som växer på höjden gillar jag. Ju större desto bättre! Aldrig att jag skulle såga ned ett träd för utsikten. Jag tycker detta förhöjer den.
Tre barn till tandläkaren idag. Tur man arbetar 60% så att det hinns med och att mamma är pensionär! Alla barnen utbrast att de ÄÄÄÄLSKAR tandläkaren, hoppas han blev glad! Så trevlig och lugn. Kanske för lugn egentligen….Inga hål men vi köpte en eltandborste iallafall och hans urtrevliga tandsköterska råkade stå före oss i den kön så vi fick experttips, tack för det!

Det tar inte lång stund efter att man forslat bort alla störande moment förrän de vandrar tillbaka in i bild igen. Men fortfarande en dag efter storstädningen ser det OK ut här hemma. Ryggen värker dock lite, smällar man får ta.

Gårdagens middag som ALLA plötsligt älskade (ja inte Tylla då för hon äter ”plain pasta”. Hemligheten var selleri! det går alltid bra med selleri! Umami är livsviktigt. Jag började med att fräsa lök och vitlök länge i olivolja. Sen i med morötter, selleri i mycket tunna skivor/bitar, två grönsaksbuljongtärningar (wow vilket maffigt ord), två förpackningar krossade tomater, en snutt tomatpuré, ett kvarts glas vitt vin, salt och peppar och såklart köttfärs. Jo, en liten klick sötsur sås i brist på chilisås….sen var det inget mer. JO, det var torkad ramslök också men sen var det klart!

Jag tycker själv att jag har så mycket fina småsaker men de syns liksom inte när det är stökigt. Nu har julen dansat ut så då arrangerar jag om lite för att göra det lite roligare här. Ärvda krukan från farmor, hade två från början, mormors socker och lilla dutt för…vad? Samt nyinköpt burk av Ann Louise Gustavsson med näverlock. Den har jag köpt i hennes ateljé faktiskt. Det är hon som gjort min barbieskulptur som jag lyckats köpa TRE av för jag har haft sönder två…mycket dyrt att bete sig så. Jag vågar inte ens räkna ihop hur mycket pengar jag lagt på dem men jag ÄLSKAR den verkligen och en kompis har fått den första som gick sönder för det var bara ett finger av tror jag….

Jag funderar på detta med värderad riktning. Vad vi vill uppnå i livet. Vad vill JAG med mitt liv. Jag försökte fundera på hur det skulle ha kunnat skilja sig från mina förfäders önskningar. Som Hanna som jag ska vara lik till exempel. Hon hade nio barn, bodde i skogen, hade varken el eller rinnande vatten, det var fattigt, mörkt och kallt. Jag antar att hennes första mål var mat på bordet. Hon var noga med barnen, de skulle vara hela och rena och gå i skolan. Sen var det väl värme, sängplatser och hur hon fick pengar vet jag faktiskt inte. Men det är väl i stort samma för mig. Jag måste betala mat, el, vatten, lån och allt annat som dimper ned i brevlådan. Men sen kommer barnens skola, meningsfull fritid för dem och maken. Det är prio ett, överleva och ha hälsan. Sen vill jag nog resa. Havet, skidbackar, äta god mat, skriva och umgås med familjen. Resa är väl det vi har gjort mer sista tiden. Det har jag saknat. Och då är jag ändå en person som trivs väldigt bra med att skrota runt i fula kläder och påta i trädgården, sticka eller sy. Jag gillar faktiskt att stryka också men gör det mycket sällan. Jag har rationaliserat bort det men önskar mig i hemlighet en stenmangel….tänk er så där fint manglade linnedukar som liksom skiner. Och handdukar med förresten, dem ser man ju oftare.

Och det för mig till en viss bloggare som jag skrivit lite om genom åren. Där målet har varit att starta mycket bolag, leva i lyx. För att hon är värd det. Jag såg en dokumentär. Den var riktigt bra om än mkt korta avsnitt och obegripligt nog på engelska….Men ändå. Jag funderade mycket på det efteråt. Hur en och samma person kan ge så många olika bilder av sig. Jag tänker at det nog vore en bra sak med KBT (jag har en oerhörd övertro på det men egentligen handlar det väl bara om att ha en klok person som stukturerat ger vägledning…typ) för att undvika att ångesten tar överhanden och att tabletter och annat får fylla behoven av avslappning. Jag tänker på hur lite jag skulle vilja byta fast en fin bil vore kul, iallafall automatväxel.

Så läste jag DN där man jämförde realitysåpor med kända familjer. Jag har inte sett ett enda avsnitt men blev sugen på Billgrens. Och det var faktiskt lite trevligt. Jag hade gärna också haft en inköpslista på armen som Helen Billgren. Men nu är det gjort så jag får tänka ut något annat. Fast jag gillar liksom inte tatueringar. Jag harälskar dem. För jag är så ombytlig att jag inte tror att jag kunde hitta en som höll resten av livet. Och tatueringar måste man ju vara rätt säker på. De är ju liksom för evigt.

Jo, min son F drog ett skämt i väntrummet, han frågade vad nyanställda på McDonalds kallades…..NYBÖRJARE, hajjar ni? Han liknar sin far, maken kör ofta med sådant. Vid middagen kom frågan om jag visste vad Rysslands tröttaste kvinna heter….Olga Barasova. Jag vet inte. Jag har aldrig gillat skämt faktiskt. Bara han inte hittar på dem själv tänker jag. Eller det kanske vore bättre än att han ägnade tid åt att leta upp dem…?

Så ser det ut. Loppat, ärvt, nyinköpt och så en aloevera på det.

Varje gång jag ser på kända människor tänker jag att det vore roligt att synas. Jag tänker det i cirka 15 sekunder sedan inser jag att det nog vore ett helvete. Tänk er skitstormarna de måste utsättas för, den totala granskningen och jag vet inte, bristen på privatliv. Vore inte det fruktansvärt, att bli igenkänd. Fast kanske de verkligen gillar det och är exhibiför mig för jag har ändå inget öga för bra bilder och jag gillar inte konceptet riktigt….så jag blir vid min läst. Jag har inte råd med en kamera heller för övrigt, och kan inte hantera den sannolikt.tionister allihopa? Så kan det ju vara. Men jag fick ändå lust till en bra kamera när jag så unga fru Billgren fota och fota och FOTA. Men kanske iPhone är bra

Jag älskar när barnen är kreativa och slits ur Fortnitevärlden för att göra lerpizza och doughnuts i mikroformat. Ser ni solskenet i bakgrunden, det är på g känner jag.

Nu ska vi göra kväll och natt här. Vi hörs!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen