Tja! Jag överlevde helgen. 48 timmar i händerna på mina vuxna. Det kan ju vara ett lidande utan motstycke verkligen. De har full fokus på en och man kommer inte undan en sekund. Jag hade tänkt bada alla mjukdjur, ändra om i garderoben, se på youtube och strunta i att klä mig. Tror ni det gick bra? NÄ, det gjorde ju inte det. Min kreativa frihet är nu starkt begränsad att både Bris och socialen borde komma direkt och rädda mig. Mamman verkar ha någon övernaturlig kraft som gör att hon ser genom väggar och hör ens tankar. Hon är snabbt framme och avbryter minsta tecken till fritt tänkande. Vad vill hon ha för barn egentligen? Snälla små stubbar som bara sitter och glor och sväljer allt hon säger utan minsta motstånd eller? Inte undra på att två av mina äldre syskon flytt landet så snart de kunde. Dem kommer jag väl aldrig se igen.
Hur svårt kan det vara att förstå att barns utveckling kommer naturligt och inte ska hämmas av en massa totalt meningslösa regler. Jag kan inte förstå att hon vill tvinga på mig hennes skeva världsbild av hur man gör. Hur bra har det gått för henne kan man undra, är hon nöjd med livet? Nä, det tror jag inte för då skulle hon inte plåga sina barn så och sätta både handfängsel och munkavle på oss, eller jag kan ju meddela mig med er, jag menar mer när hon stänger dörren om oss eller drar in oss i huset när vi skriker eller så. Men ändå, varför får jag inte väcka hela grannskapet om jag vill sjunga på tomten på morgonen endast iförd födelsedagskostymen? Vi måste vara fria och få vara nakna om vi vill det. Om hon tycker vi ska ha kläder kan hon väl köpa kläder som är sköna och fina. Praktiska kläder? Vem kom på det och varför?
Iallafall, en sak är ju att försöka skydda oss men man kan fråga sig varför för hon verkar ju inte gilla oss. Idag till exempel ville inte jag går upp, klä mig, sitta vid frukostbordet eller vara sams med min bror. Helst hade jag velat ligga kvar i sängen, få O´boy i nappflaska (fortfarande mest njutbara sättet att dricka den) bli klädd i senaste finkjolen UTAN strumpbyxor och ha en T-shirt jag fått av min sk mormor på. Jag ville INTE borsta varken hår eller tänder och framförallt ville jag I N T E gå utanför huset. Vad gör människan? Väcker mig, ber mig gå upp (på ett mycket ohyfsat sätt och 30 gånger!), ger mig mat i sängen men ingen dricka(?!?!) och sen tycker hon att jag ska KLÄ MIG SJÄLV! Och det hade jag kanske kunnat göra men då får hon väl lägga fram de kläder jag vill ha?
Jag åt det jag fick och sen surade jag ordentligt och länge. Jag bråkade med min bror, lät mig kläs på (mycket motvilligt och jag använde mig av tekniken streta åt fel håll parat med leka död sill). Slutligen borstades mina tänder och jag valde att prata oupphörligen då för mesta möjliga spill på tröjan samt vägra klä på mig ytterkläder. Jag var helt utmattad efter allt detta motstånd faktiskt. Jag lyckades ändå få mamman att skicka med mig lite ”mys” och bära mina grejer till bilen. Och jo, jag fick ju ÅKA till skolan och slapp gå. Jag behövde dock sitta bak som STRAFF för att jag tjafsat. På det hela taget ändå en ganska lyckad morgon kan jag tycka. Att jag inte fick 10 kronor för morgonen kan jag stå ut med, hon är så himla disträ och inkonsekvent att hon har glömt det till på fredag när veckopengen ska komma att det inte är ett straff egentligen.
Jag är ändå lite fundersam över detta med villkorslös kärlek som vi barn ska få av föräldrarna. Jag tycker inte alls att jag får det nämligen. Det är bara hot och bråk, galna regler och äcklig mat. Jag brukar påpeka det, speciellt idag, att hon inte gillar mig. Av alla skäl ovan. Då säger hon att hon visst gör det och att anledningen till denna terror är just kärlek. Har jag nämnt att hon är ateist? Hon har absolut ingen som helst aning om att kärlek är precis motsatsen till detta. Hon ska ju älska mig hur jag än gör men framförallt ge mig allt jag har RÄTT till, fina kläder, lösnaglar, få färga håret, långa örhängen, obegränsad skärmtid och godis hela dagarna. Jag vill inte heller sova, gå upp, klippa naglar eller borsta hår och tänder. Ska det verkligen vara så svårt att älska mig villkorslöst? Hon ställer ju villkor för precis allting. Vad är nästa steg, att andas en gång i kvarten?
Nä, jag ska kolla upp detta ordentligt på BIRS alltså inte Bris utan Barnens Internationella Rättighetssida. Det är en samling regler för hur föräldrar ska tillgodose våra behov, villkorslöst. Det är kärlek det!
Tjing!
Hej igen! Hej vad det går. Idag var det en extra ansträngande morgon här. Jag skickade dessutom iväg min son Frank för tidigt av bara farten så han kom på tok för tidigt till skolan. Men då fick han tid att repetera fyra av världsreligionerna innan…alltid något!
Tylla var på ett sjuhelvetes humör och hatade allt och alla samt anklagade mig för att vara en kärlekslös mor och att vara dum i huvudet. Hon är rätt intensiv i sitt sätt att uttrycka missnöje och vet alla de rätta knapparna att trycka på. Hon är ömsom verbalt aggressiv och sedan ynkande som en bebis för att jag ska bli ledsen och foga mig. Krokodiltårar är hon en mästare på att framkalla och hon är då precis så där hjärtskärande söt och olycklig att man liksom tappar det och ändå gör som hon säger. Alla hot och försök till resonerande faller platt. Jag gör ändå mitt bästa för att försöka få henne på gott humör redan från start. Jag väcker med silkesvantar. Jag tänder den lilla mjuka lampan, låter henne vänja sig vid ljuset, går ut, förbereder frukost, går in igen, lägger mig vid hennes sida och smeker hennes rygg så att hon ska vakna sakta och sen pussar jag henne lätt och viskar att jag älskar henne….faktiskt. Jag försöker liksom smygstarta henne på ett kärleksfullt sätt. Ibland funkar det, oftast inte. Hon är mer: BAM! Slår upp ögonen och säger, Låt mig vara, jag vill ha uppfriskande o`boy i flaska! Och får hon det inte så säger hon att hon hatar mig, att jag inte älskar henne och att hon visst inte är STOR! Sen rabblar hon upp alla helvetesgrejer hon kan och avslutar med att gömma sig under täcket.
Hon kom till slut upp, två minuter i åtta och då är det lite väl sent att börja med alla specialtrix hon kräver för en perfekt frukost. Så det blev två skorpor sen tandborstning och för mig mycket akrobatisk påklädning av lilla monsterungen. Vi kom ut i bilen där hennes bror tack och lov satt redan för han skötte sig fint imorse och då deklarerade jag att HAN skulle få sin tia för idag men att lilla T skulle få avdrag. Jag vågade inte säga att hon inte skulle få något för det hade kunnat innebära mer våldsamma känsloutbrott och jag var lite för medtagen för detta.
Tylla surade där bak och drog en vals om att ingen älskade henne men jag orkade inte bedyra min kärlek eller förklara att kärlek faktiskt är att orka bry sig tillräckligt för att kämpa emot så barnen håller sig friska och så. Jag höll på att dra något från bibeln typ : Den gud älskar agar han men det blev lite malplacé…..jag friakde upp min religionskunskap igår då Frank har prov på världsreligionerna på tisdag och jag mindes Shma Yisrael, adonai, eloheino, adonai osv. Väldigt märkligt hur jag kan kunna judiska trosbekännelsen på hebreiska faktiskt. Jag kan den nämligen inte på svenska. Jag kan förbluffande mycket om religioner för att vara helt övertygad om att gudar inte finns faktiskt. Fast det är ju lite spännande med galenskap, jag ska ju bli psykiater vad det lider. Lider är verkligen ordet där. Jag LIDER mig fram till en specialistkompetens. Och idag ska jag ringa BUP för att söka jobb där…..kanske jag då äntligen får lära mig lite om detta med barn? Det är sanneerligen inte en dag för sent.
Man först ska jag ringa kvinnojouren, det är väl dit man ringer för att berätta hur ens barn behandlar en eller? Om inte borde man inrätta något för mammor i nöd…kanske det skulle kunna heta TMTN-Linjen alltså Trötta Mammors Tröst i Nöden. Kanske man kunde få alla lyckliga kändismammor i ropet att avsätta en slant varje gång de postar en lyckligbild där de lägger pussel med barnen i nystädade villan nysminkade med fönat hår och lackade naglar i superstylad outfit och drömmigt lyckliga? Osponsrat såklart!