Hastigt och lustigt

Sekunden innan jag började skriva visste jag inte vad jag skulle skriva om. Jag tänkte att det då kanske vore bäst att avstå. Man ska inte krysta fram saker. Men, att motionera hjärnan är ganska bra för bara jag kommer igång så flyter det på liksom. Jag verkar ha en outsinlig källa av ord som vill ut. Tankar jag måste renskriva. 

Jag är hastig, impulsiv och otålig. Dessutom är jag alltid i tidsnöd. Då kan både ett och annat hända. I början av min karriär som smsare förstod jag inte att man skulle kontrolläsa. Autocorrect ändrade och ställde till. Ibland till det bättre men oftast till det sämre. Idag skulle en av mina texter ut på http://stunderavlycka.se. Ena redaktören frågade om ett namn. Det såg konstigt ut, och det skulle det vara. För anonymitetens skull skriver jag inte ut hennes riktiga namn FRIDA utan mitt eget smeknamn på henne, Friday. Hon är den jag skulle vilja upptäcka på min öde ö. Men var inte rädd F du ska inte bli min slav, bara min själasörjare. 

Jag förklarade för redaktören att det inte var galet och vi konstaterade båda att vi HATAR autocorrect. Jag är nämligen i neologismbranschen, testa den du förfärliga autocorrect (hädan efter kallad ac). Och tar man sig konstnärlig frihet att uppfinna egna ord blir ac snart din fiende.

En gång låg jag väldigt stilla för att förlänga mina ögonfransar. Det var Malins fel. Hon började, sen är det svårt att sluta. Om man inte som jag blir väldigt fattig och inte har råd. Då går det väldigt fort att avstå. Nåväl, jag låg där blixtstilla och får en komplimang av en date. Jag är dålig att ta emot sådana men den här var så bra att jag kände mig tvungen. Jag skrev i horisontalläge: Jag suger åt mig. Det kom fram som jag suger av mig… Därpå följde en rad obscena sms. Jag scrollade upp och insåg vad som satt fart på detta. Jag hade svårt att ligga blickstilla efter detta. 

Idag lyckades jag med att få en genial idé, eller iallafall en idé och kände mig nödgad att genast skicka iväg ett sms samtidigt som jag skulle ta mig igenom dörren till socialkontoret där jag jobbar. Det gick sådär. Dörren krånglade och ingen ville släppa in doktorn för på soc är man naturligt paranoid mot folk, helt befogat. Jag fick gå till vakten och förklara mig. Jag sa att jag var doktor och jobbade tvärs över och var utelåst. 
-Doktor säger du, vad har ni för telefonnummer?
-Öh, ingen aning. Varför då?
-Jo vi har inget nummer till vårdcentralen här och om det händer något..
-Men alltså jag jobbar på andra mottagningen.
-OK, men vad har de för nummer tror du?
– Vårdcentralen?
-Ja.
-Ingen aning faktiskt, kanske kan ni hjälpa mig med dörren för jag börjar strax jobba?

Jag tänkte att om man sitter på en stol framför en dator hela dagen och undrar en sak, han verkade ha undrat ganska länge dessutom, då kan man ju googla detta alternativt gå en trappa ned och fråga!?! 

Jag lyckades gå en omväg in för det var inte passerkortet det var fel på utan just den dörren. tydligen hade det varit så länge men utan åtgärd. Det fanns en till dörr så jag tog den och en omväg.

I lunchrummet tänker jag återuppta konversationen, då inser jag att jag skickat halva. Det blev väldigt annorlunda och jag skämdes en del. Mottagaren är dock själv av det hastiga slaget och förstod precis, alltså efter att jag förklarat. Skönt. Inget obscent denna gång men jag framstod lite som en idiot när jag hade tänkt mig raka motsatsen.



Ett nytt sätt att shoppa. Fota och skicka bild. Mycket intressant.


Nu sitter jag med min sprillans nya dator och HATAR ac igen för den lär sig aldrig. Den har dessutom en tangent eller något annat mystiskt som gör att ”musen” hoppar och jag helt plötsligt skriver mitt i en annan mening…Vad är det om? Vad gör jag för fel? Tala snälla om det för mig för jag blir så trött. Jag gillar inte att korrläsa och detta blir så tröttsamt.

Omistlig smältapparat


Nu har jag gjort gotter till Lucia. En dotter har väderkorn för choklad och kom ned i köket och erbjöd ”hjälp”. Vi får se hur mycket som finns kvar på lördag. I värsta fall blir det Gott & Blandat. Jag har lejt ut några moment på grannar. Saffransbullar till exempel, och pepparkakor. Inte mina specialgrenar. Tålamod är en fiskares bästa vän. Jag hatar att fiska.

Nu blir det sängen. Jag ska för åttonde gången försöka se sista avsnittet av Line of duty. Jag tror jag vet vem som är skyldig. 
Jag skulle bli en lysande detektiv. Jag är så fruktansvärt observant, komihågig och anar ugglor i alla mossar, anar tjuvar på en mils avstånd. En riktig krukindian som man säger inom polisen om oss paranoida civilspanare som märker allt som händer på gatan och ringer in tips….;)

Roger roger roger… 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen