Jag började dagen med att skjutsa barn till olika ställen. En hostar fortfarande efter en och en halv vecka hemma men inga, jag betonar verkligen det INGA tecken till Coronasmitta och vi har verkligen läst på. Hon kanske hostar tre veckor till och det är en omöjlighet att hålla henne hemma längre nu. Men när jag kom hem var det lite lugnt. Eller, jag gav mig själv lite lugn för att vara fullständigt upptagen av barn en längre tid gör att man ibland kan behöva lite andrum. En paus från alla måsten. Vad gör man då….? Jo, man tar hand om trädgården. Jag tog fram fina sekatören och började klippa av döda grenar. Jag tog också skott från pilstaketet och de ska bli ny häck. Alltså hamnade de i min gammelmormors gamla Kockumshink för att få lite rötter. Jag gick ett helt varv runt huset och klippte döda grenar, ansade salvian jag planterade om igår och tog en lång vinda av vild kaprifol. Jag tänker att det kan bli sticklingar av den..?
När jag kände mig lite klar stod jag en stund stilla vid ytterdörren. Då såg jag att buxbomen var lite vild. Så den fick sig några klipp. Jag älskar att forma buxbom! Och när jag stod där såg jag mina ståtliga tulpaner. Och så tänkte jag att de faktiskt kan få följa med in. Jag gjorde en liten bukett av tulpaner, fläder, kaprifol och skott av något träd jag inte vet var det är som står på den vildare delen av tomten. De passade i färg och form med övriga blommor och blad. Det var första delen av mina tankar.
Andra delen är inte lika lustfylld. Den handlar om min besvikelse över kollegor. För jag har nyligen fått oroväckande mycket frågor om sjukdom via sociala medier och sms. Bekanta och vänner som mår dåligt men inte fått det stöd de kan förväntas få från sina egna läkare.
En har fram till nyss trott att hennes tid är utmätt.
För att ge en bakgrund till min förtvivlan kan jag berätta att man som läkare förväntas ta hand om sin patient både kroppsligen och själsligen och JA, det gäller även ortopeder, kirurger och neurologer. Vi ska bota, lindra och trösta. Det senare i de fall då bot och lindring synes omöjlig. Vi ska aldrig skada. ALDRIG skada. Och i detta ligger det hela. Det ingår i jobbet att förklara för patienten vad vi kommit fram till, hur det möjligen kan fortlöpa och svara på alla frågor som väcks. Vi kan INTE förvänta oss att patienten ska kunna något om sin sjukdom, de kan vara lokalvårdare, jurister, frisörer, bilmekaniker eller lärare. De är inte medicinskt utbildade. Hur svårt är det att förstå?
Vi ska anpassa språket i journalen så att alla kan läsa. Detta är verkligen inget jag är glad över för jag betraktar journalen som ett arbetsverktyg och uppskattar INTE att patienter har tillgång till den. Och detta behövs heller INTE om vi som yrkeskår gör det vi bör nämligen förklarar sakernas tillstånd för våra patienter och bistår dem när de har frågor eller är oroliga. Återigen, det är vårt ansvar, ingår i jobbet, och man måste vara synnerligen oempatisk om man inte förstår att en diagnos ställer till det för folk. De kan omöjligen förstå hela innebörden av en diagnos och hur framtiden kan komma att se ut. Man ger ALDRIG en uppskattning av hur lång tid som kan finnas kvar till exempel. Vi vet ALDRIG detta om det inte är urakuta tillstånd och det finns en anledning att samla anhöriga snabbt eller det är en mycket allvarlig sjukdom där man är absolut säker på att det tar mindre än ett halvår. Men att säga det är ändå väldigt vanskligt.
Många blir oroliga, befarar en dödsdom och då hjälper det föga att googla. En patient ska efter att ha träffat sin läkare INTE BEHÖVA GOOGLA, det är poängen!
Alla som jag utbildats med under senare tid VET att en patient lyssnar cirka 30 sekunder efter ett cancerbesked. Det är HELT onödigt att prata längre än så. Deras hjärnor stänger av, inga frågor ställs och sen går de hem och då kommer oron och kanske dödsångesten. Doktorn däremot känner sig nöjd över all information som getts och vet att bröstcancer i 80% av fallen (så var det sist jag kollade) inte dödar patienten eller kanske ens förkortar livslängden. Men det vet inte patienten. För allt det hörde inte hon.
Jag fick god lust att skriva en insändare i läkartidningen men jag ska inte lägga kraft på det. Istället ska jag idag förkovra mig i neurologi och se om jag kan läsa lite journaler för att möjligen lindra lite ångest som jag på rak arm tror är helt i onödan och obefogad.
Men till alla er som har fått besked från en läkare och ni står där efteråt och inte vet varken in eller ut, ring dem! Det är deras skyldighet att förklara, svara på era frågor och lindra er oro. Det är det som är läkekonst. Det svåraste att lära ut. Att skära och medicinera, det är ingen konst, alla kan lära sig det, men att fatta hur en människa kan reagera på ett besked hur simpelt det än kan verka för den som levererar det och att orka med att stå där med en förtvivlad människa och kanske även deras anhöriga som också blir oroliga…..det är en helt annan femma och patienter, eller vi alla, behöver ibland lite tid för att ta in tråkiga besked. En friskförklarad cancerpatient kan bli deprimerad året efter…även den som får ADHD och medicin kan långt senare börja grubbla över varför i helvette allt gick så där snett och hur livet hade kunnat bli med en tidig diagnos….
Och en sak som är livsomvälvande för den ene tar den andre med en klackspark. Därför måste vi lägga oss vinn om att vi förmedlar vårt budskap på ett begripligt sätt, ser till att det finns tid för frågor och det kan behöva tas om och om igen.
Jag var en gång på ett stort sjukhus i stora staden. Den mycket kompetente kirurgen väntade till sista stund med att ronda hos den psykiskt väldigt instabila patienten. Hela följet på ronden väntade på hans intåg i sjukrummet….men istället för att knacka på och stiga in böjde han sig mot väggen invid dörren, slog sitt huvud mot den och sa sen att han vägrade gå in. Han viftade fram mig, underläkaren utan legitimation för att ronda hos patienten då jag visat intresse för psykiatri. Om han bara låtit bli att så tydligt demonstrera sin ovilja och istället elegant viftat in mig hade jag ansett att det var en klok åtgärd. Men här kom sanningen fram. Han stod inte ut med alla sorters människor.
Med den inställningen vet jag inte vad för läkarspecialitet man ska ha….om ens någon. För värdegrunden (jag hatar det uttrycket) är att alla ska få lika vård. Och ja, jag kan irritera mig på vissa jag med men det beror oftast inte på själva patienten utan på hur vården omkring organiseras. Som att de som hotar att ta livet av sig alltid lägg in för att vi är rädda, när forskning visar att de som snackar vitt och brett om att ha ihjäl sig oftast mår sämre av mer vård, och att inte så ofta de facto dör för egen hand. Det är inte patienternas fel att de får icke evidensbaserad vård som gör dem sjukare…..det är vår.
Nu ska jag tvätta, jobba, laga mat, handla mjölk, försöka bli varm om fötterna, dricka grönt hälsobringande te (ganska ovetenskapligt men gott) och kanske sortera in en sjuhelvetes massa kläder i garderober av olika slag. Ikväll blir det inköp av plastrong till mig och sonen för mitt blåmärke skrämmer folk och jag vill inte ha fler. Det blir också stormöte i familjen för här ska, om det så är det sista jag gör, bli ordning på torpet och ansvarsfördelningen ska bli mer jämlik!
För övrigt anser jag att Sanditon måste få en andra säsong! (Annars måste jag skriva den själv, jag har redan lösningen på alla förvecklingar och romanser klar!)