Novell 1

Där ligger vantarna.

De ligger mitt framför fötterna på dig tänkte hon medan hon gick uppför grusgången från huset mot bilen. Barnen stod kvar i hallen och tjafsade.
Tänk om man bara skulle dra? Bara dra. Skita i allt och ta sig ur detta trassel. Sluta kämpa varje dag och ge sig av.
Hon låste upp bildörren på några meters avstånd och då ropade pojken:

– Får jag sitta fram? Hon nickade till svar. Inte ivrigt för det orkade hon inte men tillräckligt tydligt för att budskapet skulle nå fram. Hon anade hans nöjda min. JA! Jag fick!

Den lilla bilen skulle servas, hon skulle ringa senare idag, det stod på hennes ”att göra”-lista denna lediga dag. Det var inget stort fel, mer av ett irriterande pinglande som störde i hastigheter över hundra kilometer i timmen, inte mer. Hon hade klargjort för maken att detta skulle behöva åtgärdas och att det var bäst att passa på nu innan hon började arbeta heltid igen. Han hade inga invändningar. Det var mycket som skulle hinnas med dessa få veckor innan heltidsarbetet slog till. Hon hade ingen aning om hur hon skulle klara av att styra skutan då. Hon vaknade varje morgon med en viss oro inför detta, och den växte för var dag. Det kändes alltid som ett steg framåt och två tillbaka.

Enda problemet var hur hon skulle klara sig utan bilen och det skulle ta några dagar.
Det skulle hennes mamma lösa. Det var hon säker på. Mamman kunde man alltid lita på att ha i sin ringhörna.
Hon slog sig ned i bilen, satte nyckeln i tändningslåset, modernare än så var inte den lilla bilen hon fått i gåva av sina föräldrar, och det var inte något hon var missnöjd med. Makens nya mycket större och dyrare bil var för tekniskt avancerad för henne. Det hade hänt mer än en gång att hon gått ur den och låst men haft tändningen på. Maken var mer än förvånad över hur något sådant kunde hända. Hon med. Om man ska ha en tänkande bil kunde den väl tänka ut att om alla lämnade bilen, slog av radion och låste så kunde den också stänga av tändningen. Var det svårt eller? Svårare än att Teslorna hade inbyggda pruttkuddar eller att man skickade folk ut i rymden och upp på månen. Bara det sista där hände ju till och med innan hon föddes.
När hon satt med bilen körklar kom den lilla dottern skuttande. Helt oberörd över morgonens debacle. Inget storartat gräl alls, bara det där vanliga sega med att få barn ur sängar, mat i barn, kläder på barn, tänder på barn rena och sen alla persedlar med i antingen en väska eller påse. Sånt, livet. Och såklart tjafs om varje enskilt moment av allt det. Motsträvigheten som just idag gjorde att hon kände sig ett ton tyngre på ett sätt som också verkade påverka stämbanden. Hon var entonig. Den där lätta vibrationen, variationen i talet som hon så gärna använde för att uttrycka nyanser eller olika röster när hon läste för dem, den var helt borta. Det kändes jobbigt att vara glad och att ens röra sig och uppträda artigt.
Får jag sitta fram sa hon medan hon satte sig tillrätta i framsätet.
-Jag måste kolla med pappa sa hon med den där inlevelsefattiga rösten, och ringde maken. Hon gjorde inte detta rutinmässigt men just för att hon lovat sonen att han skulle få sitta fram nyss så kändes det bra att veta. Hon orkade inte ett enda bråk mer nu. Inte ett enda. Innan han svarade tillade hon att om det var så att hon suttit fram igår skulle hon behöva flytta sig till baksätet. Hon inväntade inget svar av dottern, hon lät inte rösten avsluta på ett sätt som ingav varken hopp eller förtvivlan. Det var en information lik den på 1177. Kön- och menlös för att inte missförstås av någon.

-Hej, vem satt fram igår?
Lång tystnad medan han tänkte. Johan.
-OK, tack. Hon stängde av telefonen.
Johan kom längs med grusgången. Han hade redan sett att lillasystern satt fram.
-Men va faaan! JAG skulle ju sitta framme!
Hon tryckte på knappen i dörren så att fönstret på den sida han stod skulle åka ned och ropade:

-Du satt fram igår, jag ringde pappa.
Han sparkade i gruset. Inte i det ursinne hon hade väntat sig, inga stenar flög mot billacken. Han hade fattat, det var inget att diskutera men kände ändå ett stort behov av att ge ett motoriskt svar på motgången.
Han dröjde kvar utanför bilen och klockan tickade. Genom den redan öppna bilrutan ropade hon nu:
-Jag åker nu om du vill ha skjuts. Då rörde han sig mycket sakta men ändå i riktning mot baksätet. Motsatta sidan sett från lillasystern. Alltså inte där han egentligen skulle behöva sitta och alltid satt för att på ett enkelt sätt kunna stiga ur bilen vid skolan för att slippa bli överkörd.

Bilen rullade iväg, hon stängde fönstret på den.

-Faaan alltså, nu måste jag ha de här jävla bebisvantarna idag vrålade Johan från baksätet. Hon kastade en snabb blick i backspegeln och konstaterade att det stämde och sa sedan med den lugna och entoniga rösten:
-De låg på golvet i hallen där du stod.
-Vaffan! Vaffaaan! Nääääääej!.
Hon fortsatte köra och pojken fortsatte förbanna världen och dess tillstånd.

Hon kände att det var nog nu. Curlingen var över och om inget hänt ännu skulle inget någonsin ändras. Dottern var tyst. De var märkligt känsliga för när mammans humör antog just denna form. Det var inte så att hon var labil eller något men de kände väl själva när de gått över gränsen och motsträvigheten inte längre möttes med tjat, uppfordrande små tal eller ens skrik. När mamman blev likgiltig. Då var det allvar.

En annan dag hade hon säkert stannat bilen, rusat mot huset och plockat upp de där mörkgrå aningens för stora vantarna åt sonen men idag bara körde hon. Inte ens en rivstart i det där förbannade gruset som gjorde så ont att gå på med bara fötter.
Pojken tystnade så småningom och mamman koncentrerade sig på trafiken. I tankarna var hon långt borta. Väldigt långt. Det hade börjat med en äggad Lamborghini med en irriterande registreringsskylt. Hon hade vaknat med den på näthinnan. Den tillhörde en person som hon först hört talas om genom ett sommarprat året innan. En ung kille som efter bara några minuters prat hade retat upp henne så till den milda grad med sitt idiotiska snack att hon på allvar funderade på att anmäla hela Sveriges Radio bara för att de lät honom få tala i etern. Varför hon irriterade sig så berodde på att han pratade illa om hennes yrkeskår. Hon var van vid det, och också att man aldrig kunde försvara sig på grund av sekretess och därtill inte borde uttala sig om människors mentala tillstånd om man verkade inom just det området. För det hade ju någon psykiater gjort i USA angående president Trump, sagt att han var galen på riktigt alltså och narcissistiskt störd, uppfyllde kriterierna och så vidare. Det hade minsann blivit ett ämne för en etisk debatt.

Hon hade inga önskningar om att bli anmäld eller så. Hon stängde istället av radion direkt den gången men hon hade inte helt kunnat släppa tanken på att folk kan poppa upp som svampar med de mest galna kontona och bli så rika att de aldrig behövde göra mer än att spy ut saker över andra, lufta vilka de legat med och att de tyckte droger var bra och så vidare. Det som retade henne mest med detta var kanske att hennes barn visste vem denne person var. Innan hon ens gjorde det. de hade alltså sett den här killen på någon skärm och det var ju i princip hennes fel då eftersom hon hade haft så dplig kontroll på vad de tittade på. Hon fick alla möjliga tankar kring sin egen otillräcklighet och när hon borstade tänderna på sonen meddelade hon tydligt att den här personen fick han aldrig någonsin mer lyssna eller titta på. Aldrig. Någonsin.

Så hon vaknade med en lust att ändå skriva något vasst om en person hade en registreringsskylt där det stod: Känd idiot. Hon hade alla möjliga tankar kring den nya rikemansklassen som sprungit ut internet och den nya tekniken. Kanske det var bra att folk som annars skulle stå på line fick köra asdyra bilar istället för Ford Mondeo, kanske det var henne det var fel på? Ganska ofta tänkte hon på det. Mådde hon bra som det var verkligen? Ville hon ha alla rätt eller kostade det för mycket? Man levde en gång, hon var inte troende alltså.
Nu var skolan inom synhåll och dottern började prata intensivt, hon försökte låta intresserad och lade en hand på hennes lår för att om möjligt dämpa dotterns eventuella sorgsenhet över mammans känslomässiga avskärmning. Hon pratade om växellådan, så rudimentär var bilen till och med.
-Vad gör man med den? Frågade hon och pekade.
-Man växlar sa mamman torrt men inte ovänligt. Ilskan hade runnit av, hon var verkligen bara neutralt trött nu.
-Får jag prova någon gång?

Hon tänkte en stund att det var en väldigt dålig sträcka att testa just detta på för det var en raksträcka och 30km/h som gällde men vad fan, såklart hon kunde få testa att växla.
-Du kan få lägga i tvåan strax sa hon till dottern och tog hennes lilla varma hand i sin och lade på växelspaken som var betydligt kallare. Hon kände att hon drog lite i barnet för hon var inte tillräckligt lång men dottern protesterade inte.
-Nu sa mamman och växlade ned från trean till tvåan under det att de körde över ett väggupp. Och sen snabbt upp till trean igen. Dottern var mycket nöjd men sonen skrek:
-Men vaffaan! Hon märkte då att hon kört fem meter förbi den plats där hon vanligen stannade till för att släppa av honom men slängde en snabb blick på klockan och såg att tiden skulle räcka för att släppa av honom efter att dottern lämnats. Hon sa:
-Vi hinner, du får följa med och du sitter ju redan på rätt sida för det.
-Han svarade inte men protesterade tack och lov inte heller.
Nu körde de in på parkeringen, det var mycket bilar och människor i alla storlekar i rörelse och här krävdes mycket uppmärksamhet. Dottern gjorde sig redo att stiga ur, tog sin pyttelilla glitterryggsäck som bara rymde en vit T-shirt storlek 116 och ett par mycket tunna springbyxor. resten av det hon skulle ha med till skolan fick hon ta i en gympapåse. Mamman lade återigen handen varmt på dottern och sa med eftertryck:
-Jag älskar dig.

Och:

-Ha en bra dag. Dottern tittade inte upp eller svarade så som mamman hade önskat men så var livet. Man kunde inte alltid veta när man skulle se någon för sista gången och när ett ”jag älskar dig” verkligen betyder något. Hon stängde dörren lagom hårt och sprang iväg mot skolbyggnaden och sina kompisar.
Mamman var inte helt krossad av detta men kände ändå att det hade varit trevligt att se flickans ansikte för sista gången. Hon hade bestämt sig nämligen, nu på morgonen, mellan husdörren och bilen. Det var nog nu.

Hon blinkade som man skulle innan hon började köra igen. En kvinna kom emot henne i vad som kändes som fel riktning men hon orkade inte tuta eller gestikulera om detta, det var inte helt tydligt angett att man skulle köra in i ena änden av parkeringen och ut i den andra. det var kanske en vikarie? Men hade hon tittat på bilarnas placering och flödet av trafik hade det nog framgått. Kanske det var en idiot till rent av som sket i alla andra och bara ville ta sig fram till den där sista parkeringsfickan kosta vad det kosta ville? Hon var väldigt trött på den typen av egoistiska idioter som hon ansåg var roten till precis allt ont i hela världen och hade varit så sedan tidernas begynnelse och såklart skulle allt fortsätta så.

Hon blinkade igen för att visa att hon skulle till vänster. Sonen i baksätet var väldigt tyst och hon körde de 40 metrarna fram till stället där han skulle stiga ur bilen. Hon blinkade ordentligt igen och lade växeln i frilägga samt lade i handbromsen. Men tändningen fick vara på.
Hon sade åt honom att sitta kvar men spänna upp bältet, spände upp sitt eget och gick ur bilen.
En snabb koll av vägbanan och sen öppnade hon för sonen. Hon böjde sig mot honom för att krama och pussa men han gled ur hennes grepp. Han var sur över mycket idag. fel tröja, fel vantar, fick sitta bak och så missade mamman att släppa av honom först. Livet var ett helvete således.

-Jag älskar dig sa hon högt och tydligt.
Han vände sig ej, utan gick ryckigt och argt mot skolan. Hon blev lite tung i hjärtat men, han skulle klara sig. Han hade en pappa och andra vuxna omkring sig, vänner också.

När hon satte sig i bilen igen började hon planera. Vilket land hade tillräckligt dålig kontroll (men ändå så pass ordnat att det gick att leva anständigt där) att hon kunde flytta dit utan att någon fick veta? Det behövdes att de talade ett språk hon kunde. Algeriet. Franska gick bra och även om det var någon sorts stilla revolution där skulle hon nog kunna bo i en större stad. Eller, kanske längre bort. Kongo? Där pratade de franska med och hon kände till ett sjukhus där en mycket känd läkare arbetade. Där skulle hon nog kunna göra en insats och tjäna sitt uppehälle. Hon kunde också arbeta i en bar, på en dykbåt eller kasnke sy kläder. Hon kunde många olika saker. kanske hon kunde vara lärare i en byskola eller arbeta för någon hjälporganisation och vaccinera barn. I allra värsta fall fanns ju Främlingslegionen….men…kanske hennes fysik inte var sån att hon kvalade in där. Att kriga var inte heller något hon önskade men hon konstaterade att hon hade valmöjligheter ändå. Val av boställe skulle visa sig. men vad behövde hon, kanske lite kläder, en tandborste och datorn med laddare. Passet! Det var viktigt. Och pengar. Hon hade tillräckligt på sparkontot som var hennes eget för att kunna klara sig många månader, kanske rent av ett år utan problem, iallafall i ett fattigt land. Stannade i Sverige skulle hon snabbt bli funnen och det var för dyrt att bo, ingen skulle hyra ut utan att en massa kontroller skulle göras och enda alternativet då skulle vara att bo i andra eller tredje hand och då till en hutlös hyra Alltså inget alternativ att stanna i sitt eget land under ett fast tak med el.

Hon skulle ju kunna bo i en hydda i skogen men det var inte vad hon ville. Hon ville byta liv. Skaffa ett jobb, gärna hennes eget. Så kanske hon behövde examenspappret, all dokumentation. Hon visste var allt fanns, hon hade rensat senaste tiden, döstädat nästan.

Hon visste att detta skulle skada många. Hon såg framför sig barnens förtvivlan, kanske livslånga ångest, maken som skulle stå där och kanske behöva sälja huset och flytta. Han skulle sen träffa någon annan och hata henne resten av livet men aldrig prata illa om henne inför barnen. Aldrig. Hennes föräldrar skulle tro att hon blivit galen men aldrig säga det till hennes barn, kanske säga att hon blivit sjuk och måst resa till sjukhus där hon sedan dött. En sak visste hon säkert. Hon skulle bryta mot alla sina livsregler, och andras. För så här gör man bara inte. Det är kanske inte ens möjligt? Vad händer, blir man rapporterad saknad och Interpol börjar leta? Nä, kanske försäkringsbolaget skulle undersöka och maken bli misstänkt för att ha haft ihjäl henne för livförsäkringen? Men då måste de hitta en kropp. Det skulle ingen göra. Den skulle vara högst levande långt bort. Hon visste inte vad konsekvenserna skulle bli på det praktiska planet men hon kunde ana de känslomässiga. Såren. Kanske oläkbara, även i henne. Men, det var inte förbjudet att dra. Möjligen att olagligen uppehålla sig i ett annat land. Så val av land var centralt. Men det var inget hon ville forska i för då skulle det säkert synas i några dataspår och hon kände inte att hon hade tiden. Skulle hon dra skulle det behöva bli nu, idag. Innan alla kom hem från jobb och skola.

Hon hade inte börjat fundera på vad som skulle hända om hon ångrades sig. kanske det nästan var värre. Tänk om hon gav sig av och i mitten av Tyskland ville vända. Telefonen ringde så den glödde och folk var arga och ledsna. Nej, hon behövde lämna telefonen avstängd eller kanske lämna den helt och hållet? Hon skulle vara osårbar och så skulle alla minnen i form av foton, skrivna meddelanden lämnas där i huset. Barnen kunde titta på vad hon valt att fota, saker hon älskade, mest dem faktiskt. Saker hon skrivit som de sagt och alla meddelanden med hjärtan och pussar och ord som jag älskar dig, ha en bra dag, ta hand om dig, var försiktig och glöm inten.

Men nu var det bara så. Hon orkade inte bli en bitter människa. Det fanns ingen ork kvar att förklara var sockorna låg, se till att det fanns bröd av rätt sort i brödburken och dra upp planer för alla. Hon skrumpnade för varje dag, snart fanns inget kvar av henne. Kanske kanske hon kunde återvända om trettio år. Bara för att säga ett sista farväl och slippa låta dem leva i ovisshet. Maken skulle nog aldrig förlåta men barn älskar alltid sina föräldrar. De kanske skulle kunna förstå henne. Det hade blivit för mycket bara. Och hon insåg att det var hennes fel, inte bara men hon hade låtit det gå för långt, hon hade velat för mycket, önskat perfektion, glädje och lycka åt alla men samtidigt dödat sin egen. Det var inget att sörja även om tårarna rann nedför hennes kinder medan hon packade sin Exit bag.

Bara ingen trodde att hon blivit galen, hon var inte galen bara trött och besviken på sig själv. Hon kände inte att hon kunde ge dem det bästa, bara det sämsta hur mycket hon än försökte. Eller, hon hade nog kunnat spela med och offrat sig mer, hon var för egenkär mitt i allt detta. Hon stod inte ut med att släppa alla sina egna intressen och mål för att återuppta dem om en dag trettio år fram i tiden, fan man visste ju inte ens om man levde så. Det var krånglen, bråken, medlandet och kämpandet så att hon nästan kräktes som gjorde att hon kände sig misslyckad, missförstådd och olycklig. Hon ville inte besvära dem med sin frånvaro bara rädda sig. Kanske en lapp bara? Som….Förlåt! Eller, JAG ÄLSKAR ER! Ja, det kändes bra. Hon ville inte att de alla skulle tro att de gjort något fel och tog på sig skuld, sånt var dåligt. Kanske hon skulle skriva något senare och skicka på något sätt som ej gick att spåra där hon skrev att hon önskade dem lycka, visste att det skulle gå bra för dem och att de inte skulle oroa sig utan fortsätta med sina liv och bara minnas henne då och då som någon som verkligen försökte göra det bästa för alla men som inte räckte till…..det blev värre och värre det här. Insikten om att hon skulle skada dem för alltid och att hon inte skulle få glädjen av att se dem växa upp, skaffa familj och kanske blir riktigt lyckliga vuxna som hon skulle älska att vara en del, av paralyserade henne i stunden. Men. Sen tänkte hon att om bara några timmar skulle allt upprepas igen. Tjafsen, hennes tillrättalagda matlagning för att passa alla men som hon visste inte skulle göra någon glad, tvätten, dammsugningen, oron för allt som skulle komma i form av mer arbete. Hon stod inte ut med mer. Bägaren var full.

Hon tog av sig vigselringen, lade den mitt på köksbordet men behövde först städa det för att maken skulle kunna urskilja den. Hon ändrade sig. På matbordet skulle något av barnen kunna ta den innan han kom hem. Hon kunde lägga den i smyckesskrinet. Eller kanske i ett kuvert med hans namn på. Fast. Han skulle fatta tidigare än så. Redan vid 16.00 skulle han börja ringa. Hon hade kort om tid nu. Hon behövde åtminstone komma över Öresundsbron om hon alls skulle komma iväg. Det var dags.

Kaffe on hold.
Idag. Hemmadag fylld av arbete.
Ryggsäck? Men vad ska man ha i den?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen