Jag är ju sjukt intresserad, eller har varit av stress. Men ju mer jag lär mig desto mindre vet jag, som vanligt. För stress är ju så många olika saker. Det kan vara inre stress, yttre stress, psykisk ohälsa och det kan bero på arbetet, sjuka barn, alkoholiserad partner eller…..ens egen personlighet. Tänker jag.
Jag tänker på att många verkar vara sjuka så väldigt länge och ändå faktiskt göra så mycket saker. Jag hörde häromdagen om en person som är sjukskriven för utmattning och som har ett fantastiskt driv, har massor med projekt, jobbar stenhårt för det men sen….inte kan arbeta. Jag tänker att det är galet. Vad som är orsaken vet jag inte men jag tänker på mig själv. Hur jag varit så fruktansvärt trött av utmattning att döden kändes som en bra idé. Så trött att armar och ben känts som fastskruvade i golvet. Jag hade inga bra idéer då, inte EN ENDA BRA IDÉ. Jag ville sova, eller försvinna. det var det. Inget mer. Jag kämpade mig frisk genom att läsa på, sova (genom att se till att få vara ostörd) jag skalade ned på allt, jag sa upp mig och jag var väldigt väldigt sjuk. Sen började jag komma tillbaka. Jag fick mer kraft, fler idéer, kunde laga mat. Skrev en bok om helvetet och nu….ska jag snart arbeta heltid igen. Egentligen mer än så för jag har ju andra skiftet också…jag är chef i hemmet.
Det är nog jag själv som gjort mig sjuk. Jag ville för mycket. Jag drev mig över gränsen and beyond. Och trivdes ganska bra med det rätt länge. Men, jag hade min yttre gräns. När den passerades gick något sönder. Jag blev stresskänslig och överdrivet självkritisk. Jag oroar mig numera alltid över att inte duga, att missa saker, att glömma, att göra fel, välja fel mall och….ha ihjäl någon. Det är en av nackdelarna med att vara läkare, det finns alltid en risk att man typ har ihjäl någon….
Som exempel kan jag ge mitt senaste dygn. Jag var väldigt ledig fram till halv fem igår. Sen gick jag på nattjour. Men redan vid 08.00 ringer alltid jourtelefonen….och jag missade det pga att jag lämnade barn. Sen oroade jag mig för att jag missat samtalet men kunde inte ringa…
Vid 17.00 började det ringa igen. Jag blev till slut tvungen att åka till sjukhuset. Jag stannade där till halv elva ungefär och hann med sista färjan hem igen. Jag åt lite av resterna från middagen….och sen tog jag mig mot sängen. Jag somnade ganska sent och sov oroligt. Halv sex vaknade jag av en mardröm. Att min ene son fått prostatacancer…(jag undrar vad Freud skulle tänka om det. Att jag tycker maken dricker för mycket mjölk-kvarg-banan-smoothie, har dödsångest, känner mig otillräcklig som mor eller bara är onödigt neurotisk/hysterisk?) Morgonen efter jouren var som ni vet (inlägget igår) lite stökig och skrevs innan jag hann få det där jobbiga samtalet från jobbet…
Fem över åtta ringde min jobbtelefon, hemma. Sonen ringde och jag fick panik. I form av att jag höll andan och tänkte, jävlar! Jag har gått fel jour! Jag bad honom säga att jag ju var jour igår och att det måste vara ett fel…kunde de ringa mig på min vanliga telefon, den som jag hade med mig i bilen….? Och det gjorde dem. Under den tiden hann jag släppa av två barn vid deras skola och tänka…..jag fick ju mail från chefsass. att jag skulle gå jour måndag, inte tisdag…och varför protesterade ingen igår. Vilken dag hade jag antecknat i kalendern….och så fick jag ont i magen över att barnen skickades iväg av en mamma som var väldigt disträ och frånvarande.
De ringde. Och berättade att telefonen var felkopplad, de skulle ringa någon annan…och jag drog en lättnadens suck. och tänkte: -Jag byter jobb! Jag orkar inte detta! Jag orkar inte med att alltid vara på helspänn, anta att jag missat något och gjort fel och framförallt, tanken att arbeta jour två dagar i rad kändes fullkomligt orimlig. Redan igår vid halv elva på natten satt jag och försökte lista ut vad för läkemedel jag skulle signera. Det var inte svårt, det stod tydligt vad överläkaren i öppenvården tänkt men jag kunde liksom inte ta in allt, kunde inte se om hon ordinerat så som hon skrivit. Jag tänkte för mig själv att om JAG hade varit hon skulle jag ha lagt in medicinerna som jag ville ha dem, inte överlåta på en underläkare under nattjour. Men jag sa till nattsyrran att vara noga vid rapporten och säga till nästa syrra att dubbelkolla så inget blev fel. sen orkade jag inte mer. Jag signerade och gick till nästa avdelning. Där var det lugnt igen. Så jag åkte hem. Med lite oro och väldigt trött. På medicinakuten arbetade man natten igenom och mellan 04-05 var man ganska dum i huvudet.
Jag tänker att jag är skadad av min egen utmattning. Men det var inte mitt jobb som stressade ihjäl mig, det var JAG. Och jag har ansvar för hur mycket stress jag utsätter mig för. Jag vill inte vara sjukskriven. Jag vill dra mitt eget strå och jag väljer då deltid eller…..om jag fortsätter att stressa ihjäl mig av det jobb jag kämpat så många år för och har några år kvar att kämpa för ( drygt tre kvar på specialisten…) och älskar så kommer jag byta. Till något där jag inte behöver känna mig osäker. Jag vet inte vad jag skulle kunna arbeta med då……vad kan vara rimligt att arbeta med. Behöver man ens gilla sitt arbete…..jag vill kanske vakta ett lager? Jag har tänkt det förr….folktomma lager…..Nu ska jag. Plantera och sen arbeta med hjärnan. Utbilda mig och sen ännu mer utbildning. Och sen en ny kväll, en ny dag, vara på avdelningen, och sen lång helg. Jag längtar.