Arbeta på olika sätt

Min minsta på första ”arbetsdagen för säsongen”. Välklädd i fuskpäls i värmen.

Nu är jag mitt i första arbetsveckan. Och jag är konsult. Dvs jag blir ringd till olika uppdrag. Det kan vara allt från att göra suicidbedömningar till att svara på medicinfrågor från andra specialiteter och sen göra psykiatriska bedömningar av olika sjuka människor på somatiska (kroppsliga) avdelningar. Jag gillar det. Man får ränna runt, träffa kollegor på IVA, medicin osv. Just nu är ju IVA lite speciellt och man stelnar till lite när man möter någon med skyddsmask 90….man får en känsla av krig.

Att skriva om vad man gör när man har ett jobb som läkare och i synnerhet kanske inom psykiatrin är delikat. dels för att jag vet att mina kollegor kan läsa men även patienter. Så jag skriver inte om specifika fall eller situationer som kan härledas, såklart. Men jag tycker det finns en poäng med att dela med sig av sina funderingar och erfarenheter. Jag tror att många läkare känner så, många läkare skriver iallafall böcker….och artiklar…och poesi.

Idag när jag skulle natta min minsta satt jag och betraktade henne. Hon är så fin. Hennes lilla trubbiga näsa och ovanligt fylliga överläpp….så söt. Jag ville stanna tiden, bränna fast bilden. Jag började gråta lite i mörkret för jag tänker på att alla inte har sådan tur att de får barn, alla barn får inte den kärlek och trygghet de behöver och av all skit jag ser och hör på jobbet så kokar det ned till ganska mycket sånt. Hur livet spelar ut…

Psykisk sjukdom kan vara rent ärftlig och inte bero på att man varit utsatt för något och det är liksom inte någon sorg i det. Sådan är naturen, det kan vi möjligen hjälpa till med på olika sätt, försöka dämpa stöten liksom. Missbrukande föräldrar eller vanvård….ger sår, spår som vi också kan hjälpa till att sudda ut men ibland kommer vi för sent eller agerar inte så kraftfullt som vi kanske borde ha gjort. Och föräldrarna kanske också hade behövt hjälp, och deras föräldrar osv…

En del patienter är svåra att hantera. Det kan vara personligheter som inte går ihop och en hel massa parametrar som gör att det går fel. Det är förfärligt. Men inte svårt att förstå, ingen är ofelbar, alla hoppas jag gör sitt bästa. Det ska vara patienten i fokus. Vi finns där för dem. De ska inte fylla våra behov…..är ni med? Man ska ta sig själv ur ekvationen och det är minsann inte alltid lätt.

Allas lika värde pratade jag om i veckan. Även om någon har begått otäcka brott ska de inom vården behandlas lika. Jag tror verkligen verkligen att jag gör det. Jag försöker iallafall. Så idag hörde jag en märklig diskussion på radion. Om att Kronofogden säljer skyddsvästar tillbaka till kriminella…..och jag tänkte spontant: ASDRA! För då får vi ju inte lite pengar till skattkistan vid försälningen….och sen hör man att folk blir upprörda över detta…..för att de inte ska ha skyddsvästar, det ska poliser och militär ha och de som tillfälligtvis behöver skydd. Och att det är dåligt med väster för att då trappas våldsspiralen upp!?!

Jag tänker att även en kriminell person kan få behålla livet. Nu med det som hände i Norsborg där en 12-åring sköts till döds kom detta upp på tapeten, de förmodade gärningsmännen undkom med skyddsväst och livet i behåll. Hade vi tyckt att de skulle dö också? Självsanering?

Jag skrev någon gång att de verkliga offren här är de kriminella själva. Många hinner aldrig bli vuxna, de föds in ett sammanhang där det är väldigt svårt att hitta en bra väg och jag ursäktar INTE kriminella nu, ni vet, jag är på POLISENS sida i alla väder men att de ska straffas utan dom…det är inte rätt. De har rätt enligt vår grundlag att skydda sig själva som precis alla andra.

En del bär västarna för att visa på tillhörighet och verka tuffa….sorgligt. Sover med skyddsväst gör andra, rädda att bli mördade i sömnen. Tänk det! En person hävdade att man inte kan förbjuda detta för då måste man ändra grundlagen och det tar tid. Nu byter jag sida här, och då blev jag också lite upprörd. För om vi aldrig ska ÄNDRA något om saker blir fel då blir världen nog lite som i Svenska akademin. man måste rulla bort stenblock som hindrar utveckling. Man kanske ska låta beroendevård och psykiatri växa ihop ingen och utesluta socialtjänsten ur ekvationen? Läkare kanske ska skrika och slamra när politiker fattar korkade och okunniga beslut. Vi kanske ska slita bort lapptäcket vårt samhällsbygge är och starta om, friska vindar….?

Jag gläder mig åt en speciell sak iallafall nu, jag vet att en mycket stabil familj har tagit emot fosterbarn för en längre tid. Jag känner hopp om framtiden. När kärleksfulla människor öppnar upp sina hem och liv för de mindre lyckligt lottade. Då återfår jag tron på att det kan bli bättre, lättare och så är det inte så tungt att går till mitt otroligt spännande, krävande, galna, berikande, sorgliga, fantastiska och ibland fasansfulla jobb. Att bli psykiater….det är fan ingen lek. Men jag älskar det. Imorgon ska jag arbeta ett dygn. Kanske sova ostört hela natten, kanske sova ostört men oroligt hela natten eller bli störd många gånger och jobba till efter 22…..Man vet aldrig. Och sen, dagen efter på´t igen. Men sen helg. Och då kanske jag raderar allt detta för det blev så vimsigt. Men så är livet. Man tar två steg fram och ibland tre steg tillbaka eller fyra. Men man försöker så gott man kan. En del orkar inte. Och ibland förstår jag dem.

Vissa människor förvånar mig genom att de inte tar livet av sig utan kämpar. Man vet inte hur de orkar. Jag grät nog för dem ikväll. En tår på varje kind. Livet är fruktansvärt orättvist, man ska veta det.

God natt!
/A

Handarbetar på nya sätt. Jag har inte stickat efter ett riktigt mönster på länge och ALDRIG arbetat uppifrån och ned, eller raglan. Så jag motionerar hjärnan. Och så ska man göra för att inte bli dement tydligen. Nästa steg blir spanska tror jag. Jag har tappat bort den för den används så sällan.
Snodd Madonnalilja. När vi hyrde på Lovön växte moderplantan utanför vårt fönster. När vi flyttade tog jag mig friheten att gräva upp några lökar. Eller fjäll….och nu, är huset jämnat med marken på Drottningholm men jag har dessa i min nya trädgård. De är inte två meter än som de var där men väl 50 cm. Jag ger det några år och ska dela med mig av den så snart den är riktigt robust.
Min älskade blomsterlönn. Tur att jag inte reste bort iår, det hade den aldrig klarat. faktiskt undrar jag om jag inte är en sån som tar med plantor utomlands. Jag har tre jag vaktar extra noga på nu….kanske de får följa med nästa gång vi reser långt bort och länge.
Jag provade denna i fina butiken i Södertälje för den var gräsligt billig pga 70% rea men det var något med sömmarna på ALLA plaggen jag provade av den. Det drog sig. Och jag är lite kinkig med sådant. Men mönstret älskade jag. fast det var inte ”jag” liksom. Man ser inte guldstänken tyvärr men det var fint.
Mystisk säck på jobbet. Plastsäck inuti papp…varför liksom? Någon som vet???
Jag läste ju inte artikeln. Så kanske jag ska hålla tyst men otroligt provocerande rubrik ändå. För om det är så att hon tycker att det är fantastiskt att bara träffa sina barn varannan vecka……ja då vet jag inte vad man ska tro. Jag för min del tyckte det var FASANSFULLT att bara träffa mina så sällan. FASANSFULLT och jag kommer nog aldrig över det helt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen