Covid-19 akutbesök

Jag bakade en äppelsockerkaka igår som var helt galet god. Jag plockade fallfrukt på min lilla testpromenad. Jag ger frukten till hönsen. Men de var så fina att jag bestämde mig för att skära bort de fina delarna och göra en sådan kaka som mamma brukar göra. Så otroligt enkelt och gott.

God natt. Jaga inleder så för nu när jag skriver är klockan kvart i fem på natten (morgonen för bagare, snickare m.fl).

Jag vaknade i vanlig ordning kring fyra med huvudvärk och en känsla av feber. Jag tror alla vet hur det känns att vakna plötsligt och få ett litet pulspåslag innan man lugnar sig…så var det för mig med. Men…med den skillnaden att jag faktiskt blev lite orolig den här gången. För igår var jag nämligen på närakuten på grund av just pulsökning, ihop med lågt syreinnehåll i blodet. Pga detta lilla orosmoment mätte jag alltså inte bara min temp utan även blodtryck och puls. Det visade sig att termometerns batterier tagit slut. Det beror på att jag haft feber dagligen i 4 veckor. Jag gick således upp för att byta batterier. Med saturationsmätaren på. Och plötsligt gick pulsen upp från 70 till närmare hundra efter 15 steg in i källaren. Så var det igår med. Jag gick med Tylla till träningen och på väg hem, i uppförsbacken, började plötsligt hjärtat rusa. Jag hade med saturationsmätaren….

Hönsen har tyvärr slutat värpa tidigt i år. Kanske det beror på att de började tidigt också? Jag låter dem gå ute iallafall varje dag när jag är hemma. Det ger fin motion, mer sol och varierad mat. Jag älskar hönorna. Jag är SÅ glad att vi (jag) fattade beslut om att ha höns.

Detta skrämde mig lite men jag fortsatte gå hemåt. Då blev jag fruktansvärt andfådd och tänkte först ringa 112 men ändrade mig till 1177. Jag stånkade vidare hem, lade mig på soffan och mätte upp mitt blodtryck. På tok för högt. Pulsen skenade till över 130 i liggande och operatören bytte till att koppla mig till ambulansen. Efter ett tag normaliserades pulsen något och jag beslöt mig för att avboka ambulansen som ändå inte skulle komma direkt pga för hög belastning. Jag tog en taxi.

I bilen ändrade jag mig i fråga om akutsjukhus.

Inte bra alls….på väg hem från idrottsplanen strax innan jag ringde 1177….

Jag var på St Göran dagen innan då läkaren på vårdcentralen tyckte jag behövde åka in akut för att ta en DT lunga….den blev aldrig av då jag hade fina prover, EKG och syresättning. Ingen feber kunde de heller uppmäta vilket kan ha berott på att tjejen som skulle mäta den tryckte in mätaren mot hörselgången och inte mot trumhinnan….jag lät bli att kommentera det då jag i princip aldrig jag hög feber och…ja, jag orkade inte. Det var inte därför jag sökte heller.

I sängen efter att pulsen sansat sig lite.

Så i bilen tänkte jag KS. Chauffören skjutsade ner mig i ett garage….där akuten inte låg. Jag frågade en i personalen var akuten läg och han följde mig en bit på väg. Jag hamnade fel. Det visar sig att de inte tar emot folk så….bara med ambulans…..och helst inte det heller(?!) Jag fick instruktion om att gå till Närakuten. Då börjde jag tappa hoppet. Med den puls/andning/trötthet som jag kände ihop med uppgivenheten var det knappt att jag orkade gå dit. Mitt i parken bakom gamla huvudbyggnaden tänkte jag att jag dör där…..och jag mindes alla luncher jag suttit där på gräset under min långa utbildning. Jag minns till och med när jag, pappa och lillebror åkte dit och mötte mamma när hon arbetade där inne. Gamla KS har faktiskt en plats i mitt hjärta som inte kan ersättas av NKS, såklart. Man får ju nästan ångest av NKS och det skattemässiga slukhål det skapat och misstankar om mutor och fulspel.

Nåväl. När jag kom fram var jag oerhört andfådd och hade hög puls. Jag togs in på ett rum och sattes på en stol. Jag fick återigen (såklart) dra hela historien om mina 4v som Covidsjuk (det står också på fyra ställen i journalen). Jag var ganska trött och orkade inte gå i detalj riktigt på grund av puls och andning men jag försökte få med det mest betydelsefulla: pos i Covid-19, feber 4v, dyspné vid samtal i 3 veckor, trötthet och idag PLÖTSLIGT insättande ansträngningsutlöst takykardi med sänkt syrehalt i blodet.

Jag lyssnar så mycket bättre när jag fingrar på något. Och så är det så roligt att hitta på grejer.

Vad hände? EKG igen som var helt utan anmärkning. Massor med prover som igår. Allt såg fint ut men….vid benböj 6-7 ggr gick pulsen upp över 145 och jag kände mig yr i huvudet.

Jag hade önskat mig en lungröntgen, avbildning av något slag…men nej. Varken igår eller idag. Jag har fin saturation nämligen.

Jag som trodde att det skulle vända nu. Jag hade tänkt vila lite mer aktivt….men jag har ju svårt för sådant. Jag försöker hålla mig lite sysselsatt. Nu känns det verkligen som att jag får arbeta med det för jag svär, det är sjukt otäckt med denna plötsliga pulsökning som kommer bara jag anstränger mig det minsta.

Jag vet faktiskt inte vad det ska bli av detta. Min första idé var att måla detta i olika färger (lila, gilt och grönt) men jag vet inte längre…kanske svart ändå blir bäst….och ska det bli en kudde kanske?

Jag är glad att jag verkar ha ett friskt och starkt hjärta, att jag syresätter mig trots att jag behöver andas mycket men…..jag skulle vilja se hur mina lungor ser ut. Och jag skulle vilja få en för mig godtagbar förklaringsmodell. Jag förstår att ingen vet hur Coronan slår men osäkerheten kring detta och framförallt när tillståndet så plötsligt förändras gör en orolig……ja, man blir faktiskt lite rädd att få bestående men. Att få en skada i hjärtat, lungorna eller kanske hjärnan, det känns jävligt trist. Jag har ju så mycket planer….

Jag har försökt få tag i min husläkare också vid flera tillfällen….han skulle återkomma i måndags…..det brann inne pga tekniskt krångel för honom. Han valde att inte ringa upp då…..så jag fick ordna ny tid, och en till men ännu ingen kontakt eller sjukskrivning sedan 9/10….man börjar förstå patienternas frustration får jag säga för Försäkringskassan har redan hört av sig TVÅ gånger. De vilar inte på hanen precis.

Iallafall, idag på förmiddagen ska husläkaren videochatta med mig….han har deklarerat att sjukskrivning ej kan utföras via länk. Men…de har inga tider att träffas fysiskt. Jag HAR försökt att boka, tro mig. Noll tider fram till november.

Hur känns det här då? Blir jag orolig?

Jag beställde 6 kyrkljus från Liljeholmens men de kom fram knäckta. Jag mailade direkt och de svarade omedelbart att jag skulle få sex nya. Vilken service!!! Det är tjockare ljus som jag har i en speciell stake. Som jag älskar. Exmaken har också en, han brukar få ljus av mig för de är svåra (inte särskilt men måste skickas efter) att få tag i. Det blev Birgittaljus också. Lägger upp bild på Instagram så får ni se!

JA, men inte för ekonomin eller jobbet, jag är orolig att jag inte ska kunna träna fäktning faktiskt. Det känns så jävla surt att bli smittad i kluster på JOBBET och sen inte få någon hjälp. Men jag tror ju att det kommer så än så länge ska jag inte bråka. De får lösa detta helt enkelt och jag ska ta det så JÄVLA lugnt imorgon. Ni kommer inte känna igen mig. Jag ska vara PASSIV. Inte prata knappt. Allvarligt alltså. Noll aktivitet, utom att gå den där digitaliserade kursen då. Och som kuriosa kan jag säga att när jag precis skrev sista meningen kände jag hur febern kom sköljande över mig. På den här resan har jag verkligen lärt känna min kropp när det gäller det. Jag märker av de allra minsta förändringar i kroppstemp.

Nu, ska jag försöka somna om. Jag börjar bli mycket trött på att vakna med feber nattetid vid exakt samma klocklag. Mycket trött.

/A

4 svar på “Covid-19 akutbesök

    1. Hej, ja det är lite galet faktiskt! men, lugn, Jesper smsade igår att allt går enligt plan. Jag kommer ligga hemma nästa vecka antar jag och korra mm mm.
      /A

  1. Hög igenkänning på symtomen. Vilopuls på mellan 115-130 i tre veckor. Centrala bröstsmärtor osv. Ok saturation. Blev besiktad på sjukhuset. De hittade ingenting. Hade ”turen” att va tjock och i det här länet får en blodförtunnande per automatik om en har sängliggande covid och är överviktig. Så ett visst skydd mot propp. Mår bättre nu men är som en 90åring med KOL/f-flimmer i trappor. Kan jobba, kan leva Inte springa och sover mycket. Känns som att omhändertagandet av de som blir ordentligt sjuka men icke sjukhusvårdskrävande är något haltande…
    Hoppas verkligen du mår bättre snart!

    1. Men hej!
      Tack, jag kämpar på här. Jag förstår ju att de inte har ”tid” för mig egentligen men man blir ju villrådig när maan inte förstår vad som händer. Jag tycker att de kunde ha en krisplan att dela ut typ:
      Får du mer besvär gör detta, blir det inte bättre prova det här. Om det inte hjälper kan du söka 1177 och tro du att du dör ring 112…..och sen…..ta bort alla telefonsvarare. Sätt en människa där istället…med en algoritm!
      Hoppas du snart är helt återhämtad!!!
      A

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen