 |
| Ajjabajja, mammas fina snöskåp! |
Jag går ogärna ned i vardagsrummet numera. Jag nästan gråter när jag torkar av matbordet. Stolarna ska vi inte ens tala om. Beror det på maken?
NEJ! Honom blir jag bara glad av just nu. Det beror på MIG. Det skulle iallafall min mamma ha sagt. Jag får skylla mig själv. För det är JAG som har valt mina möbler. Det är jag som satt små barn till världen och framförallt äger jag mitt problem såtillvida att det är jag som tycker att möbler ska vara hela och rena.
Mellan mina två kullar av barn inhandlades lite möbler. Dels på grund av att det sammanföll med en skilsmässa (där en del av möblemanget försvann) dels för att det var dags att byta ut och omorganisera.
Jag tänkte att det äntligen var dags för det där fantastiska superellipsbordet med tillhörande sjuanstolar bland annat. Jag köpte bordet själv och fick stolarna i present av mamma.
Redan efter första året märkte jag att jeans med nitade bakfickor funkade jättedåligt ihop med lackade stolar. Men färgen verkade ovanligt utmattad på kort tid och krackelerade. Jag ringde och klagade och hade fått nylackat av butiken om jag velat. Men rätt tidpunkt för att leva utan de åtta stolarna inställde sig aldrig så det blev inte av. Nu nio år senare känns det som att jag gott kan vänta tio till.
Det laminerade bordet höll längre, jag hade föreställt mig att det var oförstörbart med sin laminerade ovansida men icke! Ge en liten pojke med mina gener en gaffel så ska du få se på grejer…för att inte tala om en liten taggig matkniv. Amazing! Snabbt går det också.
Snömöblerna höll relativt länge men nu har hackare nummer två gått loss med sina små bilar på dem. Han kastar gärna saker, hårt, långt, högt och oväntat. Inte bra för möbler och nervöst lagda mammor, pappor eller små katter.
Mitt miljötänk går delvis ut på att köpa kvalitetssaker som håller länge så att man slipper köpa nytt (egentligen vill jag bara köpa matbord en gång i livet typ). Köper man dessutom gammal erkänt god design förlängs överlevnaden än mer. Därför är mina möbelinköp extremt genomtänkta.
Detta sätt att tänka genomsyrar även val av kläder och då går till exempel stentvättade och redan revade jeans bort…Blåjeans ska slitas naturligt. Punkt SLUT! Jag skiter i rådande mode, så är det bara.
Shabby chic är inte heller min grej, om det inte är shabby på grund av slitage på möbler som är i rätt gammal stil. Jag tycker att den typ av patina mina möbler har är långt ifrån chic…det ser verkligen bara shabby ut.
Mina föräldrar hade inte mycket designermöbler. Kanske därför jag är så löjligt intresserad av detta!?! Min enda revolt mot mina i övrigt helt förträffliga päron!
Vi åt vid ett massivt furubord, satt på massiva furustolar och hade länge en mycket praktisk plastmatta. Mamma sa alltid (men gjorde aldrig) ”att det gick att slipa bort skav och hack”.
Förlåt mamma! Jag ser nu det geniala i detta (jag skulle däremot slipa och lacka). Jag borde ha enklaste möblerna i obehandlad furu från IKEA här hemma. Jag borde ha plastat in hela huset, även väggar och tak samt ha en hundgård på tomten där barnen och djuren kunde rumla om.
Jag ser ändå slutet på detta trots att det är ganska oklart när detta kan infalla. De växer, jag lär mig att djupandas och det är alltid första hacket som känns värst. Men några nya designklassiker blir det inte på väldigt väldigt länge.
Som lök på laxen, sten på börda, sista droppen eller spiken i kistan så drog min lilla gullegullunge Tylla nu på morgonen sönder min sprillans nya, väldigt dyra och efterlängtade Filippa K polo i tunnaste ylle. Men som mamma skulle ha sagt, ”det hade du väl kunnat räkna ut!”
-Ja mamma, det hade jag men jag försöker leva på hoppet!
Ciao!