 |
| Jättemånga nästan likadana färggranna plastgrunkor som alla ska rengöra tänder…hur ska en stackars mamma kunna hålla dem isär? Jag vet ju knappt vad barnen heter! |
Hej där!
Idag har jag varit på husvisningar. Jag har sett till att maken fått upp en spaljédel mot GRANNEN, bråkat lite med barnen (men gullat också), tvättat 3-4 tvättmaskiner och dammsugit nästan hela huset. dagarna och göromålen flyter ihop.
Jag talar rappakalja också. Tänker cykelkorg, säger brevlåda. Hör höger, kör åt vänster. Hjärnsmälta. Stressrelaterat. Min mamma gör likadant. Det är som om synapserna inte riktigt hittar rätt signalsubstans.
Om jag ska säga kniv men tittar på skärbrädan är det skärbrädan som kommer ut.
Jag ska vila mer, inte just nu bara, det har jag inte tid och ro för. Vi ska ju varva upp tempot. Hitta på ännu mer roliga saker. Gasa i uppförsbacke.
Jag har de bästa intentioner men av all rörlighet blir det ibland fel. Mindre viktiga saker undflyr mig. Som till exempel vilken tandborste som är min. Jag får skäll av mina barn. Maken gömmer sin. Fanny med, fast den vet jag var den är gömd. Alltså jag tar den inte för jag har fattat att det inte är MIN!
Emellanåt försöker jag styra upp det hela. Jag köper 24 nya tandborstar (vi har tre handfat) och ber alla välja sin färg och märka med namn. Ingen märker med namn men alla väljer sin färg. Detta hjälper mig föga, jag blandar ihop det igen. Nu har jag kommit på hur vi ska göra nästa gång. Jag märker MIN tandborste och gud nåde mig om jag använder någon annans. Då får jag köpa 24 NYA igen!
Jag är en ganska organiserad typ och tycker att det borde vara möjligt för alla att märka sin egen men nix. Det får bli jag. Det är ju rimligt i och för sig då det är jag som sprider mina baciller till alla (utom maken och Fanny). Jag tänker dock att i en familj så har vi alla redan smittat varandra med våra endogena (egna) bakterier och ingen större skada är skedd. Barnen förstår ICKE logiken i detta. Inte maken heller. Han är rädd för kryp också….
Han hade hittat en död geting i barnens rum häromdagen. Jag nonchalerade detta. Sen hittade han TRE i barnens säng. -OK, ring Anticimex då. För husfridens skull!
Anticimex kom. Sprayade en hel del och gav maken en liten bonus. Den var lite hemlig för bara trevliga kunder fick den (läs panikslagna insektsfobiker). Maken ringde stolt och berättade att han var en trevlig kund för han hade fått en superduperextraalltspray av den genomtrevlige insektsbekämparen.
– Göm den på ett säkert ställe, sa jag. Man vill ju inte riskera att det växer ut ett tredje ben på ett av barnen, eller att maken blir självlysande. Radar upphöjt i 10 skulle det motsvara. Alla grodor i Östersjön blir väl infertila och suicidala kan jag tänka.
 |
| Händige maken flyttar en bit staket från framsidan till baksidan så jag ska slippa se på när grannarna röker och bökar i sin trädgård som är på tok för nära min franska balkong och uteplats. Jag hoppas klematisen klarade sig! |
Det var dagens monolog. Nu får ni kommentera! Eller läsa min parallellblogg på Stunder. Den är ganska informativ idag…fast den kanske kommer imorgon…eller inte alls om redaktören tycker att det var ”over the top”. Vi får se!
Hasta luego!
A