Varats olidliga tyngd

Formerade bataljoner!

Å vad modigt att börja läsa ett inlägg med den rubriken! Det är inte så illa som jag låter påskina. Nu är allt ganska bra faktiskt. Maken fick stanna hemma från jobbet och då blev min tillvaro lite bättre. Jag börjar från början.

Han jobbade natt, 20-06. Jag jobbar 00-00. Varje dag året om. Igår natt skulle vi sova hos mina föräldrar för lacken på golvet skulle torka (tar minst nio timmar) och att förhindra alla barnfötter från att fastna där bedömdes som övermäktigt. Vi installerade oss. Jag sov med Edgar i dubbelsängen, Tylla på madrass på golvet mellan säng, vägg och sängbord. Frank fick ligga mellan mormor och morfar.

Dagen hade bjudit på dagiskalas (12 barn, två-en fröknar) och jag var ganska mör efter det. Det ihållande slipandet under dagen hade nog också lite med min spränghuvudvärk att göra. Jag somnade ganska bra sist av alla. Ungefär vid halv elva tror jag. 
Tylla bökar på golvet och under natten får jag vid många tillfällen dra ut henne från under sängbordet. Jag proppar hålet under fullt med kuddar men hon kämpar sig in. Halv tre vakmar hon och skriker. Välling lagas. T somnar och försöker böka sig in under sängen denna gång. Jag tittar lite på telefonen, smsar maken för att han ska VETA att jag minsann OCKSÅ är vaken. Men utan LÖN.
Edgar vaknar. Han vill ha O´boy, detta avstyrs och han somnar om ändå. Pappa är vaken, han har ont från knät och vinkar lite från hallen. Han stökar runt i badrummet. Jag skriver en liten dikt på Instagram….Sömnlös. 
Jag smsar igen till maken så att han inte tror att jag vilar. Nu är klockan halv fyra. Nu ska jag försöka sova. Då hör jag snarkningar. det går dåligt ihop med min huvudvärk. Jag ligger en stund och tänker att snart vaknar nog Frank där inne. Bästa att skaka lite på min förälder (jag nämner inga namn). Föräldern vaknar och BER OM URSÄKT!?! Hur gulligt är inte det. Den andra föräldern som inte somnat än tackar mig för detta.

Nu ska jag sova. Jag smsar maken detta budskap. Under tiden her jag märkt att två andra vänner är vakna. Vi har lite kort konversation på Instagram och FB. Jag är lite tidvill här, det kanske var innan snarkningarna. Ni får rätta mig F och M!
Nåväl. Nu ska jag sova. Då snarkar nästa förälder, mer kraftfullt. Både på inet och utet. 
Jaha, lite mer självömkan och en Alvedon.
Nu då, nu är maken tydligen hemma snart. klockan är över sex. Han fick lite övertid…
Kvart i sju skulle jag gå upp för dotter nr tre skulle till Örebro på tävling…Så nu är nog natten över. Fyra timmar dygnsvila….det är inte ens lagligt. Men upp och hoppa, smsar maken att nu är jag UPPE och god natt för nu ska han sova ensam i huset.

Jag fick iallafall en timmas sömn mellan 8-9 för mamma fixade med småbarnen. Tack söta mamma!

Den här bilden kom med för att jag ju strök den vita T-shirten på bilden längre ned. Det är något jag gör vääääldigt sällan, stryker till mig själv alltså. Men det är en tröja från Acne, skitdyr och förtjänade alltså stryk. Jag hade egentligen tänkt blogga lite om jämställdhet på ett annat plan och ondgöra mig över alla mina oändliga arbetsinsatser här hemma (som bilden ovan illustrerar) men jag lyssnade på vetenskapsradion samtidigt och snappade upp att jordens vatten är äldre än resten av vattnet i solsystemet. Jag kom liksom av mig där och ja fick lite perpektiv, en stund.


Frank och Sussie, Tylla och två stolar.


När jag kom hem till vårt hus igen var det kalaskaos att städa upp, ungarna bråkar. Jag har katastrofalt ont i huvudet och oroar mig för att lägga alla tre själv samt hämta tävlingdottern klockan elva vid simhallen….Mörka moln.

Jag bryter ihop. Huvudet nästan sprängs och maken ser min nöd. Jag fick sova två timmar tror jag. Och lite mindre ont i huvudet kanske efter. 

Vi lagar mat, han försöker hjälpa till. Jag försöker läsa Elle Decoration men allt är kaos runtomkring. Jag ser designprinsen på en sida och bestämmer mig för att klappa ihop blaskan….Maken frågar var diskborsten är….Han står alltså vid diskhon, med ryggen mot mig och stirrar ut i , ja vad stirrar man på när man letar efter en diskborste???

Hans vänstra hand vidrör borsten men han ser den inte. Jag säger kallat -Du håller i den. Han vänder sig om. ”Vänster hand håller i diskborsten” säger jag och går från bordet.

Nytt stycke.

Min mamma tycker inte jag ska vara elak. Jag ska inte heller vara en sanningssadist. Men jag har svårt att inte vara ärlig. Därför skriver jag att min man frågar mig var diskborsten är när han har den i handen.

När jag blir större tänkte jag bli psykiater. Jag hade egentligen inte tänkt forska för det har mina båda föräldrar gjort och det har verkat avskräckande. Som Antabus för en alkoholist. Aversionsbehandling. Man vill kräkas av sprit. Så har jag känt inför forskning. Nu har jag tänkt om.

Jag ska ägna hela min kraft och resten av mitt liv till att utforska vad det är för fel på mäns hjärnor. Jag ska skära dem i tunna strimlor och undersöka var det sitter…det där hålet som borde innehålla städutrustningskännedom. Minnet av i vilken låda saxar ligger och var man hittar dammsugarpåsar. Den typen av hålighet.

Kära läsare, om ni råkar ha en man med bristande städfunktion, kan ni inte be honom donera sin hjärna till mig ifall han råkar dö snart för jag behöver den. I det fall han dött av stekpanna, strykjärn eller yxa i huvudet så göre ni er icke besvär för jag behöver skallen hel. Så i alla andra skick går han bra. Det är ytterst viktigt för framtiden att vi tar reda på vad som skiljer dem från de flesta kvinnor som verkar ha denna egenskap. 

Nu ska jag bara börja med crowd funding så jag har råd att forska på detta oerhört innerverande område. 

Idag var läggningen seg. Hon fick två och en halv flaska välling men inget var bra. Jag offrade ryggen för att skona hjärnan och det visar sig imorgon om det var en bra idé. Hon somnade till slut iallafall.




Har ni sett Mel Brooks film om Dr Frankenstein…eller Fronkensteen kanske han heter. När Marty Feldman skickas för att hitta en lämplig hjärna till monstret och kommer tillbaka med en hjärna från en burk med namnet ”Abby Normal” something…;)

Det var allt! 


Ett svar på “Varats olidliga tyngd

  1. Hur skriver man en kommentar på ett sånt inlägg? Nu har jag backat bort två olika starter på stycken jag tänkt fylla på. Vet inte var jag ska skjuta in mig. Så jag bara göra det… Mäns hjärnor: det är inget särskilt med dem. Det handlar om brist på träning. Muskeln finns liksom, men den är klen och oövad. Så det har med uppväxten att göra. Man måste öva för att bli bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen