Motiverande samtal kanske är lösningen, fast jag vet inte om det är jag eller övriga familjen som behöver dem…

Min illbatting, men färger har han koll på.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag verkar tala ett språk som är okänt för mina anhöriga. Ändå tycker jag att jag har en hel arsenal av angreppssätt.

1) Be snällt

2) Be snällt många gånger och erbjuda belöning

3) Uppmuntra i samband med bedjan

4) Be inte så snällt och ställa ultimatum

5) Hota

6) Hota och skrika

7) Tiga i kombination med att stirra stint och sen kör jag från punkt 1 igen…

Tyvärr verkar alla sätt ovan vara otillräckliga. Jag känner att jag vill slåss och kasta saker. Så det viner i luften. Jag tror på fullaste allvar att alla föräldrar känner igen den känslan. Ibland tänker jag att enda lösningen vore att klippa till någon av dem så att de flyger ända till tjottahejti för så förbannat arg kan jag faktiskt bli. Men det gör jag såklart inte.
Istället går jag och badar eller tar en tur med bilen lagom länge. Tyvärr hjälper badande och bilkörande bara att få ned mig själv på jorden. Ingen fattar att det betyder att mamman fått nog och att man kanske skulle ta och hämta tvätten eller liknande. Sisyfos hade tagit livet av sig här genom att låta stenklotet rulla över honom så han fick komma till Hades. Jag däremot har en annan strategi. Jag bloggar mig fri. Min stil är mer utåtagerande skulle man kunna säga.

Idag var jag återigen ensam med alla sex barnen. Mamma hade lovat att hon skulle komma och hjälpa till vid läggdags. Äldsta tjejen jobbar till klockan sju, 15-åringen tränade, likaså 13-åringen. Således osäkert med hjälp därifrån. Dessutom råkar de ofta i luven på varandra allihopa så mamma känns säkrast. Trettonåringens träning blev sedemera inställd så jag slapp skjutsa med tre små i bilen vid halv sex och hämta vid nio. Skönt för mamman och de tre minsta.

Jag hade lagat mat igår som skulle räcka till matlåda åt maken och middag till killarna. Jag hade meddelat min plan till maken. Vi andra skulle äta linssoppa, ett osäkert kort när det gäller grabbarna så jag safeade med bolognese.

Middagen närmar sig, soppan är klar och nu ska jag värma resterna från igår.

Detta hade maken lämnat så snällt…

Jag kokade iallafall lite capellini och värmde bottenskrapet. Ingen ville äta annat än pastan så maken kan få 1/4 matlåda imorgon. Linssoppan gick ned i ena pojken helt oväntat; ihop med två vitlöksbröd. Underens tid är ej förbi.
Men den där millisekunden när man lyfter grytlocket och inser att man gift sig med en egotrippad aphjärna…då var han nog glad att han var beväpnad på jobbet med skyddsvästen på.

Jag är väldigt trött på att folk äter ur skåpen här. Det gör att logistiken avsende inköp och matlagning blir svår att hantera. Om jag vet att det ligger två mazariner i ena skåpet och fyra singoalla i en påse i skafferiet kan det hända att jag bjuder en granne på fika. När man sedan plockar fram asken och ser att denne någon som ätit upp allt inte bemödat sig med att slänga eländet. Ja då vill jag bara sparka och skrika numera. Jag har sagt till alla säkert 10000 gånger att man 1) frågar innan man tar och 2) om man nu var så undernärd och sugen på onyttigt jox/ratar all normal mat som alltid finns hemma. Ja då kan man ha den goda maken att kasta kartonger och dylikt så att jag märker av att det är slut.

Maken var så trött på detta smygätande i skåpen att han en gång riggade en kamera och med flit lade ut lockbete i form av choklad. Alla nekade sedan till att ha tagit men vi VISSTE vem det var och hon erkände då hon blev överbevisad. Igår var hon framme igen och åt min hemmagjorda hallonglass på kvällen. Detta är samma dotter som i sjuårsåldern klottrade sitt namn på nytapetserade väggen i sitt rum….inte ett jättesmart drag. När hon får egen lägenhet planerar jag att sätta mina tuggade tuggummin under hennes matsalsstolar, proppa toaletten full med papper och klottra på tapeterna…Kanske gå på toa utan att spola också och ställa alla saker på kanten i badrummet så att minsta vindpust får dem att trilla ned…Moget va!?!

Det var det om mina skåptjuvar.

Tylla har gått från världens snällaste unge till att inte göra något som är stillsamt. Det är inte kul att sitta i knät längre (man måste kasta sig av och an, riva i mammas hår, hänga i nya halsbandet och försöka sno mina örhängen), det är aptrist att sitta i sin stol (även om man får kex att kladda med), vagnen ser hon mest som en språngbräda ned på marken och så vidare.

Hon kryper sedan cirka en vecka med världens far såklart mot trappan ned i vardagsrummet, mot kattmatskålen och vattnet samt mot alla livsfarliga små saker som killarna släpper överallt.

Jag förväntar mig att väga mycket mindre till jul och behöva inhandla grindar, barnlås och en ny hjärna.

Sova vill hon inte heller längre. Det har jag varit bortskämd med så detta är ett stort avbräck i min ganska behagliga lunk de sex timmar killarna är på förskolan. (Notera att jag anstränger mig att skriva förskolan här för vi säger alltid dagis annars, PK to the bitter end).

I söndags hände något märkligt. Jag märkte det egentligen inte för jag hade fullt sjå med att fylla år men jag hörde något om att Edgar hade klättrat upp i ett träd. Det var oväntat för han är annars en mycket försiktig general. Kanske katten inspirerat? Hon blev nämligen uppjagad i ett träd någon dag innan och vi hade en stor räddningsaktion på gång vid 22-tiden. Jag iklädd flip flops och nattlinne, Inez i träningskläder och maken helt klanderfritt klädd. En stege på fyra-fem meter, lite klätter och några skivor rökt kalkon senare och hon var på marken igen.

En elak svart fluffig katt hade jagat upp henne. Idag bet samma katt henne i bakbenet. Vi ska formera våra bataljoner nu för detta är Sussies revir och ingen annans. Frank erbjöd sig att döda katten, vi avvaktar lite med det. Han är mycket för att döda just nu. Knivar är favoritverktyget för detta ändamål. Varfifrån han fått dessa idéer har jag inte en susning om. I förrgår åkte vi bil ihop. Han meddelade att han letade efter kaniner. -Jaha, sa jag och fick en inre bild av små gulliga kaniner som han gosade med. -Vad ska du göra med dem då, frågade jag. -Kaninsoppa, sa han då snabbt. Jag blev väldigt häpen och frågade hur det skulle gå till…-Jag ska skjuta dem, sa han helt torrt. Mm det finns saker att ta upp på kvartsamtalet hör jag.

Efter förskolan idag stannade vi ute i det strålande vädret ett slag. Tylla gungade och de två andra sprang omkring och jagade spindlar och sniglar. Plötsligt kommer Frank och säger att Edgar inte kommer ned….”Va” säger jag. Jag lämnar T i gungan och går med F för att se vad som står på. Då ser jag den lille mannen säkert fem meter upp i en av våra gigantiska tujor. Han bara klättrar på rakt upp. De är säkert tio meter höga. What to do? Jag kan ju knappt röra mig och jag vill ju inte skrämma honom så han trillar ned. Jag tog fram kameran och fotar.

Det tyckte mina tjejer vad det värsta de hört. Att fota sitt barn som när som helst trillar ned och dör. Ja det kanske det var men jag kunde ju inte klättra efter precis. Jag förhandlade lite med honom och sade att han måste försöka klättra ned själv. Det gjorde han också på ett minst sagt krångligt sätt och fastnar till sist mellan två grenar på lagom avstånd för att jag ska kunna lyfta loss honom. Jag anar att den här killen kommer bli värre med åren. Han var strålande glad iallafall och deklarerade att han var en apa och att han även äter bananer. OK. Jag håller med.

Påhittig kille som är en jäkel på att klättra snabbt och högt

Fram till nu har den här lilla marsipangrisen varit enklaste ungen jag någonsin haft. Det håller på att ändra sig.

Jag har ett litet projekt på gång inne i skallen men jag ser med panik på hur min ”egentid” krymper med stormsteg. Tänk att det alltid är så. Man vänjer sig snabbt vid sakernas tillstånd men glömmer att barn utvecklas blixtfort ibland och så står man där med skägget i brevlådan. Jag ska kanske börja gå till ”gymmet” (dvs försvinna 1-2h upp till min mamma och jobba på mitt projekt. För här finns inga möjligheter att uträtta annat än städning, tvätt, matlagning och disk. Och tyvärr alla hemmafruar, det räcker inte för mig. Jag måste motionera min hjärna och vara kreativ annars torkar jag in…det har redan börjat i kotpelaren!