Att gå som en ostbåge

Idag har jag slipat bänkskivan. Så här ska det se ut VARJE DAG.

Hej! Krafterna är delvis tillbaka. Idag var jag hos doktorn. Han berättar att jag har ett par diskar som lider av uttorkning, en för kurvig kotpelare och jag behöver gymnastisera. Två av dessa hade jag redan listat ut men jag hade faktiskt hoppats på ett diskbråk. Det går iallafall att göra något åt. Så smärtan är där den är. Jag måste träna och sluta belasta min rygg. Det är minsann enklare sagt än gjort. Jag lämnar det därhän för det gör mig bara ledsen.

I helgen var jag ganska slut och försökte få resten av familjen att ta sitt och mitt ansvar för helheten. Det gick ganska bra faktiskt. På söndagen var det ju val och till på köpet min födelsedag. Jag har lagt av att fira denna tveksamma höjdpunkt, att bli äldre år för år, men jag brukar förvänta mig ett grattis. En dotter sa grattis, maken åkte och handlade croissanter och en väldigt liten burk JORDGUBBSMARMELAD som jag inte gillar, men den var dyr och snygg. Som de man brukar få på hotell ungefär. Tack, gulligt men fel…Alva blev nöjd, mer till henne.

Superdyr och helt ouppskattad av undertecknad.

Dagen rullade på och vid 10-tiden bestämmer jag mig för att väcka dotter ett och två med att gå in i deras respektive rum och högt sjunga till mig själv. -Ja må JAG (med emfas) leva…och sen hurra. 
Första dottern (15-år) sa grattis men låg kvar i sängen utan en ansats att gå upp eller kramas. Jag fortsatte till 17-åringens rum och sjöng ännu högre för mig själv, hurrade fyra gånger varpå hon säger; Ja, ja jag vet att du fyller år men det där var faktiskt INTE roligt! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig iallafall. Så kul tyckte jag att det var.

Vid 12 var jag och familjen bjudna på lunch hos mamma och pappa. Vi åt och sen föreslog mamma en promenad med två av de små ut i skogen. Jag tänkte att det var lite udda men varför inte, skogen är trevligt. Egentligen hade jag hellre gått hem för pappa verkade lite stressad, jag tänkte att han som vanligt hade jobb att göra eller något tips att lämna in.
I skogen föreslog jag att jag skulle ta terrängvägen hem med E och mamma gå parkvägen med vagnen men hon förhalar och krånglar, tycker vi ska gå ihop. E avgör saken med att göra en tjurrusning rakt in i skogen. Jag får hänga på så gott det går med rygghelvetet. ”Vi ses hemma hos er” ropar jag åt mamma.

När vi kom tillbaka hade maken löst alla sladdproblem som jag skrev om tidigare och alla var nöjda. Vi börjar dra oss mot hemmet. I två olika patruller. Jag till fots han i bil. Vid vägen står en stor vit Volvojeep och maken förklarar att det är någon kärring från kyrkan som ställts sig mitt för, otrevlig som sjutton var hon också. Jag säger att det är för jävligt att kyrkans medlemmar alltid parkerar in oss (vilket de ofta gör) och blir lite småsur.
Jag kom in i hallen och märker att barnen städat. (De gick hem lite tidigare från mina föräldrar under olika svepskäl.) Jag fattar att detta är deras present till mig. Städning. Vanligen brukar jag önska mig snälla barn, men det gav jag upp i år och önskade mig ordning och reda. Toppen! 

I hallen såg jag en ballong i taket och sekunden efter skymtar jag min bror och får en partysmällare (ni vet en sån som ser ut som en flaska och smäller när man drar i snöret och ut kommer papperstrassel) i vänster öga. MYCKET överraskad blev jag av den. Det var min lilla ivriga dotter Alva som kom lite fort och lite för nära. Ögat är intakt.

Sen kom det folk från alla håll. Farbrorn, grannar, syskon och alla barn. Jättekul! Det visar sig att Alva (13) planerat allt, ringt in folk och fixat. Så otroligt gulligt.

Sedann har vi kalas och hånar min far som under lunchen vid minst tre tillfällen avslöjat surprisepartyt. Jag märkte dock ingenting, helt upptagen av mig själv tydligen. Han ska ha sagt både; när kommer gästerna?, Ska ni inte gå hem nu och något mer som jag inte minns. Han fick massor med arga blickar och sparkar mot underbenen. Som sagt jag märkte ingenting. Såg inte ens att den stora vita bilen var min brorsas….Uppmärksamhet noll. Det är nyttigt att veta. Mne jag hade en aning om att pappa var lite stressad, kanske han bara hade ont i smalbenen???

Vad beträffar städningen så var den ypperlig. Vilket bevisar att de kan. (Detta kommer med all sannolikhet att användas emot dem vid senare tillfälle). Några saker är dock fortfarande försvunna och jag öppnar garderober och städskåpsdörrar med viss förberedelse för att något ska falla ut… men på det stora hela är det superfint här just nu.

Från och med nu önskar jag mig bara städning vid alla högtidsdagar framöver.

Fina lite funkisaktiga hus från 50- eller 60-tal. Roliga vinklar

Idag var maken hemma på förmiddagen för han jobbar kväll till 23.00. Det betyder att jag kommer ha stora svårigheter med läggning och middagslagande samt får avsluta kvällen ensam framför datorn. Jag har dock gett upp att se serien Salamander för nu har jag för fjärde eller femte gången somnat innan den liksom lyfter från introt. Kanske jag ska stå och se tv framöver…eller då kanske jag bara somnar på stället, trillar och slår ut framtänderna!?!

Detta hus ska vara arkitektritat. Underbara fönster men lite knasiga färgval med dagens ögon sett.

Vi hann med en promenad iallafall ihop innan han tog moppen till jobbet. Vi gick vanliga rundan och såg på favorithusen häromkring, jag fotade några av dem för att visa er. 
Vi har återigen en tomt på gång och jag (maken är skeptisk) planerar en krånglig flytt som kanske är enda lösningen för att vi ska kunna ha råd.

Det tråkiga är bara att jag älskar mitt hus. Nu är det dessutom så himla fint här när renoveringen nästan är klar. Den springande punkten är köket som är för litet. Allt annat är bra. Det behövs minst 4 meter bänkyta, en fullsize kyl och en större spis för att hantera min familjs behov. Så tyvärr måste vi byta hus och då byter vi område i samma veva. 

Tanken nu är att köpa ett mindre hus som vi tränger ihop oss i medan vi bygger på den stora tomten. Då kan vi dessutom bygga ett lite mindre hus och renovera det befintliga så att tjejerna kan bo där när de pluggar. Att gå från 300+54 kvadratmeter till 80+70 blir nog en utmaning. Men jag är optimist och tänker att jag får mindre att städa och hålla reda på.

Älskar vardagsrummets många fönster, balkonen utanför och skiffret på nedre delan av huset. Stors som bara den är det också. Jag tror att detta hus varit med i Elle Decoration tidigare. Man skymtar designklassiker genom fönstren. Mycket fint renoverat och toppenläge i söder. Denna artikel ska jag läsa när som helst nu…jag anar vad det handlar om..blanda loppis, ärvt och nytt men jag vet inte. Hur som helst är det väl så vi gör en del av oss, köper saker som beskriver hur vi vill betraktas..ganska ihåligt kanske? Jag återkommer när jag faktiskt läst den.