Urakut

112 vad har inträffat?

Det är så jag kommer börja svara från och med nu. För jag är sambandscentralen för alla mer eller (oftast mindre) akuta händelser här omkring.

Delvis beror det nog på att jag varit hemma mycket under barnens uppväxt så att de vant sig vid att alltid ringa mig att vi alla är av intensiv, otålig sort. Hur det än är så börjar det bli lite jobbigt nu. Min stresstålighet är -42 (42 är svaret och meningen med allting så jag antar att det negativa talet då måste betyda motsatsen?) just nu och det är därför det blir ett skriveri här.

Så fort jag retar mig på något nytt fenomen brukar jag fundera kring hur det såg ut förr i tiden, när jag var barn, när mamma var barn,  när mormor eller rent av hur det kan ha varit på stenåldern eller ännu tidigare. Just när det gäller akuta situationer är det ju inte meningsfullt att gå tillbaka så långt i tiden. På stenåldern existerade säkert akuta situationer men det var liksom inte läge att ringa och larma…det gällde att springa, slåss eller helt enkelt bara blöda ihjäl om man blivit biten av en björn eller huggen i två delar av en vilde.

Men när jag var liten fanns ju telefoner (jo förstår ni ungar, det gjorde det, men de satt fast med en sladd i väggen och vi hade TV, visserligen svartvit de första åren i mitt liv men sedan fick vi en med färg som hade både en och två ganska usla kanaler med begränsat utbud att titta på. Lite som nu faktiskt fast med fler usla program).

Om något var brinnande akut när jag var liten och ensam hemma ringde jag till S:t Görans sjukhusväxel och bad att få bli kopplad till dr Voltaire. Om hon hade tid svarade hon, annars lämnade jag ett lämpligt meddelande eller ringde min pappa på Beckis, alltså han jobbade där… såklart!!! Och upprepade samma procedur. Var det urakut och livet stod på spel ringde man 90000. Fattar ni!?! Nittiotusen, åååå vad långt att säga och vilken EVIGHET det tog att slå. Nio brrrrrrr noll brrrrrr noll brrrrr noll brrr, ja ni fattar, skivan skulle vridas tillbaka också men det tar så lång tid att skriva exakt hur det blev och jag hinner inte det nu.

Nu går det fortare, 112, lätt att slå!

Vad gällde då denna akutitet? Jo en tonåring (som gärna påpekar hur vuxen hon är) stod någonstans i stan och hade inte pengar till mat. Hon höll på att avlida av hunger.

Innan hon släpptes iväg på äventyr hade jag försökt få klart för mig vad som skulle göras, jag hade försäkrat mig om att pengar fanns och informerat om att hon kunde få matbidrag. Hon viftade bort detta med att det nog fanns pengar och att jag var utomordentligt larvig som oroade mig och höll på. Hon är ju ingen barnunge lixom!!!

Jag kontrade  då med att jag vid hennes ålder aldrig hade varit ensam inne i stan med kompisar men då fick jag blicken, den som säger: Allvarligt!?! Ska jag behöva lida för att du var efterbliven som barn och att världen var så tråkig för trettio år sedan att folk satt och tittade på svartvit testbild i tjugo minuter innan programmet startade. ALLVARLIGT!!!!

Den blicken gör mig alltid lite obekväm.

Jag stod med fyra barn på exmakens tomt när panikmeddelandet kom. Alla barn vimsade åt olika håll och två försökte samtala med mig om var sin sak medan jag försökte få klarhet i vad det akuta bestod i….

 

Då våra telefoner på något märkligt sätt sammankopplats senaste tiden får jag och maken simultana samtal som påtagligt ökar stress och förvirring här hemma. Hjälpsamma barn försöker då gruppsmsa olika svar på lösningar och annat som gör det hela ännu mer stressande och förvirrat…jag längtar efter ett telefonjack, en telefon med begränsad räckvidd och radiotystnad. Ni ser på bilden att hon först behövde 20 kronor. Detta swishades. Men sen behövs mer pengar om jag förstått saken rätt varpå jag skickar 200kr för att vara på den riktigt säkra sidan…Är jag grundlurad eller???

 

Jag vet inte hur många gånger jag påtalat vikten av planering INNAN man gör något. Då slipper man akuta situationer. Dessutom ska man inte i tid och otid kontakta alla. Man kan ta sig en funderare på om ens behov av hjälp, kontakt ellr svar på diverse frågor kan vänta tills man ses…eller om de kanske löser sig själva om man visar tålamod. Ibland tror jag att mobiltelefonen är det sämsta som hänt mänskligheten sedan kärnkraften…..Det var kanske en dum jämförelse till…herregud vad jag överdriver jämt. Men med EMFAS vill jag påpeka att jag inte gillar att bli STÖRD av oväsentligheter hela jävla tiden, särskilt inte när jag har något viktigt för mig, som att gå på toa, duscha eller skriva ned all skit jag är med om.

 

 

 

Telefonvett för tonåringar, detta kommer jag skriva om imorgon tror jag. Jo just det, Man kan rösta på min blogg hos http://bloggar.besökstoppen.se/info på nedre högra sidan…jag ligger två nu tror jag. Så kan vi inte ha det! Veckans blogg heter det.

 

#urakut #sms #tonåringar #panik #kaos #mammabloggare #kaosbloggare #kaosblogg #mammablogg #galenskaperiallmänhet