Livets elexir

Flygbränsle

Sömn, detta gäckande tillstånd som upptar så mycket av småbarnsföräldrars tanketid, dock inte realtid. Just i natt var det väl inget fel på mängden minuter, 418 för att vara ganska exakt. Men det handlar lite om kvalitet också. 


Tylla som nu skulle ha varit avvand från bröstet fick i natt återuppta detta. Jag orkade nämligen inte gå ned i köket för att göra välling. Jag minns inte hur hon kom upp i min säng och varför vi båda låg på snedden. 
Eventuellt har maken lyft henne ur spjälsängen och därefter bedömt att säkraste stället för fortsatt sömn är killarnas gemensamma säng. 

Edgar kom också in till mig och började babbla någon gång i vargtimmen. Han beordrades lägga sig vid mina ben, på tvären, och försöka sno åt sig en flik av lakanet.
Lakanet, det måste pronto bytas mot ett täcke för nu var det andra natten i rad som jag vaknar och är iskall.
Så i natt har jag legat snett, frusit och jag antar att jag ammat T minst några timmar av värken i ryggen att döma.

När lillan vaknar 05.58 hoppas jag på att maken ska höra henne, fatta vad som är på gång och så fort som möjligt rusa ned och göra en välling. Jag har så ont och kommer inte tillräckligt snabbt ur sängen och således väcks lille E och då är hela apparaten igång. (Ni kanske vid detta lag vet att jag är en inbiten optimist som tror på förändring vad verkligheten än serverar mig). Jag borde ju veta bättre för vid samtliga tillfällen brandvarnaren larmat, och då någon ringt på mitt i natten har jag ensam vaknat av ljudet. Ena gången det ringde på dörren brann det på riktigt desstom. Så lättväckt, det kan man inte säga att han är.
Han vaknade inte heller denna gång. Jag kan emellertid inte lämna sängen för Tylla rullar och Edgar är för nyfiken och hårdhänt med henne så jag ropar på maken. 

Nu kanske ni undrar varför jag inte lyfte ungen ned i sängen alternativt tog henne med ned…jo för ser ni jag har förmodligen ett DISKBRÅCK som ska vårdas varsamt. Ni behöver inte skämmas, att inte ni ständigt och jämt tänker på min rygg är helt OK för ni stökar inte ned i mitt hus eller kräver köttiga middagar. Men min man har blivit informerad om läget och vi har ju haft barnen några år så ibland tänker jag att han kanske kan förstå hur man ska gå till väga.
OK, han muttrar sig ned för trappan, återkommer med beställningen och lägger sig rakt över min säng (som egentligen är vår men det är mest min just nu). Ingen chans för mig att somna. Han har fått sova i princip alla morgnar sedan vi träffades, framförallt har han fått sova nästan alla morgnar sedan vi fick barn. Mutter, mutter, mutter om att jag kan sova på dagen och att han ska jobba till 24.00 och lite skäll för att JAG höll honom vaken igår med att se Breaking Bad…

Där drog jag gränsen. Jag anser att han har ansvar för att sköta sin egen vardag. Jag gick upp, tog med mig barnen, även det barn som vaknade lite senare, och lät honom få sova en och en halv timme. Han kan för övrigt också sova på dagen eftersom han börjar vid tre.
Till skillnad från mig kan han dessutom somna i alla situationer. Det skulle förvåna mig om han inte kunde somna ståendes på huvudet i en skrubb på T-centralen med ena foten i en björnsax.

Han har säkert en annan syn på detta. Det är lite roligt detta med att få höra båda sidor av en historia och jag uppmuntrar honom till att skriva en motblogg.  Det kanske är den nya sortens parterapi?



I helgen besökte jag en släkting. Jag ska inte hänga ut någon NÄRA anhörig som bor i NÄRHETEN men jag måste få återge deras historia om en repa på en bil.

Mannen köper ny fin bil till FAMILJEN. Hustrun kör betydligt skruttigare dito. Hustrun ska gå till jobbet, maken ska vara hemma och sköta barn. 
Makens jobb ringer och frågar var han är. Maken får hustrun till att hastigt ta ena barnen andra barnet ska på idrottsskola, detta ordnar HUSTRUN så att en granne skjutsar.
Ordväxling utbryter om vems jobb här som är viktigast och fruns dräpande kommentar är att kanske hon borde ha företräde som faktiskt minns att hon HAR ett jobb. Mycket underhållande.

Maken försvinner till jobb, hustrun lämnas på sitt med ett extra barn och en uppgift att hämta en större maskin i nya dina dyra blanka bilen. Hon instrueras noga om hur försiktig hon ska vara och att bilen på intet sätt får komma till skada. Hon får heller inte köra så fort som hon brukar så något välter. Hustruns blod isas. Hon varnas för hålet i vägen, detta ska man undvika för bilens skull. Hon berättar att hon redan visste om hålet och då bli maken helt uppgiven eftersom han utgår från att kännedom om hålet beror på att det redan hörts ned i. Hustrun kör på sin halvtimmeslunch för att uträtta MAKENS ärende.

När de båda möts i hemmet inspekterar maken maskin i bil och ut bryter den stora ordväxlingen. Repa på bil men inte på lack utan av vad jag förstår på ett ställe inne i bilen!?! Ganska snart förstår hustrun att det nog är bäst att vara tyst. Hon bedyrar att allt utförts enligt hans instruktion men hon dristar sig till att säga att detta ju egentligen var hans ansvar och hon är ledsen att det blev fel. Då radas tidigare exempel upp på när hon varit ledsen, bland annat den gång då hon låtit lille sonen tvätta bilen med gröna sidan av en scotch brite (detta tycker inte jag heller är bra men det ligger några år tillbaka i tiden och tvätten var på inte så fin lack, således gammal skåpmat).


Det roliga med denna historia är att jag först hörde den av mannen. Jag och min make skakade på huvudet och voj voj vilket elände, hur slarvig får man vara och så vidare? Fast jag tycker personligen att repor på bil är något man bara får leva med och vill man ha saker utförda på ett perfekt sätt kan man utföra dem själv. Men min man höll med om lacken. Han är en lackfetischist!

När jag och min man hade bott ihop i två år byter han den tröga men säkra Toyotan mot en racerbil i SAABförpackning. En Turbo X som gör 0-100 på minus två sekunder. Den var svart, den glänste och hade skinnklädsel. När man tryckte på gasen pressades man mot sätet och den flög iväg, verkligen med jetflygplan i generna. Han vårdade den ömt. Handtvätt endast, allt annat vore en hädelse. När min kompis dotter repade ena dörrens sida och en snutt vid hjulet trodde jag han skulle spräcka topplocket.
Men han tog det ganska bra får jag säga. Dock väntade jag lite med att informera om det inträffade, lite rädd att budbäraren skulle dräpas… Hade jag gjort detsamma hade det nog varit bäst att flytta ned i källaren någon månad. 

När bilen var reparerad tvingade jag honom att sälja den. Jag fick ont i magen varje gång vi gick förbi den på uppfarten. Även han är nöjd med detta lackångest är inte bra.
Nu har vi ingen bil. Vårt bensinmonster beslöt sig för att få minnesförlust i början av semestrarna och står still tills verkstaden öppnar i september, då är väl batteriet dött också. 
Så vi kör en av pappas bilar som det regnar in i….fast det får man inte säga att det gör för då bli han sur. Det är väl bara kondens antagligen (hävdar han), som porlar ned på växelspaken varje gång man kör efter regn. Och kluckandet i taket…det finns inte heller för de våglängderna kan hans öron inte uppfatta längre. Men jag är TACKSAM och ska inte bita den hand som föder mig (franska bilar är inte täta schhhhhhhh!).

Nu var det nog om detta. Jag kommer inte sova under dagen för jag har för mycket pyssel här. Maken kommer säkerligen göra det likt en fladdermus för han har inga spärrar när det gäller sömn och städunderlåtelse.

Jag ser framåt, jag ser så långt som till pensionen….fast får jag 36 barnbarn jag då hinner jag nog inte sova då heller!

God morgon!

#sova #sömnbrist #billack #bäggesidorna #brakarlredersigsjälv #peugeot #älskarminbror #denial

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen