Ni som följer mig vet ju att det gått utför ett tag. Jag har länge försökt ställa till rätta, putta i rätt riktning, ”nudga” (undrar ni vad det är kan ni läsa mitt inlägg på Stunder av lycka om nudging) och på andra sätt försöka få min omgivning att förstå det ohållbara i min situation. Men det har varit för döva öron. Imorse gick jag återigen upp först. Fast jag är tröttast. Jag är programmerad så. Man reser sig, tar tag i saker och så blir allt bra. Vissa verkar tycka att det bästa sättet att hantera saker är att låta andra göra det och sedan spara sina egna krafter. Ja det är ett mycket effektivt sätt att spara de krafter man kommer behöva när man sitter där ensam och får ro själv.
Morgonen artade sig så att ett barn vaknade, jag sträckte på mig en stund, försökte få rätsida på situationen och slutligen bedömde att uppstigning var det enda tänkbara alternativet.
Jag mindes också att en utflykt var planerad idag och en matsäck var påkallad. Jag talade med barnet i fråga, som var helt uppslukad av ett spel, försökte ta reda på om han ville att jag gjorde pannkakssmet nu eller kokade makaroner till köttbullarna som fanns kvar sedan tidigare. Noll respons vid tre frågetillfällen. Jag höjde rösten lite och försökte samtidigt förhindra en nysning som kanske skulle innebära att jag måste rusa på toa….Ingen vidare förklaring till detta.
Han säger kallt:
-Jag vill ha åkladmacka!
-OK men det har vi inte, köttbullar eller pannkakor?
-Åkladmacka!
-Då väljer jag. Det blir köttbullar.
Vid det laget, 06.04 är jag alltså igång med hela mammagrejen, jag står med rufsigt, skitigt hår i nattlinnet, steker köttbullar och kokar makaroner. Maken:
-ZZZZZZZZZZZZ
Då vaknar Edgar med ett vrål.
-Maaaammaaaaaa!
Jag går snabbt till trappan och förhandlar med honom så att han blir tyst och nöjd, jag tillreder den obligatoriska ”lagom varma O´Boyen i BLÅA flaskan” och han är rätt nöjd.
Jag kokar kaffe, tänker att maken nog vill ha när han snart vaknar (?).
Jag plockar, fixar, servar, hämtar kläder och vips är klockan 20 minuter över sju och jag får ett sms från en tonåring som försovit sig…en timme…Jag lovar skjutsa till skolan. Ibland så..
Maken vaknar, han kommer ner, ser ut som ett lik och rullar ihop sig i den allt för korta gröna soffan i hallen. Han är SÅÅÅÅÅ TRÖÖÖÖÖÖTT. 80-talist.
Morgonen fortsätter, jag försöker äta frukost och dricka kaffe. Samtidigt börjar jag mentalt planera dotterns examensmottagning.
Jag har en fin bok som jag VUNNIT (ibland händer det!) som heter Soda, Lemonad & Snacks. I den har jag sett lite grejer som jag varit sugen på att testa. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg som heter ”Var fan är champagnejästen”. Jag läser igenom receptet för apelsinsoda och googlar mig snabbt fram till ett ställe som säljer denna typ av jäst. Jag beställer och försöker koncentrera mig på att få allt rätt. maken knorrar, han tror jag gör någon ”onödigt”. Jag ska återkomma till detta. Jag orkar inte svara.
Nu hör jag snabba små steg på övervåningen. Den lilla illbattingen har hävt sig ur spjälsängen till vår säng och sedan glidit ned på golvet. Bra jobbat men lite farligt. Nu skyndar jag upp för att möta henne innan hon når dödstrappen.
Lilla söta varma och gosrufsiga unge! Å vad söt du är.
Hon bärs ner, får ny blöja och välling. Där ungefär blir jag varse att det börjar närma sig avfärd för dotter nummer tre som är lite tjurig i hallen. Jag rusar ner i källaren för att få tag i kläder. (vanligen åker jag i nattkläderna vid sådana här tillfällen men det var lite för mycket spets och för kort så jag bedömde att en polis kanske skulle ta in mig för en §14, eller vad fan det heter, ifall jag skulle bli stoppad). Under den tiden klättrar lilla T upp på bordet, tar min fina kalligrafipenna och ritar ned hela första sidan i min älskade bok.
För att ni ska förstå mig korrekt kan jag meddela att så fort mina pojkar är vakna låter de, högt! Alla pratar med MIG hela tiden och ska ha svar på frågor eller lämnar livsviktig information om sina havanden och göranden.
Jag tappar HELT greppet. Slår med båda händerna i köksbordet och brölar:
-Jag blir GALEN!!
Varpå alla blir dödstysta. Och gör allt det som jag sa att de skulle göra. Jag tar bilen med dottern, andas och försöker lugna ned mig. Halvvägs säger jag med myndig stämma:
-Om ni tänkt uppvakta mig på morsdag (jag har hört att de vet att det finns en sådan dag) så låt bli det. Har ni mot förmodan redan köpt något, ge det till mormor. Jag ska köpa henne en förlossning i Kongo.
-Va?
-Jag ska köpa en annan kvinna en säker förlossning i Kongo, jag vill inte köpa en enda onödig pryl mer i hela mitt liv.
-Ok…..
-Du kan hälsa dina systrar jag jag ej vill fira, jag kan ändå aldrig få det jag önskar mig. HJÄLP.
-?
Så dystert började dagen. Nu ska jag…..andas och försöka bocka av alla punkter på min lista. Jag ska också försöka hitta min plånbok som varit försvunnen några dagar. Men jag bryr mig inte ens om det, jag skiter i om mitt femte körkort på ett år är borta jag ser det som ett symptom på mitt mående. Jag minns inte viktiga grejer.
Jag är iallafall glad att jag kan bli arg igen. För några veckor sedan kunde den känslan inte uppbringas, då fanns bara uppgivenhet. Detta måste betyda att jag kan generera egen kraft, jag är en evighetsmaskin, en Highlander!
Men nån jävla mors dag, det ska jag aldrig fira eller uppmärksamma, det är som att bli spottad i ansiktet. Och nej det är inte som med julafton att man måste ha EN dag med roligt att längta till jag vill ha roligt 365 dagar om året, iallafall vill jag ha det anständigt. Alfons farmor kan ta och stoppa upp det där bak!
Så nu vet ni det. Vid 09.30 har jag nog lugnat mig så pass att jag kan ta tvätten, handla det mest nödvändiga med hjälp av kontanter och fundera på var katten någon kan ha gömt plånkan.
TJA!
Ps. Primalskrik kanske ändå har något att erbjuda världen, förutom sin laxerande verkan då….ds.