Jag hade ju avsagt mig morsdagspresenten ni vet….det blev inte som jag tänkt. Min äldsta dotter fick en idé och vips hade jag och maken fått en övernattning med mat på Görvälns slott! Det tackar man ju bara inte nej till! Vi var där på julbordet och blev helt tagna av maten. Nu skulle vi få SOVA också!!
Vi var ganska nära att blåsa av allt dock för det sammanföll med sista dagen av flytten och vi var superstressade och trötta. Jag tänkte att det var en ovanligt dålig tidpunkt…dottern tyckte det var utmärkt. Hon hade rätt!
Vi dumpade barn på kalas och hos exmaken och sedan bar det av. Jag iklädd ärvd klänning som var väldigt skitig på grund av flytten samt ett par flip flops….Maken var mycket helare och renare. Vi hade lite finkläder i bagageluckan men fick handla tandkräm och svarta sockor på vägen. Vi tänkte fixa oss på slottet. Så blev det. Inte en sekund reflekterade vi över att vi skulle äta frukost dagen efter…
Vi kom sju minuter sent, ganska bra jobbat tyckte jag. Vi beställde efter en snabb titt på menyn. Några aptitretare serverades. Brynt vispat smör, en mayoröra, knäcke bakat på malt , nygräddad ciabatta och….torskfritters! Gyllenbruna bollar att doppa i mayoröran. Så fruktansvärt gott! Jag påpekade detta för den flinka servitrisen varpå vi satt med fem bollar till. Jag tog tre. Till förrätt valde jag pilgrimsmussla, maken tog vit sparris i kapprock. Till musslan ostronblad. Jag har inte en aning om vad det är och sedan spritärtsjuice. Jo ni läste rätt, spritärtsjuice. Jag kan se framför mig hur såskocken sitter där med morteln och pressar ur den stackars juicen ur de spritade ärtorna…inte et dugg larvigt faktiskt om det blir så attans gott. Mer spritärtsjuice åt folket helt enkelt! Till detta Rhiesling.
Varmrätt på finrestaurant, det blir oftast fisk för mig. Jag lagar för lite fisk hemma så jag passar på när jag är på krogen. Denna gång valdes gös. Maken gjorde som jag, han följde min MORS tips om att äta fisk ute…hennes köttbullar är också rundare och godare än mina…Hrmpf.
Nåväl, gösen var helt makalös. Stekytan på den alltså, och konsistensen, maken pratar fortfarande om den. Han ska nu på morsans rekommendation alltid äta fisk. Normalt är han karnivor och blir sur när jag lagar vegetariskt. Vi fick chardonnay till fisken. Den var så härligt kall. God också men jag uppskattade verkligen kylan för vi var slutkörda och varma.
Till efterrätt valdes rabarber. Tur att de inte hade crème brylée för då brukar jag välja det. Jag vill liksom testa mig igenom all världens brylépudding, så jag vet vilken som är bäst. Den serverades ihop med en mascarponekräm som var grön, citronverbena och rostad vit choklad. Ja, det kan låta knasigt men det var fantastiskt gott. Maken älskade den nog ännu mer än jag, han frågade mig vad jag trodde de gjort med rabarbern. Inkokt svarade jag, oklart om jag hade rätt. Den kändes orörd på något sätt, med den fulla smaken av rabarbern men utan den vassaste syran. Den hade vackra röda flarn av lagen som rabarbern kokts i (så jag antar att den var inkokt). Det var inte så lite heller, oftast blir man lite ledsen när man får en yttepyttigdessert men inte här. I julas fick vi en fantastisk brödpudding som var otroligt mättande.
När grannen fick sin nota kom det in en vit rå sten med två praliner på, fick maken något vilt i blicken. Han är en chokladnörd. Vi frågade servitrisen om detta och så fort grannen lämnat sin plats kom hon in med tre praliner var! Det visade sig att den finske kocken hade en side line. Han gör praliner. Han kom till ock med ut och pratade med oss om detta, förklarade hur han fick till den gröna marmoreringen på den mörka chokladen. Jag drömde senare om att själv göra mörka praliner med blodapelsinkräm i…kanske till jul. Men jag behöver inga fler side lines.
Vi avslutade på balkongen med varsin Mojito i solnedgången.
När vi gifte oss där för snart fyra år sedan regnade det. Nu fick vi revansch. Solen strålade över den vackra lilla viken och promenaden ned till den gamla sjökrogen som Bellman frekventerade gick behagligt lätt (jag tror att det var det huset som vi bodde i).
Jag har tidigare rekommenderat Görväln till White guide, jag kommer göra det igen. Maten är helt fantastik. Omgivningen likaså. Inget lämnas åt slumpen.
Jag är en smyggluttare, jag observerar de andra gästerna och servisen. De sniffar med jämna mellanrum på vinerna, byter om det verkar galet. De presenterar maten de serverar och väljer rätt dryck till all mat, såklart, det är så det ska gå till.
Ibland tror jag att jag vet bäst, det blir ofta fel. Denna gång ville jag promt ha ett sötare vin än vad som rekommenderades. Det slutade med att vi fick in både en muskat och ett sådant sötvin jag älskar (Sauterne eller Monbazillac). Jag hade fel, det passade inte alls med så sött vin till rabarbern men jag hävdar fortfarande att det italienska vinet doftade fläder och inte citrus, fast jag hade ju druckit två glas vitt innan….
Vi sov så gott den natten och vaknade tio i sex, vad ska man säga? Förstörda av alla barn. Jag låg en lång stund och funderade på om vi skulle skippa frukosten, jag hade ju så fula kläder. Men vi löste det med att komma INNAN de öppnade och vara helt solo i matsalen. Även frukosten var finemang, vackert upplagt och allt man kan önska utom möjligen ”en lille en”.
Tack igen Görvälns slott för en fantastisk upplevelse, vi kommer igen, och igen och igen skulle jag tro.
A