A womans work is never done

Mina härliga grannars buske gör mig så glad, ska kolla vad den heter.

Min make är förkyld. Punkt. 


Bloggningen kunde ha stannat där för jag vet att många av er vet exakt hur det är. Nu ska jag i jämställdhetens namn säga att även kvinnor kan vara sjuka. Har jag hört. Men jag ger mig inte, jag måste skriva lite till för att få ro.

Fredag var det midsommar så ytterligare en fyradagarsvecka med för lite återhämtning för mig. Ni som följer mig vet att ett barn var sjukt i helgen. Det betydde att han var hemma på måndagen en av de två dagar i veckan som jag jobbar ”på riktigt”. Maken tog tre timmar VAB med pojken, resten tog mamma som redan halv åtta hämtat lilla Tylla. På tisdagen var barnen friska och således på förskolan. Då hämtade jag mig lite från familjen i de sex timmar de får vara på dagis. Jag tvättade, städade, förberedde mat och aktade min lumbago. 

På onsdagen, när jag jobbat igen, ringde fröken samtidigt som jag klev in genom dörren på förskolan. Edgar har feber. Oj då. Och jag som promenerade dit för att få lite luft och sol. Läkarjobbet bjöd på fem eller sex patienter varav en fick åka akut till medicinakuten. Det blev fyra intensiva timmar och jag fick jobba över lite för att hinna med all dokumentation.

Det blir ganska snåriga dagar för mig när jag jobbar eftersom förskolan inte tillåter mer än 30 timmar per vecka trots att man jobbar deltid. Det skulle ju heller inte fungera om inte mina föräldrar passar minstingen fyyra timmar var i veckan när jag arbetar. Nåväl, ungen låg nedbäddad och att gå hem med alla tre kändes övermäktigt. Jag ringde mamma som kom direkt i barnens älsklingsbil, den utan tak. Hon körde hem gullegrynet åt mig. Vi övriga gick. 


Ett gäng sådana här bilar växte jag upp med, mamma kör fortfarande Volvo fast med bling..


Maken har tidigare på dagen deklarerat att han nog hade feber men inte kan åka hem på grund av att det är obligatorisk närvaro. Han tar en Alvedon och stannar. Jag hade förberett maten under dagen så det var ingen fara med det. Dessutom är 17-åringen ledig efter tre så hon kan hjälpa vid behov (om än synnerligen motvilligt) 
Allt går bra tills jag ska gå på massage. Då lackar maken ur och tycker att det var väl en jävla dålig planering att gå på massage just när han är sjuk. . . .!?!
Vad ger ni mig för den???

Jag blixtrade till utan att skrika och kontrade med att hans planering var ännu sämre som blev sjuk när jag ska på massage för jag har iallafall sagt till i förväg.

Det tar fem minuter att gå till Pias massageinstitut, kanske tre med lite jäkt. Efter den promenaden har jag svalnat lite men inte helt. Jag ringer för att vara gullig men han svarar ej. Han ringer upp just som jag ska lägga mig till rätta och har attityd, – Skärp dig sa jag och lade på.

45 minuter är allt jag behöver för att få lite perspektiv och börja planera nästa projekt. Att bara låta tankarna vandra hur som helst är det bästa som finns. Efter den stunden kan jag glad i hågen gå hem och ta tag i allt igen. 

Fast maken är inte nöjd. Han har fått hantera ett barn som är vrångt, lillan skötte min dotter. Han susar förbi mig och jag fattar inte att hans plan är att gå och lägga sig kvart över sex. Så min mat hänger liksom i luften. Dotter nummer ett har tröttnat på dotter nummer fyra och jag får äta med skrikfis i knät medan 5-åringen ballar ur och vill ha prickig korv. Jag ropar till övervåningen att nu får han komma ned för jag måste åka och handla prickig korv, toapapper och det nu med det samma innan allt blir ännu värre. Utan att veta om han kommer ned drar jag iväg i bilen.

Jag är tillbaka inom femton minuter med förbannat dyr glass i  amerikansk tappning för att blidga nr 1. Maken har lagt sig i vardagsrummet framför fotbollen och allt är mycket lugnt. Han ser dock väldigt sjuk ut. Jag blir mild och minns att jag ju faktiskt är läkare….-Lille gubben hur mår du? Har du tagit Alvedon?
Han tittar på mig och säger nej, det får jag ju inte för dig! – Du bara skäller då!

Han har rätt. Jag gillar inte att ge Alvedon om man inte absolut måste. Bakterierna dör av den stegrade temperaturen och det går alltså fortare att bli frisk. Väldigt smart av kroppen. Men vad fan, han kan ju inte ligga där och ynka. Jag grejar inte detta själv just nu. Vetenskapen får stå åt sidan, karln måste komma på fötter! En Alvedon Forte, pronto.

Å jag är den mest otäcka doktorn som finns känner jag, plåga honom så. Han får medicin och glass, Fanny får bara glass. Jag tar lillan till sovrummet. Hon somnar bums. Andas!

Tvätten som egentligen delegerats till maken tar jag också. Han gjorde min redovisning igår så det är OK. Nu är det ganska lugnt igen hemma, Frank äter sin prickigkorvmacka och ser på film.

Jag funderar lite. Igår hade jag ett ryggskott från helvetet. Det var därför jag gick på massage. Jag kunde inte böja mig alls, stel som en pinne. Jag låg på golvet när maken kom hem, fullproppad med värktabletter (alltså jag låg på golvet för ryggens skull med benen på en stol, inte däckad av värktabletter!) Det gör fortfarande ont men smärtan är hanterbar. 
På köksbänken ligger fortfarande den tablett jag skulle ta mellan att de skulle få glass och Frank hällde ut sitt vattenglas i vardagsrummet. Och nu gallskriker Tylla och vaknar.
Jag är inte bitter, jag bara reflekterar över de omsorger som visas mig, jag som antagligen utan problem skulle kunna bli sjukskriven lääääänge på grund av mina kroniska smärtor i rygg, axlar och höft, eller min överstressadhet eller den begynnande ADHDn….. Nu ringer SAS eurobonus igen och vill något…resa till Karibien någon?

#läkare #sträng #bitaihop #mancold #feber #bitter #otack #är #världens #lön



Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen