Idag var inte en utav mina bättre dagar. Jag skrev två tvivelaktiga inlägg på bloggen som ska publiceras först efter att jag blivit specialist i psykiatri. Det kommer ta minst sju år från och med 14/9 vilket år som helst innan jag blir pensionär. Jo det stämmer, psykiater är min önskedestination, gud vet varför, eller Freud eller….MAMMA! Hon vet varför jag måste bli psykiater. Allt är nämligen hennes fel. Always.
En gång för länge sedan skilde jag mig. Jag grät väldigt mycket då, av alla möjliga anledningar. Mest för att jag tyckte allt var mitt fel och ilska över att allt blivit fel. Vi gick i parterapi och efter några sessioner tyckte terapeuten att jag nog måste få lite ”egentid” hos en psykoterapeut. Icke ont anande gick jag med på detta. Jag fick en tid, gick lite försiktigt dit, satt ned och sen hände detta:
-Kan du berätta lite om din relation till din mor?
-Öh, ja, alltså, hon är en bestämd kvinna, jobbar som VD för ett stort företag, håller i alla trådar hemma och…jag är väl lite lik henne.
-Mmmmm, hur är er relation?
-Öhhhh (här börjar jag ana något och blir lite obekväm) Jo, den är väl bra, vi hörs nästan varje dag. Vi är väldigt lika faktiskt även om jag har ett drag av min fars tendens att gå igång på olika projekt och så…entreprenörisk och luststyrd…
-Så du har aldrig revolterat….eller frigjort dig?
-Öh….nja, jag har aldrig känt det behovet. (Här var jag ganska säker på att detta inte var något för mig och att jag för varje ord jag yppade snärjde in mig mer och kom att framstå som ett lealöst offer för min dominanta mor. Jag blev full i skratt av den analytiska approachen, det var som i en Woody Allenfilm och min fnissighet uppfattades säkert som nervositet).
Jag svamlade vidare för att inte verka helt galen varpå jag förmodligen gjorde just det; och i mina försök att få min mamma att verka helt normal, ja ni hajar, det blev bara värre och värre. Den analytiska kvinnan drog mer och mer slutsatser om i vilket stadie jag kört helt fast och hummade och hummade. (Jag vet ju inte detta säkert för hon meddelade sig icke verbalt). Jag frågade vid några tillfällen vad hon trodde eller tyckte men fick då veta att hon inte alls skulle tycka eller dra slutsatser utan det var JAG som skulle fatta allt själv bara genom att lyfta på locket så att säga. (Så uttryckte hon ju sig såklart INTE!)
Vi avslutade, jag skyndade därifrån och ringde MAMMA för att berätta om det bisarra mötet.
Hon sa nog antagligen något i stil med: Man går till analytikern för att man bajsar på sig i hissen. 50000 sessioner senare bajsar man fortfarande på sig i hissen, men man vet VARFÖR!
Eller så påminde hon mig kanske om den lilla illustrationen som under min uppväxt satt på kylskåpsdörren med en terapeut i stol och patient på divan, patienten säger: Idag hade jag en extra dålig uppväxt.
I mitt möte med denna kvinna fattades bara en röd chaiselongue (lite roligare på franska) och möjligen ett hypnotiserande fickur.
Jag gick på en session till, då utspelade sig ungefär samma sak….det handlade om min mor och vår relation. Jag gick därifrån med en ny tid bokad som jag aldrig höll.
Jag var i desperat behov av en person som sade: -Jag förstår att du är ledsen och känner skuldkänslor men ibland är det OK att bryta ihop, jag tror du kommer ut på andra sidan som en starkare person. Det är OK att vara förtvivlad, det går bra, jag kan stötta dig genom detta. Vi ses tio gånger och så kan du få gråta allt du vill, jag lyssnar och ger dig konkreta råd på hur du kan hantera alla dina känslor. Jag lovar att finnas till hands.
Jag var i fritt fall och det tog kanske ett år för mig att reda ut allt, jag är fortfarande lite ledsen då och då för att det blev som det blev men det är OK.
Jag skriver ofta om min mamma. Det betyder inte att jag inte frigjort mig eller att hon är dominant. Det beror på att hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon och min pappa har gett mig allt. Uppmärksamhet, skäll, uppmuntran, varningar, kärlek, tid och respekt (och en helvetes massa pengar!).
Mitt sätt att vara är ett hopkok av min uppfostran och det jag lärt mig själv. Jag är uppmärksam på mina svagheter, ser ganska klart på mig själv (så klart men orkar med innan försvaren slår till) jag ser likheter och olikheter hos mig och mina föräldrar. Jag är på det hela taget rätt nöjd! Det som retar mig försöker jag slipa bort, det jag saknar försöker jag lära mig. Jag känner mig inte som ett offer utan som en person med kraft att förbättra och förändra mig. Mycket dynamiskt! Imorgon ska jag öva mig i att inte bli galen av att andra gör fel och omedelbart säga det…
Nu ska jag dricka mitt te, prata med min man, se solen gå ned över nejden och det höga medeltida kyrktornet vars konturer suddats ut av dimman. Det blir en vacker dag imorgon och då ska jag skina jag med!