Idag fyllde min Inez 16 år. Vi hade i förväg bestämt att hon, jag och kanske en av killarna skulle äta lunch ihop någonstans på ön. Men dagen tog en annan vändning. Vi behövde handla, jag behövde en kruka och vi packade in fyra barn, mig och maken i bilen. Vi styrde mot Gustavshills handelsträdgård. Jag fick tag i en kruka och en stund övervägde vi att äta där i deras lilla café men det föll ej födelsedagsbarnet i smaken. Vi tänkte om, Rosenhill! Vi har ju varit i närheten tidigare (glott på tomt och budat) men aldrig stannat till.
Jag visste inte så mycket om stället annat än att det råder delade meningar om det. Vissa älskar, andra hatar.
En stor parkering fanns där och sedan ett skjul där man kunde lämna in hela och rena saker för att byta mot annat. Jag gillar idén men helt ärligt fanns där bara en endaste grej som hade varit värt för mig att ta med hem och då hade maken blivit skogstokig antagligen. Jag lät den lilla fina inramade väven stanna kvar. På vägen upp mot själva restaurangen finns höns, mycket roligt för barnen (och mig) maken noterade odören och jag kommer nu få strida än hårdare för mina höns och eventuellt lägga hönsgården en bra bit från huset…
Därefter kom ett långt växthus som man kunde sitta och äta i, odlingarna låg också i närheten och det ser så fridfullt ut på håll när traktor och människor rör sig på åkrarna.
Vi tog oss upp för trappan som leder upp till serveringen/butiken/baren och butiken. Det var lite dunkelt där, och proppfullt med hipsters, vanligt folk som jag (dvs två el tre stycken) och sedan mest kaftaner. Hade Thomas Di Leva suttit och rökt vattenpipa där hade jag inte trillat baklänges.
Vi beställde och sedan skingrades alla för vinden. Tylla satte fart mot…jag vet inte. Vad som helst som inte är där jag vill vara verkar vara hennes slutdestination. Killarna hade redan i trappan noterat att det fanns en väldigt hög och bred rutschkana från övre plan till nedre. (Detta kommer bli en återkommande begäran nu när vi bygger är jag rädd..) De klättrade, rutschade och sprang. Tylla såg detta och satte fart, rakt nedför. Jag tänkte att detta kommer jag inte ur med mindre än att jag åker med henne så det var bara att packa in rumpan i den lite för korta klänningen och hoppas på att det inte blev för mycket friktion och spektakel av det hela.
Det tog inte alls stopp som jag hade befarat, det blev en jäkla fart. Och jag har nu ett fint blåmärke att visa upp för den som vill se.
Maten kom, den var urgod, även kall. För det var så jag fick inta min falafel. Barnen, mest Tylla kan jag erkänna satte sprätt på oss och Inez suckade lite, hennes dag blev nog inte som hon tänkt. Vi åt i skift och slutligen tog maken alla barnen med sig till gungavdelningen. Jag och Inez pustade ut lite, sedan gick hon efter dem medan jag källsorterade och smög in i butiken (igen).
Där fanns både högt och lågt. Jag är inte så mycket för det asiatiska yoga-köret och tingel tangel men där såldes till min stora förvåning även saker från House of Rym. Det gör mig extra glad för jag är faktiskt bekant med dem. Vi har stött ihop på mässor både här och i Tyskland. Jag blev lite kär i en ombyggd säng också men där drog maken gränsen. Vi bor i ett ”hyrskjul” på under 90kvm, en antik säng/pall är INTE vad vi behöver, vi behöver mer…..luft.
Hela stället andas kreativitet och återbruk. Betongplattorna är delvis hemmagjorda i fantasifulla mönster. Jag jag gillar sådant. Tyvärr är det oftast roligare än snyggt och jag får ta ett djupt andetag för att inte sätta igång ännu ett betongprojekt. men jag fotar och lägger på minnet. Jag hamstrar idéer kan man säga. De fermenteras och kommer ut i min lite mer sparsmakade skepnad.
Lekdelen av Rosenhill går i enkelhetens och livsfarlighetens tecken. Inget för stadsfjompar som vi kanske. Det är lite: Å en gren, här hänger vi upp en gunga och förlänger linan lite extra så att även vuxna kan slå ihjäl sig…typ. Inez satte sig på den, gick baklänges uppför slänten och när hon sköt ifrån utbrast hon:
-Ååååå, den kommer inte ta mig!!! Med fasan i rösten (inte fågeln då men det hade heller inte förvånat här). Varför hon uttrycker sig på detta vis beror på att hon gått i en engelskspråkig skola. Jag kände mig nödd och tvungen att upplysa henne om att det ju heter:
-Åååååååh, den kommer inte hålla! Alternativt: -Ååååååh den kommer brista! Men det är ju en parentes.
Killarna turades om att gunga och det var väldigt roligt en stund, maken såg bikuporna och så gick han igång på detta och undrade hur man är funtad när man har sådant i närheten av folk….Jag ska inte ta upp min önskan om egen honung på en lååååång stund nu.
Frank avslutade med att bli jätteförbannad för att han inte fick hoppa på den stora studsmattan (som saknade allt som jag skulle ha runtom, ovan och under en sådan om den var min). Dödsmanick i mina ögon, rolig men som sagt urfarlig….och då underbart lockande för små knaskillar. Vi drog oss hemåt, matta och jag sa till maken att vi kanske skulle åka dit ensamma någon gång, med hjälm!
Mitt omdöme lyder som följer: Har du lust att se något helt annat och äta gott i en spännande miljö? Åk hit! Har du vilda barn? Ta McDonalds! Man får inte en sekunds ro och jag skulle personligen vara lite orolig om jag drev stället för det finns faktiskt faror här, kanan jag åkte i till exempel, och studsmattan. I USA hade detta aldrig funkat. Jag gillar visserligen frihet under ansvar och att taga vad man haver men det blir lite mycket av den varan här. Maten, superduper, verkligen och det är inspirerande på många sätt. Jag är dock inte helt bekväm med återanvända sittdynor som ser ut att ha hittats i ett gammalt uthus men då behöver man ju inte sitta i den!
Jag ger detta ställe 10/10 för maten i förhållande till pris
10/10 för atmosfär
1/10 på GCS (look it up!)
Och tackar för en trevlig om än hektisk matstund!