Jag hörde, som jag tidigare var inne på, en sommarpratare häromdagen. Det var en nunna. När jag listade ut det (det gick ganska fort, hon spelade sakral musik och talande med en mässande stämma) höll jag på att stänga av direkt. Jag anser nämligen att man är lite galen om man, 1) tror på gud, 2) väljer bort familj för att bli ”Kristi brud” och 3) väljer att bo med bara kvinnor och lägga ifrån sig alla personliga ägodelar för att bara tjäna gud….(sen finns det hel hel drös andra anledningar också men jag ska inte upprepa mig, ni vet vad jag tycker).
Men jag fortsatte lyssna. det handlade nämligen om att ta hand om människor i nöd. Det slog an en ton i mig.
Jag har nämligen inte haft så mycket till övers för att de gömmer folk i kyrkor helt osorterat. Men när hon beskrev det där mötet, när någon ringer på ens dörr och ber om hjälp. Hur kan man avstå? Jag har som vana att försöka hjälpa så mycket jag kan när någon ber om det. Vi har talat om att ta emot behövande barn här hemma senare, när våra är utflugna…nu skulle det sannolikt inte vara en bra idé för någon.
Men som nunna, utan egna barn att värna, utan egna saker som kan bli stulna och med hjälp av högre makter…då kanske det är helt okomplicerat att släppa en total främling över tröskeln?
Jag skulle tro det. Tänk vad häftigt, att bara vara GOD! Lite så som jag får vara på jobbet, alltid vara patientens advokat, hurdana de än är, vad de än har gjort (inte om de begått grova brott då såklart, då måste man anmäla).
Hon pratade på med en entonig röst, hon läste innantill det kunde man höra, det handlade om musik, kallelser och så om detta att göra något som man är helt övertygad om är rätt. Jag är övertygad om att jag gör rätt, alltid. Jag är sträng mot mig själv där. Inget fusk, inga lögner (jo, vita, som gör att man fortfarande har vänner kvar) och jag håller mig inom lagens råmärken (jo, jag kör för fort ibland men då är det rätt att göra det…dvs fri sikt, bra väg, jag har bråttom och en hel andra massa skäl som jag intalar mig själv är starka nog för att just lilla jag ska få köra liiiiite fortare än man får). Djurrättsaktivister anser sig göra rätt. Väldigt många anser sig göra rätt….många av dem har helt fel. Men det är ju bekvämt att känna att man är felfri.
Jag tänker iallafall att man ska leva så rätt man kan. Helt utan skuld kan man nog inte vara, om man inte är Miljöpartist….de verkar ju kunna komma undan med vad som helst nästan…
Avslutningsvis bjöd nunnan in allmänheten till Alsike kloster, snacka om att missionera, i SR!!! Men vad katten, kanske man skulle prova på klosterlivet. Heliga Birgitta tog ju den vägen, efter alla elva barnen eller hur många hon nu klämde ur sig. Då kanske klostret är enda räddningen?? Vi får se om jag nappar på den inviten, jag är ju inte rädd för hårt arbete iallafall, det ska gudarna veta. Och vara i stillhet, vem kan ogilla det?
Jag ska sluta lyssna på sommarpratarna helt. De ger mig så mycket konstiga idéer. Jag tänker att jag ska sommarprata istället. Jag kan berätta om mina hemskaste upplevelser, så kanske jag blir kvitt dem en gång för alla? Och några pinsamheter jag fortfarande gruvar mig över…en prutt vid fel tillfälle, en knuff som kunde gått överstyr och den där gången jag körde för fort över Tranebergsbron….
