Idag började inte bra. Dottern på vift i London ringer hysteriskt gråtande till mig och meddelar att hon missat planet hem. Kaos utbryter i min hjärna och en himla massa samtal måste ringas innan allt lugnar sig. 1400 kronor senare är kon på isen räddad. Då vaknar dotter nummer tre och ger mig en skopa för att hon försovit sig. Hon ignoreras en aning på grund av det större kaoset som redan varit. 10 minuter senare ringer samma dotter och ber den motvilliga dotter nummer två att ta med det glömda busskortet. Kort kaos utbryter innan busskort lokaliseras av undertecknad. Allt detta med dotter nummer fyra på armen och de två yrvakna sönerna äter sin frukost.
Beslut tas att söner och dotter nummer två tillsammans ska göra en ansträngning för att komma i tid till skola och förskola. Barn görs iordning och strax är vi på väg i bil. Edgar säger tyst – jag är hungrig, glömde äta smörgås…Modershjärtat skriker. Jag måste hem och hämta mackan så han inte måste gå hungrig till lunch. Först måste emellertid Inez lämnas vid skolan.
Åker i tillåten högsta hastighet tillbaka hem, lämnar tre barn i bilen och tar nogsamt med nyckeln in så att ingen katastrof ska hinnas med den minut jag springer in för mackhämtning.
Edgar får sin smörgås och vi är återigen på väg…
När jag parkerat vid dagis öppnar jag i vanlig ordning för Frank först. Men….mitt hjärta stannar…Var är ungen? Han har knäppt loss bältet och smitit ur bilen medan jag hämtat smörgåsen tänker jag och kan knappt andas. Då sticker en liten hand fram och vinkar till mig. Han har åkt ihopkurad bakom ena sätet hela vägen, jag har inte märkt någonting mitt i det inre kaoset. Jag andas ut men är skakad. Det hade kunnat vara katastrof ändå känner jag och svär inför mig själv att aldrig någonsin lämna barnen ensamma i bilen, ens för att bara springa in och hämta något.
Killarna springer genom grinden, de gillar att vara där även om de ofta hävdar motsatsen.
Puss, och vink och kram och luftpussar! Jag åker hemåt. Egentligen skulle jag åkt direkt till Ekerö men kraften finns inte där. Jag måste mellanlanda hemma och känna efter om jag orkar. Luther knackar mig på axeln och jag samlar ihop mig efter att lillan fått mat.
Nu ska jag uträtta något verkligt! Såklart somnar hon i bilen för att vakna och vara tröstlös när jag ska utföra det jag planerat. Såklart somnar hon i bilen på tillbakavägen när jag ger mig av hemåt.
Jag försöker andas på hemvägen och lugna ned mig.
