Jag har under det senaste året funderat mycket på vad jag egentligen vill göra i livet. Det är ju en sak att ha en vilja och en önskan, en helt annan vad som är realistiskt och genomförbart.
Jag ska försöka skriva utan att bli för subjektiv och bitter för när allt kommer omkring finns det talibaner i Afghanistan…
Jag var en late starter, började i fel ända, födde barn och sen utbildning. Jag är inte karriärsugen men vill kunna leva ett liv där man har råd att ta barnen på en sol- och en skidsemester om året. Och jag vet att alla inte har råd med detta så visst, det kanske är höga krav.
Jag tog examen -09 från läkarlinjen och har jobbat och fött barn sedan dess. Nu söker jag AT på olika sjukhus i Stockholm och närliggande län. Det är otroligt få platser som delas ut och konkurrensen är stenhård. Inget kösystem utan man får börja från noll varje gång. För er som inte vet vad AT är kan jag berätta att det är en utbildning där läkare med examen (5,5 års studier) får arbeta inom olika bestämda specialiteter under 18 eller 21 månader för att sedan göra ett prov, blir man godkänd får man ansöka om legitimation.
Det är delvis staten som betalar AT-tjänsterna, vilket innebär att man är väldigt billig arbetskraft för landstingen. En AT-läkare i Stockholm har en ingångslön på 26500kr tror jag i år.
Efter legitimationen kan man söka en ST-tjänst (Specialisttjänstgöring) som tar fem år och därefter kan man jobba inom den specialitet man valt. Mellan 12-12,5 år tar det att bli ”klar”.
Jag vill gärna bli psykiater men kan tänka mig annat också, jag finner glädje i det mesta och gillar att jobba med människor. Just psykiater finns ett skriande behov av och därför tycker jag att det vore extra roligt. Tyvärr anses inte psykiatri vara en fin specialitet inom läkarkåren och jag har fått höra att det inte varit så meriterande att jag valt att jobba med det 1,5 år nu mellan examen och AT…
Paradoxalt att när någon väl vill jobba med knarkare, hemlösa, ångestdrivna självskadare och psykiskt sjuka så ska man inte få chansen på grund av att man just gillar detta; och med tanke på hur mycket pengar som läggs just på detta område för att attrahera folk. Och hur stort och växande behovet är.
Så här sitter jag, sex barn, en man som snart är klar med sin utbildning, och får inte någon AT vilket gör att jag inte riktigt kan planera framåt. Eventuellt måste jag flytta från Stockholm för att få AT men det är lite klurigt när man inte kan flytta på sina barn på grund av att man är skild.
Man bryts ned en aning varje gång man får ett svar i stil med:
Bästa kollega! Trots lysande meriter och goda vitsord kan vi ej erbjuda dig en tjänst hos oss, välkommen att söka om sex månader…
Mm nu har jag sökt 10ggr till kanske totalt 250-300 block som det kallas utan att få en tjänst….och en gnagande känsla av att en 43-årig kvinna med sex barn kanske inte är önskvärd…Men jag e inte bitter;)
Nu har jag ju lite tid på mig att fundera eftersom jag är föräldraledig men lite stressande är det. I det läget börjar man fundera på om man ska strunta i läkarjobbet och satsa fullt ut på designen och butiken….kanske få till den där boken man skrivit ändå….?
Därför ringde jag idag Stina, som ritar mina kläder, och sa åt henne att köra vidare på min vilande idé om att göra underkläder. Vi har redan tagit fram två olika trosmodeller nu fattas en topp. Tankarna på Bh:ar lade vi ned idag för det tog Stina 5 timmar att sy upp proven, det går snabbare när man gjort några men 2,5 timmar sömnad, dyrt italienskt siden, och sen alla andra kostnader och moms på det skulle göra en sådan Bh osäljbar. Vi snackar minst 2500kr ca om det skulle göras någon som helst vinst på den. Att köpa en Bh för 149kr….ja det är helt fantastiskt helt enkelt!
Siden skickas sedan till Hedemora för att nya blusar och klänningar ska bli till och jag funderar på höstens färger. Det är lite annorlunda att ha butik för man lever lite sex månader fram i tiden. Nu måste hösten planeras fast våren knappt har kommit.
När jag tittar i backspegeln borde jag kanske ha sökt Konstfack ändå som jag ville för kläder och inredning är ju egentligen min passion. Fast som sagt kan man inte rita är det svårt, det var faktiskt enklare att komma in på läkarlinjen för mig.
Det är så roligt med kläder, tyger och spets. När jag syr mår jag riktigt bra och känner mig duktig. Något skapas och det ger enorm tillfredsställelse. Sen när någon köper det man designat och kommer igen, ja den känslan är ju helt fantastisk!
Nu ska jag leta upp alla trosor och tygprover jag har i gömmorna och försöka få ihop en underklädeskollektion….Å vad det ska bli spännande!
 |
| Svart- och cremefärgat siden med elastan, jag älskar det tyget! |