Sex, psykiskt illabefinnande, skruvade kroppsideal och kanske ett cv…

Om ni följer mig noga har ni sett att jag skrivit om sex några gånger på riktigt och ibland bara lurats. För det visar sig att om man bara nämner sex så dubbleras antalet läsare. Jag hade kanske kunnat gissa mig till detta men jag gör mina egna empiriska efterforskningar. Men idag ska det faktiskt handla lite om sex. Dels för att jag tog upp det häromdagen och fick ett (för min lilla bloggs vidkommande) enormt gensvar.

 

 

Och vad skrev jag då? Inget snuskigt iallafall utan mer att ens vardag påverkar sexlusten. Och den som tror att en litet rosa piller om dagen skulle lösa kvinnlig sexolust kommer kanske snart finna att biverkan inte bara består i att kvinnan mår dåligt utan att hon kanske inte ens vill städa. Kanske på grund av att hon vill ha sex hela tiden eller ägnar sig åt att tänka på detta hela dagen på arbetet och då knappt får något gjort…(vet ni att kvinnor är effektivare på arbetet än män? Vet ni att kvinnor egentligen är de bästa stridspiloterna men får inte på grund av att G-krafterna påverkar livmodern och eventuella foster negativt? Jag vet att det finns kvinnliga stridspiloter men de kan man nog räkna på ena handens fingrar. De är säkert superduktiga på även städning!).

Men det kanske blir så att de inte orkar resa sig ur sängen; då en av de allvarliga biverkningarna var att man får lågt blodtryck…alltså man blir snurrig och kanske svimmar när man reste sig upp…Hmmmmm. Jag ska inte vidareutveckla detta med risk för att verka allt för konspiratorisk och galen.

 

 

Ping! hörde man där och två snabba FORE! Jag tror folk började med fredagsgroggen tidigt idag…

Nåväl. Om man som jag tror att en människas livssituation, relationer, sexlust och för all del genetik hänger ihop och samspelar (det finns väl ingen vettig människa som INTE tror det?) då tror jag att vi har väldigt mycket arbete framför oss i det här landet.

Stigmatisering av svaga människor måste upphöra till att börja med. Jag får då och då höra att man inte ska skriva så öppenhjärtigt om att man är lite kantstött. Vissa oroar sig för att deras barn ska bli oanställningsbara för att de skriver att de mår dåligt osv osv. Och visst, det är klart att man visar sig sårbar och att vissa arbetsplatser inte vill ha en då. Men vet ni vad?? Då tror jag att det är gott så. För om man inte kan förstå att livet går upp och ner i olika perioder och att man ibland kanske kan råka ut för många bakslag och tappa sugen då kan man nog inte heller ombesörja en god och kreativ arbetsmiljö. I synnerhet tycker jag att det sticker i ögonen när sjukvården inte vågar anställa de som någon gång mått dåligt.

Jag är inte för Quick fix men idag tog jag mig faktiskt till apoteket och köpte mig både sumatriptan och diklofenak för nu är jag trött på den här huvudvärken. Jag fick det inte på recept utan köpte över disk och frågade efter en annan dos. Den fanns såklart inte, för det var ju receptfritt…ÖH? Jag blev också upplyst av expediten att man inte kunde jämföra de två medlen och då sa jag bara kort:

-Jag är läkare. Och jag köper den lägre styrkan men tar i gengäld DUBBEL dos och vips var det som om en läkare skrivit receptet. Hör ni hur kritisk jag är till receptfri medicin i halverad styrka?

Jag blir ofta kontaktad av folk som vill fråga om krångliga livssituationer, kanske för att de vet att jag jobbar med psyk ( jag är ju inte psykiater nota bene, jag är bara en PÖP dvs en psykiatriskt överintresserad person, som gärna vill bli psykiater. Det är kanske därför jag inte får AT?) Inom militären låter man ju inte VÖPar eller MÖPar  arbeta. De är ansedda som farliga…Bra val. Men nu råkar ju jag bara vilja hjälpa människor och har ganska bra anslag tror jag för folk finner mig förtroendeingivande. Jag finner då vid mina samtal att folk inte talar om för sin omgivning hur de mår. Och i vissa fall att de gör det men det finns ingen som lyssnar. Jag förstår precis att vissa saker kan vara så svåra att närma sig att man helt enkelt förtränger dem, väljer att gå omvägar omkring och låter udda vara jämnt. För att orka vidare. Det tycker jag är en utmärkt strategi i vissa fall. Som för Kock-Tina till exempel. Hon fick ju ta mycket skit för att hon inte ville vända ut och in på allt. Våra försvar finns där av en anledning. Men när man börjar må dåligt ändå, då beror det nog på att den konserverade och hermetiskt tillsluta skiten ändå börjat pyra. Och då är det dags att börja TALA! Och om man ska dra en kroppslig parallell är väl en varböld, en abscess, ett bra val. (Folk har oftast lättare att fatta om man förvandlar saker till sådant man kan se och ta på.) För man kan ha en sådan väldigt länge och inte röra den. Är den inte varm, svullen eller värker så har kroppen ju på ett sätt ringat in och börjat bekämpa problemet. Men när det går över den gränsen då är det dags för doktorns intervention. MED KNIVEN! Man måste öppna upp, låta varet rinna ut, såret spolas rent och sedan ska det läka ihop. Ibland måste man sy ihop det om det är en för stor skada och vissa gånger återuppstår samma problem. Då ska doktorn dit utan fördröjning. Så är det med psyket också. En gång sårad, då extra känslig andra gången. Jag talar här nu mest om depression och utmattning men det kan nog vara så för de flesta tillstånd.

Vissa psykiska diagnoser är kämpigare än andra. En del är kroniska och ej behandlingsbara, precis som med övriga kroppen. Vissa tillstånd gör att terapi inte ens är bra. De som har personlighetsstörningar av vissa sorter ska inte vårdas så mycket, de mår inte bra av det. Därför blir jag ofta lite skrajsen när terapeuter av olika slag erbjuder en att lära känns sig själv…För alla mår faktiskt inte bra av det.

Jag var ganska slut idag, den här inskolningen var segdragen för mig, även om det gått bra för barnen. Det är slitsamt att bo som vi gör, äldsta dottern bor inte här nu, det är för trångt och jag tappar ibland tron på att jag ska komma vidare i karriären. Snart nalkas ansökningstiden för AT, jag ska samla ihop mig och skriva ett personligt brev. Det är ganska svårt faktiskt. Som jag har mått under våren och med mina erfarenheter av tidigare antagningar är det svårt att få till den där gnistrande beskrivningen av mig.

Men är jag rädd att de googlar mig? Nej, för jag tror på mänskligheten, och framförallt på läkare (!?), jag tror att de kan se kapaciteten i mig att göra något gott för andra människor även om jag har haft det lite motigt, stressigt och trångt sista tiden. När jag är mitt vanliga briljanta jag så är jag en bra arbetshäst, jag är social, nyfiken, pragmatisk och empatisk. Vad fasiken mer behöver man av en läkare? Jo, att de klarar överjävliga arbetspass på en nattjoursvecka där man är underbemannad och ensam på golvet när dödssjuka människor kommer med helikopter från en skärgårdsö med en yxa i skallen. Och JA, dessa egenskaper besitter en dubbelarbetande SEXBARNSMAMMA som är…hur fan gammal är jag nu??? 44+. Och fattar man inte det….Då vet jag inte vart världen är på väg ärligt talat i ett land där vi anställer spanska läkare på slavkontrakt i inre Norrland. Faktiskt. Och jag VET mamma, det var kanske oklokt att skriva detta men vaffan, det är ju sant och jag älskar sanningen över allt annat för kan vi inte vara ärliga med varandra då blir allt fel i slutändan. Jag hatar ovisshet och skojeri.

 

 

Jo, detta skulle ju enligt rubriken även innehålla något om skruvade kvinnokroppsideal….Det blir ett av världens längsta blogginlägg är jag rädd. Ni får läsa i två etapper. Och för er som läser ”igen” (dvs inte hinner med att läsa mig dagligen) ber jag extra mycket om ursäkt för detta är ju mer än vad även begåvade människor som Ludde och Catrin kan orka med.

På väg hem från stormarknaden (handlar tyvärr inte alltid lokalt, förlåt för det med) hörde jag på Stil i P1. Ett av mina favoritprogram. Där talade vad jag tror är Vecko Revyns nuvarande chefredaktör om att hon nobbat Fröken Sverigetävlingen och att det upprörde mycket känslor. Hon talade klokt om hur hon jobbat kvar trots det dåliga idealet tidningen stod för men bara för att hon tjänade så bra med kosing. ärligt, sorgligt och säkert vanligt förekommande. Hon gick till Bonniers och föreslog en kursändring på tidningen. Vågat! Och han svarade du får göra vad fan du vill med tidningen, bara den säljer….Cash is king. Jag jobbar verkligen med at förlika mig med det. Jag menar allvar, för det ÄR pengar som är hetast i världen, näst efter sex då för det är dödshett!

 

 

 

 

 

Jag vill gärna skriva böcker, eller jobba som psykiater, kanske både och? Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att inte som nu tänka efter tre eller fyra gånger om jag har råd med ekologiskt idag men jag kommer ALDRIG sälja ut min själ. Bra jobbat där vad du nu heter som ändrade riktning på den där tidningen. Jag vill jobba hos dig!! Jag kan skriva kloka saker i en spalt för unga människor som inte har någon vuxen de vill prata med. Jag har massvis med erfarenhet av allt utom att vara äldre än….hur fan gammal är jag nu?????

Så, då har jag vräkt ur mig igen. Det gick väl ok med tanke på alla förbannade pinganden här, folk som ringer och katter som jamar…

 

 

Nu, förbereda kräftskiva och kanske lägga mig i psoasställning en stund?