Hej på er!
Jag har inte skrivit på några dagar. Det ger lite dåligt samvete, mest för att jag vet att några går och väntar…men sedan lugnar jag mig för jag ser att många läser igen. Det är ju toppen, för då slipper jag känna att det står stilla liksom.
Men det är inte så att jag legat på latsidan. Helgerna i lilla huset på fairway med tre barn, en man, en påstridig katt och mig själv att hålla reda på är inte helt okomplicerade. Idag gjorde vi en utflykt i hällregnet. Vi drog till Äppelfabriken. Det är låååångt bort även om man bor på öarna. Den sista skylten innan den sista avfarten lyder så här:
Äppelfabriken, det är inte långt kvar nu!
Då fattar ni hur jäkla långt ut man är! Och då finns det faktiskt nästan lika mycket kvar av ön i den riktningen. En gång var jag spekulant på skolhuset i Hilleshög…det var nog en jäkla tur att jag inte köpte det för det tar nästan 45 minuter till Brommaplan med buss därifrån, tonåringarna hade dött!
I fredags hade jag ett ”läxförhör” på jobbet, det var bra länge sedan jag hade något att förbereda och presentera för att sedan bli bedömd. När man gått i skolan så länge som jag…kan det vara 20 år??? Då känns det ganska invant ändå. Men jag skulle skriva ett vårdintyg. Ni vet ett sådant man skriver när någon är så galen att de inte kan ta vara på sig själva att man måste tvångsvårda. Det gäller då att verkligen veta vad som krävs i et intyg.
Vi var fyra i handledningen. Jag var sist i gruppen, så jag svarade sist varje gång….Det var minst sagt intressant. För jag gillar ju att skriva, jag får mycket roliga idéer och det liksom bara flyter på….
Min stackars patient blev helt galen! Manisk så till den milda grad att han uppfunnit kall fusion och trodde sig vara på väg till FN för att lösa världens energiproblem. Vidare trodde han att jag var en spion som skulle stjäla hans upptäckt där vi satt i Rosenbad…barfota var han också.
Ja jisses, jag tog verkligen i från fötterna och fnittrade mig igenom min egen historia. Jag fick förklara efteråt för de andra läkarna att jag liksom ger mig hän när jag hittar på historier. Det var nog på vippen att de skrev ett LPT på mig där. Hahahahahah psykiatri kan verkligen vara skitkul!
Men jag har faktiskt skrivit lite annat också. Jag har ständigt minst ett bokprojekt på gång i skallen. Och detta ger mig faktiskt både lugn och energi. Lösa tankar som flyger omkring osorterat stör mig. Det var därför jag skrev min första bok, ni vet den som aldrig kom ut;).
Men nu jobbar jag på igen. Och psykiatri är et spännande ämne at arbeta med när man har skrivlust. Så mycket att hämta inspiration ifrån. Vi får se hur det blir med detta, kanske jag skriver av mig här en dag, ska bara bli klar med den först.
Nu ska jag och maken se på vår älskade Elementary. Den är faktiskt bättre en den brittiska varianten tycker jag. Jag gillar den här lite fånige men urvackre sherlock. Jag gillar att Watson är en kvinna också. Och jag är så fånig att jag hoppas på att de blir ett par, så det blir någon jäkla ordning på karln. Man kan ju inte leva utan en partner!!! HUR SKULLE DET SE UT????Suck vad fast man är i konventionen. Men jag tror att det är skrivet så att man hela tiden ska hoppas på lite intimitet, det ger ändå en extra krydda.
Gonatt och sov gott!