Minnesbankrutt – Kära Kristina

IMG_9325
Jag bara älskar att cykla tidigt på morgonen! Man får lust att gå upp extra tidigt på helgen för att fota detta vackra. Sekunden efter att jag tänkt det slår verkligheten till. Jag kan inte fota, hur skulle jag orka det? Och hur patetiskt blir det, att fota natur i vackra färger? Det gör ju andra så mycket bättre! Dessutom, tänker jag medan jag cyklar vidare, inget går upp emot att uppleva det i verkligheten.

Hela veckan försökte jag ringa Kristina, jag kom på det så fort jag varvade ned en aning. Ofta i situationer då jag verkligen inte kunde ringa. Nästa vecka gör jag nya försök. Förmodligen på måndag då jag är arbetsfri (dvs ägnar hela min uppmärksamhet åt mig och hemmet).

 

FullSizeRenderHär en lista på vad jag skulle handla häromdagen. Jag har gått ifrån att skriva i mobilen. Jag glömmer nämligen att titta i den….

 

Ibland är det nästan svårare att vara frisk än sjuk, i alla fall att vara friskare än jättesjuk. För om man är totalt uträknad är det ingen som egentligen kan förvänta sig något av en, inte ens en själv. (Jag vet att ni nu tänker; men partnern/arbetsgivaren/barnen fattar inte hur sjuk jag är för att jag SER frisk ut, och så vidare och så vidare men nu tänker jag på hur doktorn och Försäkringskassan ser på en). För när man repat sig så pass att man faktiskt kan ta sig till jobbet uppstår andra problem. Man glömmer saker, inte helt, bara så pass att man hela tiden går och känner att man nog glömt något viktigt.

I mitt fall är detta ett vanligt scenario: Jag kommer på att det är väldigt viktigt att kolla när maten ska levereras från Coop. Då störtar maken in och säger att jag måste byta en blöja. Jag byter blöjan och tänker inte så mycket mer på Coop. Tre timmar senare konstaterar jag att nu börjar det bli många saker att minnas här och dags att skriva en lista. Då minns jag att det var något jätteviktigt som jag glömt att göra men jag minns inte vad..

När listan på måttligt viktiga saker är gjord utför jag allt på listan under lunchen. På väg till….ja vart var jag på väg? Minns jag att Coop var väldigt viktigt. Jag går till mitt rum och kollar upp detta. Då märker jag att jag är väldigt kissnödig!

Och SÅ håller det på, det känns lite som att ha ADHD tror jag. Lättstörd, flyktigt minne och sen den här känslan av att vara totalt kass, farlig och galet hopplös. Jag skulle inte säga att det ger mig ångest men jag får en klar försmak av hur det skulle kunna bli om jag fick Alzheimers. Jag försöker råda bot på detta genom att träna som en galning. Motion är allena saliggörande som ju alla vet år 2015.

IMG_9316
Vår katt Sussie får stå ut med en del. Här har Frank smyckat henne lite. Märkligt nog skakade hon inte av sig pärlhalsbandet, hon verkade tycka att det inte var mer än rätt att hon bar ett ståndsmässigt halsband.

Jag gick till en ny sjukgymnast idag. Han bad mig ta av mig kläderna och ställa mig på alla fyra……

Det låter värre än det var men ”Hitlers hund” är vad man närmast kan beskriva det som. Nu jävlar i min låda ska den posturala muskulaturen få vad den förtjänar!

Jag hoppas inte maken läser detta, eller att ni tjallar!

IMG_9333
Här en bild från mitt tjänsterum. Jag fick veta vid klockan tio att jag behövde byta rum, igen. Det skulle helst vara klart till eftermiddagen…dvs innan ett. Jag var utflyttad timmen senare men har fått smyga tillbaka och hämta lite saker, och jag går fortfarande fel då och då…..

Ha en skön dag i SOLEN om ni befinner er i Stockholmsområdet (för där vet jag att det finns/fanns sol idag) eller vars annars ni än må vara!

IMG_9322
Jo, maken meddelar att han tycker synd om fysioterapeuten!?! Jag besparar er mina tankar kring att ta sista rullen, blöjan, mjölken etc ur förpackningen men ej kasta den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen