Hur når man framgång på jobbet? Man kan komma tidigt, stanna sent, vara på plats helt enkelt.
Detta kommer av att vi under industrialismen började arbeta mot stämpelklockan. Tidigare styrdes vi av vad som behövdes göras på gården etc. Hantverkssamhället behövde inga 8h/dag. Vi var motsträviga i början tydligen men nu verkar det satt sig benhårt. Att vara fysiskt närvarande är viktigare för karriären än vad du faktiskt uträttar. (Allt hört på radion!)
Det är lite i analogi med att långa, snygga, smala personer som VERKAR framgångsrika (beter sig stöddigt ungefär) får folk omkring att ge dem högre lön och beundran. Haloeffekten. Vi gillar snygga människor och belönar dem, helt oavsett vilka de ÄR!
Jag måste säga att jag inte tror att jag låter mig luras av ytligheter. En person som presterar väl och har hjärtat på i mitt tycke rätta stället är för mig en mycket mer önskvärd vän eller arbetskamrat. Men sådan är inte världen, vi vill ha rök upp i rumpan. DET är verkligen helt sjukt!
Jag lyssnade på Kropp & Själ 22/12. Det handlade om shopping/lycka. En amerikansk professor talade om de fyra sakerna som vi finner nödvändiga för att vara lyckliga.
Här är de fyra olika behoven som ska uppfyllas:
- Trygghet/säkerhet.
- Att vi är respekterade i vår yrkesroll.
- Samhörighet, kärlek.
- Autonomi, frihet att välja.
Obalans. Om man saknar något av de fyra verkar det som om vi försöker kompensera detta genom att konsumera. Jag antar att det inte gällde för punkt 3. Så i brist på kärlek och samhörighet köper vi saker. Dessa saker ska då få oss att framstå som mer älskvärda hence locka till sig trånande beundrare. det kan vara saker som klockor, snygga bilar, hus i rätta området osv osv. statusprylar. Man anar något här…..Tyvärr verkade det som om fokus på materiella ting gör att det åtrådda (punkt 3) blir än svårare att få fatt i. Det kräver nämligen en ökad arbetsinsats för att kunna täcka kostnaderna. Och där är liksom den onda cirkeln sluten. Beatles sade det kanske bäst?
Professorn berättade vidare att vi efter en stunds tankar på döden verkar vi vilja konsumera mer…. det förvånade mig lite först. Men detta gällde bara i det korta perspektivet. Reflektera över livet minskar konsumtionen och vill vara nära varandra istället. Mm det är inte raketforskning precis. Det läser man ju om var och varannan dag i blaskor och på nätet. Min fråga är som vanligt, HUR DUMMA I HUVUDET ÄR VI?
Söka mening i livet genom konsumtion verkar vara en västeuropeisk grej. Jag anar att ju mer globaliserade vi blir desto mer sprider sig detta. Tidigare gav religion den känslan. Same same, numera heter guden Mammon.
Skönt att man är ateist. Jag söker vare sig materiell eller karriärmässig status. faktiskt inte, gyrofocusen till trots. Visst, det ger en härlig känsla att ha vackra saker omkring sig men det är ju inte för att imponera på maken eller andra. Vissa saker måste man ju ha hemma (såklart inte en eldstad, men vem vet när ryssen kommer och man måste grilla korven i vardagsrummet?) och då kan de ju lika gärna vara snygga!?!
Jag önskar verkligen att vi slutade konsumera på detta ohämmade vis, trots att konsumtionshjulen då snurrar lite långsammare. För jag tror att det finns andra vägar fram för vår välfärdsstat. M an kan göra mindre saker med härligare metoder och istället längta efter de få prylar man får/köper. Som i det forna hantverkssamhället. Inte behöver färre kulor rulla för det??? Eller? För en gång skull håller jag med en påve. Han hade tydligen uttalat sig nyligen om konsumtionens gissel för mänskligheten. Det var väl bra. kanske de kunde dela ut lite av sina rikedomar de sitter och trycker på där i Vatikanen också??? Kanske pengarna kunde gå till ickekonfessionella skolor i utvecklingsländerna och kondomer? Det skulle den katolska kyrkan må bättre av för det är bevisat att vi mår bättre av att ge än att få.
Att bo i kappsäck i väntan på att återigen få flytta ger en lite perspektiv. Man behöver inte så väldigt mycket prylar. Jag har fått välja ut nödvändiga saker att ha här på den begränsade ytan. Jag har inte saknat så många saker annat än juicepressen och en uppsättning bestick. Jo, mixern har jag behövt några gånger men det GÅR att göra pesto med en kniv och guacamole med en gaffel (om avokadon är mogen nog).
Om jag dog om en vecka…. vad skulle jag ångra? Jag borde ha varit tålmodigare med barnen vet jag. Jag borde ha rest mer och varit flitigare med att lära dem simma, skriva skrivstil och lärt dem laga mat. Några inköp är jag inte säker på att jag skulle ångra att jag inte gjort.