Arbeta ihjäl sig

Har ni lyssnat på radioserien Föregångslandet? Om inte ska ni verkligen göra det. Mycket tänkvärda saker sägs där, och oroande. Det senaste jag lyssnade på handlade om stress/livsval och förvärvsarbete. Med andra ord meningen med livet. En sjubarnsmamma från Holland intervjuades. Hon berättade att hon beslutat att avstå från ett yrke för att fostra sina barn till bra medmänniskor. Hon avstod i och med detta från en hel del materiella ting men tyckte att det var ett lätt val att göra. Barnen är vår framtid. Amen!

I slutet av programmet diskuterade de två manliga reportrarna kring hennes och sina livsval. Den ene fick ont i magen. Förmodligen kände han att han saknade något som den här kvinnan hade. Han gillade harmonin i hemmet med brädspel istället för Ipads. Den andre tyckte att det verkade tråkigt. Både han och hans fru ville ha mer ut av livet….Båda männen hade varit sjuka av stress tydligen. En verkade ha fattat galoppen…den andre kanske behöver en vända till.

Jag tänker ofta på detta som ni vet. Meningen med livet. För mig är det familjen. Och när klockan ringer vid 06.30 och alla sover lugnt ovetandes om vad som komma skall då känner jag att karriär inte är min grej. Jag vill vara som Underbara Clara och sitta där med kaffekoppen i hand och höra när tuppen gal 10 mil från närmste granne. Jag vill äta en rova och sedan skriva en barnbok. Den ska heta ”Tylla tittar ut” och vara den första i en serie om 2000……(Jag har ingen aning om hur långt hon har till närmaste granne, jag drar till hej vilt här och förmodligen är hon oftare i stan än jag och har ett rikare socialt liv, men ni fattar vad jag menar. Tempot! Friheten att styra själv!) Men nej. Jag ska se till att tre eller sex barn tar sig oskadda ur huset med mat i magen och även maken. Sen ska jag rädda livet på folk på ett sjukhus. Ja så är det, eller kommer bli iallafall (jag tar i lite, man är ju inte hjälte alla timmar på jobbet eller ens en gång i veckan men det KAN ju hända).

Väldigt stor andel av mina patienter har blivit tilltufsade av själva livet men många har också tilltufsats av arbetslivet där de trampat på i karriärstegen. När de blir sjuka undrar de hur katten det kunde gå så här långt och varför arbetsgivarna vill ha medarbetare som inte mår bra. För det verkar som om så är fallet. Alla vet att för mycket psykiskt stress och för mycket uppgifter ger utmattade människor.  Ändå piskar många livet ur sina medarbetare.

I dagarna fick jag i egenskap av arbetsgivare ett brev från Arbetsmiljöverket (jag har ju inga längre då butiken i såld men de fortsätter skicka). Det var nya regler om organisatorisk och social arbetsmiljö. Jag ska bespara er all text och ge er sammanfattningen: Man blir sjuk av för mycket arbete, mobbing och en dålig arbetsmiljö! Raketforskning? I think not. Bondförnuft kallar jag det.

Jag ska inte gnälla. Jag ska berätta hur vi ska göra istället!

1. 6h arbetsdag för alla med barn under 12. Vill man sedan fortsätta arbeta mindre? Var så god!
2. Möjlighet till flex/hemarbete om möjligt.
3. En tydlig arbetsbeskrivning ska finnas, så någon osäkerhet inte uppstår.
4. Vid sjukdom ska inte den sjukes arbete fördelas på de som är friska. Då blir de snart också sjuka. Vikarier måste in.

Jaha, det lät väl enkelt? Jag förstår, det handlar om pengar. Men det gäller att hålla blicken i horisonten för saker som initialt verkar kosta mycket pengar brukar löna sig i längden. Investeringar kallas det . Och det ska vi göra. I människor! Och indirekt i framtiden, dvs barnen för de behöver friska och närvarande föräldrar. Och ett steg är att göra det billigare att ha anställda. Jag har haft några sådana. Det är fantastiskt dyrt. Särskilt om personen är mer än 25 år. Och jag tycker att människor blir bättre med åren. Om man gör det billigare att anställa kommer fler i jobb och se där, vi får de berömda hjulen att snurra, det allena saliggörande i en marknadsekonomi och ett konsumtionssamhälle.

Eller….så kan man ta sig en allvarlig funderare på om man behöver nya kläder varje månad, större TV, fler solresor, dyrare skidor, fetare bil och mer årgångsvin….

Ju mer saker vi hungrar efter desto mer timmar på jobbet och följaktligen mindre tid ihop med dem vi älskar. Om vi inte råkar vara bönder eller arbetar ihop med dem de kära.

Jag ska snart börja min AT, det kommer innebära en stor kraftansträngning för mig och mindre tid med familjen. Det är nödvändigt för min legitimation. Därefter ska jag söka och göra en ST….minst sju år till alltså och SEN ska jag börja styra i mitt liv, vilken inriktning det nu ska bli. Kanske arbetsmedicin rent av?