Två gånger efter varandra uttalar sig personer i höga positioner i samhället om händelsen på HVB-hemmet i Mölndal. Sist ut var rikspolischefen Eliasson. Han beklagade sorgen hos de anhöriga till den unga dödade kvinnan. Det tog 5 sekunder sedan ägnar han ungefär 25 sekunder åt att tycka synd om killen son hade ihjäl henne.
Jo, jag är psykiatriskt överintresserad, jag vill nog bli psykiater när jag blir stor. För jag vill veta VARFÖR folk blir sjuka och VAD man kan göra för att hjälpa. För att vi ska få en bättre samhällssituation och för den enskilde. Så jag har egentligen inte några invändningar mot Eliassons analys/resonemang kring vad som skapar en mördare. Han har säkert helt rätt om man eventuellt lägger till psykisk sjukdom och drogmissbruk eller annat missbruk. Allt har ALLTID en förklaring. den ska man söka för att inte låta saker gå snett igen och drabba en oskyldig person.
Felet han gör, som jag hoppas leder till hans avgång, är att han visar dålig fingertoppskänsla. Han borde förstå att man inte kan låta fokus hamna på förövaren. Han är RIKSPOLISCHEF, han ska stå på offrets sida nu. Hans organisation ska samla bevis, utreda händelsen och få mannen fälld! Kriminalvården, som är en annan myndighet ska stå för vården av mördaren (i detta fall då åldern är lite oklar ev kanske detta faller under socialtjänsten men ni fattar nog vad jag menar här).
Ska denne hårt kritiserade man verkligen vara chef för en av våra viktigaste samhällsstöttor, polisen? Nä, det tycker inte jag. Han har inget förtroendekapital kvar. Det är illa nog att polisen i säkert 30 år misskötts av inkompetenta chefer nu tappar de dessutom helt i smak och takt. Det går inte att reparera anser jag för det handlar om personlighet och inget annat. Man måste kunna känna in detta, han misslyckas fatalt (hoppas jag alla inser som kan påverka hans avgång).
Tyvärr är jag rätt uppgiven inför att politiker och pampar i samhället ska ta sitt ansvar längre. De pudlar, tar time out och poppar sedan upp igen, på en annan post med ännu högre lön. Man önskar att vi hanterade liknande saker mer som i USA, jag vill ha mitt skålpund kött här. Jag vet, oresonlig, men det är för att jag läser en bok från medeltiden.
Någonstans har vi som djurart överciviliserat oss så till den milda grad att vi förlåter allt. det kanske är bra att vara förlåtande i långa loppet men inte i samma andetag som man beklagar det mest fruktansvärda. Ett år hade han kunnat vänta, minst!
Mvh
Neanderthalaren