Jag känner att jag tappat stinget. Jag har legat låst på hemmafronten ett tag, delvis för att jag känner att slaget är förlorat. Men jag ääääär ju en så nyfiken person. Jag vill verkligen verkligen VERKLIGEN VETA vad som får min man att ”ticka”. Så i ett anfall av vetgirighet ställer jag frågan. ”Hur tänker du kring återvinningen av glas?”
Han blev genast mycket orolig varför jag försäkrade att jag inte var arg bara uppriktigt intresserad av att veta…så att jag kan hantera detta bättre.
Han svarade att han tänker att jag nog ska spara på alla glasburkar för att göra sylt eller något senare. Han har en poäng där kan jag medge för jag har varit en burksamlare. Just av den anledningen. Men sade jag, NU har vi burkar som räcker till syftning de närmaste fem hundra åren och inför flytten så kastar vi nu glas. Han uppfattade detta och jag tog min vattenkanna och gick för att hälla den livgivande vätskan över ett fikon i källaren.
Jag komm av mig lite där, oförberedd på att han hade tänkt kring detta. MEN jag kom på att han även struntar i att ta hand om metall….såklart frågade jag om detta när jag kom tillbaka till köket.
-Öööööö alltså, jag vet inte vad man gör med det, jag tänker att du tar hand om detta…
HA! Där fick jag honom. Jaha sade jag, så du anser att jag är bättre än du är just på detta område!?! Eller?
-Öööööö jag vet inte om jag vill svara på mer frågor, jag känner att det blir fel och att allt jag säger kan vändas emot mig..
Jo du lille man, allt du säger vänds emot dig, det är min starkaste sida. Jag kommer på ytterligare en klurig fråga, vad tänker du ska hända med det krossade glas som stått här sedan en och en halv vecka…? För det ska jag ju inte hälla sylt på menar jag.
Där dog ordväxlingen. Jag kände mig nöjd. Maken kände sig snärjd. Sant, han är snärjd. Tyvärr står jag ändå som förlorare här med återvinningskassen i hand.
Vad ska komma ur detta? Kanske bara ett blogginlägg, för som sagt det är segt att motivera till förändring. Det verkar falla på mig att anpassa mig, reagera på andras tilltag och gruva mig för all världens orättvisor.
Ett barn är sjukt, maken kommer vabba. jag vägrar konsekvent. Jag ska jobba banne mig, jag ska vidare i karriären nu, även om det inte är ett mål i sig för mig. Tyvärr vet jag vad som väntar imorgon eftermiddag. Ett hus i totalt kaos, ingen middagsmat och så lite nedstämdhet on my part över sakernas tillstånd. Emanciperad, nej inte alls.
